Dessa filmer har under året fått betyget 5 eller 5 -

Film på bio - 2013 års filmer

Filmerna har skrivits in i den tidsmässiga ordning jag har sett dem (dvs film nr 1 i listan är den första jag såg 2013). För den som är intresserad av att läsa vad filmkritikerna i svenska medier tyckte så finns länkar till "Kritiker.se" inlagda för varje film. Det finns även en länk till "IMDb.com"





Kritiker.se

IMDb.com

64

Hobbit - Smaugs Ödemark

4 -


Peter Jackson tar oss nu med på andra delen av Bilbo’s resa till Ensamma Berget och draken Smaug som med stor vaksamhet ruvar över den skatt han rövade från dvärgakungen Thror, ca 60 år tidigare. Precis som tidigare så är det ingen enkel resa och Bilbo och hans följeslagare ställs inför den ena utmaningen efter den andra. Till skillnad från de flesta filmatiseringar av böcker så har Jackson snarare lagt till (och hittat på) än att ha valt bort. För oss som läst boken ett flertal gången så är detta ett tveeggat svärd, men där det i första filmen blev väl utdraget och segt är det i andra filmen action från första till sista filmrutan. Även det på gott och ont, den magnifika känsla som fanns i Jacksons ”Ringen – trilogi” vill inte infinna sig här. Tyvärr. Effekterna är det dock inget fel på och 3D tillför här helt klart en dimension extra. Draken Smaug är också tekniskt fulländad och Benedict Cumberbatch's röst är riktigt, riktigt bra. I Sverige uppskrivna Mikael Perbrandt som skinnvändaren Beorn är helt OK, även om hans del i historien är kortvarig. Filmen är sevärd och om man har sett del 1 och del 2 så råder nog ingen tvekan kring huruvida man även kommer att se den avslutande delen...


63

Philomena

5 -

Välrenommerade Stephen Frears berättar den verklighets-baserade historien om förldralösa Philomena (Judi Dench) som växte upp på ett irländskt nunnekloster. När hon råkade bli gravid så tog de stränga nunnorna sonen ifrån henne och vid ca 3 års ålder adopterades (såldes) han sedan till ett amerikanskt par, till Philomena’s stora förtvivlan. Nästan 50 år senare får hon, via sin dotter, kontakt med den fd politikern och journalisten Martin Sixsmith (Steve Coogan) och tillsammans försöker de utröna vad som blivit av hennes son. Judi Dench och Steve Coogan är fantastiskt bra och filmen undviker snyggt flera schabloner och den är även ganska vass i sin kritik (inte minst mot kyrkan och de skenheliga nunnorna). I allt en helt underbar film och ett tydligt bevis för att man inte behöver krångla till det. Om bara de tre huvudkomponenterna finns där; en bra histora, någon som kan berätta den och bra skådisar så räcker det långt, riktigt långt. Gå och se!!!



62

Gloria

4 -

Gloria, som närmar sig 60-årsåldern, lever ett ganska alldagligt, men ensamt liv, där barnen är utflugna. Detta innebär dock på intet sätt att hon slutat söka efter vänskap och kärlek, hon älskar att dansa och mer än en kväll tillbringas på olika danshak. Sebastián Lelio’s film är ganska originell, det är inte ofta vi får se en sådan livsbejakande film där huvudpersonen är i övre medelåldern och för detta skall han ha en eloge. Filmen kretsar bokstavligen kring Gloria, som är i bild i princip hela filmen igenom och Paulina Garcia (Gloria) gör en mycket stark prestation och framstår som helt trovärdig, i både ljusa och mörka stunder. Att bubblande känslor, tilltrasslade situationer, förhoppningar och besvikelser inte bara hör ungdomen till berättas på ett ganska skickligt sätt. Vällovligt och intressant, men filmen lyckas inte beröra fullt ut. Den är dock helt klart sevärd.


61

Svinen

3 +

När sjökaptenen Marco’s svåger begår självmord så återvänder han till Paris för att stötta och hjälpa sin syster, vars situation och familj är trasigare än Marco kunnat föreställa sig. Det är framför allt systerdottern Justine som råkat illa ut och affärsmannen Laporte förmodas vara en ärkeskurk. Marco flyttar in i lägenheten ovanför Laporte och inleder ett förhållande med hans fru (Raphaëlle), troligtvis med mörka avsikter. Claire Denis, som bl a gjort ”White Material” (2010), berättelse levereras bit för bit och bilden och sammanhangen klarnar stegvis, men ändå inte fullt ut. Ett intressant och oförutsägbart sätt att berätta en historia, där själva stämningen tillåts spela en stor roll. Den kärve Vincent Lindon (Marco) passar väl in i den mörka paletten och även Chiara Mastroianni (Raphaëlle) är mycket bra. Ingen enkel film att ta till sig så om man gillar tydliga filmer med krispig berättarstil så bör man nog undvika denna. För oss andra är filmen helt OK, inget mästerverk men den är sevärd.


60

Blå är den varmaste färgen, kap 1 och 2

4 +

Årets Guldpalms-vinnare i Cannes har regisserats av Abdellatif Kechiche, som senaste gjorde ”Svart Venus” (2011). Historien handlar om tonåriga Adéle som plötsligt en dag knockas av den STORA kärleken, då hon träffar den något äldre konststudenten Emma, rebelliskt blåhårig och med starka åsikter. Mötet mellan den sökande Adéle och den mer erfarna Emma är i stora delar fenomenalt bra berättad, där Léa Seydoux (Emma), som var fantastiskt bra i ”Syster” (2013), imponerar ännu en gång. Årets skådespelarprestation står dock Adèle Exarchopoulos (Adéle) för och jag undrar om jag någonsin har sett en starkare och bättre insats och hon överträffar tom Mads Mikkelsen, som var lysande i 2013 års hittills bästa film: ”Jakten”. Det briljanta skådespeleriet accentueras av den närgångna kameraföringen men tyvärr så utgör just närgångenheten filmens (enda) svaghet. Abdellatif Kechiche går för långt när han skildrar deras kärleksmöten via långa och extremt explicita och mustiga scener och det är så synd eftersom det inte alls behövs. Vi förstår ändå hur stor och innerlig deras kärlek är. Detta tre timmar långa epos är i sanning imponerande och, återigen, Adèle Exarchopoulos prestation är monumentalt bra (5+ i betyg) medan filmen i sin helhet ”bara” når nästan hela vägen till högsta betyg.


59

Hunger Games - Catching Fire

4 -

Drygt ett år efter den första filmen kommer här fortsättningen och Katniss, som är tillbaka i ”Läger 12”, utvecklas nästan motvilligt till en motståndshjälte och därmed ett allt ökande hot mot den rådande regimen där president Snow fortsatt har befälet. Konflikten mellan den påtvingade (Peeta) och den ursprungliga (Gale) kärleken är fortsatt ett bärande tema, även om gränserna sakta suddas ut. Gary Ross har ersatts som regissör av Francis Lawrence som här har gjort en riktigt bra insats men det är fortfarande Jennifer Lawrence som utan jämförelse är filmens huvudperson och stjärna. Hon visade redan i den fenomenala ”Winters bone” hur duktig hon är och hon övertygar ännu en gång i rollen som Katniss Everdeen. I Hollywood är det, som vanligt, ekonomerna som styr så den tredje boken har på sedvanligt manér delats upp i två filmer. Vi får alltså ge oss till tåls till 2014 och 2015 innan historien får sin upplösning. För oss som inte läst böckerna blir det småtungt, för denna historia höjer sig över mängden av stereotyp Hollywood-mainstream och är bitvis riktigt intressant. Och klart sevärd!



58

Mud

4 -

När tonårskompisarna Ellis (Tye Sheridan) och Neckbone (Jacob Lofland) skall utforska en ö i Mississippifloden, där en båt på märkligt sätt hamnat uppe i ett träd, träffar de den luggslitne rymlingen Mud (Matthew McConaughey) som berättar en fantasifull men i grunden romantisk historia om sin relation med ungdomskärleken Juniper (Reese Witherspoon). Jeff Nichols berättar med varsam hand en varm historia som inte utan anledning för tankarna till Rob Reiner’s utmärkta ”Stand by me” (1986). Ellis står på gränsen till vuxenlivet och slits mellan hoppet till den livslånga kärleken och förtvivlan när förtroenden bryts och separationer blir ett faktum. Genomgående starka prestationer av skådisarna, där Tye Sheridan och Matthew McConaughey förtjänar extra mycket beröm, bidrar till att det blir en riktigt sevärd film.

57

Återträffen

5 -

När konstnären Anna Odell insåg att hon var den enda i sin grundskoleklass som inte blivit inbjuden till klassens återförening, föddes idén att iscensätta denna historia och borra i varför hon, som utsattes för mobbing under skoltiden, fortfarande, efter så många år, var persona non grata. Att försöka förstå hur hennes klass”kamrater” tänkte, resonerade och kände. Men Anna nöjer sig inte med detta, hon adderar en ”meta”-nivå där själva klassfesten filmatiserats och utgör en fiktiv, iscensatt del av historien som hennes klasskamrater ombeds se och där deras reaktion och (motvilliga) samtal med Anna vävs in som ytterligare en del i berättelsen. Inledningsvis är det omöjligt att inte tänka på Thomas Vinterbergs ”Festen” från 1998, men Anna Odell lyfter sin film och historia vidare till nya höjder. Det som inledningsvis föreföll en smula överdrivet får sin förklaring och berättelsen griper tag och berör på ett riktigt, riktigt bra sätt. Det är ambitiöst och på gränsen till pretentiöst, men det fungerar förbluffande bra. Både Lisa Langseth och Lukas Moodysson blir här frånåkta av en regidebutant som solklart gjort årets (hittills) bästa svenska film. Gå och se!!!



56

Jobs

2

Att det inte skulle dröja länge innan historien om hur Steve Jobs skapade Apple filmatiserades var en riktig lågoddsare. Joshua Michael Stern har regisserat den första filmen och i huvudrollen ser vi den föga karismatiske Ashton Kutcher. Historien tar sin början när Steve hoppat av från Reed College i Oregon och han och Steve Wozniak tillsammans bildar Apple och historien slutar med att Steve återanställs på Apple och blir dess VD 1997. Stern tycker nog att han försökt ge en flerdimensionell och mångfacetterad bild av Jobs men det räcker inte på långa vägar. Berättelsen är så platt, så platt och scenerna staplas på varandra utan att man får vare sig djup eller förståelse för vem denna fascinerande person egentligen var. Kutcher försöker, han också, men även där brister det och (viss) yttre likhet och släpande gång räcker inte för att kompensera ett tunt manus och att han i grunden är en medioker och föga intressant skådespelare. Det lär komma fler filmer om Steve Jobs och förhoppningsvis blir de bättre än denna...



55

 Mig äger ingen

3 +

Åsa Lindeborgs omsusade roman har filmatiserats av Kjell-Åke Andersson och uppmärksamheten har spätts på via valet av Mikael Persbrandt i huvudrollen som den alkoholiserade pappan som kämpar med att få livet att fungera för sig och sin dotter (Lisa), när hustrun lämnat dem. Vi följer Lisa via tre nedslag i tiden, dels vid ca 5 års ålder samt vid när hon är ca 12 och till slut vid ca 25 års ålder. Samtliga rollinnehavare är bra, men Saga Samuelsson (Lisa som 12-åring) imponerar mest. Det vanligaste problemet med svenska filmer är att replikerna inte kommer naturligt utan känns upplästa och det problemet finns även i denna filmen. Mest under första halvan där de ofta politiska plattityderna staplas (påfrestande ofta) på varandra. Mikael Persbarandt kämpar på bra, men det är svårt att undvika att se just Mikael Persbrandt som läser repliker och det är en annan utmaning som kommer med att man väljer våra mest kända och omtalade skådespelare som huvudrollsinnehavare. Jag har inte läst boken och i detta fallet kan det nog ha en ganska stor inverkan på hur man upplever och tar till sig filmatiseringen. Ur mitt perspektiv är filmen helt klart sevärd, men den lyckas inte beröra såsom jag kanske hoppats och kvalar därför inte in som minnesvärd.


54

Prisioners

4 +

Två småflickor försvinner spårlöst i ett villakvarter i samband med en Thanksgiving-middag. Polisen griper snabbt en misstänkt som sedan släpps i brist på bevis. Ena pappan är dock övertygad om mannens skuld och tar i desperation lagen i egna händer. Kanadensaren Denis Villeneuve, som imponerade med den fenomenala Nawals Hemlighet 2011, visar än en gång att han kan göra film. Riktigt bra film. Bra skådespelare bidrar ju också och Hugh Jackman (som den frustrerade och desperata pappan) och Jake Gyllenhaal (som den ensamma, luttrade polisen) imponerar. Det är en lägmäld thriller som griper tag och berör, det är skitigt och slitet och relativt långsamt berättat men aldrig ointressant och filmen lyfter ett antal svåra frågor ang hur långt det är OK att gå map brottsbekämpning och för att söka (den förmodade) sanningen. En stark och bitvis omskakande berättelse som är mycket sevärd.




53


 Betties Resa

3

Emmanuelle Bercot’s nya film är något så ovanligt som en road movie med en person i övre medelåldern i centrum. Bettie (Catherine Deneuve) får en dag nog och lämnar sin konkursfärdiga restaurang, pratsjuka mamma och strulande kärleksliv bakom sig och sätter sig i bilen och bara kör. Till en början på en jakt efter cigaretter men sedemera, en smula oväntat, tillsammans med sitt barnbarn. Filmen har en viss charm och Deneuve (som skrämde oss rejält i Roman Polanski’s Repulsion för nästan 50 år sedan) gör en ganska gedigen insats och hon hamnar förvisso i en rad mer eller mindre skruvade situationer, men historien blir tyvärr aldrig särskilt intressant. Det blir lite bättre på slutet och relationen mellan Bettie och dottern är snyggt berättad och höjer betyget ett snäpp men det räcker ändå inte till mer än godkänt. Synd och en smula oväntat då franska, underfundiga och småskruvade filmer brukar få högre betyg än så.

52

Captain Phillips

3 -

Paul Greengrass har filmatiserat den verklighetsbaserade historien om hur somaliska pirater angrep och tog över ett amerikanskt fraktfartyg, där Richard Phillips (helt OK spelad av Tom Hanks) var kapten, utanför Afrikas horn 2009. Inget blir dock som planerat, vare sig för piraterna eller kapten Phillips och hans besättning. Greengrass, som tidigare gjort riktigt bra filmer (Bourne del 2 och del 3) föll senast tillbaka med den mediokra Green zone och lyckas här tyvärr inte bryta den trenden. Precis som i hans förra film så berättas historien på ett politiskt korrekt och amerikanskt helylle-sätt. Somalierna är dumma och onda och testosteronstinna SEAL-soldater flygs in och räddar situationen. Visst är det spännande och effektivt berättat, men den extremt (redan från första scenen) förutsägbara story’n och eftersmakens bitterhet sänker tyvärr helhetsintrycket till knappt godkänt. Som action och underhållning för stunden kan den kvala in som sevärd, men om man har högre förväntningar än så, så kommer man troligen att bli besviken.


51

Gravity

4 +

Det kommer en strid ström med science fiction-filmer men mer realistiska rymdfilmer är verkligen sällsynta. Alfonso Cuaróns nya film inleds med ett reparationsarbete av rymdteleskopet ”Hubble” när rymdfärjan och dess astronauter plötsligt träffas av rymdskrot med drastiska och dramatiska konsekvenser. Filmen är inte verklighetsbaserad, men till skillnad från de flesta science fiction-filmer så utspelas den på ett sätt, och under förhållanden, som skulle kunna vara realistiska (eller i alla fall inte är helt orealistiska). De två astronauterna spelas av George Clooney (som ”spelar George Clooney”, dvs den smarta och välartikulerade roll som vi ofta ser honom i) och Sandra Bullock (som imponerar med en riktigt bra insats). Alfonso Cuaróns film är fenomenalt bra gjord och den upplevda realismen bidrar till att den är så kuslig och obehaglig som den är. Till skillnad från t ex Star Wars-filmerna så är det (strämmande) tyst;  inga raketer som låter, inga smällar som hörs när rymdskrotet krossar allt i sin väg. För den som inte är alltför lättskrämd eller har lätt för att bli åksjuk (3D-effekterna har kanske aldrig varit bättre än här) så rekommenderas ”Gravity” varmt, och jag hoppas att vi får se fler välgjorda rymdfilmer framöver.

 

50

Jag kallas Ernesto

4 -

Argentinas Oscarsbidrag 2013 handlar om 12-åriga Juan som 1979 återvänder till Argentina efter att ha bott ett par år på Cuba. Hans föräldrar är aktiva i motstånsdsrörelsen Montoneros och de lever under falska identiteter, ständigt jagade av militär och polis. Perspektivet utgår hela tiden från Juan, som när han börjar skolan måste kalla sig Ernesto från Córdoba och försöka smälta in så naturligt som möjligt. Han observerar föräldrarna som planerar aktioner, har möten med andra revolutionärer och leder motståndet mot den Argentinska juntan. Regidebuterande Benjamin Avila berättar historien övertygande och utan att döma samtidigt som barnets perspektiv kompletteras snyggt med animerade sekvenser av de mest våldsamma inslagen i filmen. Unge Teo Gutiérrez Moreno (Juan/Ernesto) är mycket bra och hans förälskelse i klasskamraten Maria är finstämt och varsamt berättad. Filmen i sin helhet är långt ifrån någon feel-good-film men den är intressant och angelägen och helt klart sevärd.



49

 Rush

4

Välrenommerade regissören, och fd skådisen, Ron Howard kan sitt hantverk och berättar effektivt historien om rivaliteten och kampen mellan två av F1-världens giganter på 1970-talet; den talangfulle brittiske playboy’en James Hunt och den pedantiskt noggranne österrikaren Niki Lauda. Valet av Chris Hemsworth i rollen James Hunt och Daniel Brühl som Niki Lauda är klockrent och båda gör mycket bra prestationer. Berättarstilen är (framför allt inledningsvis) fartfylld och suggestiv, där dock ökat djup i både berättelse och deras relation nås i och med Lauda’s hemska olycka på Nürburgring 1976. Historien är ju väl känd och en av utmaningarna med bio pic’s är att hitta en vinkel på berättelsen som upprätthåller intresset och här lyckas Howard riktigt bra. Ett fåtal standardmässiga och stereotypa inslag är lätt att förlåta när slutresultatet blir så pass bra som här. Filmen är absolut sevärd, inte bara för redan inbitna F1-frälsta...

48

Vi är bäst

4 +

Lukas Moodysson’s regissörsresa inleddes storartat med ”Fucking Åmål” och har sedan dess varit en smula krokig. Nu känns det som om cirkeln är sluten och återigen står ett par unga tjejer i centrum. I snyggt återskapat och tidstypiskt 1980-tal  kämpar kompisarna Bobo och Klara mot orättvisor och en oförstående omvärld. I protest mot pastellfärgade klasskompisar som hävdar att punken är död startar de just ett punkband, men de inser snart att det inte räcker med bara vilja och ilska. De behöver även lära sig att spela och raskt rekryteras Hedvig, en klassiskt skolad gitarrist och av många ansedd som religiös nörd. Moodysson’s styrka är en riktigt bra personregi, troligen med en del improviserade inslag, där dialogen flyter snyggt (utan att bli så ”uppläst” som så ofta i svenska filmer). Han har även förmåga att göra fenomenalt bra casting och både Klara (Mira Grosin), Bobo (Mira Barkhammar) och Hedvig (Liv LeMoyne) är lysande. Det gäller även ett flertal birollsinnehavare, bl a David Dencik (igen...). Moodysson’s hyllning till rebellen är charmig, lekfull, intressant och riktigt bra berättad. Bara dagar efter att Lisa Langseth’s film (Hotell) kvalade in som årets bästa svenska film, smyger Moodysson förbi och tar ledningen med en noslängd. Absolut sevärd!


47

Hotel

4

Lisa Langseth’s förra film, och debutfilm, ”Till det som är vackert” (2010) var mycket bra och blev ett genombrott både för henne som regissör och för huvudrollsinnehavaren, Alicia Vikander. Vikander har sedan dess ”slagit igenom” i Hollywood och hon har varit, och kommer att vara, med i ett antal storproduktioner. I denna film står Erika (Vikander) i centrum, en framgångsrik och välplanerad inredningsarkitekt som försökt förbereda allt inför den kommande nedkomsten. När komplikationer uppstår vid förlossningen och sonen visar sig ha fått grava förlossningsskador rämnar allt för Erika som hamnar i en djup depression. Via en samtalsgrupp träffar hon några andra, lätt dysfunktionella, personer och de inser att de har en sak gemensamt: att de behöver semester från sig själva och bestämmer sig för att ta tag i den saken. En eloge till Langseth som här har vågat göra en film om ett svårt ämne, om utsatta människor som en helt oförutsägbar mix av komedi och drama. Det hade kunnat bli både sentimentalt och pinsamt, men hon berättar historien med en värme och känsla som är riktigt imponerande (vad månde bliva?). Vikander är återigen lysande och paret Langseth-Vikander är bland det mest spännande vi kan se inom svensk film just nu. Även David Dencik och Anna Bjelkerud gör mycket bra insatser. Årets hittills bästa svenska film!


46

Skumtimmen

3

Daniel Alfredson film (baserad på Johan Theorin’s bok från 2007) utspelar sig i en gråkall, dimmig men vacker Ölandsmiljö. Grundhistorien handlar om saknad och förtärande ovisshet efter det att en 5-årig pojke spårlöst försvann i dimman på Allvaret i början av 1970-talet. Det blir lätt en smula problematiskt med alltför kända skådespelare i bärande roller, men Lena Endre gör helt klart en gedigen insats som sörjande modern, likaså Tord Peterson som skuldbelagd morfar med privatdetektiv-ambitioner. Det känns som om Alfredson haft lite svårt att bestämma sig om han skulle göra en deckare a’la Wallander eller Beck, eller en djupare film om sorg, skuld och saknad. Filmen innehåller båda delarna men landar till slut i ett kriminaldrama. Det är lite synd för det är samspelet mellan Peterson och Endre och historien kring sonens försvinnande som är mest intressant. Filmen är sevärd, men passar kanske bäst för TV-formatet.


45

Elysium

3 +

Neill Blomkamp, vars förra film ”District 9” var en rejält positiv överraskning, är tillbaka med ännu en sci-fi film. Liksom ”District 9” så är det en skitig och nedgången framtid som skildras, där kontrollen av medborgarna är brutal och hård. Miljöförstöringen är så total att de rikaste flytt jorden och lever sina liv i mega-lyx-miljö på  en gigantisk rymdstation (Elysium), inom irriterande synhåll för alla de som lämnats kvar på jorden. Upplägget är f ö inte helt olikt det vi såg i ”Wall-E” för några år sedan. Max (Matt Damon, igen...) är en fd biltjuv och numera fabriksarbetare som får en möjlighet att stjäla ett datorprogram som kan boota om den superdator som reglerar vilka som är ”riktiga” Elysium-medborgare (med luxuösa rättigheter, bl a till sjukvårdsmanicker som sekundsnabbt kan bota leukemi) och vilka som är allmän paria. Filmen är bra berättad, har hyfsade bovar och är långa stunder intressant och den höjer sig något över mängden av framtidsdystopier. Lite överdriven melodram i slutet drar ned helhetsbetyget, men filmen levererar mer än bara underhållning för stunden och den är klart sevärd.



44

Mitt liv med Liberace

4 -

Steven Soderbergh’s filmatisering om Liberace var aldrig avsedd för biograferna i USA, den gjordes direkt för HBO. Och klokt var kanske det, för det är en ganska mustig historia vi får se och som troligen provocerat den religiösa högern i USA till bristningsgränsen om den visats på biograferna. Filmen bygger på Scott Thorson’s bok om sitt liv som Liberace’s betjänt, älskare, hjälpreda mm och Matt Damon gör en gedigen insats i rollen som Scott Thorson, där Damon’s bandbredd går från att gestalta Thorson som häpnadsväckande ung och tonårsaktigt äppelkindad till den betydligt härjade, platsikopererade och nedgångne man vi möter i slutet av filmen. Allra bäst är dock Michael Douglas som gör en oförglömlig gestaltning av den osannolika ”glamour-musikern”. Även Rob Lowe gör en minnesvärd insats som minst sagt suspekt plastikkirurg. Duktiga Soderbergh berättar historien snyggt, skickligt och med glimten i ögat och även om filmen är en smula förutsägbar (mycket om Liberace’s liv är ju allmänt känt) så är den mycket underhållande och helt klart sevärd.


43

Before midnight

4

Tredje filmen i Richard Linklater’s serie är förlagd till en vykortslikt vacker grekisk ö. Serien inleddes med ”Before Sunrise” (1995) och fortsatte med ”Before Sunset” (2004) och nu har det återigen gått nio år då vi återser Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy). De öppna trådarna från andra filmen har nu knutits ihop och vi möter denna gång ett medelålders par, med tvillingdöttrar, vars relation så sakteliga börjat få skavsår. Kärleken finns dock där men den utmanas nu av undertryckt frustration och dåliga samveten som blossar upp på ett sätt som nästan för tankarna till Lars Norén. De tidigare filmernas styrka har varit en fantastisk dialog och en speciell kemi mellan huvudpersonerna, och det mesta av den känslan finns kvar (om än inte riktigt allt...). Det är befriande att se en film som vågar sätta tillit till kraften i det talade ordet, på det sätt man ser här. Flera scener är dessutom långa tagningar gjorda i ett svep (en tagning pågår nästan 15 minuter) med intensiv, intressant dialog, något som är både ovanligt och imponerande (rent hantverksmässigt). Om det kommer ytterligare någon del återstår att se. Linklater, Hawke och Delpy skall dock ha en stor eloge för sitt nu 18-åriga epos där serien som helhet är riktigt, riktigt bra. Av de tre delarna är det den första filmen som sticker ut lite extra och för alla som sett de tidigare filmerna rekommenderas den tredje delen varmt.


42

 Smärtgränsen

4

Tonåriga Alejandra och hennes pappa Roberto flyttar till Mexico City och försöker få ordning på sina liv efter det att mamman omkommit i en trafikolycka. I nya skolan får Alejandra snabbt kontakt med några ungdomar från välbeställda familjer, som till det yttre verkar vara välanpassade men som i reliteten visar sig vara ena riktiga riktiga odjur. Under spritindränkt fest filmar en av killarna när han har sex med Alejandra, en film som sprids som en löpeld och Alejandra befinner sig snart på väg rakt ned i skärselden. Elakheterna staplas på varandra, samtidigt som Alejandra försöker hålla god min och även vara ett stöd för sin pappa som kämpar med sina demoner efter hustruns död. Michel Franco’s film har fått flera priser och var Mexico’s Oscarsbidrag 2013 och det är en stark och bra film, där Tessa Ia (Alejandra) gör en mycket bra insats. Filmen är dock påfrestande att se och speciellt när pappans smärtgräns nås och passeras (när han insett vad som skett) blir det nästan övermäktigt. Det är dock en mycket stark berättelse och filmen är klart sevärd, för den som orkar...




41

Monica Z

4 -

Danske regissören Per Fly har fått förtroendet att berätta historien om en av våra mest folkkära sångerskor och skådespelare – Monica Zetterlund. Filmen fokuserar på perioden där Monica, efter viss vånda, väljer att ta steget och satsa på en karriär som sångerska. Relationen till pappan, som redan tidigare var spänd, närmar sig bristningsgränsen då drömmen om en karriär ställs mot Jantelagspredikningar och där Monicas dotter återigen hamnar i kläm. Precis som i filmen om Cornelis Vreeswijk (2010) så har den fantastiska musiken en framträdande roll och valet av Edda Magnason är klockrent. Hon är fenomenalt bra och sångscenerna är det som verkligen lyfter filmen. De övriga delarna i filmen är en smula övertydligt berättade och dialogen blir bitvis en smula stolping och vissa repliker känns ”upplästa”, som så ofta i svenska filmer. Relationen till pappan är den kanske mest intressanta i filmen, även om den historiska trovärdigheten kan vara något tveksam. Filmen utger sig dock inte för att vara en dokumentär... Edda Magnasons gedigna insats och den underbara musiken gör att filmen är klart sevärd!


40

Snabba Cash - Livet deluxe

3 +

Det är Jens Jonsson (tidigare bl a Ping-Pongkingen) som fått förtroendet att regissera ”Snabba Cash”-trilogins avslutande del och den story som inleddes med JW (Joel Kinnaman) i fokus avslutas med att samme JW bara dyker upp helt perifert (troligen pga Kinnamans popularitet i Hollywood och hans därigenom fullspäckade kalender). I stället är det Jorge (Matias Varela) som tagit över huvudrollen och det gör han med den äran. Där trilogins andra del var något av en mörk transportsträcka är den tredje delen så fullmatad med action att det räcker och blir över. Fortfarande adderar dialog på originalspråk (varvat serbiska (?), svenska och engelska) trovärdighet och dialogen är inte så styltig som det ofta blir i svenska filmer. Det blir kanske lite väl många svängar i slutet men filmen är sevärd och trilogin som helhet är kanske bland det bästa, i sin genre (!), som gjorts i Sverige.

39

Blue Jasmine

4

Överklasskvinnan Jasmine’s liv befinner sig i fritt fall efter det att hennes man fängslats och begått självmord efter att ha dömts för bedrägerier i miljardklassen. Woody Allen’s senaste film utspelar sig omväxlande i San Francisco, dit Jasmine sökt sig för att få husrum hos sin syster Ginger, och New York, där Jasmine mestadels bodde under sina ”glansdagar”. Kate Blanchet gör en beundransvärd gestaltning av en kvinna som kraschlandat i en oglamorös verklighet och som finner sitt ”nya liv” på gränsen till outhärdligt. Systern (Sally Hawkins, också mycket bra) lever ett enkelt men fungerande liv men Jasmines nedsättande attityd mot systern och hennes bekanta smular sakta sönder den vänskap och lojalitet som släktskapet ”kräver”. Woody Allen målar denna gång med en ganska mörk palett och han ger ingen egentlig pardon utan låter Jasmine glida allt närmare stupet. Den stora behållningen är Kate Blanchet (måhända Oscarsvinnare 2014?) som bär filmen på sina axlar och det räcker långt, om än inte till högsta betyg.


38

Frances Ha

5 -

Frances bor i New York och hennes liv präglas av en desperat jakt efter en bostad, drömmen om att bli en erkänd dansare och en djup, nästan symbiotisk, vänskap med Sophie. I takt med att Sophie börjar stadga sig glider Frances allt djupare ned i vilsenhet och desperation och det blir allt svårare att finna ro och få ordning på sitt liv. Noah Baumbach (kanske mest känd för sin genombrottsfilm ”The Squid & the Whale”) har valt att berätta denna historia i svart-vitt, något som blir både stilistiskt snyggt och som för tankarna till Woody Allen’s ”Manhattan”. Greta Gerwig’s gestaltning av Frances är fenomenalt bra (Gerwig har även skrivit manus tillsammans med Baumbach) och Frances blir både full av oemotståndlig charm samtidigt som hon är virrig och enerverande för sin omgivning, allt i en virvlande mix. Mest gripande är dock skildringen av den djupa relationen mellan Frances och Sophie, där Frances nästan vissnar som en blomma i takt med att de glider isär. Baumbach’s film är mycket stilmedveten och rör sig ibland farligt nära det pretentiösa, men som tur är håller den sig på ”rätt sida”. Sammantaget är det en fenomenalt bra berättad historia som dessutom är både underhållande och högintressant. Att sedan själva slutscenen blir ”pricken över i” gör det ju inte sämre... Gå och se!!!


37

Stories we tell

5 -

Dokumentärfilms-genren har visat sig vara mycket spänstig och spännande och Sarah Polley’s bidrag är en riktig pärla! Sarah iscensätter berättelsen om sin familj och sitt liv, dels via intervjuer med syskon och bekanta och dels via en studioinspelning, där Sarah’s pappa Michael ger sin historieversion via uppläsning av en förmodad bok (regisserad av Sarah!). I centrum finns mamman Diane, en extrovert och energirik skådespelerska vars andra äktenskap blir med skådespelaren och manusförfattaren Michael, en introvert ensamvarg med tilltagande skrivkramp. Historien om mamman berättas mycket skickligt och ett sällsynt omfattande material med Super-8 filmer vävs kontinuerligt in i filmen. Handlingen tar oanade vändningar och olika perspektiv adderas på varandra på ett oerhört intressant och faschinerande sätt. Här finns glädje, men även tragik och filmen lyfter ett antal svåra men relevanta frågor som engagerar och berör. Vill man leta brister så är kanske några scener en smula långa, men helhetsintrycket blir dock att sällan har en historia berättats så bra och skickligt som i den här filmen. Gå och se!!!


36

Ginger & Rosa

4

Tonåringa bästisarna Ginger och Rosa växer upp under tidigt 1960-tal i ett London där det kalla kriget och rädslan inför ett atombombskrig är påtaglig och ångestframkallande. Båda kommer från trasiga familjer men hämtar kraft och trygghet från sitt djupa kamratskap och de gör och upptäcker allt tillsammans. Deras intressen växer dock sakta isär och till slut har en klyfta skapats som vänder upp och ned på hela deras tillvaro. Sally Potter berättar med varsamt skicklig hand en lågmäld men gripande historia som visar sig vara riktigt bra. Detta understryks dessutom av riktigt starka insatser av primärt Elle Fanning (duktig även i Sofia Coppola’s ”Somewhere” och J J Abrams ”Super 8”) i rollen som Ginger och Alice Englert som Rosa. Om man vill så kan man invända mot något stereotypa karaktärer i några biroller, men slutintrycket är ändå att filmen helt klart är sevärd.


35

Man of Steel

3

Christopher Nolan lyckades fenomenalt bra med sin re-boot på Batman och förväntningarna skruvas upp med vetskap om att han är både producent och manusförfattare till ”Stålis” återkomst. Huvudrollen har regissören Zack Snyder gett till en total-krallig men karaktärslös Henry Cavill. Lite mer kvalitet finns hos Russel Crowe (pappa Jor-El), Kevin Costner (adoptivpappa) och Amy Adams (Lois Lane), medan skurken (i Michael Shannon’s gestalt) är riktigt platt. Precis som i senaste Batman-serien så är det en mörkare historia som berättas, dock utan märkbar distans eller glimten i ögat (vilket är synd). Detta tillsammans med det faktum att man effektmässigt öst på mer än kanske någonsin gör att man till slut (när Stålmannen och boven kastat varandra igenom den femtioelfte byggnaden) blir en smula matt. Snyggast är miljöerna och alla coola prylar på Krypton. Som underhållning för stunden är filmen OK, om än alltför överstyrd. Den kommer dock inte i närheten av Batman-seriens nivå, i alla fall inte första delen, för det lär komma fler...



34

Only God Forgives

1 +

Nicolas Winding Refn och Ryan Gosling samverkade bra i filmen ”Drive” och nu är duon tillbaka med en hårdnackad historia som utspelar sig i Bangkok’s undre värld. Gangstern och knarklangaren Julian (Gosling) driver en thaiboxningsklubb som fasad för sin illegala verksamhet, där mamman (Kristin Scott Thomas) håller i trådarna. Hans bror begår ett bestialiskt brott och en sadistiskt beslutsam polischef straffar honom och snart är en blodshämndsbaserad vendetta i full gång. Flertalet scener visas i ultra rapid och trots att filmen endst är 1 tim 30 minuter lång så känns det som det dubbla. Jag gillar Gosling och Winding Refn kan göra film, men detta är ett så fenomenalt magplask att man häpnar. Storyn är tunnare än en sytråd och försöken att skapa scener med mystisk, ödesmättad spänning är så patetiska att det blir omöjligt att hålla sig för skratt... En het kandidat till 2013 års sämsta film...

33

Spring Breakers

3

Efter en oerhört flåshurtig inledning med hysteriskt festande, halvnakna ungdmar på ”Spring Break” i Florida undrar jag om filmen kommer att fortsätta på det sättet. Det visar det sig att den inte gör och det berättas helt plötsligt en historia som inte alls är ointressant. Precis som i ”The Bling Ring” så handlar filmen om några tonårsungdomar som lindrigt sagt hamnar en bit utanför lagens råmärken... Fyra panka tjejkompisar, besatta av tanken att resa till Florida och festa loss på ”vårlovet”, väljer att råna en restaurang för att få pengar till resan och det ”Nirvana” av partyliv de så hett åtrår. Festandet i Florida tar dock ett abrupt slut då de blir arresterade, men en ”knarklangare/maffioso” (riktigt bra spelad av James Franco) betalar deras borgen och filmen tar en ny vändning. Harmony Korine har gjort en i det närmaste helt utflippad film som sammantaget är mycket ojämn, här varvas riktigt bra scener med värsta sortens pekoral (desutom ofta i slowmotion). Dock alltid kul med oförutsägbara historier och på det hela är filmen sevärd, även om åsikterna om den troligtvis går vitt isär...


32

The Bling Ring

3

Några ungdomar som är besatta av kändisar, mode och berömmelse begår en serie inbrott i några av Hollywood’s ”största” kändisars (Paris Hilton m fl) hem. De roffar åt sig kläder, handväskor och annan bling-bling och blir smått höga av det och även av andra ”riktiga” droger. Redan från början anar man att historien inte kommer att sluta som de hoppats... Sofia Coppola berättar den verklighetsbaserade historien på ett både glassigt, men samtidigt icke dömande sätt och för detta skall hon ha all heder. Det blir upp till oss biobesökare att tycka vad vi vill om tonårsligisterna. Coppola, som tidigt toppade sin karriär med den fenomenala ”Lost in translation”, har haft märkbart svårt att nå upp till den nivån igen. Hennes senare filmer har varit intressanta och snyggt berättade, men hon befinner sig tyvärr prestationsmässigt  på ett (svagt) sluttande plan. Filmen är sevärd, men kanske inte så mycket mer än så...


31

Trance

4 -

Danny Boyle har visat att han kan göra bra film (Trainspotting, Slumdog Millionaire) och denna gång har han gjort en snygg kuppthriller med en serie oväntade vändningar. Ganstern Frank (Vincent Cassel) med kumpaner genomför en raffinerad kupp mot en exklusiv auktionsfirma, där de utnyttjar auktionsfirmans säkerhetsrutiner för att komma över en berömd målning. Väl hemma visar det sig att de endast fått med sig ramen, auktionsförrättaren Simon (James McAvoy) har lyckats skära ut duken och gömma den. Under tumultet får han dock ett slag i huvudet och tappar minnet och när bovarna inser att tortyr inte hjälper så står sista hoppet till hypnotisören Elizabeth (Rosario Dawson). Boyle berättar historien snyggt och med glädje, där inledningen är riktigt bra och sedan tar filmen hela tiden nya vändningar och blir intressant oförutsägbar (om än kanske inte helt realistisk). Vissa smått gubbsjuka inslag och det faktum att filmen inte ens klarar nivå 1 i ”Bechdel-testet” drar ned helhetsbetyget. Filmen är, trots detta, klart underhållande och sevärd.


30

After Earth

2 -

Will Smith och hans son Jayden spelar även far och son i denna science fiction-film, där handlingen utspelar sig 1000 år in i framtiden. Då har människorna flytt jorden, där ondskefulla varelser, vars uppgift blivit att utrota människorna, regerar. General Cypher Raige (Will Smith) är en hårdför krigshjälte med klara relationsproblem till sin son, som förtvivlat söker bekräftelse och närhet från sin pappa. När ett rymdskepp, som far och son är med på, kraschlandar på jorden (!) och endast de två överlever, tvingas sonen ut på en farlig vandring för att hämta hjälp. Han coachas dock av pappan, som skadad är kvar vid en del av det kraschade rymdskeppet, via sofistikerad kommunikationsutrustning. Att kalla M. Night Shyamalan’s film för storslagen och svulstig är närmast en underdrift, scenerier och teknik är rejält avancerade. Gällande innehållet så grusas ev förhoppningar om en viss distans och ironi snabbt då stereotypa repliker och plågsamt förutsägbar story snarare tyder på att det finns en uppriktighet och allvar bakom all platt dialog och andra fånerier... Suck...


29

Krigets barn

4

Kim Nguyen’s internationellt belönade film är en ruskig historia, med 12-åriga Komona i centrum. I ett icke namngivet afrikanskt land råder inbördeskrig och en dag attackerar en grupp rebeller Komona’s by och de flesta vuxna avrättas och några av barnen tvångsrekryteras som barnsoldater. Inbördeskrigets fasor är hela tiden reella och närvarande, men ingen förklaring ges till orsakerna och rebellerna verkar mest fördriva den icke krigförande tiden i påtänt, samvetslöst tillstånd. Komona tros dock besitta övernaturliga krafter och blir utsedd till rebelledarens ”krigs-häxa”. Tillsammans med ”Trollkarlen”, en annan barnsoldat som Komona fattat tycke för, lyckas de fly men infångas snart igen och Komona blir gravid. Filmen är påfrestande att se, men mitt i det nattsvarta mörkret tänds då och då ett par ljus och hoppet tillåts spira en smula. Rachel Mwanza (Komona) är fenomenalt bra och även ett flertal andra starka prestationer bidrar till att ge en kusligt reell känsla, något som resulterar i en film som både berör och är klart sevärd.


28

Den ovillige fundamentalisten

3 +

Mohsin Hamids bästsäljande roman har filmatiserats av Mira Nair (som bl a gjort den underbara Salaam Bombay 1988) och i centrum hittar vi pakistaniern Changez (riktigt bra spelad av Riz Ahmed), som har huvudet på skaft och både kommer in på amerikanskt elituniversitet och snabbt får toppjobb på finansanalytikerfirma (där fö Kiefer Sutherland gör en bra insats som hårdhudad chef). Trots all framgång och alla yttre attribut på en amerikanska framgångssaga så förändras Changez situation totalt efter 11 september 2001, något som berättas via samtal i Pakistan där journalisten/agenten Bobby försöker utreda om Changez är inblandad i kidnappningen av en amerikansk medborgare eller ej. Filmen har ett bitvis bra tempo och lyfter dessutom fram en rad intressanta aspekter på fundamentalism och även om frågeställningarna inte bottnas fullt ut så räcker det för att filmen skall lyfta en smula och kvala in som sevärd.


27

No

4 -

15 år efter den USA-stödda militärkuppen i Chile 1973 så övertalade samma USA Pinochet att utlysa en folkomröstning med ”hopp” om att demokratiskt legitimera Pinochets regim. Inför folkomröstningen fick ja- resp nej-sidan 15 minuter/dag i den statliga televisionen för att argumentera för sin sak och Pablo Larrain’s film handlar (främst) om hur nej-sidan lägger upp arbetet med att producera dessa TV-inslag. De rekryterar bl a en välrenommerad reklammannen René (mycket bra spelad av Gael García Bernal) som visar sig bidraga med både nya och kontroversiella ideer kring hur man skapar och för fram det budskap som kan leda nej-sidan till seger. Filmen är välgjord och aspirerar på att vara nästan dokumentär i anslaget, även om det är svårt veta hur sanningsenligt historien egentligen är berättad. Filmen är dock intressant och berör även bitvis och den är väl sevärd, både som historielektion och som film betraktat.

26

Den store Gatsby

2

  Baz Luhrmann har levererat ett par storslagna filmer (bl a Moulin Rouge och Australia) och även denna gång är det maffigt så det förslår, nästan på gränsen till det bombastiska. F Scott Fitzgerald’s roman är självklar i USA’s litteratur-kanon och har även filmatiserats ett antal gånger. Sett ur grannens, Nick Carraway (Tobey Maguire), ögon skildras Jay Gatsbys (Leonardo DiCaprio) överdådigt glamorösa liv och längtan efter sitt livs kärlek, Daisy Buchanan (Carey Mulligan). Här finns imponerande och magnifika scener, men filmens djup är i nivå med en serietidning och tyvärr med lika karikerade huvudpersoner. DiCaprio och Mulligan försöker så gott de kan, men sättet Baz Luhrmann berättar historen på ger dem ingen chans att ingjuta något liv eller något som väcker ens intresse i sina karaktärer. Mest intressant är den nyskrivna house-liknande musiken av bl a Jay-Z som snyggt inramar vissa partyscener. I övrigt är filmen tyvärr lika spännande som en tom godispåse och det kanske inte var årets bästa sätt att använda en dryg hundring...


25

Star Trek - Into Darkness

4 -

J.J Abrams ingjöt nytt liv i Star Trek-historien via den lyckade prequel han gjorde 2009 och han har återigen fått förtroendet att regissera fortsättningen på den filmen. Vi återser Chris Pine som kapten Kirk och Zachary Quinto som Spock och även denna gång så finns ”original-Spock”, Leonard Nimoy, med en stund. En ”framavlad” supermänniska, Khan, begår ett terrorbrott och han jagas snart av hela ”stjärnflottan” och då även av rymdskeppet Enterprise med Kirk och Spock vid spakarna. Det som först såg ut som ett terrorattentat visar sig dock vara del av en större och mer intrikat plan och storyn är faktiskt ganska hyfsad. Även om vissa actionscener är i längsta laget så förtar det dock inte det faktum att filmen är helt OK, och speciellt dialogen och en bra skurk (Khan spelas av duktiga Benedict Cumberbatch) får filmen att lyfta till en nivå över den som storskalig Hollywood-mainstream brukar ligga på. Om man ser Star Trek som kult är nog filmen ett måste, men även för oss andra så är det helt OK underhållning man bjuds på.


24

Side Effects

3 +

Flitige regissören Steven Soderbergh, vars filmer ofta höjer sig från mängden med ”Sex, lögner och videoband” från 1989 som mästerverk, har hotat med att han nu regisserat sin sista film. Om detta visar sig sant (hoppas inte...) så blev hans final en historia om läkemedels(miss)bruk och huruvida man kan ta ansvar för sin handlingar när man behandlas med olika och nya sorters psykofarmaka. Emily (Rooney Mara) kämpar med sin livssituation efter att hennes man Martin (Channing Tatum) frigetts efter 4 år i fängelse och efter ett självmordsförsök söker hon hjälp av psykiatrikern Jon Banks (Jude Law). När inget annat hjälper får Emily testa en ny sorts antidepressiv medicin och när hon strax efteråt begår ett allvarligt brott lyfts frågan om medicineringen påverkat hennes handlingar eller ej. Rooney Mara är utmärkt som en förmodat bräcklig Emily och även Jude Law får med beröm godkänt. Ingen av Soderberg’s allra bästa filmer, men en ganska tight thriller som levererar mer än bara underhållning för stunden.



23

Iron Man 3

4 -

Välrenommerade manusförfattaren Shane Black har tagit sig an den tredje filmen om Iron Man och han sätter sig dessutom i regissörsstolen, där Jon Favreau suttit för de två första filmerna. De två första filmerna har bjudit på helt OK underhållning och formkurvan är snarare uppåtgående än det motsatta (som man ofta ser när det handlar om del 3, 4 osv). Robert Downey Jr är fortfarande helt rätt som Tony Stark / Iron Man och duktiga Gwyneth Paltrow får en mer och mer framträdande roll. Kvaliteten på skurkarna brukar vara avgörande och Guy Pearce är riktigt ”het” i rollen som Aldrich Killian, en vetenskaps- och affärsman som utnyttjar en ”DNA-bugg” och dessutom bygger en hype kring den fiktive ”Mandarinen”, en bov som fullt ut matchar schablonbilden av en terrorist. Det faktum att Shane Black inte låter det stanna där, utan med en rejäl portion lekfullhet driver med våra förutfattade meningar bidrar till filmens kvaliteter. Det gör även vältimade repliker och en ”Iron Man” vars förflutna kommit ifatt honom, både i form av gamla synder och anfall av panikångest. Mitt i all teknikhysteri är han mer sårbar än tidigare och de överstyrda actionscenerna kompletteras med scener där Tony Stark’s talang som ursprunglig ”Uppfinnar-Jocke” får ta plats. Helt klart sevärd!



22

Jakten

5

Tomas Vinterberg var, tillsammans med Lars von Trier, med och definierade de danska Dogma-reglerna 1995 och är nog mest känd för familjedramat ”Festen” från 1998. Efter en mindre framgångsrik utflykt till Hollywood är han nu tillbaka i Danmark och har tagit sig an dramat om Lucas, som jobbar som förskolelärare på ett dagis i en mindre danska stad. Lucas kämpar för att ta sig tillbaka efter en skilsmässa och begynnande vårdnadstvist, men har en stark och nära kamratskap, både i området och med ett gäng grabbiga jaktkompisar. När han en dag blir anklagad för att ha begått sexuella övergrepp på dagiset så rämnar allt. Rädslan och misstänksamheten tar ett starkt grepp om alla i samhället och Lucas finner plötsligt att han är paria för allt och (nästan) alla. Mads Mikkelsen (Lucas) belönades på Cannes-festivalen för denna roll och han är fullkomligt magnifik och kan här uppvisa en bredd och skicklighet som är anmärkningsvärt bra. Även Annika Wedderkopp, som spelar ~5-åriga Klara, gör en beundransvärd insats. Historien, som i sig är en blodtrycks-höjare, är fantastiskt bra berättad och knyts dessutom ihop på ett provocerande bra sätt. Helt omöjligt att inte bli rejält berörd – utan tvekan 2013 års hittills bästa film!



21

The place beyond the pines

4

Derek Cianfrance, vars förra film “Blue Valentine” var en av 2011 års bästa filmer, har här återförenats med Ryan Gosling som på ett gediget sätt återigen gestaltar en ”lone ranger” karaktär, något som han visat sig vara mycket skicklig på. Historien börjar med att vi möte Luke (Gosling), en turnerande motorcykelstuntman som en dag upptäcker att han har en 1 år gammal son och han försöker återuppta/bygga en relation med modern och sonen. Det går sisådär och filmen utvecklas sedan på ett ovanligt sätt och över en tidsperiod på nästan två årtionden, där sonens utveckling och relation till fadern och dennes ”arv” utgör filmen röda tråd. Ett ambitiöst och ganska originellt upplägg som Cianfrance sedan skickligt genomför så att det både berör och där intresset hela tiden upprätthålls. Genomgående bra insatser från Gosling, Bradley Cooper, Eva Mendes m fl bidrar till ett riktigt bra slutresultat. Inte riktigt på samma nivå som ”Blue Valentine” men inte alltför långt därifrån. Helt klart sevärd!




20

Kon-Tiki

3

En norsk storsatsning om en av landets hjältar, Thor Heyerdahl, och hans våghalsiga satsning att segla/driva på en flotte från Peru till Ploynesien. Återigen en filmatisering av en välkänd händelse och även här uppstår därför utmaningen att berätta historien på ett sådant sätt att schablonerna undviks och intresset hålls uppe trots att vad som skedde / hur det gick redan är väl känt. Här når tyvärr inte Joachim Rønning och Espen Sandberg’s film inte ända fram. Det finns dock gott om både vackra, skrämmande och storslagna scener och det märks att det är en storproduktion, nästan av amerikansk kaliber. Thor Heyerdahl själv, i Pål Sverre Hagen’s gestaltning, är envis och fanatisk men föga intressant och blir tyvärr  en ganska slät figur. Mest intressant och imponerande är Gustaf Skarsgårds gestaltning av svenske deltagaren Bengt Danielsson. Som historielektion är filmen intressant och relevant men utöver det så är upplevelsen tämligen måttlig.




19

Bakom stängda dörrar

4

Litteraturläraren Germain, själv med skrinlagda författar-ambitioner, ser begåvningen hos en av sina studenter (Claude) vars berättelser om hur han lär känna en klasskamrat och dennes familj utgör den röda tråden i denna film. Claude, som själv har haft en kämpig uppväxt i en trasig familj, faschineras av att studera hur en ”normal” familj fungerar och han attraheras även av mamman (Ester) i familjen. Coachningen som Claude får från Germain bygger något av en ”metanivå”, där berättelsen både påverkas och utvecklas på ett intrikat och skickligt sätt. François Ozon har gjort en mycket ”fransk” film med intensiv och rik dialog av den akademiska (litterärt belästa) sorten och det är på sin plats med en viss ”pretto”-varning. Genomgående bra och stabila skådespelarinsatser och en charmig originalitet i berättarstilen bidrar till en, på det hela, riktigt bra, intressant och charmig historia som är klart sevärd!

18

Broken

4 +

11-åriga ”Skunk” lever med sin pappa, äldre bror och en barnflicka i ett typiskt engelskt radhus på en återvändsgata i en förort. När hon en dag bevittnar när sonen i grannfamiljen blir misshandlad av en annan granne vittrar den trygga tillvaron, något som förstärks av att hon börjar i (typ) mellanstadiet, där de äldre elevernas mobbning av de yngre utgör både ett hot och en realitet. Relationer och kopplingar mellan grannarna blir allt mer påtagliga ju mer handlingen fortskrider och mörkret tätnar, även om vissa inslag av lekfullhet finns insprängda här och var. Tidigare teaterregissören men nu filmdebuterande Rufus Norris uppvisar ett makalöst bra handlag och känsla när han berättar detta ”vardagsdrama”, där karaktärerna är högintressanta och skådespelarinsatserna är mycket bra (speciellt pappan (Tim Roth) och ”Skunk” (Eloise Laurence)). Om det inte hade varit för att filmen svajar till något i slutet så hade det blivit högsta betyg, men den är absolut sevärd och rekommenderas varmt!



17

The Impossible

3

De oerhörda händelserna efter tsunamin på annandagen 2004 skildras här via vad som hände en trebarnsfamilj som semestrade på Khao Lak. I verkligheten en spansk familj, men här ersatt av en välbeställd engelsk familj där Naomi Watts spelar mamman (och hon gör det enastående bra) och Ewan McGregor gör en hyfsad prestation i rollen som pappan. Som alltid så är det svårt med historier där alla känner till de yttre händelserna och en annan utmaning är vilket perspektiv för berättelsen som väljs. Här är det genomgående den västerländska familjen och andra västerlänningar som är i centrum och det faktum att över 200 000 thailändare omkom berörs i princip inte alls... Spanske regissören Juan Antonio Bayona’s film är ojämn, här finns några av de mest omskakande och hjärtskärande bilder jag har sett på bio och det gör bokstavligt talat ont att se vissa scener. Andra delar är dock stereotypa och förutsägbara och helhetsintrycket blir bra, men inte så mycket mer...


16

 Den gröna cykeln

4 +

Saudi Arabiens första kvinnliga regissör, Haifaa Al Mansour, har på något sätt lyckats få spela in denna film i ett land där kvinnors rättigheter är starkt beskurna och där både religionen och sedvänjorna effektivt sätter tvångströja på halva befolkningen. 10-åriga Wadjda lever tillsammans med sin mamma och har det materiellt sett bra, hon lyssnar dock helst på västerländsk musik, föredrar svarta gymnastiskskor framför ”korrekta” sandaler och drömmer om att få en grön cykel och leka med pojkarna. Något som väcker anstöt, både hemma och, framför allt, i skolan. Det är faschinerande att se hur det med små medel och via subtila detaljer går att leverera en så rakbladsvass och obarmhärtig kritik mot det saudiska, strikt religösa samhället, dess normer och sedvänjor. Historien om Wadjda och hennes mamma, som efter en svår förlossning inte kan ”ge” sin man fler barn (läs söner) och därmed förskjuts då maken tar sig en andra hustru är både gripande och högintressant. Till viss del förutsägbar, men ändå inte... En riktigt, riktigt bra och angelägen film!


15

Lore

4 +

Vid andra världskrigets slut, och när Führern dör, så blir det plötsligt ombytta roller för aktiva nazister och deras familjer, som raskt förvandlas till jagade villebråd. 15-åriga Lore och hennes fyra småsyskon tappar snabbt kontakten med sina föräldrar och tvingas ut på en vandring genom ett dystopiskt efterkrigslandskap från Schwarzwald till atlantkusten, där deras mormor bor. Vägen går genom segrarmakternas olika territorier, där information om, och foton av, nazisternas krigsförbrytelser eroderar barnens uppfattning om det tyska riket och dess förehavanden. Australiska regissören Cate Shortland har, enligt uppgift, regisserat filmen via tolk då dialogen är på tyska, något som bidrar positivt till filmens känsla och helhetsintryck. Skådespelarinsatserna, främst av ungdomarna/barnen, är riktigt, riktigt bra och Saskia Rosendahl (Lore) är lysande! Historien om vilka konsekvenser en generations handlingar och synder får för ungdomarna är både skickligt berättad, högintressant och gripande. En riktigt bra film och absolut sevärd!


14

Hitchcock

3

Sacha Gervasi regidebuterar med ett ”säkert kort”; historien om hur vad som skulle bli ”skräckmästaren” Alfred Hitchcock’s största kassasuccé, Psycho, kom till. Rollen som ”Hitch” gör Anthony Hopkins och han tar onekligen i så mycket han orkar, men övertygar faktiskt bara delvis. Helen Mirren däremot, i rollen som hustrun Alma Reville, briljerar och äger verkligen de scener hon är med i och det gör även Scarlett Johansson, i rollen som Janet Leigh. Själva filminspelningen är bara den yttre ramen för filmens huvudhistoria är relationen och äktenskapet mellan Hitch och Alma och den är riktigt bra berättad. Filmen i sin helhet är ganska lättviktig med ett lite TV-serie-liknande format, med intro och extro av huvudpersonen själv. Helt klart underhållande för stunden, men inte mycket mer än så.






13

Cloud Atlas

3

Syskonen Wachowski (som bl a gjorde Matrix-serien) har tillsammans med Tom Tykwer (bl a ”Spring Lola spring”) filmatiserat David Mitchell’s roman, en minst sagt komplex historia som berättas, parallellt, i sex episoder som utspelar sig  vid var sin tidpunkt, alltifrån 1800-tal till avlägsen, apokalyptisk framtid. Det är ett oerhört ambitiöst projekt, och för modet att våga sig på det skall regissörerna ha en eloge, men samtidigt en låååång (~3 timmar) och mastig film att ta till sig. Flera av skådespelarna (bl a Tom Hanks och Halle Berry) dyker upp i ett flertal roller och man anar sig till en röd tråd och koppling mellan de olika episoderna. Filmen liknar inget annat jag sett och är helt oförutsägbar och faktiskt en ganska faschinerande upplevelse, även om det inte är helt lätt att hänga med och försöka förstå. Historien och karaktärerna griper dock inte tag eller berör såsom jag hade hoppats, så slutresultatet blir mer intressant än bra.


12

Du gör mig galen

4 -

David O. Russell, som 2010 regisserade den utmärkta ”The Fighter”, har nu tagit sig an en rom-com, en vansklig genre där stereotyper och schabloner vanligtvis staplas på varandra. Desto roligare att kunna konstatera att han navigerar skickligt och lyckas leverera en riktigt bra historia. Bradley Cooper (från bl a Baksmällan-filmerna) gestaltar den bi-poläre Pat (nyligen släppts från fängelse efter att ha misshandlat sin frus älskare) som träffar Tiffany, en likaledes trasig själ (fenomenalt spelad av Jennifer Lawrence, som f ö belönades med en Oscar för denna roll) och så långt följer filmen ”mallen”. Det som lyfter filmen är främst den rappa dialogen och en samling skönt skruvade individer (inte minst Robert de Niro, som Pat’s lika bi-poläre pappa) och det faktum att Tiffany snyggt undviker den förväntade ”Bimbo”-stämpeln och faktiskt bli filmens mest intressanta karaktär. Ingen stor film, men den är klart sevärd och ger absolut mer än bara underhållning för stunden!


11

The master

4

Både regissören Paul Thomas Andersson och huvudrolls-innehavarna Philip Seymour Hoffman och Joaquin Phoenix belönades rikligt på Venedigs filmfestival i höstas för denna film och det är inte alls oförtjänt!. Historien om Freddie Quell (Joaquin Phoenix), en själsligt sargad veteran från andra världskriget och den karismatiske sektledaren Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) är oerhört välgjord och minutiöst iscensatt där varje scen och kameravinkel känns noga utmejslad. På alla sätt ett proffsigt och imponerande hantverk, som kanske även belönas vid den kommande Oscarsgalan? Även Amy Adams (Dodd’s starka hustru Peggy) gör en mycket bra prestation. Själva grundhistorien, som lär vara inpirerad av L Ron Hubbard (scientoligikyrkans grundare), är dock filmens svagaste länk för den griper bara delvis tag och berör och slutresultatet blir att filmen bara nästan når ända fram... Dock absolut sevärd!


10

Zero Dark Thirty

4

Kathryn Bigelow, vars förra film ”The Hurt Locker” var en av 2010 års bästa filmer, är först ut med att skildra jakten och dödandet av Usama Bin Laden. En av ”jägarna” är CIA-agenten Maya (lysande spelad av Jessica Chastain och som mycket väl kan bli belönad för denna prestation på den kommande Oscars-galan), en nervig och på gränsen till besatthet enveten agent, som vikt ett årtionde av sitt liv för denna sak. Det är lite av en extra utmaning att återberätta en historia som alla känner till och där upplösningen är känd på förhand. Filmens kvalitet behöver därför finnas i själva resan snarare än målet och med detta lyckas Bigelow mycket bra. Efter en något svag inledning berättar hon skickligt, osminkat och med en dokumentär känsla en historia som är såväl obehaglig som spännande. Brutala förhörsmetoder (tortyr) skildras påfrestande öppet men utan att döma eller ta ställning till om det är berättigat eller ej. Den extra nerv som Bigelow fick till i ”The Hurt Locker” saknas dock här och riktigt lika bra är inte denna filmen, men den är absolut sevärd!


9

 Flight

4 -

Flygkaptenen Whip (Denzel Washington) har under många år lyckats dölja ett omfattande alkohol- och drogmissbruk. På en resa drabbas planet av (minst sagt) allvarliga tekniska problem och är på väg att störta, men Whip utför en heroisk insats och lyckas genomföra en nödlandning där de allra flesta överlever. Efter en rejält obehaglig inledning dämpas tempot och filmens fokus vänds mot den utredning som minutiöst granskar vad som skett och Whip’s situation blir allt mer pressad. Robert Zemeckis berättar skickligt en historia om kamp mot beroenden där intrikata nät av lögner hela tiden vävs. Förvisso är filmen tämligen förutsägbar och till vissa delar följer den ”mallen”, men kvaliteterna är påtagliga och överväger helt klart. Både Denzel Washington och Kelly Reilly (Nicole, AA-medlem som Whip träffar på sjukhuset) gör riktigt bra insatser och bidrar till att intresset hålls uppe. Helt klart en sevärd film!


8

Lincoln

3 -

Steven Spielberg har tagit sig an Abraham Lincolns sista månader och kamp för att få ett 13:e tillägg till amerikanska konstitutionen godkänt av Representanthuset och det tillägget handlar om avskaffandet av slaveriet. Spielbergs track record är imponerande (både som producent och regissör) men varierande. Han varvar fullträffar som ET och Schindlers List med sentimentala pekoral som Purpurfärgen och War Horse och denna gång har han tyvärr inte fått till någon fullträff. Daniel Day Lewis och Sally Field är lysande som herr och fru Lincoln och det är bitvis intressant att följa köpslåendet och kohandeln bakom de politiska kulisserna. Tyvärr så tar dock det pretentiösa, pompösa och patriotiska överhanden och när Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones) ligger i sängen med sin fru (?) och reciterar ur det 13:e tillägget så rinner åtminstone min bägare över. Synd för ämnet är tyvärr relevant och högaktuellt än idag...



7

Syster

4 +

Filmer om utsatta barn är ofta jobbiga att se och om filmerna dessutom är skickligt berättade så berör de ofta på riktigt. Precis så är fallet med Ursula Meier’s film, som handlar om 12-åriga Simon som varje dag tar kabinbanan nere från industrisamhället i dalen upp till den luxuösa skidanäggningen på toppen för att stjäla skidor, hjälmar, skidglasögon och mat. Simon bor i en sjaskig lägenhet i ett hyreshus tillsammans med sin rejält äldre syster (Louise), som har påtagligt svårt att både behålla sina jobb och få någorlunda ordning på sitt liv. Efter en uppslitande uppgörelse mellan Simon och systern tar filmen oväntat en ny vändning och det redan sluttande planet får en ännu brantare lutning. Här varvas skickligt scener som bokstavligt talat gör ont att se med korta ögonblick av värme och kärlek. Både Kacey Mottet Klein (Simon) och Léa Seydoux (Louise) är riktigt, riktigt bra och bidrar påtagligt till att filmen når den kvalitetsmässiga nivå som den nu gör. Snudd på högsta betyg…



6

Django Unchained

4

Förväntningarna på en ny Quentin Tarantino-film är numera högt uppskruvade och han gör nog inga av sina ”fans” besvikna med sin senaste film där han satt tänderna i Western-temat, en av de riktigt klassiska film-genrena. Här finns ett överflöd av mustiga men slaskiga våldsscener och även om det mesta är överdrivet och gjort med glimten i ögat så skulle det vara skönt om Tarantino tonade ned de värsta excesserna, för här finns riktig kvalitet som nu nästan hamnar i skymundan. Slaven Django (Jamie Foxx) köps av en prisjägare (Christoph Waltz) och tillsammans samlar de både ”prispengar” och ger sig i kast med brutala slavägare i sydstaterna, två år före amerikanska inbördeskriget. Christoph Waltz, som slog igenom i ”Inglourious Basterds”, briljerar och dialogen är bitvis lysande. Även Leonardo DiCaprio och Samuel L Jackson gör stabila prestationer. Tarantinos adelsmärke är utstuderat stiliserade filmer och det gäller i högsta grad denna filmen också och den är klart sevärd, dock med ett varningens finger för dem som är känsliga för överdrivet våld...


5

Beasts of the Southern Wild

4 +

Benh Zeitlin’s film om 6-åriga Hushpuppy (makalöst bra spelad av Quvenzhané Wallis) är lika annorlunda som personerna den handlar om, men har trots det fått ett stort erkännande på olika filmfestivaler. Hushpuppy bor tillsammans med sin pappa i ett träskområde som ligger både i New Orleans och civilisationens bokstavliga utkant, där naturens krafter, i både stort och smått, är högst påtagliga. Kampen mot elementen och kampen för att överleva i det självvalda utanförskapet skildras på ett fascinerande och gripande sätt där styrkan och kraften hos den unga flickan Hushpuppy är fullt i klass med den som Ree (Jennifer Lawrence) uppvisade i ”Winters Bone”. Mitt i all fysisk misär, där begrepp som ond och god inte passar in, finns en okuvlig livsglädje där det vackra trots allt tillåts spira och allt detta är skildrat på ett varsamt och imponerande sätt. En mycket sevärd film, även om den nog inte uppskattas av alla...


4

Ganster Squad

2 +

Ruben Fleischer, som f ö regisserade den småskruvade ”Zombieland” häromåret, har denna gång gjort en riktig storproduktion á la Hollywood. Den legendariske Los Angeles-gangstern Mickey Cohen’s liv har återigen inspirerat filmmakare och denna gång ser vi Sean Penn gestalta den synnerligen brutala boven. Han jagas av av ett gäng polis-hårdingar under ledning av John O’Mara (Josh Brolin) och upplägget känns igen, t ex från Brian DePalma’s ”De Omutbara”. Det är snyggt filmat, maffigt och storslaget på alla tänkbara sätt, men samtidigt förutsägbart, överdrivet och bitvis snubblande nära pekoralets gräns. En åldrad och stenhård Nick Nolte är dock en av filmens (få) behållningar. OK som nöje för stunden, men absolut inte mer än så...



3

Änglarnas andel

3

Brittisk socialrealisms ”grand old man”, Ken Loach, är fortfarande produktiv, denna gång har han dock regisserat något av en ”combo”. Filmen handlar om Robbie, en strulig bråkstake i samhällets utkant som med en hårsmån klarar sig undan ett långt fängelsestraff för en synnerligen rå misshandel som han begått. Istället döms han till samhällstjänst och träffar då både andra som dömts till samma straff och den godhjärtade övervakaren Harry som bl a introducerar gruppen i whiskey-provningarnas spännande värld. Där byter filmen överraskande karaktär till att handla om planerandet och genomförandet av ”det perfekta brottet”. Historiens inledning är mustigt realistiskt, helt i Ken Loach anda, medan andra halvan försöker vara både spännande och komisk men landar tyvärr i att vara varken eller. Paul Brannigan är mycket bra i rollen som Robbie men det räcker inte för att filmen som helhet skall lyfta.



2

Rust and bone

4

Jacques Audiard är en av Frankrikes stora filmskapare och hans förra film (En profet) var mycket bra och hyllades rättmätigt på filmfestivaler. Hans nya film berättar historien om Ali, ensamstående pappa till 5-årige Sam och utan fast jobb och bostad, vars ”talang” är att slåss vilket han gör mot betalning vid arrangerade gatuslagsmålstävlingar. Av en slump träffar han Stéphanie, som jobbade som späckhuggartränare vid franska ”Sea World”, men efter en hemsk arbetsplatsolycka är kroppsligt stympad och kämpar med att hitta tillbaka till livet. Historien om två kroppsligt sargade människor, som spelas övertygande av Marillon Cotillard (Stéphanie) och Matthias Schoenaerts (Ali) är både högintressant och en smula vågad. Audiard gör det inte helt lätt för oss att känna sympati för Ali, som trots att han kämpar för att nå framgång och få ett drägligt liv, samtidigt uppvisar smått psykotiska drag och är påtagligt självupptagen och empatilös. Cotillard’s gestaltning av Stéphanie är fenomenalt bra och bidrar påtagligt till att filmen berör på riktigt, även om den bitvis inte är helt enkel att se.


1

Mammas pojkar

2

Två åldermässigt vuxna bröder ägnar sig intensivt åt att odla hårdrocksmyten, primärt via dyrkande av bortglömt kanadensiskt hårdrocksband (Ludor) och att göra statements i form av småroliga och ibland träffsäkra kommentarer. Deras trovärdighet naggas dock i kanten av det faktum att de är sönder-curlade av sin mamma (byns präst) och dessutom tvingas flytta hem igen till henne när de blir uppsagda från sina arbeten på byns ”Outlet”-butik. Ulf Malmros håller fast vid en grunduppsättning skådespelare så vi återser Björn Starrin, Kjell Bergqvist, Tuva Novotny, Lotta Tejle och Johan Östling. Denna gång dyker även Mia Skäringer upp i en märklig roll. Tyvärr är Malmros formkurva i dalande efter bl a småskruvade ”Smala Sussie” och ”Bröllopsfotografen” och här är han påtagligt försiktig och poänglös. Potentialen finns där men en och annan kul scen och kommentar kan inte rädda en film som sammantaget balanserar alltför nära pinsamhetens gräns.

akesundelin.se © 2010 • Privacy Policy • Terms of Use