Dessa filmer har under året fått betyget 5 eller 5 -

Film på bio - 2012 års filmer

Filmerna har skrivits in i den tidsmässiga ordning jag har sett dem (dvs film nr 1 i listan är den första jag såg 2012). För den som är intresserad av att läsa vad filmkritikerna i svenska medier tyckte så finns länkar till "Kritiker.se" inlagda för varje film. Det finns även en länk till "IMDb.com"





Kritiker.se

IMDb.com

63

Berättelsen om Pi

5 -


Yann Martel’s roman, från 2001, lär ha sålts i > 9 miljoner exemplar och vara översatt till ~40 språk. Nu har regimästaren Ang Lee tagit sig an utmaningen att filmatisera denna spektakulära historia och här har även filmteknik och dataanimation vässats till en anmärkningsvärd nivå där 3D-tekniken verkligen kommer till sin rätt. 16-årige Pi Patel tvingas, som enda överlevande människan efter ett skeppsbrott, att kämpa mot både elementen, hungern och den bengaliska tigern ”Richard Parker” (!) i den livbåt som de lyckats kravla sig upp i och som sedan driver runt i Stilla Havet i > 200 dagar. Sällan har väl naturens storslagenhet skildrats så betagande och bedövande vackert, men även skrämmande, som här. Som en röd tråd genom filmen löper ett antal existensiella och religösa frågeställningar och här kan säkert åsikterna gå isär om detta adderar eller eroderar kvalitet till slutresultatet. Jag störs dock inte av detta utan väljer istället att kapitulera inför den formidabla berättarglädje som Ang Lee bjuder oss på.


62

Holy Motors

4 -

Leos Carax berättelse om ”Herr Oscar” är en av årets märkligaste filmer och att försöka förstå den är en rejäl utmaning. Herr Oscar tillbringar sina dagar med att bli skjutsad runt i Paris i en enorm limousine för att, nysminkad och i ständigt nya gestaltningar, träda in i olika (ofta) bisarra roller och man anar någon sorts absurd realityteater som eventuellt filmas. Antydningar som förblir obekräftade... Denis Lavant (Oscar) imponerar med sin mångsidighet och som skådis dyker även en sjungande Kylie Minogue upp... Det är befriande att få lite omväxling i den strida flod av förutsägbara standardproduktioner som dominerar bio-utbudet och Leos Carax skall ha all heder av att ha vågat sig på att göra denna oföutsägbara men samtidigt konsekvent genomförda berättelse. En film att uppleva, snarare än att förstå, och som upplevelse är den faktiskt ganska häftig...



61

The Hobbit

3 +

Ett knappt årtionde efter ”Ringen”-trilogin kommer så första delen av Peter Jackson’s ”The Hobbit”-trilogi. Skepsisen inför hur innehållet i en bok kan töjas till tre filmer visar sig vara befogad för det är en ganska seg och påtagligt utdragen historia vi bjuds på. Tekniken är dock extravagant och specialformatet ”High Frame Rate” (dubbelt antal filmrutor per sekund) ger 3D en bitvis ny dimension. Häftig teknik och ”mer av allt” räcker dock inte för att nå upp i samma nivå som ”Ringen”-trilogin, där Jackson lyckades hitta en bra balans och där slutresultatet blev förbluffande bra. En figur som dock har utvecklats till att bli ännu bättre är Gollum och scenen där han och Bilbo gissar gåtor är filmens bästa. Skall dock bli intressant att se hur Jackson utvecklar och knyter ihop historien, men dels får man vänta ett helt år på del 2 och dels är det nog bäst att skruva ned förväntningarna...


60

Blondie


3 +

Jesper Ganslandt är onekligen ambitiös och här levererar han en pretentiös historia i tre akter om tre systrar som återvänder till hemmaplan för att fira sin mammas 70-årsdag. Mammans (Marie Göranzon) vurm för den ”duktiga” (läkar)dottern och de slitningar det medfört i relationerna till barnen och även mellan systrarna ett i grunden intressant och spännande synopsis, men här saknas tyvärr djupet och det blir mest en snygg yta. Man vill gärna veta mer om bakgrundshistorien och de grundläggande orsakerna till den frustration, ångest och alienation som präglar systrarna och deras relationer. Över lag bra prestationer av Helena af Sandeberg, Alexandra Dahlström (som man velat se mer av) och även av Carolina Gynning, men det manus de har att jobba med ger dem ingen riktig chans att göra denna historia intressant. Några guldkorn finns där, men det räcker tyvärr inte...


59

Argo

4

När den amerikanska ambassaden i Teheran stormades i slutet av 1979 så togs 52 amerikaner som gisslan. I samband med stormningen lyckades 6 amerikaner fly och de tog sin tillflykt till den kanadensiske ambassadörens hem. Ben Affleck fortsätter sin bana som kombinerad regissör / huvudrollsinnehavare och resultaten blir allt bättre. Historien om hur Tony Mendez (Affleck) bygger en ”cover-historia” för att smuggla ut de sex amerikanerna är bra berättad och de tidstypiska detaljerna och scenerierna är riktigt bra gjorda. Veteranerna John Goodman och Alan Arkin adderar kvalitet i form av luttrade Hollywood-producenter som levererar dräpande cynismer. På minuskontot hamnar här, liksom för många amerikanska filmer, stereotypa och platta skildringar av ”muslimska galningar och extremister” samt även  vissa patriotiska övertoner. I grunden är det dock en bra och intressant politisk thriller och den är klart sevärd.


58

Amour

4 +

Välrenommerade Michael Haneke knep 2012 års Guldpalm i Cannes med denna historia om det åldrade franska musikerparet Anne och George som bor i en stor och rejält inbodd Paris-våning. När sjukhusrädda Anne en dag drabbas av stroke förändras bådas liv i grunden och en resa på ett sluttande plan tar sin början. Hanekes regi är minutiös och George (Jean-Louis Trintignant) och Anne (Emanuell Riva, som f ö hade huvudrollen i Alain Resnais mästerverk ”Hiroshima – Min älskade” från 1959) gör mästerliga prestationer. Skildringen av det åldrade paret är gripande och historien berättas utan egentliga överraskningar, okuvligt hela vägen till slutet. Inte en helt enkel film att se och någonstans där, i tröstlösheten, snubblar den en aning och nåra ”bara” nästan fram till högsta betyg. Dock mycket sevärd, för den som orkar...



57

Bröllop i Italien

4 -

Susanne Bier som gav oss en av 2010 års bästa filmer, Hämnden, gör nu ett lappkast till en helt annan filmgenre; den romantiska komedin (kryddad med lite familjegräl/skandal). Ett förestående bröllop och en serie familjerelaterade komplikationer bildar fond till en kärlekshistoria mellan ”brudens” mor Ida (Trine Dyrholm) och ”brudgummens” far Philip (Pierce Brosnan). Som filmtiteln utlovar så utspelar sig filmen i ett vykortsvackert och pittoreskt Italien och redan där blir det en smula märkligt. Det nästan överdrivet natursköna landskapet adderar bara ytterligare en schablon till en redan strömlinjeformad och förutsägbar historia. Det enda som adderar en smula intresse är Ida’s otrogne make (Kim Bodnia) och Philip’s odrägliga svägerska (Paprika Steen). Varför Susanne Bier valt att satsa på att berätta denna historia på detta sätt framstår som en gåta, konfunderad och en smula besviken lämnar man salongen...

56

Mitt Längtande Hjärta

5 -

Ännu en verklighetsbaserad film med en svårt handikappad man i centrum (jfr ”En oväntad vänskap”). Mark O’Brien drabbades av polio vid 6 års ålder och hans muskler slutade att fungera (han hade känsel kvar, men kunde bara röra på huvudet och behövde tillbringa ca 20 timmar/dygn i en sk ”järnlunga”) men trots detta blev han framgångsrik journalist och författare. Längtan efter fysisk närhet är dock stark och vid 36 års ålder bestämmer han sig (med prästens välsignelse (!)) att kontakta en en sex-terapeut... Ben Lewin berättar med varsam hand, och med en befriande avsaknad av stereotypa moralkakor, en varm och livsbejakande historia som berör. Kombinerat med lysande prestationer av John Hawkes (Mark), Helen Hunt (terapeut), William H Macy (präst och ”biktfader”) och Moon Bloodgood (ev av Mark’s assistenter) blir slutresultatet fantastiskt bra. Mest imponerande är den väl avvägda balansen mellan ångest/rädsla/tvivel, en lakonisk humor och mycket mänskliga och intressanta karaktärer. En mycket lyckad chansning på Stockholms Filmfestival, filmen får svensk premiär 22 februari 2013.


55

Call Girl

4

Baserat på den sk ”Bordellhärvan”, en affär som briserade i media kring valet 1976, berättar Mikael Marcimain och manusförfattarna vad som framållls som en ”fiktiv” historia. Som film betraktat är resultatet mycket bra; Pernilla August briljerar i rollen som kopplerskan Dagmar Glans och Sofia Karemyr övertygar som den vilsna och sökande Iris. Även scenerier och 70-talsmiljöer imponerar med minutiös noggrannhet (nästan lika bra som i Thomas Alfredssons ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”). Det som känns tveksamt är det ohöljda utpekandet av Olof Palme som sexköpare och som, oavsett vad manusförfattarna hävdar, måste vara högst medvetet gjort. Om detta skall påverka bedömningen av filmen eller ej, kan man ha olika åsikter om. Strikt som film betraktat är dock Call Girl högst sevärd och kommer sannolikt att belönas rikligt på nästa Guldbagge-gala





54

 Bedragaren

4 +

Finansmogulen Robert Miller är självklar hövding i sitt företag och i sitt välarrangerade privatliv. På senare tid har dock insatserna och risknivån höjts, både i företaget och i privatlivet och den tjusiga fasaden börjar krackelera. Den numera silverrävslike Richard Gere gör en lysande prestation (sitt livs roll?) som patriarken Miller och han omges också av stabila prestationer från bl a Susan Sarandon, Tim Roth och Brit Marling. Regissören, Nicholas Jarecki, berättar en högkvalitativ historia som är både snyggt filmad och intressant att följa och att han, med denna gedigna film, gör sin regidebut är förbluffande. Vad månde bliva av honom framöver? I genren thrillers blir det sällan bättre än så här, tom slutet är vältimat och bra (inte alltför vanligt i amerikanska storproduktioner). En absolut sevärd film, som troligen kommer att uppskattas av de flesta.





53

El Médico - The Cubaton story

3

Det visas allt mer dokumentärfilm på bio och några av årets har varit fenomenalt bra och intressanta. Daniel Fridell berättar en historia om svenske musikern och producenten Michel Miglis och hans samarbete med den kubanske sångaren / rapparen El Medico. Där Miglis på alla sätt försöker tillfredsställa skivbolagens törst på säljande (rumpskakande) musikvideos brottas El Medico både med sina egna musikaliska ambitioner och sin mammas förväntningar (hon kämpade med Castro och sonen, som fick gratis läkarutbildning, hedrar enligt henne revolutionen genom sitt viktiga arbete som läkare). Miglis gubbsjukhet blir i längden tröttsam och ointressant och stjäl tyvärr mycket plats från den betydligt mer intressanta historien om El Medico och hur Kuba kämpar med sin utveckling ett halvt sekel efter revolutionen. Sevärd, men berör bara delvis.




52


 Skyfall

4

Tidens tand präglar onekligen den 50-årsjubilerande James Bond och hans omgivning (både ”M” och bovarna i form av en obehaglig Javier Bardem och den gråsprängda, repliklösa slagskämpen Ola Rapace). Även duktiga Ralph Fiennes spelas in i serien, vilket lovar gott inför framtiden. Daniel Craig gör sin tredje film och som tur var så visade sig den svaga ”Quantum of Solace” bara vara en temporär formsvacka. Sam Mendes har valt att berätta en något mörkare och allvarligare historia med mer fokus på drama och där Bond är ganska tilltufsad och åsikterna kan säkert gå isär om strategin varit framgångsrik eller ej. Mig tilltalar dock det utpräglade retroperspektivet, både map repliker och prylar och 2012 års Bond är en högst värdig representant för filmserien och den är absolut sevärd!

51

Bitchkram

3 +

Andreas Öhman regidebuterade 2010 med den småcharmiga ”I rymden finns inga känslor” och han är nu tillbaka med en ny film med liknande berättarstil. Den nybakade studenten Kristin betar med frenesi av sin lista på ”1000 saker jag måste göra innan jag dör”, som f ö är en lista med tämligen skruvade saker och som toppas med att åka till New York och blogga för en tidning. Studentfesten blir dock en blöt historia och Kristin vaknar ”på landet” hos en tillfällig bekantskap och hans två yngre syskon och missar flyget... Ett av syskonen är 16-åriga Andrea och sakta växer en vänskap mellan tjejerna fram. Linda Molin (Kristin) är återigen bra (hon debuterade med bravur i Apflickorna) och Fanny Ketter (Andrea) kompletterar bra. Det är omöjligt att inte dra paralleller till Lukas Moodyson’s Fucking Åmål, och riktigt så bra är inte den här filmen, men den är klart sevärd.


50

Hypnotisören

3

Efter 25 år så återvänder nu Lasse Hallström till Sverige för att göra film igen och det är bästsäljaren ”Hypnotisören” han tagit sig an. När nästan en hel familj brutalt mördats blir det kommissarie Joona Linna’s (Tobias Zilliacus) uppdrag att lösa fallet. Den enda överlevande (sonen i familjen) är dock svårt traumatiserad och en läkare och tillika hypnotisör tillkallas för att försöka få sonen att berätta något som kan hjälpa polisen. I grunden är det en ganska traditionell kriminalhistoria, om än med något skruvat innehåll, och det är måhända något mer spännande än en vanlig ”Beck”-film. Mest intressant är det krisande äktenskapet mellan hypnotisören (Mikael Persbrandt) och hans fru (Lena Olin) och det är Lena Olin som imponerar på riktigt. Jag har inte läst boken, men man får intrycket att mycket av det kvalitetsmässigt intressanta i boken har skalats bort när den filmatiserats. Kanske är det ett bättre val att läsa boken än att se filmen...

 


49

Äta, sova, dö

4

Redan titeln anger att man inte skall förvänta sig en ”feel-good”-film och det blev ingen överraskning i den aspekten. Här står vanliga, hårt arbetande människor i centrum. I ett icke namngivet skånskt samhälle är en grönsaksförpackningsfabrik en dominerande arbetsgivare och tiderna är bistra. 20-åriga Raša jobbar på fabriken samtidigt som hon lever med, och försörjer, sin sjuka pappa. När fabriken måste skära ned och Raša blir uppsagd dras livets tumskruvar åt ytterligare ett varv. Gabriela Pichler har valt att bara använda amatörskådespelare (Nermina Lukac som spelar Raša är fenomenalt bra) och det bidrar till att filmen blir påtagligt realistisk och den har en, nästan, dokumentär känsla. Stämningen i filmen påminner lite om Fish Tank och den svenska Sebbe och Raša’s kamp för att hitta jobb och ett drägligt upplägg för pappan berör på riktigt. En riktigt bra och absolut sevärd film!



48

 Looper

3 +

Tidsresor är en utmaning att skilda på film och här handlar det om sk ”loopers”, som i realiteten är yrkesmördare som med ett snabbt skott eliminerar misshagliga personer som maffian i en avlägsen framtid vill ”bli av med” och helt sonika skickar tillbaka i tiden. Joe (Joseph Gordon-Levitt) tjänar sitt levebröd just som en sådan ”looper” men så en dag visar det sig att den person som maffian den dagen skickar tillbaka för att avrättas är han själv (fast 30 år äldre och i filmen spelad av Bruce Willis). Rian Johnson’s film höjer sig över mängden av actionspäckade tidsresefilmer och visar sig vara både intressant och ganska spännande. Vi har sett Bruce Willis förr i liknande roller, bl a De 12 apornas arme, Femte elementet, och i denna filmen gör han en stabilt bra insats. Detsamma gör Joseph G-L och birollsinnehavarna Jeff Daniels och Emily Blunt och sammantaget levereras en klart sevärd film.

47

Laurence Anyways

4 +

Blott 23 åriga Xavier Dolan har omväxlande utnämnts till geni och underbarn och karriären har på intet sätt avstannat i och med hans tredje och senaste film. Snarare tvärt om, för här finns kvaliteter som onekligen går utöver det vanliga. Laurence kombinerar jobb som litteraturlärare med en begynnande karriär som poet och lever i ett intensivt förhållande med flickvännen Fred(erique) men lagom till sin 30-årsdag kommer han ut med budskapet att han vill bli kvinna. Här hade historien kunnat bli hur konventionell som helst, med Dolan undviker skickligt alla stereotyper och berättar en högintressant historia där vi får följa Laurence och Fred under 10 år. Precis som i Dolans förra film (Hjärtslag) så är det så ambitiöst så att det gränsar till det pretensiösa, men här funkar det riktigt bra och historien är trots sin längd (2 tim 40 min) hela tiden intressant. Melvil Poupaud (Laurence) är mycket bra, men det är Suzanne Clément (Fred) som trollbinder med en helt fenomenal prestation.


46

En oväntad vänskap

4

Fransk films största internationella publiksuccé har nu till slut nått Sverige. Den verklighetsbaserade historien om Philippe (förmögen men totalförlamad efter en skärmflygsolycka) och Driss (hans personlige assistent, motvilligt rekryterad och med ”tveksam” bakgrund från sunkiga franska förorter) är förvisso i grunden förutsägbar men charmigt gjord och lockar onekligen till skratt. Philippe spelas av Francois Cluzet (”Francis” i Bertrand Taverniers fenomenala ”Round Midnight” från 1986) och trots att han bara kan röra på huvudet så imponerer han. Det gör även Omar Sy i rollen som Driss och Anne Le Ny (ytterligare en assistent). Regissörerna Eric Toledano och Olivier Nakache har, i sin strävan efter att vara publikfriande, måhända inte satsat på det intellektuella djupet, men det är lätt att förlåta. Den bitvis brutala, men i grunden livsbejakande, humorn är befriande och gör filmen klart sevärd.


45

Palme

4 +

Mycket har skrivits och mycket har sagts om Olof Palme, Sveriges kanske mest kända politiker som i år skulle ha fyllt 85 år. Trots detta bjuder den dokumentär som Kristina Lindström och Maud Nycander gjort på både fashinerande och högintressant material, allt ifrån nygjorda intervjuer med bl a Lisbeth Palme och sönerna till familjens privata super-8 filmer från Fårö-semestrar mm. Historien, som inleds och avslutas med mordet på Sveavägen men i övrigt är strikt kronologiskt berättad, lyfter naturligtvis fram Palme och hans roll och avtryck i historien, men det är ingen onyanserad hyllning utan det ges även plats åt vissa fadäser och mindre hedrande händelser. Mest slående är hur stark roll ideologin spelade på 60- och 70-talen, något som känns ganska exotiskt jämfört med dagens slätstrukna politiska agenda där alla trängs i mitten. Speciellt etsar sig ett improviserat tal i det okuperade kårhuset, dit den orädde och debattglade Palme begav sig, fast i minnet. Det är lätt att säga, men detta är onekligen en film som alla borde se.


44

Jag minns en sommar

4 -

Sommaren 1979 samlas hela stora släkten med anledning av farmors förestående födelsedag och precis alla förväntningar om hur intensivt, stojigt, konfliktfyllt och pratglatt ett franskt familjedrama skall vara infrias. I centrum står 10-åriga Albertine som befinner sig i gränslandet till vuxenvärlden och som just denna sommar oroar sig för att den kapsejsade amerikanska rymdstationen ”Skylab” skall falla ned just i Bretagne. Julie Delpy både regisserar och spelar en av de bärande rollerna (hon gör det f ö mycket bra) och det är väl inte långsökt att det delvis är hennes egna barndomsminnen vi får se. Historien är charmig och på det stora hela intressant och den är även ganska rörande som tidsdokument, kanske speciellt för oss som var i tonåren på slutet av 70-talet. Hyllningen till konflikter och svallande känslor som naturliga beståndsdelar i ett ”levande” liv är ett av Delpy’s mer påtagliga budskap och det ligger ju (tyvärr) inte precis i linje med det svenska kynnet...



43

Jag, Anna

4 -

Tyngd av en jobbig skilsmässa prövar den medelålders Anna (Charlotte Rampling) en väg ut ur ensamheten via att deltaga på singel-kvällar. En man som Anna träffat hittas mördad och polisen Bernie Kominski (Gabriel Byrne) kopplas in för att lösa mordet och det bidrar till att Anna och Bernie kommer i kontakt med varandra på ett annorlunda sätt. Barnaby Southcombe har fått ”äran” att både skriva manus och regissera sin mor i rollen som Anna och Charlotte Rampling gör ett riktigt bra och nervigt porträtt av en kvinna i kamp med sina inre demoner och i gränslandet till sammanbrott. Historien, som är ganska tragisk, överraskar och bitvis är den ganska intressant. Helhetsintrycket övertygar dock inte på det sätt jag kanske hade hoppats på och det är med ett litet sting av besvikelse jag lämnar salongen…


42

Källan

4

Vägen till byns källa är lång, brant och stenig och sedan urminnes tid faller det på kvinnornas, i den nordafrikanska byn, lott att dagligen hämta hem vatten. Allt medan byns män dryftar ”viktiga” ting över en kopp te utanför byns moské. Precis som i Aristofanes drama Lysistrate väljer kvinnorna till slut att utöva en sorts utpressning mot männen för att få dem att bygga en vattenledning från källan ned till byn. Radu Mihaileanus film om kvinnornas kamp mot gamla sedvänjor och oskrivna lagar är förvisso en smula förutsägbar, men inte desto mindre aktuell och relevant. Som västerlänning är det dessutom intressant att få en inblick i ett, för oss, säreget och fashinerande samhälle. Men man kan samtidigt fråga sig hur olika vi egentligen är och om inte vi i många stycken är lika fast i gamla tankemönster och traditioner. Leila, som leder upproret, spelas mycket övertygande av Leïla Bekhti och en ännu bättre rollprestation görs av Biyouna som spelar den åldrade men härligt bitska och rakryggade ”Mor gevär”. Klart sevärd!


41

 Searching for Sugar Man

5 -

Ibland infinner sig de där magiska ögonblicken på bio, när en historia griper tag i hjärteroten och vrider till på riktigt. Precis så blev det med Malik Bendjelloul’s dokumentärfilm som nu, rättmätigt, gör ett segertåg på olika filmfestivaler. Historien handlar om den begåvade singer/songwriter’n Sixto Rodriguez, som gör två kritikerrosade skivor i början av 70-talets USA men som floppar totalt försäljningsmässigt och han försvinner snabbt ur rampljuset. Kvar finns endast några vaga rykten. Av en slump letar sig en av hans skivor till Sydafrika, där hans musik blev enormt populär och en inspirationskälla i kampen mot apartheidregimen. I en värld före internet och FaceBook beslutar sig ett par sydafrikaner för att försöka ta reda på mer om vem artisten bakom de omåttligt populära sångerna egentligen var. Malik Bendjelloul berättar på ett varsamt och oerhört skickligt sätt en historia som det är helt omöjligt att inte bli djupt berörd av. Det är inte ofta jag får torka tårarna på bio, men här hände det... OBS! - Det är ”spoilervarning” om man läser för mycket om filmen innan man sett den, så undvik det, men GÅ OCH SE!!!




40

The Bourne Legacy

3 -

De tre första Bourne-filmerna bjöd på högklassig action med en utmärkt Matt Damon i huvudrollen. Nu är fjärde filmen här och i stället för Matt Damon dyker Jeremy Renner upp i rollen som Aaron Cross och han är ännu mer adrenalinstinn och nervig än sin agentkollega. Tony Gilroy, som skrev manus till de tre första filmerna, har nu fått förtroendet som regissör och hans ambition är att addera en parallell-historia och på så sätt utveckla storyn. Hur mycket Jeremy Renner än försöker, och han kämpar bra och gör en skaplig insats, så är filmen som helhet inget annat än ett skamlöst försök att mjölka ”Bourne”-konceptet på ytterligare pengar. Det är ”extra allt” i form av ännu vassare action och ännu elakare myndigheter, men när charmen från ”originalet” är borta så faller det som är kvar ganska platt till marken. Synd, men kanske en lärdom för framtiden att man skall sluta i tid...


39

Barbara

4 +

Läkaren Barbara har förflyttats från ett ”fint” sjukhus i Berlin till ett enklare regionssjukhus på landsbygden i 1980-talets DDR. Det är uppenbart att Barbara övervakas, Stasi-agenter vaktar utanför hennes bostad och genomför regelbundna visitationer av hennes lägenhet och hennes kropp. Sakta byggs hennes historia upp och man får en förklaring till myndigheternas agerande, de misstänker (mycket riktigt) att hon avser att fly till väst. På sjukhuset hamnar hennes självvalda distans till kollegor och patienter i konflikt med hennes grundläggande engagemang och omsorg och hennes förestående val ter sig allt svårare att göra. Christian Petzold berättar mycket skickligt och varsamt en historia om medmänsklighet och svåra livsval. Nina Hoss (Barbara) är lysande i huvudrollen och även Ronald Zehrfeld (läkarkollegan André) gör en stark insats. En film som berör och är mycket väl värd att se!

38

Snabba Cash 2

3 +

Historien om JW, Jorge och Mrado fortsätter i del två av den blivande trilogin. Det är nya regissörer för varje film och Daniel Espinosa har här ersatts av Babak Najafi (som regisserade den utmärkta ”Sebbe” härom året) och han gör ett gediget hantverk. Några år har gått och JW närmar sig sin första obevakade permission, till vilken mycket förhoppningar och förväntningar kopplats. Precis som i första filmen så är det en osminkad och oglamorös tillvaro som skildras. Det som skiljer mest är att det nu är ännu mörkare och det känns lite som ”fyra nyanser av svart” och som tittare kippar man nästan efter andan. I en trilogi är ofta del två den svåraste delen eftersom den kan bli lite av en transportsträcka mot upplösningen och precis så är det här. Historien är inte lika intressant som i del ett, men det kan mycket väl bli så att trilogin i sin helhet blir någonting riktigt, riktigt bra. Låt oss hoppas på det, för möjligheten finns helt klart...


37

Cockpit

3

Livet går i moll för Valle (Jonas Karlsson), nyss uppsagd pilot som dessutom hamnat i såväl skilsmässa som vårdnadstvist och till råga på allt saknar bostad. Arbetsmarknaden för piloter är minst sagt svag, utom möjligen för kvinnliga piloter... Valle beslutar sig för att greppa den enda chans han ser och dressa om till kvinnlig pilot. Mårten Klingberg har fått utmaningen att regissera en ”svensk Tootsie” och här hade det kunnat gå precis hur galet som helst. Faktum är dock att filmen lyckas balansera så skickligt att många av de förväntade pinsamheterna uteblir. Marie Robertsson och, framför allt, Björn Gustafsson, bidrar också till att filmen blir både underhållande och en smula intressant. Långt ifrån någon stor film, men helt klart OK som underhållning för stunden. Och någon mer pretentiös ambition än så hade nog inte regissören.


36

Your Sisters Sister

3 +

Jack (Mark Duplass) tyngs av svårbearbetad sorg efter sin bror som gått bort ett år tidigare. Broderns fd flickvän, Iris (Emily Blunt), låter honom låna sina föräldrars ensligt belägna sommarstuga för att få lite ”ensamtid” och komma till rätta med sina tankar och sitt liv. Väl framme vid stugan visar det sig att även Iris syster Hannah (Rosemarie DeWitt) åkt dit, även hon med syftet att få ordning på sin livssituation (nyss uppbruten från ett sjuårigt förhållande). När så även Iris beslutar sig för att göra ett överraskande besök i stugan kan historien börja på riktigt... Lynn Shelton har gjort en småputtrig ”indie”-film som bitvis är intressant och en smula skruvad. Det bästa är dialogen och hur relationen mellan Jack, Iris och Hanna berättas och byggs upp. Filmen tappar en del på slutet men på det stora hela är det en sevärd, småtrevlig historia.


37

The Dark Knight Rises

4 +

Efter flera års väntan kommer så finalen på Christopher Nolans Batman-trilogi och här är det storslaget så det förslår. Förväntningarna efter den fenomenala ”Batman – The Dark Knight” är orimligt högt uppskruvade och det är synd, för den tredje och avslutande filmen når inte riktigt upp till den nivån. Den tredje filmen utspelar sig åtta år efter film nr 2 och Bruce Wayne är lika mycket på dekis som Batman är osynlig. Nya bovar ruvar dock i skuggorna, denna gång primärt i form av en testosteronstinn ”Bane” som beslutsamt avser att besegla Gotham’s öde, en gång för alla. I gränslandet mellan bov och vän finns den katt-lika Selina Kyle (en ”femme fatale” lysande spelad av Anne Hathaway). Att se del tre utan att vara påläst och familjär med de två tidigare filmerna är näst intill meningslöst men efter att nu ha levererat oss denna trilogi har Christpoher Nolan utan tvekan gjort sig förtjänt av en honnörsplats i filmhistorien.


34

Nathalie

3

Nathalie bearbetar sorgen efter sin älskade make, som hastigt avlidit efter att ha blivit påkörd av en bil, med arbete och åter arbete. Hon blir befordrad och inleder lika hastigt som oväntat ett förhållande med en av sina underlydande, en svensk (!), lågmäld man med uttalad kuf-stämpel. Något som omgivningen, både väninnan och dessutom den trånande chefen, har svårt att förstå och acceptera. Debuterande bröderna David och Stéphane Foenkinos berättar en något annorlunda historia där Audrey Tautou tillåts glänsa i huvudrollen men där både svensken Markus (François Damiens) och chefen (Bruno Todeschini) gör bra prestationer. För oss svenskar blir en scen där Markus föräldrar bannar honom på svenska (!) för alla hans sillburkar i kylskåpet, både dråplig och bisarr. Efter en svag inledning så tar sig filmen en smula och blir bitvis intressant, men efter att ha sett en rad riktigt bra franska filmer i år så tvingas jag konstatera att Nathalie ”bara” kvalar in som ganska bra.



33

The Amazing Spider-Man 

3 +

Det är tätt mellan återstarterna av Spiderman serien. Sam Raimi gav oss de tre ursprungliga doserna; 2002, 2004 och 2007 och redan nu har Mark Webb gjort en ”reboot” där Tobey Maguire/Kirsten Dunst är utbytta mot Andrew Garfield/Emma Stone. Mina förväntningar var inte högt uppskruvade, men det är desto roligare att konstatera att många av farhågorna var obefogade. Lite som Christopher Nolan ingjöt nytt liv i Batman 2005 så har Mark Webb hittat ett sätt att berätta historien om Spiderman som är något mörkare, lite vuxnare och en smula allvarligare än Sam Raimi’s filmer. Andrew Garfield är riktigt bra som en lite mer nervig Spiderman och duktiga Emma Stone behöver inte göra en lika bimbo-lik flickvän som Kirsten Dunst gjorde. Teknikens framsteg kommer också till sin rätt och 3D adderar en gnutta extra dynamik. Egentligen känns återstarten ganska onödig, men när resultatet blir så pass bra som här så kan man förlåta en hel del...

32

Rock of Ages

1

Begreppet ”jukeboxmusikal” var nytt för mig och det visar sig innebära att man väver ihop gamla kända låtar med en story line. En annan lärdom är att om man, som jag, väljer att läsa så lite som möjligt om filmerna innan jag ser dem så kan man missa viss väsentlig insikt. I detta fall att stora delar av ”replikerna” sjungs fram. Förhoppningsvis så lär man sig... Jag har i alla fall lärt mig en läxa för Adam Shankmans film är utan jämförelse årets sämsta, efter en knapp halv timma övervägde jag seriöst att lämna salongen. Många av låtarna är klassiker men det måste vara kriminellt att behandla dem så oförskämt som man gör här. Den ultratunna tråd av spunnet socker som man får anta skall utgöra filmens ”story” är mer lämpad för en barnmatiné typ ”High School Musical”. Dock måste erkännas att det var en aning underhållande att se Alec Baldwin sjunga och Malin Åkerman kommer undan med viss heder i behåll. Mestadels får man dock hålla hårt i skämskudden och pinsammast av alla är Tom Cruise... Urk...


31

Snow White and the Huntsman

3 -

Bröderna Grimms välkända saga har återigen filmatiserats och denna gång är det inte precis någon barnvänlig Disney-version vi får se. Rupert Sanders har fått förtroendet som regissör och som Snövit ser vi Kristen ”Twilight” Stewart och den nedsupne men rekorderlige jägaren spelas av Chris Hemsworth, båda gör hyfsat ifrån sig. Filmens utropstecken är dock Charlize Theron som är magnifik i rollen som den elaka styvmodern och hon hade gärna fått ta ännu lite mer plats i filmen. Detta utropstecken är dock filmens enda för i övrigt är det en platt och helt standardbetonad Hollywood-historia, nästan helt utan överraskningar eller andra inslag som ökar intresset. Jo förresten, dvärgarna (bl a Ian McShane och Bob Hoskins) är onekligen ganska roliga på ett aningen skruvat sätt.


30

Moonrise Kingdom

4

Sommaren 1965 förälskar sig den egensinniga och en smula brådmogna scouten Sam (Jared Gilman) och den vackra, iakttagande och lika egensinniga Suzy (Kara Hayward). De beslutar sig för att rymma från scoutläger och familj och snart är poliser, scoutledare och familj involverade i en skruvad jakt på de unga tu. Wes Anderssons värld liknar inget annat, det är en vacker och stilistisk fantasivärld full med färger och annorlunda detaljer. Hans förra film, den animerade Den fantastiska räven, var en riktigt bra historia och känslan och berättarstilen i de båda filmerna har uppenbara likheter. Här dyker dock flera ”riktiga” skådisar upp och bidrar till att göra historien intressant; Bill Murray, Bruce Willis, Frances McDormand och Edward Norton. Befriande annorlunda och klart underhållande!


29

Prometheus 

3 +

Efter drygt 30 år är Ridley Scott tillbaka med vad som kan ses som en prequel till Alien. Året är 2093 och ett rymdskepp närmar sig en planet, anledningen till denna resa är en serie grottmålningar och antika inristningar som pekar på att det finns en civilisation i ett solsystem långt borta. Sigourney Weaver är ersatt med vår egen Noomi Rapace (helt OK) och med är även Michael Fassbender, som gör den bästa skådespelarinsatsen i rollen som humanoiden David. Att tekniken utvecklats sedan 1979, när Alien kom, är uppenbart och många scener är verkligen storslagna och imponerande. Historien är dock i flera avseenden en ganska skamlös upprepning av "originalet" och det är inte svårt att hitta brister (om man nu vill det). På uppsidan finns förutom häftiga scener även vissa existensiella frågeställningar som onekligen har ett visst intresse. Filmen är bra, men inte epokgörande (såsom "originalet" var).


28

The Dictator

3 -

Sacha Baron Cohen är tillbaka, denna gång i gestalt av amiral-general Aladeen, ökänd diktator i ett fiktivt land i mellanöstern med en galnings alla epitet. Där t ex "Borat" var gjord i dokumentär stil har han denna gång valt ett mer standardiserat komediformat. Likheten med Borat ligger dock  i att han har en vass udd riktad mot USA och det ger sig bl a till känna i den här filmens slut via ett träffsäkert formulerat tal. Larry Charles film är långt ifrån någon stor film, men det är nog få biobesökare som ser den med sådana förväntningar. Det är dock absolut ingen katastrof, man skrattar hjärtligt åt många scener och vissa har nog potential att bli klassiska (t ex på YouTube). Det som skiljer Sacha Baron Cohen från flera andra i samma genre är ett befriande mått av politisk in-korrekthet, där han svingar friskt och han gör det faktiskt förvånansvärt bra.


27

Ministern

4

Den franske transportministern Bertrand Saint-Jean (Olivier Gourmet) har huvudrollen i denna film, där politikens värld och villkor skildras på ett opolerat sätt. Pierre Schoeller's film inleds med en tragisk bussolycka i Ardennerna, med flera skolungdomar bland de döda/skadade, där ministern snabbt är på plats för att för media och väljare uppvisa kraft och ledarskap. Intrigerna och ränkerna mellan ministrar och tjänstemän skildras mycket bra och sällan har väl politikens pris och konsekvenser skildrats så oglamoröst som här. Det finns klara paralleller till t ex brittiska "In the loop" (2009), dock med den skillnaden att den, bitvis, skarpa humorn och satiren här lyser med sin frånvaro. Kvar finns dramat och den personliga tragedin som blir påtagligt kännbar. Olivier Gourmet är mycket bra som ministern och det görs även starka prestationer i flertalet andra roller.


26

Elena

3 +

Elena (Nadezjda Markina) och Vladimir (Andrej Smirnov) är ett gift par i övre medelåldern, med helt olika bakgrund och var sitt barn från tidigare förhållanden. Äktenskapet är minst sagt kyligt där Elena mest agerar hemhjälp, med eget sovrum, och ständigt passar upp på Vladimir. Relationerna till deras barn har en framträdande roll, där Vladimirs dotter, Katia, lever det glada livet på pappas pengar medan Elenas son är arbetslös och bor i en sunkig förort med en lika arbetslös fru och ständigt växande barnaskara. Elena vädjar om att Vladimir skall hjälpa hennes son men Vladimir är påtagligt svårflörtad ang den saken. Andrey Zvyagintsev berättar stillsamt, nästan lite i Tarkovskij's anda, en historia om relationer och moral. Formspråket är stilistiskt, med spänningsladdade pauser, och hela filmen är mycket vackert filmad. Dock så engagerar filmen inte riktigt i den omfattning jag hade hoppats, den är intressant men tyvärr bara delvis.

25

Tomboy

4

10-åriga Laure och hennes familj har flyttat ofta och när de ånyo är nyinflyttade i ett bostadsområde väljer hon att utge sig vara pojken Michaël. "Hen" hittar snabbt kompisar, speciellt grannflickan Lisa, och lyckas hålla uppe fasaden av att vara pojke förvånansvärt länge. Laure/Michaël spelas av Zoe Heran och hon gör en fenomenalt bra prestation, där såväl hennes blyghet som den växande nyfikenheten på pojkarnas lekar, fotbollsspelande och gester skildras på ett varsamt men hela tiden högintressant sätt. Även relationen till den synnerligen flickaktiga lillasystern Jeanne skildras med mycken värme och känsla. Céline Sciamma har gjort en imponerande film som med små medel och fantastiska barnskådespelare lyfter relevanta frågor kring könsidentitet, ett ämne som via dagens "hen-debatt" i Sverige blivit starkt omtalat och skapat en bitvis het och känsloladdad debatt. Oavsett vad man tycker ang den saken så förtar det inte det faktum att detta är en riktigt bra film och ytterligare en i raden av högkvalitativa franska filmer...


24

Terraferma

3

Emanuele Crialese's film utspelar sig på en liten ö utanför Sicilien där lokalbefolkningens traditionella försörjning via fiske numera måste kompletteras via olika sätt att locka turister till ön. När sedan båtflyktingar från Afrika börjar dyka upp ställs barmhärtighet i form av "havets traditionella lagar" mot dagens "moderna" lagstiftning där polis och kustbevakning jagar och deporterar flyktingarna. I centrum för historien står en familj där farfar och nästan vuxne sonsonen är fiskare och mamman ser sig nödgad att hyra ut sitt hus till turister. Under en fisketur räddar de några flyktingar och alla ställs sedan inför en rad svåra val. Man kan se likheter med Aki Kaurismäki's "Mannen från Le Havre" men Terraferma når inte alls upp till samma nivå som den filmen. Ämnet är angeläget men personerna i filmen blir inte särskilt intressanta och engagemanget uteblir därför. Tyvärr, tyvärr...


23

The Avengers

3 -

Här har man samlat en stor del av Marvel's superhjältegäng i en historia, där de tillsammans skall ta sig an mörka makter med asaguden Loke som förtrupp. Att teambuild'a ett gäng egocentrerade superhjältar visar sig vara en utmaning men Nick Fury (Samuel L. Jackson), chef för SHIELD, drar sig inte för att coacha Iron man, Hulken, Captain America m fl. Här finns även Stellan Skarsgård med som skarp vetenskapsman som tvingas till att hjälpa bovarna. Josh Whedon ger oss action i mastodontformat där 3D-effekterna till viss del bidrar till upplevelsen. Det som räddar filmen från pekoralstämpel är en gnutta distans och det faktum att gruppdynamiken bland superhjältarna bitvis är underhållande. Man får även skratta hjärtligt ett par gånger och även det känns befriande. I min värld så är det tillräckligt med action i t ex en Iron Man-film, det blir inte nödvändigtvis bättre när man klämmer in en hel hop superhjältar i en och samma film...



22

Dirch

4 +

Dirch Passer var en av Danmarks största komiker och tillsammans med Kjeld Petersen formade de en högt älskad revyduo. Som många andra stora komiker så var Dirch på scenen och Dirch utanför scenen två helt olika karaktärer. Martin Pieter Zandvliet fångar på ett enastående bra sätt hur scenskräcken och ångesten sakta bryter ned Dirch och hans oförmåga att säga nej utnyttjas hänsynslöst av direktörerna i branschen. Den komplexa relationen till Kjeld är både komisk, gripande och tragisk. Både Nikolaj Lie Kaas (Dirch) och Lars Ranthe (Kjeld) gör mycket, mycket bra rollprestationer och deras karaktärer är hela tiden intressanta och engagerande. Den lilla invändning man kan ha är att kvinnorna skildras en smula platt och svepande och inte alls ges samma svängrum som männen i filmen. Det är synd för denna film är i övrigt en riktig pärla och det är sannerligen snudd på högsta betyg.



21

Iron sky

3 +

Timo Vuorensola har regisserat en av årets mest skruvade filmer vars tillkomst fö är en historia för sig (den är finansierad via sk "crowd funding" där massor med entusiaster bidragit med pengar när filmbolagen inte vågade). Efter andra världs-kriget flydde nazisterna till månen (!) där de byggde en bas på dess mörka sida och bidade sin tid inför återkomsten till jorden och förnyat världsherravälde. Att sända den färgade astronauten James Washington (Christopher Kirby) till månen blir år 2018 en del av den Sarah Palin-liknande amerikanska presidentens återvalsstrategi. Filmen driver friskt med det mesta och "lånen" från andra filmer är många, inte minst går tankarna till "Dr Strangelove", och parallellerna där är på intet sätt genanta för denna filmen. Det är absolut berömvärt att våga ta steget och satsa på ett högriskprojekt som detta och extra kul blir det när slutresultatet blir så pass bra som i det här fallet.



20

A Royal Affair

4 -

Historien är onekligen fylld med fascinerande händelser och berättelser och en sådan har filmatiserats av Nikolaj Arcel. Den schizofrene och (förmodat) halvt galne kung Christian av Danmark gifte sig med den blott 15-åriga engelska prinsessan Caroline, men äktenskapet blev långt ifrån lyckligt. Kungens nya livläkare, John Struensee, vinner både kungens förtroende och drottningens hjärta. Upplysningstiden står för dörren och både Struensee och drottningen påverkar kungen att stifta progressiva lagar, till adelns och kyrkans stora förtret. Vår nya svenska stjärna, Alicia Vikander, gör återigen en mycket bra prestation som drottningen och Mads Mikkelsen är stabil som livläkaren, men den mest imponerande insatsen görs av Mikkel Boe Følsgaard som gestaltar kung Christian och hans labilitet på ett fenomenalt sätt. Genren kostymdramer är vansklig men här blir slutresultatet bitvis riktigt bra. Filmen är intressant även om den inte lyckas hålla engagemanget uppe hela den låååånga filmen igenom.




19

Snön på Kilimanjaro

4

Michel, nyligen förtidspensionerad hamnarbetare, lever trots motgången ett relativt normalt, lyckligt liv med fru Marie-Claire, barn och barnbarn i goda vänners lag i Marseille. Hans stolthet över vad det fackliga engagemanget genom åren bidragit till går en tuff kamp med den växande insikten om att småborgerligheten trots allt sakta smugit sig in i deras liv. När Michel och Marie-Claire en kväll spelar kort tillsammans med svåger/svägerska blir de utsatta för ett brutalt rån och blir av med sina besparingar. Robert Guédiguian berättar lågmält och skickligt en rörande historia där händelseutvecklingen är långt ifrån förutsägbar. Det är faschinerande att se hur intressant en historia kan göras, trots att våld och arbetslöshet tränger sig på så ligger fokus på en grundmurat positiv människosyn och filmen sprider en påtaglig värme. Jean-Pierre Darroussin (som även var med i Mannen från Le Havre) är mycket bra och även övriga skådisar gör bra ifrån sig. Återigen en bra och charmig fransk film och att se den känns onekligen lite som balsam för själen...




18

Hunger Games

3 +

Suzanne Collins kioskvältar-succe har filmatiserats och Gary Ross har regisserat det som kommit att bli en av årets mest omtalade och publikdragande filmer. Reality-TV tas till en helt ny nivå när 24 slumpvis utvalda ungdomar, i ett totalstyrt och kamera-penetrerat naturlandskap, tvingas kämpa till dess att endast en överlever och kan koras till segrare. Intresset och media-hypen kring spektaklet är monumental och i princip alla följer kampen via sina TV-skärmar. Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) anmäler sig som frivillig deltagare för att rädda sin lillasyster när hennes namn lottats fram. Jennifer Lawrence (lysande i Winters Bone) gör ännu en gång ett starkt porträtt av en okuvligt stark ung kvinna. Även Woody Harrelson är bra som nerdekad sk mentor och även Lenny Kravitz (bl a i Precious) är med på ett hörn. Föga förvånande finns en glasyr av "amerikansk" sirap och sentimentalitet men det förtar inte det faktum att filmen är riktigt bra. Att den godkänts från 11 år är märkligt och det verkar som om man nu töjer rejält på gränsen för vad som anses vara OK för en 11-åring att se på bio. En utveckling som inte känns helt bra...


17

Elle

3 +

Anne (Juliette Binoche) jobbar på ett reportage för tidningen Elle, om studenter som prostituerar sig. Hon kommer i kontakt med Charlotte (Anaïs Demoustier) och Alicja (Joanna Kulig) och deras berättelser skildras bokstavligt talat naket och icke-moraliserande. Anne lever ett till det yttre välbeställt och liv med hårt arbetande make, två söner med varierande typer och storlek av problem och tjusig våning. Hennes liv och äktenskap är dock kärlekslöst och Charlottes och Alicja's berättelser gnager allt mer på Anne vars sammanbrott inte är långt borta. Malgoska Szumowska's film är svårtolkad. I centrum står motsättningen och kontrasten i livssituation, men Szumowska tar inte ställning och huruvida det finns något egentligt budskap är tveksamt. Anaïs Demoustier och Joanna Kulig gör starka och utlämnande prestationer i sina roller, men det är Juliette Binoche som lyser starkast och hon visar verkligen hur fenomenalt duktig hon är.



16

En fiende att dö för

4 -

Hösten 1939 åker en forskningsexpedition till Svalbard, med forskare från Tyskland, England och Sverige, rysk besättning och en norsk kapten, för att hitta bevis för att Alfred Wegeners teori om att alla världsdelar en gång suttit samman i en enda stor kontinent. När andra världskriget bryter ut vänds allt upp och ned och vän och kollega blir plötsligt fiende. Svenske forskaren och sprängämnesexperten Gustav de Geer (bra spelad av Richard Ulfsäter) hamnar i ett moraliskt dilemma när tyskarna begär hans hjälp. Peter Dalle (som står för både manus och regi) har gjort en välspelad och ganska spännande film som är intressant fram till strax innan slutet, som tyvärr drar ned helhetsintrycket en smula. I många svenska filmer är dialogen så krystad att man vill ta fram skämskudden, men här är dialogen är riktigt hyfsad och trovärdigheten ökar dessutom när alla primärt talar på sitt eget språk.


15

 Wuthering Heights

4 -

Emily Brontës roman har filmatiserats ett flertal gånger och här är det Andrea Arnold (som f ö gjorde 2009 års kanske bästa film; Fish Tank) som tagit sig an denna klassiker. Hon målar sannerligen inte upp en romantisk och vacker bild, sällan har det karga, engelska Yorkshire-landskapet skildrats så grått, blött, kallt och mörkt. Filmens tyngdpunkt, och bästa del, handlar om när Cathy och Heathcliff är unga och när den föräldralösa Heathcliff just "adopterats" av Cathy's pappa. Dialogen är sparsmakad och det är huvudsakligen via den närgångna kameraföringen som historien blir berättad. Shannon Beer och Solomon Glave spelar Cathy och Heathcliff som unga och de gör det riktigt bra. När det olyckliga kärleksparet träffas igen som vuxna är det både nya skådespelare och en ny, mindre engagerande känsla. Andrea Arnold har gjort en tung film och hon försöker verkligen inte att ställa sig in och för det skall hon ha en eloge. Tyvärr så når dock Wuthering Heights inte upp till Fish Tank's nivå.


14

The Artist

4 +

Ljudfilmens intåg i Hollywood har skildrats ett flertal gånger på film, men sällan så charmigt som här. I slutet på 1920-talet är George Valentin (Jean Dujardin) på toppen av sin karriär och den stooore, firade stumfilmsstjärnan i Hollywood. Av en slump träffar han Peppy Miller (Bérénice Bejo) vars dröm är att göra karriär i Hollywood. Peppy hamnar "rätt" och blir en av ljudfilmens första stjärnor, allt medan Valentins karriär raskt dalar. Man måste ge en eloge till regissören, Michel Hazanavicius, för modet att göra en stumfilm och dessutom i 4:3-format. Succen, inte minst räknat i antal Oscars-statyetter, är lika otippad som numera välkänd. Ett flertal skådespelare gör riktigt bra roller, förutom självklara Jean Dujardin och Bérénice Bejo, även John Goodman som filmmogul och även Valentins häpnadsväckande hund Uggie är fashinerande bra. Det är lekfullt och bitvis gripande och inte långt ifrån högsta betyg.


13

Carnage

4

Den nu 79-årige Roman Polanski är fortfarande högst aktiv som regissör och efter den imponerande thrillern Ghost Writer häromåret har han nu gett sig i kast med ett "kammarspel" som f ö spelats som framgångsrik pjäs på Broadway. Sönerna till två Manhattanfamiljer hamnar i slagsmål där den ene slår den andre i ansiktet med en pinne. De inledningsvis civiliserade föräldrarna möts hemma hos den ena familjen och börjar med att skriva ihop en skadeanmälan, men sakta bubblar känslorna upp på ytan som gradvis krackelerar och snart är alla i luven på varandra på ett sätt som för tankarna till Lars Norén. Dialogen är bra och välskriven, och bitvis rejält komisk, men utan den synnerligen kompetenta rollbesättningen (Jodie Foster, Kate Winslet, Christoph Waltz och John C Reilly) skulle filmen inte alls nå den höjd den nu gör.






12

Avalon

4

Janne (Johannes Brost) hade sin storhetstid som festfixare på 80-talet och karriären har därefter varit ett sluttande plan. Nu har han hyrts in av sin gamle kompanjon för att hjälpa till vid öppnandet av en ny nattklubb i somriga Båstad. Snart befinner han sig av olika skäl i en mardrömslik, nedåtgående spiral där han förtvivlat försöker få åtminstone en liten del av den glans och glamour som det vackra folket sprider i Båstad. Den debuterande regissören Axel Petersén berättar en riktigt bra och intressant historia med snyggt inflätad musik. Johannes Brosts rollprestationer har genom åren varierat i kvalitet, men han gjorde f ö en stark insats i Bröllopsfotografen häromåret (en roll inte helt olik den han har i denna filmen). Här är han fenomenalt bra och han bär nästan filmen på sina axlar, men han är inte ensam och att prestera bra. Detta är långt ifrån någon feel-good film men det är en imponerande regidebut och gissningsvis en av 2012 års bästa svenska filmer.


11

Polis

4

Inom polisen i Paris finns en specialgrupp med ca 10 poliser som hanterar utsatta barn. Regissören, Maïwenn Le Besco, tillbringade två år tillsammans med den gruppen och filmen är baserad på verkliga händelser och den har även en mycket stark dokumentär känsla. Med den mest fasansfulla inramning skildras hur poliserna kämpar för att klara av att fokusera på jobbet och samtidigt kunna upprätthålla ett liv och relationer i sina privata liv. En balansgång som många av dem inte klarar av... Detta är onekligen en mycket fransk film där dialogen minst sagt är omfattande och känslorna hela tiden stormar. En röd tråd i filmen är det bildreportage som inrikesministeriet beställt och där en fotograf (regissören Maïwenn själv) får följa gruppens arbete under ett par månader. Filmen hade nog fungerat även utan denna tråd för historien är så stark att man är rejält omskakad efteråt. Några svagheter finns men på det hela är detta en mycket bra och angelägen film.


10

Safe House

3 -

Framgången med filmen "Snabba Cash" gav Daniel Espinosa en biljett till Hollywood där han nu fått regissera en rejäl storproduktion. Matt Weston (Ryan Reynolds) är uttråkad värd/vaktmästare till ett av CIA's sk "safe houses" i Kapstaden, ett hus som inte behövts (haft någon "gäst") på nästan ett år. Scenförändringen blir total när en av världens mest efterspanade män, ex-agenten Tobin Frost (Denzel Washington) dimper ned med buller och bång och därefter tar en hisnande jakt sin början. Ledaren för bovarna som outtröttligt jagar Frost är ingen mindre än Fares Fares och även Joel Kinnaman finns med på ett hörn. Båda är helt OK. Reynolds och Washington gör stabila insatser men det går inte att komma ifrån att detta är standardaction i mellanklassen. Spännande och underhållande för stunden men politiskt korrekt och på intet sätt något som vågar sticka ut...


9

Mannen från Le Havre

4

Den lätt åldrade Marcel Marx, som hankar sig fram som skoputsare i hamnstaden Le Havre, träffar av en händelse Idrissa, en ung flykting från Afrika som försöker ta sig till London, där hans mamma finns sedan två år. Aki Kaurismäki berättar med varsam hand en finstämd historia om lätt tilltufsade, men i grunden ganska vanliga människor, där de flesta har hjärtat på rätta stället. Filmen är något obestämd tidsmässigt och miljöerna är utstuderat valda och lite pastellfärgat karga (lite likt Roy Andersson's bildspråk). Det är lätt att se filmen som en örfil till EU's flyktingpolitik och det budskapet levereras onekligen med den äran. André Wilms är mycket bra i rollen som Marcel och filmen är i sin helhet bra komponerad, där det vackra och det fula blandas med det goda och det onda till en ganska gripande blandning som det är svårt att vara oberörd inför.


8

 Järnladyn 

3

Phyllida  Lloyd regisserar återigen en film med Meryl Streep i huvudrollen (förra gången: Mamma Mia) och denna gång handlar historien om 1980-talets ikon i brittisk politik, en politiker som onekligen väckte starka känslor, oavsett om man var en supporter eller en politisk motståndare. Filmen har ambitionen att fånga många och stora delar av Thatchers liv och där ligger även en del av svagheten, för det blir mest en serie inhopp i olika händelser utan något större djup eller substans. Lite av "5 minuter gruvstrejk" följt av "5 minuter Falklandskrig" osv. En djupdykning i någon av dessa händelser hade nog gett en minst lika intressant bild av denna färgstarka politiker. Meryl Streep gör en riktigt bra insats, speciellt som den åldrade och ganska förvirrade "MT" (som hennes man, Dennis, kallade henne). Även Jim Broadbent, som den döda men ändå högst närvarande maken, är riktigt bra.


7

The Descendants

4

Matt King har levt ett materiellt rikt liv som hårt arbetande jurist, lätt desillusionerad make och frånvarande pappa men när hans hustru skadas allvarligt i en båtolycka rämnar det mesta och han tvingas till en rejäl omvärdering av de grundläggande värdena och vad i livet som egentligen betyder någonting. Efter en svag och en smula tveksam inledning så griper historien tag i en och blir riktigt intressant. George Clooney är, som vanligt, stabil och bra, även om denna karaktär är långt, långt ifrån de glättiga, smarta roller vi ofta ser honom i. Han blir dock brädad prestationsmässigt av Shailene Woodley som spelar den äldsta dottern Alex på ett fantastiskt bra sätt. Ett riktigt genombrott! Regissören Alexander Payne (tidigare bl a Sideways och About Schmidt) berättar varsamt en riktigt bra historia, där han väjer snyggt för de vanligaste schablonerna som man alltför ofta ser i amerikanska filmer.



6

Mission Impossible - Ghost Protocol 

3 +

Den relativt oprövade Brad Bird har getts förtroendet att regissera 4:e filmen i Mission Impossible-serien och han gör ett riktigt hyfsat jobb. Som vanligt så går det undan och det är ingen brist på vare sig adrenalin eller testosteron. Handlingen rör sig raskt mellan Moskva, Mumbai och Dubai, där f ö några hisnande scener på världens högsta byggnad (Burj Khalifa) får oss höjdrädda att kippa efter andan. Tom Cruise är i god form och han flankeras här av bl a Jeremy Renner (bl a Hurt Locker) och Paula Patton (bl a Precious), och båda gör stabila och bra insatser. Skurken gestaltas denna gång av Michael Nyqvist och han gör tyvärr en riktigt slätstruken figur, långt ifrån den karismatiske boven som Philip Seymour Hoffman spelade i MI-3. Mitt i all fart och teknikfrosseri så finns en distans och lite glimten i ögat och det är tur, för det blir ganska överstyrt och man är en smula matt när man lämnar biografen. Men det är helt OK underhållning för stunden, och någon annan avsikt eller ambition finns nog inte med denna filmen...



5

Pojken med cykeln

4 +

Bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne berättar en kuslig och gripande historia om 12-åriga Cyril som blivit placerad på ett barnhem. Han tror det är temporärt, men hans fega och ryggradslösa pappa har flytt fältet och till råga på allt sålt Cyril's cykel. Modern omnämns inte alls och ett rimligt antagande är att hon är död. Cyril vägrar inse och acceptera att hans pappa har stött bort honom och han kämpar febrilt efter tecken på kärlek. Historien är i sig en blodtryckshöjare men det som imponerar mest är bröderna Dardennes känsliga handlag, där de utan att moralisera eller komma med pekpinnar lyckas fånga Cyrils öde och kamp på ett synnerligen starkt sätt. Thomas Doret (Cyril) är ett fynd och imponerar stort i huvudrollen och även Cécile De France (den godhjärtade grannen/hårfrisörskan som tar sig an Cyril) är riktigt, riktigt bra. Snudd på högsta betyg.


4

J. Edgar

3 -

Clint Eastwood är fortfarande högst produktiv och denna gång har han valt att berätta historien om FBI's legendariska och fruktade chef; J. Edgar Hoover. Leonardo DiCaprio har lämnat de pojkaktiga rollerna bakom sig och gör här en riktigt bra gestaltning av J. Edgar, förvånansvärt nog även som den åldrade FBI-chefen, vars hemliga arkiv satte skräck i rader av amerikanska presidenter. Filmen är snyggt och proffsigt gjord och den bär alla kännetecken av en typisk amerikansk storproduktion. Tyvärr även att det är en slätstruken historia som inte vågar ta ut svängarna och det gäller f ö flera av Eastwood's senaste filmer (t ex Changeling, Invictus, Livet efter detta), vilket är synd för han kan verkligen göra bra film. Denna gång är filmen i sina bästa stunder intressant, men den lyckas inte beröra.


3

Min vecka med

Marilyn

4 -

Fast besluten att bli erkänd som en "riktig" skådespelerska anländer Marilyn Monroe till London 1956 för att spela in en film med Laurence Olivier (som även var regissör). Den bräckliga och osäkra Marilyn balanserar på sammanbrottets rand vid mötet med skådespelareliten och deras förväntningar och krav. En ung regissörsassistent blir en av få som förstår Marilyn och som kan ge henne en smula trygghet. Kenneth Branagh får möjlighet att glänsa i sin (förmodade) paradroll som Laurence Olivier men filmen är helt och hållet Michelle Williams. Hon gestaltar Marilyn på ett storartat och kusligt porträttlikt sätt, ömsom bräcklig, ömsom ett naturbegåvat charmtroll. Filmen i sin helhet är inget mästerverk, men helt OK och klart sevärd. Den stora behållningen är Michelle Williams och hon har även blivit rättmätigt Oscars-nominerad för denna roll.



2


Martha Marcy May

Marlene

5 -

Efter att ha bott i ett sekt-liknande kollektiv i två år får till slut Martha nog och rymmer därifrån. Hon får bo hemma hos den välbeställda systern (hennes enda släkting) och hennes man men det visar sig snart att Marthas upplevelser och trauma vänder upp och ned på den välstrukturerade tillvaron för systern och hennes man. Sean Durkin berättar, via snyggt inflätade tillbakablickar, skickligt en ohygglig historia om hur den karismatiske sektledaren Patrick (John Hawkes, som även hade en roll i Winters Bone) härskar på gården där en samling kvinnor delar på arbete, kläder, sängar och barnskötsel samtidigt som de underdånigt tjänar männen (på alla sätt). Elisabeth Olsen (Martha) är fullkomligt briljant i huvudrollen och det är helt omöjligt att inte bli djupt berörd av denna suveräna film.



1

Shame

4

Brandon (Michael Fassbender) är till det yttre en snygg, framgångsrik, ensamstående affärsman. Ensamheten har dock sin orsak i ett omfattande sexmissbruk och en uttalad rädsla för närhet och (äkta) känslor. Fasaden håller hjälpligt fram till dess att hans instabila och ömhetstörstande syster Sissy (Carey Mulligan) kommer på oväntat besök. Deras relation är problematisk och helt uppenbart finns händelser från deras uppväxt som fortfarande är som oläkta sår. Steve McQueen har gjort en (bokstavligt) naken, närgången och osminkad film som är omskakande och bitvis påfrestande att se. Både Michael Fassbender och Carey Mulligan imponerar rejält och speciellt en sångsekvens trollbinder rejält och förtjänar extra många lovord.


akesundelin.se © 2010 • Privacy Policy • Terms of Use