Film på bio - 2011 års filmer

Filmerna har skrivits in i den tidsmässiga ordning jag har sett dem (dvs film nr 1 i listan är den första jag såg 2011). För den som är intresserad av att läsa vad filmkritikerna i svenska medier tyckte så finns länkar till "Kritiker.se" inlagda för varje film. Det finns även en länk till "IMDb.com"






Kritiker.se

IMDb.com

74

Tinker, Tailor, Soldier, Spy

5

Första delen i John Le Carré's berömda spiontriologi har blivit till film, signerad Tomas Alfredson. Han har lyckats skumma grädden av brittisk skådespelarelit; bl a John Hurt, Colin Firth och i synnerhet Gary Oldman (i rollen som George Smiley) och det är synnerligen högklassiga rollprestationer som de levererar. Sättet att berätta historien om hur en mullvad inom Brittiska underrättelsetjänsten skall rökas ut är lika lågmäld och utsökt nyanserad som BBC's berömda TV-serie (med Alec Guinness i rollen som George Smiley), dock utan att kopiera "originalet". Alfredson's version är utan tvekan ett mästerverk, som dock kräver en god portion koncentration av biobesökaren för att hänga med i historien. För oss som gillar en riktigt bra berättelse, magnifikt skådespeleri med sublima detaljer, riktigt snyggt foto och bildspråk är det inget annat än en ren njutning att sitta i salongen och ta till sig denna fenomenala film. Film på bio blir inte mycket bättre än så här...


73

Sherlock Holmes: A Game of Shadows

3 -

Andra filmen i "senaste" Sherlock Holmes-serien fortsätter i samma anda som den första. Guy Ritchie's "Sherlock" har lite, om ens något, gemensamt med Sir Arthur Conan Doyles romanfigur. Där den första filmen var en frisk fläkt så drivs allt ytterligare ett steg i den andra filmen och Robert Downey Jr's sarkasmer och intellektuella briljans går över gränsen till det påfrestande. Tillsammans med flertal slow-motion-slagsmål så leder det till en överstyrd historia, vilket är synd för i grunden så finns det kvaliteter och lekfullhet som nu kommer i skymundan. "Mer av allt" är inte nödvändigtvis det samma som att det blir bättre...


72

Moneyball

4

Den verklighetsbaserade historien hur ett basebollag på dekis och med liten budget (Oakland Athletics) vänder motgång till medgång. Lösningen visar sig vara statistisk detaljanalys av ligans spelare där spelarkvaliteter kan identifieras som av olika skäl ratats av högprofilerade talangscouter. Bennett Miller och manusteamet (Aaron Sorkin / Steven Zaillian) har

skapat en riktigt bra film som är klart sevärd, även om man (som jag) inte kan särskilt mycket om baseboll. Brad Pitt gör en av sina (hittills) bästa roller som "General Manager" för laget. Trots att "verklighetsbaserade" filmer ofta är förutsägbara framgångssagor (jfr Clint Eastwoods Invictus) så undviker man här skickligt att fastna i förutsägbarhet och tradition.

71

Ligg med mig

3 +

Ännu en norsk film har letat sig till svenska biografer. Jannicke Systad Jacobsens film har jämförts med "Fucking Åmål" och likheterna finns helt klart där. Åmål är här utbytt mot Skoddeheimen, en om möjligt ännu mindre "håla" och där bor 15-16 åriga Alma, sprickfärdig av oförlöst frustration. Efter en "fadäs" på en fest blir hon "persona non grata" i skolan och bland kompisarna. Historien är bra berättad och det finns en torr, lakonisk humor mitt i all tristess och småstadsångest. Alma (Helena Bergsholm) är bra men inte helt lätt att förstå sig på när hon pendlar mellan dröm och verklighet. Filmen i sin helhet är bra men den övertygar inte fullt ut.

70

The skin I live in

4

Pedro Almodóvars filmer sticker alltid ut, oftast på ett positivt sätt. Hans förra film, Brustna omfamningar, var t ex i mitt tycke 2009 års bästa film. Hans senaste film är inte riktigt lika fenomenal, men den är helt klart mycket sevärd. Robert Ledgard (Antonio Banderas) är en plastikkirurg som blivit besatt av att återskapa sin fru, som dött i sviterna av en bilolycka, via att "bygga om" en helt annan människa. Resultatet blir anmärkningsvärt men en serie händelser gör att den pedantiske och extremt kontrollerande Ledgard tappar greppet. Almodóvar vrider och vänder på begreppet identitet och av vilka beståndsdelar en människas identitet är byggd. Det är snyggt och på alla sätt proffsigt gjort och filmen lyckas beröra en, om än inte i varje scen...

69

Den siste mammuten

3

Serge Pilardosse (Gérard Depardieu) avslutar sin "yrkes-karriär" med 10 år som slaktare men det visar sig att det franska pensionssystemet kräver intyg från alla arbetsgivare för att det skall bli någon pension och i Serge's fall, som fd mångsysslare, handlar det därför om ett helt koppel arbetsgivare som behöver kontaktas. En resa inleds då för att samla in så många intyg som möjligt. Gustave de Kervern och Benoit Delepine har gjort en klart annorlunda och skruvad film och Gérard Depardieu är alltid intressant att se, men trots det så vill inte denna franska "road movie" lyfta på riktigt. Det grovkorniga fotot och vissa stilistiska grepp ( t ex hans döda fd flickvän som en vålnad) blir en smula krystade och bidrar att filmen inte blir så intressant som jag hoppades att den skulle vara.

68

Oslo 31 augusti

4

Anders (mycket bra gestaltad av Anders Danielsen Lie) misslyckas i inledningen med att ta livet av sig och det visar sig att han är på ett behandlingshem för drogmissbrukare. Under en permission kommer han i kontakt med gamla bekanta, varav de flesta visar sig fortsätta leva det "glada" livet eller precis har börjat rota sig som "svenssons". Det är uppenbart att Anders tidigare liv har orsakat mycket smärta, sorg och besvikelse men det finns, trots allt, ljusglimtar och allt hopp tycks inte vara borta. Frågan är om Anders orkar bekämpa sina inre demoner och ta några steg framåt i livet. Joachim Triers film utsågs nyligen till bästa film på Stockholms filmfastival och det är onekligen en mycket bra film, som bitvis griper tag och berör på riktigt...

67

Hysteria

3 -

"Baserad på en verklig historia, jo det är faktiskt sant!" - så inleds Tanya Wexlers film som utspelas i 1880-talets London där den kvinnliga "sjukdomen" hysteri förefaller drabba en stor del av stadens (mer välbeställda) kvinnor. Hugh Dancy spelar den unga dr Mortiner Granville som anställs av dr Dalrymple för att bota/lindra denna "sjukdom". Den äldre dr Dalrymple har två döttrar och det dröjer inte länge förrän Granville är fast i ett spänningsfält mellan dessa. Det är ett kostymdrama och på det hela snyggt och kompetent utfört. Tyvärr så är ytligheten och förutsägbarheten så påtaglig att det blir jobbigt och som komedi betraktat är den helt enkelt inte tillräckligt underhållande. Det roligaste är faktiskt slutscenen/eftertexterna där framgången för den elektriska vibratorn når oanade höjder...

66

Play

4 +

Ruben Östlund (tidigare bl a De Ofrivilliga) har fått rejält med beröm för sin senaste film och det finns en mycket bra anledning till det. Hans, verklighetsbaserade, historia om hur ett gäng färgade tonårskillar, inledningsvis resonerande, rånar yngre, mer välbeställda barn på bl a deras mobiltelefoner är imponerande. Miljöer, och framför allt dialogen, känns påtagligt autentisk och flera av ungdomarna är riktigt, riktigt bra. Östlunds film är väldigt stilistisk, med långa scener med fast kamera där handlingen bitvis utspelar sig. Min enda invändning är att formen får lite för stort utrymme, där bl a en märklig historia om en trävagga på ett tåg blir något apart. I övrigt så är den, tillsammans med Lisa Aschan's  "Apflickorna", en av årets två bästa svenska filmer!

65

 A Dangerous Method

3 +

David Cronenbergs senaste film handlar om relationen mellan två av psykoanalysens giganter, Carl Jung (Michael Fassbender) och Sigmund Freud (Viggo Mortensen). Deras relation går från vänskap till fiendskap och rivalitet och i centrum för denna historia står diagnosen för Jungs patient Sabina Spielrein (Keira Knightley), sedemera själv läkare och berömd psykoanalytiker. Det är lite av ett kostymdrama med stabila insatser av Fassbender/Mortensen/Knightley och det finns några starka scener, men filmen är varken särskilt utmanande (vilken man förväntar sig av David Cronenberg) eller engagerande.

64

Drive

4

"The lone ranger" i urban nutidsmiljö där hästen ersatts av en potent bil. Ryan Gosling (återigen...) spelar en ensam, fåordig stuntförare och bilmekaniker som samtidigt säljer sina tjänster som flyktbilsförare till kriminella element. Han blir bekant med en granne (Carey Mulligan) och hennes son och sedemera även med hennes man när han släpps ur fängelset. Danske Nicolas Winding Refn belönades med regipriset i Cannes i år för denna film och det är en drivet och effektivt berättad historia. Bakom Goslings återhållna, fokuserade karaktär ruvar dock ett vilddjur och filmen blir bitvis ohämmat brutal. Filmen är stilsäker och riktigt snyggt gjord, där många repliker ersatts av blickar och tystnad, alltihop med snyggt inflätad musik. Biljakten i filmens inledning är onekligen annorlunda, på ett befriande sätt...


63

 Maktens män

4 +

George Clooney har både regisserat och gett sig själv en roll som guvenören som vill bli president. Runt honom cirklar stabs- och kampanjmedarbetare och det är verkligen ett fult och cyniskt maktspel vi får följa. Det är en synnerligen rutinerad samling skådisar, med Ryan Gosling (igen...), Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Marisa Tomei och naturligtvis Clooney själv i spetsen. Det är mycket effektivt berättat och man sugs obönhörligen in i det fula spelet där ränker smids, lojalitet ställs på prov och där vän snabbt kan bli till fiende. Visst går det att leta, och hitta, brister och kanske har vi redan sett nog med filmer och TV-serier på detta tema. Jag väljer dock att kapitulera och bara åka med på en suverän resa bakom kulisserna på en amerikansk presidentvalskampanj.

62

Huvudjägarna

3

Norska, storsäljande författaren Jo Nesbö's senaste bok har snabbt filmatiserats av Morten Tyldum. Det är en smart berättad historia om den framgångsrika head huntern Roger Brown, vars senaste VD-rekrytering får dramatiska konsekvenser, både för honom själv och hans omgivning. Axel Hennie (Roger) och danske Nicolaj Costau-Walder  (tilltänkt VD och bov) är bra i huvudrollerna och det finns en bra skärpa, både i det som sägs och i blickarna. Filmen är bitvis riktigt bra berättad men den är samtidigt ojämn och det är svårt att hålla engagemang och intresse på topp. Kanske hade filmen fått ett något högre betyg om jag inte läst boken innan...

61

Attack the block

4 -

I samband med att ett ungdomsgäng rånar en sjuksköterska på väg hem så börjar utomjordingar "landa" och snart är en kamp på liv och död i full gång mellan ligister (tillsammans med sjuksköterskan!) och aliens. Allt utspelas i ett sunkigt förortsområde till London. Märkligt nog så får Joe Cornish ihop denna lågbudgethistoria på ett riktigt bra sätt, speciellt förortsslangen och de betonggrå miljöerna får filmen att lyfta. Även skådisarna presterar bra, och särskilt då samspelet mellan sjuksköterskan, Jodie Whittaker, och gängledaren, John Boyega. Vissa likheter finns med "District 9" som kom 2009 och precis som i den filmen så berättas här en riktigt hyfsad sci-fi historia.

60

Our idiot brother

3 +

Säga vad man vill om Ned (Paul Rudd), men han är varken smart eller eftertänksam. Hans godtrogenhet och brutala uppriktighet leder till katastrof i relationen till hans tre systrar, som han växelvis söker husrum hos efter att ha blivit hemlös efter ett fängelsestraff (han sålde marijuana till en uniformerad polis...). Detta är en ganska traditionell rom com signerad Jesse Peretz som dock sakta växer till ett litet kvalitets-mässigt utropstecken. Paul Rudd är irriterande, men bra, som den välmenande brodern och systrarna gestaltas riktigt bra av Elizabeth Banks, Zooey Deschanel och Emily Mortimer. Inte på något sätt ett mästerverk men helt OK underhållning för stunden.

59

 TinTin - Enhörningens hemlighet

4

När filmvärldens två giganter Steven Spielberg (regi) och Peter Jackson (producent) vågar ta sig an serieklassikern TinTin så sparas det inte på resurserna. Historien är ihopklippt ur ett antal (minst tre) TinTin-album och vi får t ex följa hur TinTin träffar den försupne kapten Haddock. Huvudkaraktärerna är bra och varsamt utformade och historien är berättad med "glimten i ögat" och en viss distans. Ur ett tekniskt perspektiv så når nog filmen (gjord med sk "motion-capture"-teknik) en ny milstolpe, för här finns scener och scenerier med en detaljrikedom som slår det mesta. Inte minst ljussättningen imponerar. Vissa actionscener är aningen överstyrda och tempot blir ibland flåshurtigt högt, vilket egentligen inte alls är nödvändigt för att man skall behålla intresset för historien. Ett extra plus för den stilfulla inledningen...

58

Contagion

4

Historien kretsar kring hur ett dödligt virus sprids i en globaliserad värld samt hur samhälle, myndigheter, människor och inte minst "bloggosfären" reagerar och agerar inför en sådan pandemi. Steven Soderbergh, som slog igenom 1989 med Cannes-vinnaren "Sex, Lies & Video-tapes", är en mycket kompetent och driven regissör som vanligtvis gör stabilt bra filmer. Denna film är inget undantag utan infriar gott och väl förväntningarna. Det är lagom informativt samtidigt som det är obehagligt spännande och det görs ett antal bra prestationer av den synnerligen välrenommerade skådespelarlistan.

57

Crazy, stupid love

3 +

Efter 25 års äktenskap får Cal (Steve Carrell) beskedet att hans fru (Julianne Moore) vill skiljas. Cal dränker sina sorger på en lokal bar där Jacob (Ryan Gosling) bestämmer sig för att göra en "make over" på Cal så att han får tillbaka sitt självförtroende och kan nå framgång hos damerna. Denna story line känns hur uttjatad som helst och bådar inte gott, men regissörs-duon Glenn Ficarra / John Requa överraskar med en skönt skruvad film som bitvis är riktigt rolig. Samspelet mellan Carrell och Gosling bär filmen men små guldkorn finns även i ett antal biroller. I den flod av rom com's som sköljer över oss så bryter denna film helt klart ytan och sticker ut på ett positivt sätt.

56

En dag

3

Historien om Emma (Anne Hathaway) och Dexter (Jim Sturgess) börjar en examenskväll (15 juli) i början av 90-talet och vi får sedan följa dem i ca 20 år via nedslag i deras liv just den 15 juli varje år. Den danska regissören Lone Scherfig har valt att filmatisera David Nicholl's storsäljande roman (som jag ej läst) och efter hennes senaste film, den charmiga pärlan  "An education", så finns numera höga förväntningar. Detta är dock riskabelt och denna gång vänds förväntningarna i besvikelse för historien om Emma och Dexter blir aldrig särskilt intressant och bitvis är det plågsamt förutsägbart.

55

En enkel till Antibes

3

George (Sven-Bertil Taube) deklarerar att den största skammen är att inte vara älskad av sina barn och så är onekligen fallet här. När barnen kommer på sällsynt besök så är det för att (i smyg) sälja pappans hus och sätta honom på ett ålderdomshem. Inte heller hemhjälpen är att lita på, hon visar sig vara i maskopi med barnen, men George grundlurar barnen, packar väskan och drar ut på en märklig resa. Richard Hoberts film är bitvis intressant men den är tyvärr även ojämn och övertydlig. Sven-Bertil gör en mycket bra insats och det gör även Rebecca Fergusson i rollen som riktigt lurig hemhjälp som måhända har ett hjärta djupt bakom en tuff och karg fasad. Roligast är Torkel Petterson som härligt skruvad begravningsentreprenör och livsfilosof.



54

Kärlek i Normandie

3 +

Angèle, som levt ett ganska stökigt liv, kommer, via en kontaktannons, i kontakt med fiskaren Tony, som bor hemma hos sin mamma i en fiskeby i Normandie. Alix Delaporte berättar historien om två personer, med radikalt olika bakgrund, som söker en väg ut och någon sorts nystart. Grègory Gadebois (Tony) är bra som lite trubbig, men varmhjärtad fiskare men detta är helt och hållet Clotilde Hesme's film. Hon gör en riktigt bra och nervig gestaltning av Angèle som hela tiden är intressant, om än inte alltid helt enkel att förstå. Berättelsen är en smula spretig, men trots att det kanske inte är någon "feel good" - film så finns där ett litet ljus som värmer en smula i höstmörkret...


53

Jane Eyre

4

Charlotte Brontës roman måste vara en av film/TV-historiens mest filmatiserade böcker så det är ganska vågat av regissören Cary Fukunaga att välja just historien om Jane Eyre. Att ge huvudrollerna till Mia Wasikowska (The kids are alright) och Michael Fassbender (bl a Fish Tank; 2010 års kanske bästa film) var dock ett genidrag. Detta är ett (kostym)drama med vass dialog och många, men återhållna, känslor. Det karga, grå-gröna, dimmhöljda landskapet bildar också en bister, men vacker, fond till denna klassiska historia kryddad med kärlekslöshet, svek och mörka hemligheter. En förvisso traditionell men gedigen, intressant och på många sätt proffsigt gjord film som visar att det inte var något dumt val som Cary Fukunaga gjorde.

52

 Happy End

4 -

Björn Runge's nya film handlar om några aningen udda, men ganska vardagliga, individer som hamnar vid vägskäl där de tvingas till (livs)avgörande val. Ann Petrén är lysande som den desillusionerade körskoleläraren vars son (Gustaf Skarsgård, också mycket bra) nyligen försökt ta sitt liv. Debutanten Malin Buska imponerar också medan Johan Widerberg i rollen som skuldsatt fd caféägare som misshandlar sin flickvän inte övertygar lika mycket, trots rollens i det närmaste totala svärta. Det är lite svårt att få grepp om karaktärerna i denna destruktiva cirkel även om hoppet tillåts spira en smula. Det är bra men inte fullt ut övertygande.

51

Nader och Simin - en separation

4 +

Ett sekulariserat iranskt medelklasspar separerar, bl a för att mannen (Nader) inte vill/kan lämna sin Alzheimer-sjuka pappa medan frun (Simin) vill lämna landet. I "mitten", klämd mellan föräldrarna, hamnar deras tonårsdotter (Termeh). När Nader anställer en strängt religös hemhjälp uppstår problem med pappans omvårdnad och snart sugs alla in i ett inferno av anklagelser, lögner och moraliska dilemman. Asghar Farhadi's film tog storslam (Guldbjörnen för bästa film och hela ensambeln fick dela på skådespelarpriset) vid Berlins filmfestival 2011 och det är en imponerande skickligt berättad historia. Det är dramatik i vardagslivet som känns påfallande äkta och övertygande och (inte minst) slutet är riktigt bra. Snudd på högsta betyg...

50

Jägarna 2

3

15 år efter den första filmen, som blev en rättmätig succe, kommer så uppföljaren. Farhågan att det "bara" skall vara en blåkopia visar sig glädjande nog vara ganska obefogad. Visst finns likheterna där och storyn, inte minst slutet, känns rejält förutsägbar. Det är dessutom väl utdraget och stora delar av filmen kunde nog ha blivit spänstigare klippt. Rolf Lassgård och Peter Stormare är dock riktigt bra och de är som två alfa-hannar som stångas och brottas med varandra. Kjell Sundvalls film är välgjord och riktigt snyggt filmad och på det hela blev jag positivt överraskad. En eventuell "Jägarna 3" känns dock inte särskilt angelägen...

49

Apflickorna

4 +

Lisa Aschans debutfilm (!) har redan innan sin svenska premiär visats, och belönats, vid flera filmfestivaler. Därmed finns det uppskruvade förväntningar och det är alltid riskabelt, men detta är en riktigt bra film och som berättar en intressant och engagerande historia om tonårsrelationer. Kontrollfreaket Emma möter den utmanande och oförutsägbara Cassandra i en film som till stor del utspelas i ett ridhus, där tjejerna tränar för, och strävar, efter en plats i voltige-laget (voltige = akrobatik på hästryggen). Frånvaron av "kända" skådespelare kombinerat med mycket bra insatser av både Mathilda Paradeiser (Emma) och Linda Molin (Cassandra) bidrar till att filmen lyfter. Det är myckert säkert berättat där både tystnad, pauser och blickar blir mycket "talande".

48

Midnatt i Paris

3 +

Woody Allen fortsätter sin resa där Europas storstäder utgör en förföriskt vacker fond till lagom skruvade historier. Denna gång har han landat i Paris och han är på ett ovanligt lekfullt humör. Gil (Owen Wilson) slits mellan den romantiska drömmen att verka som författare i ett regnigt Paris och att gifta sig rikt och pretentiöst. Vid midnatt befinner han sig plötsligt i 1920-talets Paris där han får möjlighet att umgås med den tidens största författare och konstnärer. Allens avsikt är troligtvis att bygga en insikt att var tid har sin charm men samtidigt också en baksida. Inget anmärkningsvärt djup mao men ganska charmigt och bitvis underhållande.

47

Svart Venus

4

I London, i början av 1800-talet, så visades Sartjiee Bartman upp på cirkus, i en bur som "The hottentott Venus". Denna förnedring är dock bara en försmak av vad rasbiologiska "vetenskapsmän", fixerade vid vissa anatomiska egenheter och med olika teorier om närhet till aporna, i Frankrike några år senare kommer att utsätta henne för. Den verklighets-baserade historien är en rejäl blodtryckshöjare och filmens längd (2 h 40 min) som ger utrymme för ett numera ganska ovanligt upplägg där scener får rejält med tid, gör att man blir både rejält berörd och förbannad. Att hennes skelett och kroppsdelar sedan fanns till allmänt beskådande på museum i Paris ända fram till 1974 och det faktum att det tog ända till 2002 innan hon fördes tillbaka för att begravas i Sydafrika minskar på intet sätt ilskan. Abdellatif Kechiche's film är bra, och bitvis mustigt, berättad. En gnagande känsla av att man skulle vilja veta mer om Sartjiee's liv innan hon kom till Europa biter sig dock kvar...


46

Submarine

4 -

Oliver Tate, en något brådmogen och funderande 15-åring, kämpar med att både försöka rädda sina föräldrars krisande äktenskap och att få till det med klasskompisen Jordana. Richard Ayoade's film är kul och annorlunda berättad, på ett uppfriskande sätt, samtidigt som den är full av attityd och där själva formen får en något stor roll. Här finns dock en dialog med skärpa, ett antal underbara scener och flera riktigt säkra rollprestationer, förutom Oliver (Craig Roberts) och Jordana (debuterande Yasmine Paige) även de knastertorra akademikerföräldrarna (Sally Hawkins och Noah Taylor) och inte minst Paddy Constatine i rollen som en new age-guru till granne (mammans potentiella älskare).

45

Nawals hemlighet

5 -

Tvillingarna Jeanne och Simon får sitt livs överraskning när testamentet efter deras mor läses upp. Moderns skam över att inte ha lyckats fullgöra "sin plikt" och två brev att överlämna till deras, som de trott, döda far och okända bror är uppstarten till en av de mest gripande och omskakande filmerna jag sett på länge. Denis Villeneuve's film har fått stor uppmärksamhet på flera festivaler och detta visar sig vara mycket rättmätigt. Mha en raffinerad berättarteknik så växer historien om Nawal (modern) fram och man sugs obönhörligt in i historien. Den nakna och osentimentala berättartekniken gör att filmen bitvis är otäck och omskakande men den är mycket välspelad och det är helt omöjligt att inte bli djupt berörd.

44

The Trip

4

Steve får i uppdrag av "The Observer" att göra en kulinarisk reportageresa i norra England och hans sällskap på resan blir, sedan det uppstått en kris i förhållandet till flickvännen, kompisen Rob. Michael Winterbottom har gjort en "road movie" där Steve Coogan och Rob Bradley i stort sett spelar sina egna karaktärer. Trots vackra landskapsbilder och raffinerat läskande kulinariska presentationer så är det dialogen som är det bästa. Rob och Steve nästan tävlar i att imitera storheter som Michael Caine, Al Pachino osv och bitvis är det hysteriskt roligt. Här finns dock även andra dimensioner och historien om dessa två tragikomiska herrars resa är helt klart en riktigt sevärd film.

43

Apornas Planet -

(R)evolution

3 +

Ännu en uppföljare där handlingen är en "prequel". 43 år efter den ursprungliga filmen ("Apornas Planet") får vi här veta hur det gick till när aporna fick möjlighet att åter- och överta vår planet. Rupert Wyatt har regisserat historien kring hur Alzheimer-forskaren Will Rodman (James Franco) hittar ett ämne som får hjärnceller att reparera sig själva. Detta ämne testas både på en chimpans och på Will's alzheimer-sjuka pappa. Chimpansen Ceasar gestaltas av Andy Serkis (Gollum i Sagan om Ringen) vars rörelser har datoranimerats på ett imponerande sätt. James Franco är OK men förutom "Ceasar" så är Tom Felton's gemena djurskötare riktigt bra spelad. Hisnande scener tillsammans med ett, i genren, relativt ovanligt slut bidrar till att slutresultatet blir helt OK.

42

Source Code

4  -

I Duncan Jones film har forskarna lyckats återskapa de sista 8 minuterna i en (död) människas minne och kan dessutom manipulera och återuppleva händelser. Inte helt enkelt att smälta rent logiskt, men det visar sig vara en ganska spännande historia. Likheterna med den lysande "Inception" och den inte fullt lika bra "The Adjustment Bureau" finns där. Jake Gyllenhaal är helt OK i huvudrollen som "fd/död" stridspilot som om igen tvingas återuppleva de sista 8 minuterna i en tågpassagerares liv innan en bomb exploderar och favoriten Vera Farmiga (bl a från "Up in the air") bidrar till att filmen lyfter. Den, trots teknikfrosseriet, traditionella storyn ligger som en stabil, amerikansk ryggrad men det är helt klart bra underhållning och spänning för stunden.


41

Bridesmaids

4 -

När bästa väninnan plötsligt skall gifta sig blir Annie (Kristin Wiig), som lever ett ganska struligt liv, utnämnd till "första brudtärna" och därmed "planeringsansvarig" för möhippa och andra "nödvändiga aktiviteter inför amerikanska bröllop". Konkurrens om brudens gunst och planeringsbestyren leder snabbt till ett eskalerande kaos. Paul Feig's film har beskrivits som en tjejversion av den första "Baksmällan"-filmen och, visst, likheterna finns där, men "Bridesmaids" är ännu bättre. Kristin Wiig är riktigt bra och övriga roller är också bra besatta. Sällan har man bjudits med på en så sanslös resa där det frossas friskt i både komik och smaklöset...

40

Harry Potter och dödsrelikerna, del 2

4

Efter tio år kommer nu den åttonde och avslutande filmen i en av filmhistoriens mest storslagna satsningar. Om del 1 av "HP och dödsrelikerna" kändes som en transportsträcka så står vi nu inför en storslagen grand finale. Ondskans krafter härskar på Hogwarts där Professor Snape numera är rektor, men nu till slut så stundar den slutgiltiga uppgörelsen mellan Harry och Voldemort. Bland skådespelarna är Alan Rickman (Snape) i en klass för sig och flera skådespelarstorheter gör heder åt ett antal biroller. David Yates avslutar filmserien med flaggan i topp och det är på det hela ett ganska imponerande slutresultat. 3D-effekterna är något mer framträdande jmf med t ex  "Pirates of the Caribbean del 4" och adderar här faktiskt en liten extra dimension.

39

Kronjuvelerna

3 +

Ella Lemhagens film är en av svensk films storsatsningar och reklamkampanjen har varit massiv. I centrum står Fragancia och hennes historia berättas via tillbakablickar från ett polisförhör efter det att ett förmodat mord ägt rum. Filmen utspelas i en obestämbar tid och bildspråket är både vackert och fantasifullt. Alicia Wikander (Fragancia) är bra men inte lika fenomenal som i "Till det som är vackert". Hon flankeras bl a av Bill Skarsgård, som återigen gör en stabil insats, och Björn Gustafsson i en märklig roll som konståkande ishockeyspelare. Tyvärr är inte storyn särskilt intressant och förhoppningarna om en stor filmupplevelse grusas desvärre ganska rejält...

38

Bad Teacher

3 -

Man kan undra vad som fick Elisabeth Halsey (Cameron  Diaz) att söka sig till läraryrket men det kan knappast ha varit intresse eller pedagogisk förmåga. Diaz gör hyfsat ifrån sig som odräglig lärare, fulare i mun än de flesta och filmen är bitvis uppfriskande och smårolig. Något bättre insatser görs av några biroller, bl a Lucy Punch som överpresterande och något hysterisk lärarkollega och Phyllis Smith som den överviktiga och osäkra kollegan. Regissören Jake Kasdan har troligtvis inga andra ambitioner med filmen än att den skall roa för stunden och det lyckas den hyfsat med...

37

Super 8

4

Några ungdomar är i full färd med att spela in en Zombie-film med sin Super 8-kamera, när ett godståg plötsligt kör in i en bil och spårar ur. Det kameran visar sig ha fångat på bild påverkar snart hela staden där de bor. "Lost"-skaparen J.J Abrams (regi) och Stephen Spielberg (producent) har skapat en klassisk historia som för tankarna till filmer som "ET" och "Stand by me". Riktigt bra insatser görs av huvudpersonerna Joe (Joel Courtney) och Alice (Elle Fanning, "Somewhere") och det finns en påtaglig kemi emellan dem. Om man kan stå ut med några droppar "amerikansk sirap" och några överdrivna scener, så är detta (i sin genre) en mycket bra film, fylld av charm och leklust. Lämna inte biografen för snabbt - stanna kvar och se eftertexterna...

36

Flykten från Bastöy

4

Året är 1915 och Erling anländer till ungdomsuppfostrings-anstalen Bastöy, belägen på en ö i Oslo-fjorden. Där härskar föreståndaren (Stellan Skarsgård) och hans hårdföra personal. Denna norska storsatsning (baserad på en verklig händelse) är inte helt olik den svenska filmen "Ondskan" men här är det hårdare, kargare och smutsigare. Fotot är mycket bra, den isande gråkalla kylan riktigt känns i kroppen och miljöer och skådespelarinsatser är på det hela riktigt bra. Nästan alla ungdomarna är debutanter och Erling (Benjamin Helstad) lyser extra starkt. Marius Holst har gjort en klassisk, traditionell berättelse utan överraskningar, men som samtidigt är ett riktigt bra och gediget hantverk. Alla filmer behöver ju inte vara nyskapande...

35

Baksmällan, del 2

2 -

Första filmen var en rejält positiv överraskning och en riktigt skön och skruvad historia. Att en succefilm får en uppföljare är en lågoddsare, men en mer skamlös karbonkopia än denna får man leta efter. Det är en total upprepning av första filmen, nästan scen för scen (enda skillnaden är att handlingen nu är förlagd till Bangkok i stället för Las Vegas), och lika rolig som den första var, lika patetisk blir uppföljaren när samma story och skämt körs om och om igen. Det är endast Zach Galifianakis som räddar filmen från ett totalt bottenbetyg. Todd Phillips har troligtvis gjort årets mest onödiga uppföljare...?


34

Dogtooth

4

Greklands Oscars-bidrag 2010, och vinnaren av Stockholms filmfestival 2009, är en minst sagt annorlunda film. Två systrar och deras bror, alla kring 20-årsåldern, har vuxit upp i familjens stora hus men med plankomgärdad tomt, helt isolerade från omvärlden och pådyvlade fantasihistorier om att katter är livsfarliga djur, att flygplan som syns flyga helt plötsligt kan falla ned som leksaksplan i trädgården osv. Endast pappan i familjen får lämna huset och han åker varje dag till sitt jobb på en fabrik. Ett socialt experiment som för tankarna till Joseph Fritzl och som är rejält obehagligt att se.

Yorgos Lanthimos film är totalt oförutsägbar men fashinerande och bitvis blir man rejält berörd. Märker också att den biter sig fast i minnet och är svår att sluta tänka på...

33

X-Men: First Class

4 -

Numera är uppföljare ofta sk "prequels", dvs handlingen utspelas tidsmässigt innan den första filmen. Så är fallet här och vi får följa tonårsversionerna av Charles Xavier, Magneto m fl i en historia som tar sin början i slutet av andra världskriget och slutar i samband med "Kubakrisen". Vanligtvis är det låg sannolikhet för att uppföljare skall imponera kvalitetsmässigt, men Matthew Vaughn's film är faktiskt riktigt bra. På ett hyfsat sätt lyckas han även lyfta in några relevanta frågeställningar kring utanförskap, fördomar och lojalitet i berättelsen. En gnutta eftertanke kryddar en fartfylld actionrulle som dessutom är riktigt underhållande och filmen är absolut inte den sämsta i "X-Men"-serien...






32

Melancholia

4 -

Kirsten Dunst blev rättmätigt belönad i Cannes för sin roll i denna film, medan Lars von Trier's oövertänkta ordval gjorde honom till "persona non grata" på samma festival. Von Triers filmer är säregna och Melancholia är inget undantag. Han varvar stilistiska och utstuderat vackra bilder med Wagner's musik ur "Tristan och Isolde". I centrum står två systrar; Justine (Dunst) och Claire (Charlotte Gainsbourg) med var sin problembild och i fonden närmar sig planeten "Melancholia" jorden och risken för en kollision är överhängande. Rollistan är fylld med storheter och det finns ett flertal biroller som imponerar. Hur storslaget och ambitiöst det än är så blir jag inte så berörd såsom jag kanske hade hoppats, det blir lite för mycket ångest för min smak. Inte minst på slutet...

31

Pirates Of The Caribbean:  I Främ-mande Farvatten

3 -

Fjärde resan med Karibiens pirater är här och visst handlar det nu om att mjölka konceptet till sista droppen. Nya inslag denna gång är Angelica (Penelope Cruz) samt hennes påstådda far Blackbeard (Ian McShane) och det har fallit på Rob Marshall's lott att regissera denna kapplöpning till "Ungdomens källa". Det är storslaget och spektakulärt på alla sätt och en kärlekshistoria mellan en präst och en sjöjungfru blir ett pittoreskt inslag bland alla slagsmål. Ser man den i 3D så adderar det en liten extra dimension. Glimten i ögat finns fortfarande och det är tur det, för det är en mastig och lååååång historia. Jag gillar matinéfilmer och hade på det hela ganska kul även om ingen av uppföljarna har nått upp till första filmens nivå.




30

The Lincoln Lawyer

3

Försvarsadvokaten Mick Haller (Matthew McConaughey) har sitt kontor i baksätet på en svart Lincoln Continental och han glider smart och tämligen skrupelfritt mellan uppdragen. Ett kvinnomisshandelsfall där han får i uppdrag att försvara en anklagad rikemansson visar sig inte alls utvecklas på det sätt han tänkt sig. Rappa one-liners, hyfsat tempo och ett par bra biroller (främst ex-frun Marisa Tomei) lyfter filmen en smula. Brad Furman har inte gjort någon stor film, men den bjuder på helt OK underhållning för stunden.

29

Farbror Boonmee

som minns sina

tidigare liv

3  -

2010 års vinnare av Guldpalmen i Cannes visar sig vara en märklig historia. Apichatpong Weerasethakuls berättar historien om den svårt njursjuke Boonmee, som samlat några vänner omkring sig inför sin annalkande död. Plötligt dyker hans döda hustru upp som en sorts vålnad och även hans försvunne son, i formen av en ”apmänniska” med röda, lysande ögon ansluter till gruppen. Minnesbilder ur Boonmee’s tidigare liv (ett eller flera?) blandas med vackra, stämningsfulla bilder. Det är så stillsamt att det blir tråkigt och trots att det är en rejält annorlunda film, vilket är ett välommet inslag där många andra filmer är stereotypa, så leder inte det automatiskt till att den blir bra. Kanske var jag för trött när jag såg den, men jag begrep mig helt enkelt inte på denna filmen...

28

Water for Elephants

3 -

Francis Lawrence’ film bär alla typiska och nödvändiga kännetecken av en traditionell amerikansk historia. Den blivande veterinären Jacob (Robert Pattinson) tvingas efter föräldrarnas tragiska död hemifrån och hamnar till slut på en cirkus, där en despotisk cirkusdirektör (Christopher Waltz, Inglorious Basterds) regerar och där hans vackra hustru (Reese Witherspoon) är den stora stjärnan. Utifrån denna information kan alla räkna ut vad som sker och precis så blir det... Det är dock snyggt och proffsigt utfört, men aldrig särskilt engagerande. Cirkusmiljön är dock tacksam och bidrar med en viss puls och spänning. Bäst och mest intressanta är den åldrade Jacob (Hal Holbrook) och Christopher Waltz.

27

Norwegian Wood

4

Tran Anh Hung har filmatiserat Haruki Murakamis roman ”Norwegian Wood” (1987) och, som vanligt: Har man läst boken ser man säkert filmen med andra ögon än vad jag gör. I slutet av 1960-talets Japan utspelas ett triangeldrama där Naoko’s pojkvän Kizuki plötsligt tar livet av sig och lämnar kvar bästa vännen Toru och Naoko i stor sorg. Toru och Naoko träffas något år senare av en slump och inleder ett förhållande, men sorgen tär på Naoko och relationen till Toru blir ångestfylld. Filmen är stillsam, vacker och en smula gåtfull och det är något av ett reningsbad att se en radikalt annorlunda berättad historia. Form och yta tar dock stor plats och bitvis snuddar det ambitiösa vid det pretensiösa, men det förtar inte det faktum att det är en mycket bra film.

26

  I am number four

2 -

Det är tyvärr enkelt att kvalitetsmässigt såga denna film, D.J. Caruso's film följer standardmallen på alla sätt (obegränsat med våldsamma scener men riktigt kyskt och helylle mellan huvudpersonerna). Nio utomjordingar, som tagit gestalt av vackra ungdomar, har kommit till jorden och de jagas, en efter en, av elaka aliens. Huvudpersonen John (Alex Pettyfer) har begåvats med vissa superkrafter och kan därmed bjuda visst motstånd mot de tungt beväpnade elakingarna.  Uppföljare lär komma - är jag rädd...

25

Rabbit Hole

4

Sorgearbetet efter ett förlorat barn kan ta sig olika uttryck och Becca (Nicole Kidman) och Howie (Aaron Echhart) bearbetar den fruktansvärda förlusten på helt olika sätt. Hur ser en förnuftig reaktion ut? John Cameron Mitchell berättar en historia som i grunden är ganska enkel, men där skåde-spelarna får filmen att lyfta. Eckhart är riktigt bra men Nicole Kidman är lysande. Även vissa biroller bidrar på ett riktigt bra sätt, t ex mamman (Diane Wiest) och Miles Teller (den yngling som körde bilen som dödade deras 4-årige son).

En riktigt bra och sevärd film!

24

Blue Valentine

5 -

Michelle Williams fick ingen Oscar för sin roll som Cindy i denna film, något som hon mycket väl kan ha förtjänat. Historien om Cindy om Dean (Ryan Gosling) berättas som två parallella delar, där vi både får följa förälskelsefasen och den ca 10 år senare branta utförsbacken mot uppbrott och kaos. I amerikanska filmer är karaktärerna ofta stereotypt svart/vita, antingen riktigt onda eller osannolikt goda. Derek Cianfrance’s film lyfter fram huvudpersonerna på ett påtagligt äkta och nyansrikt sätt, påfallande fritt från stereotyper. Han fick tidigare i år Ingemar Bergmans debutpris och det är inte utan anledning som ”Blue Valentine” jämförts med ”Scener ur ett äktenskap”. En riktigt, riktigt bra film!

23

Let Me In

4

Matt Reeves har gjort en amerikansk filmatisering av John Ajvide Lindqvists roman ”Låt den rätte komma in”, en bok som Tomas Alfredsson gjorde en utmärkt film på 2009. Amerikanska ”remakes” brukar normalt inte vara alltför upphetsande men Reeves har lyckats göra en riktigt bra film. Mycket bra och övertygande insatser av Cloe Moretz (Kick Ass, 2009), Kodi Smit-Mcphee (Vägen, 2009) och veteranen Richard Jenkins, samt den inneboende styrkan i berättelsen, gör att slutresultatet lyfter. Lite annorlunda berättad jämfört med Alfredssons version, men (faktiskt) lika bra.

22

The Adjustment

Bureau

3

Den unga, karismatiska kongressledamoten David Norris (Matt Damon) första försök att väljas till senator misslyckas plötsligt och i nederlagets stund träffar han ”av en händelse” dansösen Elise (Emily Blunt). Allt detta visar sig vara en del av en större ”plan” där en högre makt mha änglar/agenter justerar händelser så att de viktiga delarna av planen hålls och blir en realitet. George Nolfi’s film är en bra actionfilm som till stora delar följer standardmallen, men där några utvikelser/avsteg gör den något mer intressant. Damon och Blunt är bra och det uppstår en viss kemi mellan dem, men mycket spring blir det...   

21

Never let Me Go

5 -

I en framtid klädd i 1970-talskostym har man lyckat uppnå en medelålder på över hundra år och detta har bla kunnat göras mha nationella donationsprogram där barn föds upp för att bli organdonatorer. På den till det yttre helt normala engelska internatskolan Hailsham tillbringar barn som är ”framodlade” för att bli donatorer sin uppväxt innan de flyttar ut i samhället en tid innan deras donationsperiod inleds. Mark Romaneks film bygger på Kazuo Ishiguros (som även skrivit ”Återstoden av dagen”) bok med samma namn och det är en skrämmande och bitvis ohygglig historia, klädd i mycket milda bilder och stämningar. En fashinerande och mycket vacker film om kärlek samtidigt som man blir djupt berörd och omskakad. Carey Mulligan i huvudrollen är återigen lysande!


20

Route Irish

4

Ken Loach filmer tar ofta underdog-perspektivet och han häcklar oförtrutet makten och överheten. Route Irish är den livsfarliga vägsträckan mellan Bagdads flygplats och ”Green Zone”, ett eldorado för giriga säkerhetsföretag utan samvete. Filmen handlar om barndomskompisarna Fergus och Frankie som jobbar för ett brittiskt säkerhetsföretag i Irak. Frankie dör i vad som förefaller vara ett bakhåll längs Route Irish, men där Fergus senare lyckas rulla upp en rejäl mörkläggnings-historia. Fergus var redan tidigare märkt av sina upplevelser men när han inser vad som hänt Frankie så svämmar bägaren över. Filmen är våldsam men samtidigt nervigt och bra berättad och ångesten är mycket påtaglig och obehaglig...


19

  Exit through the

gift shop

4

Den franskättade Thierry Guetta lever med en videokamera i handen och filmar allt och alla. Speciellt gatukonstnärer fångar hans intresse och när han får tillfälle att lära känna och slå följe med den (ö)kände gatukonstnären Banksy så är lyckan fullständig. Första halvan av denna Oscarsnominerade dokumentärfilm är traditionell men halvvägs så vänds perspektivet och den betraktande blir helt plötsligt objektet. Regissören Banksy (!) ångrar nog att han vid ett tillfälle gav Guetta tipset att själv bygga en karriär som gatukonstnär och man kan se filmen som en raffinerad hämnd från Banksy’s sida. Det är roligt, skruvat och intressant berättat och med en god portion ironi... 

18

Möte i Toscana

3

Ibland blir man överraskad när en film inte alls visar sig vara såsom man förväntat sig och Abbas Kiarostami’s film är ett bra exempel just detta. Juliet Binoche får utrymme att glänsa i rollen som konstälskande och förmodat kontaktsökande tonårsmamma som bjuder ut en författare på en dagsutflykt i det vackra Toscana. Sakta förstår man att de inte alls är några främlingar utan troligtvis har en 15-årig relation vars slut och uppbrott vi kanske bevittnar. Kiarostami har helt klart höga ambitioner med denna film, men formen tar överhanden och slutresultatet blir inte alls så engagerande och intressant som förväntat. Rejält konfunderad lämnar man salongen...

17

The Fighter

4

Filmhistorien bjuder på ett antal boxningsfilmer och den senaste i raden handlar om boxarbröderna Dicky och Micky Ward. Den äldre Dicky (Christian Bale) har karriären bakom sig och befinner sig numera i en nedåtgående, crackosande spiral. Lillebror Micky (Mark Wahlberg) försöker få ordning på sitt liv och sin karriär men det är inte helt enkelt att slingra sig ur familjens grepp där mamman agerar manager och försöker styra med järnhand. David O. Russel’s film följer standardmallen och är rejält förutsägbar, men den är bra och effektivt berättad. Både Bale och Melissa Leo (mamman) gör riktigt starka insatser och det är familjedramat, snarare än de något tröttsamma boxningssekvenserna, som är mest intressant.

16

Ritualene

2 -

Mikael Håfström’s fjärde ”Hollywood”-film handlar om exorcism och djävulsutdrivning och sägs vara baserad på verkliga personer och händelser. Här spelar självaste Anthony Hopkins en desillusionerad präst som är en hejare på att driva ut demoner. Hopkins gör en stabil insats, men den unge, tvivlande prästen Michael Kovak gestaltas av en platt och tam Colin O’Donoghue. Tyvärr så staplas klicheerna på varandra och dialogen räddas endast av Hopkins rutin. ”Förutsägbart” var ordet, sade Bull... 

15

Black Swan

4 +

Nina (Natalie Portman) är den tekniskt fulländade men hämmade prima ballerinan, tyngd av egna och mammans förväntningar. När ”Svansjön” åter skall sättas upp så vill koreografen att samma ballerina skall dansa både den vita och den svarta svanen. Att Nina är perfekt för rollen som den vita svanen är självklart, men klarar hon även av att släppa på spärrar och hämningar på det sätt som krävs för den svarta svanen? Darren Aronofsky’s film är en imponerande och skrämmande historia om kampen för att prestera och hur kraven sakta driver Nina mot galenskapens rand och det totala sammanbrottet. Suggestivt och nervigt berättat och där den snyggt inflätade musiken bär filmen till nya höjder. På gränsen till överstyrt i finalen, men helt klart en mycket bra film!


14

Sarahs nyckel

4 -

Detta är andra filmen på ett knappt halvår som tar upp Vichy-regimens fängslande och deportation av över 13 000 judar 1942. Jämfört med ”I gryningens timmar” (se film #59 i 2010 års film-logg) så väljer Gilles Paquet-Brenner att berätta historien via tillbakablickar från nutid. Med anledning av 60-årsdagen sedan Vel'd'Hiv-skandalen så arbetar journalisten Julia (Kristin Scott Thomas) med en artikel som visar sig leda till en koppling mellan den judiska familjen Starzynsky och den lägenhet, med ett mörkt förflutet, som hennes svärföräldrar flyttade in i hösten 1942. Trots viss förutsägbarhet så är filmen bra berättad, intressant och engagerande. Värt att notera är även att charmiga Gisèle Casadesus för andra filmen i rad finns med bland skådespelarna, denna gång i en mindre biroll.



13

Mina eftermiddagar

med Margueritte

3 +

Germains (Gerard Depardieu) uppväxt har inte varit helt lätt, hånad av läraren i skolan för sin dyslexi och uttalat oönskad av sin minst sagt märkliga mamma. Vid dryga 50 så lever denne vänlige mångsysslare ett anspråkslöst liv i en fransk by. En dag träffar han drygt 90-åriga Margueritte (Gisèle Casadesus) som levt ett helt annat liv och är en riktig bokmal och hon lotsar varsamt Germain in i litteraturens värld. Kul att åter få se en film med favoriten Gerard Depardieu och scenerna tillsammans med Gisèle Casadesus är riktigt njutbara. I övrigt är Jean Beckers film något spretig och miljön i den urtypiskt franska byn och på kvarterskrogen blir nästan lite överdrivet fransk. Även om det är charmigt så blir det lite för mycket av det goda...



12

True grit

4

Bröderna Cohen har gjort en re-make på John Wayne-filmen ”True grit” från 1969. Denna gång är det Jeff Bridges som gör rollen som den alkoholiserade och skjutglade sheriffen och han gör det riktigt, riktigt bra. Även Hailee Steinfeld gör en imponerande insats i rollen som den blott 14-åriga dottern som vill hämnas mordet på sin far. Hon är kavat och kaxig och har en vassare tunga än de flesta. Bröderna Cohen lägger ned stor möda vid detaljer och det är snyggt och proffsigt filmat och filmen är hela tiden intressant och stilsäker. Ofta har man dock vant sig vid något mer skruvade filmer från dessa begåvade bröder och den kan nog inte räknas till någon av deras allra bästa filmer, men den är trots allt riktigt bra.

11

Livet efter detta

2

Clint Eastwood utforskar gränslandet till livet efter detta via tre olika personer, vars öden flätas samman. George (Matt Damon) har motvilligt fått förmågan att komma i kontakt med de döda, en fransk TV-journalist får en nära-döden-upplevelse när hon sveps med i en tsunami (obehagligt bra skildrat) och en engelsk grabb förlorar sin tvillingbror i en bilolycka. Det är ett vanskligt tema att försöka skildra och tyvärr så är detta ingen av ”Clintans” bättre filmer. Slutresultatet blir smörigt, platt och påfrestande förutsägbart.

10

127 timmar

4

Danny Boyle har i sin senaste film valt att filmatisera historien om Aron Ralston som 2003 föll ned i en klippskreva och fick högerhanden i kläm ”between a rock and a hard place”. Filmen inleds i ett uppskruvat, nästan flåshurtigt, tempo men övergår abrupt till ett ångestladdat drama när väl olyckan har skett. James Franco gör en imponerande insats som den adrenalinberoende Aron, ständigt på jakt efter nya kick’ar. Resan fram emot det ”oundvikliga” slutet är fylld med tillbakablickar och minnesbilder och kampen för att behålla förståndet och ett rationellt tänkande är plågsamt bra berättad. Filmen är inspelad på plats i Blue John Canyon i Utah och den hisnande naturen är utsökt, och skrämmande, vackert filmad.

9

The King's Speech

4 +

Tom Hoopers film handlar om den motvillige och svårt stammande prins Alberts resa mot att växa in i rollen som kung George VI. I en tid där radion är ett allt viktigare kommunikationsmedel och när 2:a världskriget står för dörren kommer Albert (Bertie) i kontakt med den okonventionelle talpedagogen Lionel Logue. Dialogen, inte minst vid terapi-samtalen, är fenomenalt bra och det är bitvis en ren njutning att sitta i salongen och låta sig uppslukas av detta lysande drama. Colin Firth (Bertie) och Geoffrey Rush (Lionel) är enastående bra och det ”luktar Oscar” lång väg (filmen har fått 12 Oscarsnomineringar). Man kan ha synpunkter på hur världen utanför den ”kungliga glaskupan” och det annalkande kriget skildras, men det blir endast på marginalen. Riktigt rolig är den också...



8

Trädet

4 -

På den australiska landsbygden bor en fyrabarnsfamilj i sitt hus vid sidan av ett enormt träd, en Magnoliafikus. När pappan plötsligt avlider och en tung sorg lägger sig över familjens tillvaro så bearbetar familjemedlemmarna sorgen på olika sätt. Mamman (Charlotte Gainsbourg) blir deprimerad och apatisk medan den 8-åriga dottern känner att pappans själ lever vidare i det enorma trädet. Julie Bertucelli’s film handlar om sorg och saknad och sökandet efter att komma vidare och finna livsgnistan igen. En bra berättad historia kryddad med riktigt bra rollprestationer av mamman (Gainsbourg) och framför allt dottern (Morgana Davies). Klart sevärd!

7

Gränsen

3 -

Filmen utspelar sig vintern 1942-43 vid svensk-norska gränsen, där en grupp soldater byggt och vaktar en vägspärr. Två av soldaterna smyger över gränsen för att få en skymt av de tyska soldaterna men upptäcks och en av dem blir tillfångatagen. Några av de övriga samt befälet skidar iväg för att söka efter den tillfångatagne (befälets lillebror). Richard Holm’s film är en ganska närgånget brutal skildring av ett svårt räddningsuppdrag med dåliga odds att lyckas. Bitvis är den riktigt spännande och dialogen är inte lika stolpig som den ofta kan vara i svenska filmer. Helhetsintrycket dras dock ned pga alla klichéer och en story som ofta känns långt ifrån trovärdig.

6

Hjärtslag

4 -

Blott 21-åriga Xavier Dolan har både regisserat, skrivit manus och gett sig själv huvudrollen i denna film. Francis (Dolan) och Marie (Monia Chokri) är ett kompispar som umgås flitigt och delar det mesta, även smak och tycke för killar. In i deras värld kommer den vackre Nicholas som båda omedelbart blir förälskade i och vars gunst de börjar tävla om. Xavier Dolan’s film är vacker, stilfull och poserande men samtidigt tämligen pretentiös och konstnärlig. Det intressanta rollspelet finns helt klart där men ytan och attityden tar överhanden och det blir i längden en slowmotion-sekvens för mycket. Slutet är dock mycket bra...

5

Medan åren går

4

Huvudpersonerna i Mike Leigh’s senaste film är något så ovanligt som ett förälskat par i övre medelåldern (Tom och Gerri) som lever ett harmoniskt vardagsliv i sitt radhus och påtar i sin kolonilott. Kring Tom och Gerri finns deras vuxna son, ännu ungkarl, och några vänner som inte precis har hittat någon harmoni i sina liv. Mest framträdande är den sökande och lätt bedagade Mary (suveränt gestaltad av Lesley Manville) som med växande ångest (och antal vinglas) inser att åren går och att ensamheten blir allt mer bestående. Filmen är stillsamt och eftertänksamt berättad samtidigt som flera situationer blir smått absurda och tragikomiska. Sakta så griper filmen tag i en, men tyvärr inte riktigt i den omfattning som jag hade hoppats.

4

The Town

3

Ben Affleck är både regissör och huvudrollsinnehavare i denna film som utspelar sig i Charlestown, den del av Boston där osedvanligt många bank- och värdetransportrånare finns. Fyra barndomsvänner genomför en serie rån och vid ett av dem tas en kvinnlig bankchef (Rebecca Hall) som gisslan. Hon släpps men rädslan för att hon ev kan identifiera dem gör att Doug (Affleck) håller ett öga på henne. De råkar träffa varandra, tycke uppstår och konflikten är ett faktum... Detta är en bra och kompetent actionhistoria men filmen försöker vara mer än så och där lyckas den mindre bra och resultatet blir bitvis smörigt och förutsägbart...

3

Gudar och människor

4

I ett litet samhälle i Algeriet finns ett franskt kloster där åtta munkar lever och verkar, sida vid sida med den muslimska befolkningen. Xavier Beauvois film utspelar sig i mitten på 1990-talet och bygger på en verklig händelse där inbördes-kriget resulterar i att munkarna ställs inför svåra och livs-avgörande val. Filmen skildrar hur munkarnas tro sätts på prov och hur rädslan påverkar gruppen inför deras svåra beslut. Tempot är lågt men historien är bra berättad och dessutom riktigt vackert filmad. En riktigt bra film, om än ganska krävande och inte helt enkel att se...

2

 Sound of noice

4

En samling slagverkare bestämmer sig för att genomföra verket "Music for one city and six drummers", ett minst sagt nyskapande verk i fyra satser. En tondöv polis tar upp jakten på dessa "musikterrorister" och vi bjuds med på en ganska sanslös resa. Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson, som 2001 gjorde succé med kortfilmen "Music for one apartment and six drummers", har nu gett sig på långfilms-formatet och resultatet är riktigt lyckat. Som fd hobbytrummis så är man naturligtvis lättflörtad av detta tema och det var länge sedan jag hade så ogenerat roligt på bio. Uppfinnings-rikedomen och lekfullheten vet knappt några gränser och det förlåter en del mindre svackor i filmens berättelse.

1

 Winter's Bone

5

Debra Graniks film utspelar sig bland hillbilly´s / white trash folk i Missouri, långt från turiststråken. I centrum finns 17-åriga Ree (fenomenalt bra spelad av Jennifer Lawrence) som i alltför tidig ålder tvingas ta ansvar för sina småsyskon och sin mentalt sjuka mamma. Den frånvarande pappan lever helt på andra sidan lagen och har pantsatt familjens hus och mark för att betala borgen. Om han inte infinner sig till rättegången förlorar den fattiga familjen i princip allt och Ree tvingas ut för att söka efter sin far. Det är omöjligt att inte bli djupt berörd av detta drama och det är en imponerande gestaltning av en okuvligt stark ung kvinna i en skrämmande miljö där det mesta av civiliserat liv lyser med sin frånvaro... Vilken suverän start på filmåret 2011!

akesundelin.se © 2010 • Privacy Policy • Terms of Use

Dessa filmer har under året fått betyget 5 eller 5 -