Dessa filmer har under året fått betyget 5 eller 5 -

Film på bio - 2014 års filmer

Filmerna har skrivits in i den tidsmässiga ordning jag har sett dem (dvs film nr 1 i listan är den första jag såg 2014). För den som är intresserad av att läsa vad filmkritikerna i svenska medier tyckte så finns länkar till "Kritiker.se" inlagda för varje film. Det finns även en länk till "IMDb.com"






Kritiker.se

IMDb.com

68

Kärlek och Brott

4 -

Ariane Felder är en karriärjurist och domare som i alla lägen låtit jobbet gå före och som en konsekvens försakat att skaffa vänner och familj. När hon en dag inser att hon är gravid rasar hela hennes föreställningsvärld och hon försöker febrilt ta reda på hur och när det kan ha skett. Spåren leder tillbaka till efterdyningarna från en nyårsfest med några kollegor på domstolen... Chocken förstärks av det faktum att den förmodade pappan till barnet, Bob Nolan, visar sig vara Frankrikes mest hatade man, anklagad för ett bestialiskt brott med kannibalistiska inslag. Även i denna film ”dubbelarbetar” regissören, Albert Dupontel, och han är helt OK i rollen som Bob Nolan och bra är även Sandrine Keberlain (Ariane Felder). Trots den dramatiska inramningen är detta en rejält underhållande film, med karikerade och smått surrealistiska inslag som för tankarna till Delikatessen (1991) och Terry Gilliam’s berättarstil. Vill man vara kritisk kan man anmärka på brist på logik och en stereotyp kvinnosyn men det är onekligen en rejält underhållande film och klart sevärd.


67

What we do in the shadows

4 +

Det är skönt att se att det finns fler filmskapare i Nya Zeeland än Peter Jackson och att deras filmer då och då även letar sig till våra breddgrader. Denna film handlar om fyra vampyrer (!) som lever ”ungkarlsliv” i en lägenhet i Wellington och i format av en fejkad dokumentär berättar de om sin vardag, gnabbet om hushållssysslor, vem tur det är att skaffa ”mat” och klädvalsbekymmer inför nätternas festande ute på stan. Duon Jemaine Clement och Taika Waititi har både skrivit manus och regisserat och de spelar dessutom två av de tyngre rollerna; vampyrerna Vladislav (862 år) och Viago (379 år). Mixen av dokumentärfilmsformat och alla välkända klichéer ang vampyrer och varulvar (inte minst från filmer/serier som ”True Blood”, ”Twilight” m fl) passar sällsynt bra ihop och formatet ger även en bra möjlighet att sätta fokus på utanförskap och svårigheterna med att passa in i den moderna världen. Det är en häftig upplevelse att få bli överraskad av något totalt oväntat precis så var det med denna filmen, som sammanfattningsvis visar sig vara en av årets roligaste och mest skruvade filmer. Den är absolut sevärd!


66

The Hobbit - Femhärarslaget

3

Peter Jackson’s filmatisering av J R R Tolkien’s bok ”The Hobbit” avslutas nu med den tredje delen och det man (som trogen läsare av Tolkiens romaner) förvånas av är inte vad som tagits bort utan i stället av allt som lagts till. Efter de två första delarna så har dock en viss vana infunnit sig, även om det inte går att dölja att den relativt korta boken helt enkelt inte har material i sig till tre långa filmer. Andra filmen avslutades med att draken Smaug begav sig mot Laketown och tredje filmen hakar vid precis där, när Smaug snabbt förvandlar staden till ett brinnande inferno. Egentligen alltför snabbt, för både drake och röst (Benedict Cumberbatch) är faschinerande bra. När draken är nedlagd riktas fokus mot Thorin vars begär efter guld och juveler tar sig allt mer sjukliga och paranoida uttryck, där han isolerar sig inne i Ensamma berget/Erebor. Samtidigt så mobiliserar orcher, alver, människor och dvärgar och en utdragen strid tar sin början. Jackson inledde tveksamt med en seg ”del 1” medan ”del 2” överraskade positivt och när nu trilogin avslutas så  hamnar ”del 3” kvalitetsmässigt mitt emellan de båda andra delarna. Rykten säger dessutom att en ”extended” DVD-version är på gång och ingen är väl numera förvånad kring hur långt man kan ”mjölka” en historia...


65

Gentlemen

4 -

Ett knappt kvartssekel efter Klas Östergrens romandebut har boken filmatiserats och det är Östergren själv som engagerats som manusförfattare medan Mikael Marcimain (bl a Call Girl) står för regin. Historien om den unge författaren Klas Östergren (David Fukamachi Regnfors) träffar den karismatiska och lätt hemlighetsfulla Henry Morgan (David Dencik) och dennes bror, poeten Leo Morgan (Sverrir Gudnason) har trollbundit många romanläsare (mig själv inkluderad). Det är dock en komplicerad och mångfacetterad berättelse och trots att filmen är rejält lång så blir det bitvis rörigt och svårt att hänga med i alla olika trådar och skeenden. Mycket väger dock upp: David Dencik övertygar (igen) och bra insatser görs även av Ruth Vega Fernandez och Sverrir Gudnason och foto och miljöer imponerar där en magnifik och smått mytisk paradvåning på Söder känns precis ”rätt”. Det är erkänt svårt att filmatisera romaner och valet att inkludera så mycket som möjligt i filmen kanske inte var helt rätt i detta fallet men det finns tillräckligt med fördelar för att filmen utan tvekan ska kvala in som sevärd.


64

The Good Lie

3

De tre ”bröderna” Mamere, Paul och Jeremiah och Mamere’s syster Abital får efter över ett decennium i ett flyktingläger i Kenya, dit de flytt efter att ha blivit föräldralösa när deras by angreps av gerillasoldater, möjlighet att resa till USA. Väl framme blir det Carrie Davies (helt OK spelad av Reese Witherspoon) uppgift att hjälpa dem att hitta jobb och acklimatisera sig i det nya landet. Även Arnold Oceng (Mamere) och Ger Duany (Jeremiah) gör bra insatser. Philippe Falardeau’s film inleds med skrämmande scener från inbördeskrigets Sudan men byter sedan skepnad och liknar nästan en komedi när mötet med den västerländska, teknikstinna livsstilen skildras lite väl respektlöst. Filmen försöker sedan landa i någon sorts halvsentimentalt mellanläge och slutresultatet blir tyvärr ojämt. Synd för ämnet är relevant och vi är inte precis överösta med filmer som handlar om utsatta människor i flyktingläger.

63

Girlhood

4

Céline Sciamma (som tidigare bl a regisserat den utmärkta ”Tomboy” (2012)) blev årets vinnare på Stockholms filmfestival och hennes nya film har, trots den engelska titeln, 4 franska tjejer i huvudrollen. Marieme, som bor i en förort till Parie, har det kämpigt både i skolan och hemma där hon får ta stort ansvar för sina småsyskon (mamman jobbar ständigt) och dessutom är hunsad av sin dominante äldre bror. När hon träffar den självständiga och tighta trion Lady, Adiatou och Fily och ges möjlighet att bli en i gänget öppnas nya möjlighet till gemenskap, vänskap och tillhörighet och Maritime får en möjlighet att bygga en ny identitet. Sciamma berättar en mycket relevant historia och hon gör det på skickligt och intressant sätt där speciellt några scener på ett hotellrum övertygar och imponerar. Karidja Touré (Marieme) är mycket bra men bland övriga biroller finns en större varians i prestationen och alla övertygar inte. Några mindre svackor (bl a i slutet) förtar inte det faktum att det är en mycket bra och klart sevärd film.




62

Flugparken

3 +

Alex (Leonard Terfeldt) har problem med spriten och humöret. På väg hem en kväll träffar han kompisen Kristofer (Sverrir Gudnason) som hjälper honom hem i den iskalla vinternatten men deras vägar skiljs i ett skogsparti. Dagen efter är Alex försvunnen och hittas senare ihjälfrusen. Kristofer har en något splittrad personlighet, å ena sidan mjuk och lyhörd förskollärare men å andra sidan allt mer aggressiv och han plågas uppenbart av inre motsättningar. När Alex försvunnit föröker han förtvivlat hjälpa och (åter)finna en relation till Alex fru Diana (Malin Buska) och hennes son, men utan resultat. När han senare öppnar sig för Alex pappa (Peter Andersson) brister det rejält... Regidebuterande Jens Östberg berättar en kuslig historia som bitvis berör på riktigt. Vissa delar är dock svagare och t ex Malin Buska får svårt att göra något av sin roll som (hemma)fru på gränsen till nervsammanbrott. En nervig och bra insats av Sverrir Gudnason bidrar dock till att slutresultat är helt OK.

61

Nightcrawler

4

Louis Bloom (Jake Gyllenhaal) hankar sig fram som småtjuv när han en kväll råkar passera en trafikolycka och får se ett TV-team närgånget filma olyckan för att sedan sälja bildmaterialet till skrupulösa TV-bolag som gör allt för att locka tittare. Louis, som utan tvekan uppfyller kriterierna för en fullblodspsykopat, ser en möjlighet till en ny karriär och efter att ha införskaffat en videokamera och en polisradio beger han sig ut i natten på jakt efter olyckor och snaskiga brott. Gyllenhaal gör en fenomenalt bra gestaltning av den vedervärdige ”nightcrawler´n” Louis Bloom, det gör f ö även Rene Russo i rollen som lika hårdhudad som empatilös TV-redaktör. Manusförfattaren Dan Gilroy har nu tagit steget över och satt sig i regissörsstolen och visar här definitivt att han kan berätta en bra historia, som dock är en rejäl blodtryckshöjare, men det förtar på intet sätt dess kvaliteter. Inte precis någon feelgood-film men en relevant och intressant film som riktar sylvass och skoningslös kritik mot TV-bolagens cyniska jakt på bloddrypande material. En klart sevärd film.


60

Marias Väg

3

Dietrich Brüggemann’s film, vars mer beskrivande originaltitel är ”Kreutzweg”, handlar om 14-åriga Maria som uppfostrats i en ultrakonservativ katolsk familj och dessutom nästan hjärntvättas en en lika fundamentalistisk präst. Kraven på absolut renhet och ”goda tankar” och fobierna för alla typer av syndiga inslag och lockelser (typ gospel, popmusik) utgör sammantaget en outhärdlig press på Maria och enda utvägen tycks vara att offra sig själv. Filmen är utpräglat stilistisk, där 14 scener (kopplade till Jesus väg till Golgata) filmas med (mestadels) fast kamera, varav den första är uppemot 15 minuter lång och onekligen imponerande utförd. Lea van Acken är lysande i rollen som Maria och Franziska Weisz är skrämmande bra som hennes demoniska mamma. Det går att se filmen som en svidande kritik mot religiös fundamentalism och kanske är det så den skall tolkas. Jag är dock inte helt övertygad eftersom alltför många tecken pekar i annan riktning och då blir det snarare en helig ilska som blir den kvarvarande känslan och därmed faller betyget...



59

 Hunger Games - Mockingjay, part 1

4 -

Efter att ha saboterat Hungerspelen förs Katniss till Distrikt 13 där oppositionen förskansat sig i bergrum djupt under jorden under ledning av sin president Alma Coin (Julianne Moore). Katniss övertalas att ta den symboliska ledarrollen i upproret mot huvudstaden och en alltmer tyrannisk president Snow (Donald Sutherland). Båda sidor satsar hårt på mediestrateger där framträdanden av Katniss ställs mot dito med den tillfångatagne Peeta och oppositionens ”spinn-doctor” Plutarch görs återigen förtjänstfullt av, i förtid bortgångna, Philip Seymor Hoffman. Precis som tidigare så övertygar Jennifer Lawrence i rollen som Katniss och hon gestaltar en ”hjälte” som är mer mångfacetterad och intressant än vanligt i denna genre. För oss som inte läst boken så är det frustrerande att ekonomerna skall styra så att det går ytterligare ett år innan vi får se upplösningen på denna historia, som är klart sevärd.




58

The Homesman

3 -

Välrenommerade Tommy Lee Jones har nu även satt sig i regissörsstolen samtidigt som han tillsammans med Hillary Swank gör de bärande rollerna i denna film. Handlingen utspelas i ett kargt Nebraska några år efter amerikanska inbördeskriget, där sjukdomar, missväxt och fattigdom  driver främst kvinnor (av någon märklig anledning) till vansinne. Mary Bee Cuddy (Hillary Swank), som lever ensam efter flera misslyckade frierier där männen skrämts av hennes självständighet, åtar sig att transportera tre kvinnor som blivit psykotiska västerut till Iowa. Medföljare på färden blir den ärrade desertören George Briggs (Tommy Lee Jones) som hon råkar rädda från att bli lynchad. Deras resa västerut blir allt annat än enkel och skildras bra och bitvis gripande. Det som är svårare att förstå och ta till sig är filmens syfte, tanke och budskap och vare sig den röda tråden (i den mån det finns någon) eller hur man väljer att knyta ihop historien blir särskilt begriplig... Synd och därför en klar besvikelse...


57

 Short Term 12

4

Grace arbetar som vårdare på ett ungdomshem, där också hennes sambo Mason jobbar. Både Grace och Mason har haft en tuff uppväxt och det visar sig att Grace bär på en hel del upplevelser som ännu är obearbetade. Detta blir uppenbart i samband med en oväntad graviditet och en annan bidragande faktor kommer när Jayden flyttar in på ungdomshemmet. Det kryper fram att Jayden’s far utsatt, och utsätter (!), henne för övergrepp och denna insikt får det att brista totalt för Grace. Destin Cretton berättar rakt och naket en vardagsnära historia med mycket värme men som som både griper tag och berör. Till detta bidrar bra insatser av både John Gallagher Jr (Mason) och Kaitlyn Dever (Jayden) och några andra, men mest av alla imponerar Brie Larson som gör en fenomenal insats, fullt i klass med Elisabeth Olsen i Martha, Marcy May Marlene eller Jennifer Lawrence i Winters Bone. En tänkvärd och angelägen film som helt klart är sevärd.

56

Ida

4 +

Föräldralösa Anna har vuxit upp på ett polskt kloster men innan hon skall avlägga klosterlöftena uppmanas hon av abedissan att söka upp sin enda släkting, moster Wanda, och försöka lära känna henne och få veta mer om sin familj och sitt ursprung. Filmen utvecklas till en stillsam road movie genom ett kargt och härjat polskt landskap på 1960-talet, där minnet och synder från andra världskriget fortfarande präglar både samhälle och relationer. Anna får veta att hon egentligen heter Ida Lebenstein och är av judisk börd, något som dessutom visar sig ha orsakat morden på hennes föräldrar. Det svart-vita fotot är utsökt vackert och filmdebuterande Agata Trzebuchowska (Ida/Anna) är fullkomligt lysande i huvudrollen. Denna film utgör ännu ett bevis för att en bra historia, bra skådespelare och någon som kan berätta historien räcker mycket långt. Pawel Pawlikowski är just en sådan skicklig berättare och har gett oss en film som är mycket sevärd, snudd på högsta betyg!


55

Chef

3 +

John Favreau har tagit för vana att kombinera regissörsrollen (t ex Iron Man 1, 2 och 3) med att själv agera skådis. Här har han dessutom gett sig själv huvudrollen som kocken Carl Casper som helt resolut säger upp sig när han får frispel på både sin oförstående arbetsgivare och en elak krogrecensent vars vassa penna/tangentbord ”lustmördar” honom som matkreatör. Något som leder till en envig i sociala medier som faktiskt är rejält underhållande. Det är även filmen i sin helhet även om den har sina svackor. Att Favreau har ett brett kontaktnät i filmbranschen bevisas bl a genom en parad av ”kändisar” i olika roller, större som mindre; Dustin Hoffman, Scarlett Johansson, Bobby Cannavale och Robert Downey Jr. Bäst av alla är dock Emjay Anthony i rollen som Percy, Carl Caspers typ 10-årige son (f ö väl bevandrad i hur man använder sociala medier, till skillnad från sin far). I grunden en rom-kom som följer den traditionella mallen, men här finns värme och en skön dialog som bidrar till att den höjer sig från mängden i denna genre och gör den sevärd.

 

54

Muren

4 -

Den unge palestinske bagaren Omar tar stora risker när han ofta klättrar över den mur som Israel byggt och som skär rakt genom många patestinska samhällen. På andra sidan finns hans barndomsvänner Tarek och Amjad. Där finns även Tareks syster Nadja som både Omar och Amjad förälskat sig i. Tillsammans med Tarek o Amjad planerar och genomför Omar ett attentat där en israelisk polis skjuts ihjäl och det dröjer inte länge förrän Omar grips, torteras och fängslas. Efter en tid övertalas Omar att bli angivare och släpps ur fängelset. Hany Abu-Assad’s film är långt ifrån någon revolutionsromantisk historia utan beskriver snarare på ett naket och brutalt sätt hur kampen mot överheten tar sig allt mer desperata uttryck. Filmen undviker dock att ta ställning till vem som måhända är ond eller god, våldsfixeringen finns på båda sidor där vapnens makt ständigt härskar. Adam Bakri (Omar) är mycket bra och det är även Leem Lubany (Nadja). På det hela en bra och klart sevärd film om ett angeläget ämne, som tyvärr känns lika hopplöst som svårt att finna en långvarig lösning på...



53

 Love Rosie

2 +

Från barnsben har Rosie (Lily Collins) och Alex (Sam Claflin) varit bästa kompisar och de har helt klart ansträngt sig för att försöka hålla vänskapen platonisk, även genom studentårens festande. När Rosie plötsligt blir gravid (med Greg, som spelas av Gary Dunn) grusas hennes förväntningar om ett perfekt planerat och utstakat liv medan Alex drar vidare mot universitet och karriär. Christian Ditter’s film är helt förutsägbar och följer rom-kom-mallen till punkt och pricka. Lily Collins gör en bra insats och bidrar till att rädda filmen från att bli en total flopp, medan Sam Claflins insats inte når upp till samma nivå. Inte heller birollerna övertygar, där är det mesta riktigt platt och stereotypt. Det finns rom-kom’s som har det där ”lilla extra”, typ ”Sånger från Manhattan” och ”Du gör mig galen” men Ditter’s film kommer tyvärr ej ens nära. Kan vara sevärd om man är sugen på småputtrig romantik...

52

Fury

2 +

Don Collier (Brad Pitt) för befäl över en stridsvagnsbesättning under andra världskriget och i krigets slutskede kämpar de sig genom ett söndertrasat Tyskland där de allierade sakta närmar sig Berlin. Mycket av historien utspelas inne i stridsvagnens klaustrofobiska inre, lite som en ”light-version” av den kusliga ”Lebanon” (2011). Ett positivt sätt att se på denna film är att den skickligt lyfter fram krigets fasor och galenskap och det faktum att det är svårt att skilja på goda och onda i det kaos som ett krig utgör. Å andra sidan kan man se filmen som en schablonartad och slaskig ”last man standing”-film med obehagliga religösa övertoner (främst i slutet) och med en sensmoral som lämnar en besk bismak i munnen. David Ayer låter Brad Pitt få en dominerande roll och han presterar helt OK, även  övriga i besättningen (Shia LaBeouf, Michael Peña, Jon Bernthal, Logan Lerman) gör bra prestationer. Utan tvekan ett skickligt hantverk men i min bok så överväger nackdelarna och på det hela är filmen en rejäl besvikelse...


51

Hallonbåtsflyktingen

3 -

Mika Nousiainens bok om Mikko Virtanen som är känner sig som en svensk man fången i en finsk mans kropp har här filmatiserats av Leif Lindblom. I huvudrollen kämpar Jonas Karlsson med att övertyga som finsktalande och om man vill vara snäll så kan man säga att det språkmässigt går hyfsat. Josephine Bornebusch övertygar dock som hans ”plastsyster” med bra distans och rapp tunga. Filmen saknar inte komiska scener och detaljer men det täcker inte upp för ett i grunden undermåligt manus med alltför hög tramsfaktor och folkhemsschabloner som staplas på varandra. Även tempot hackar och filmen verkar ha svårt att bestämma sig för om den vill vara en komedi eller aspirera på ett djupare anslag. Det senare klarar den absolut inte. Dock skall både Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch ha en eloge för en gediget bra kämpainsats och det finns helt klart kemi och nerv i deras samspel. Som underhållning för stunden är filmen helt OK, men inte mer än så...

50

Tusen bitar

4 -

Stefan Berg och Magnus Gertten tecknar här ett porträtt av Björn Afzelius, en av våra mest folkkära sångare och låtskrivare. De har haft tillgång till en stor mängd privata foton och filmer som snyggt klippts ihop tillsammans med kommentarer, historier och anektdoter berättade av hans musiker-kollegor (där Mikael Wiehe logiskt ges rejält med utrymme), familjemedlemmar och andra. Det är ingen enkel och entydig bild som växer fram. Afzelius präglades helt klart av trauman från uppväxten, mindervärdeskomplex gentemot Mikael Wiehe och en oförstående, närmast mobbande samtida kritikerkår samtidigt som publiken i både Sverige och (inte minst) Danmark och Norge tog honom till sina hjärtan och han sålde miljontals med skivor. Mest gripande blir hans oförmåga att bygga en ”normal” familjesituation, där en av hans döttrar, i samband med sin studentexamen, endast kort tid innan hans bortgång, för första gången får se sin mamma och pappa ha ett ”helt normalt” samtal. Vi har på senare tid blivit bortskämda med fantastiska dokumentärfilmer (”Palme-filmen”, ”Searching for Sugar Man”) och riktigt lika bra är inte denna, men den är helt klart sevärd!


49

Skeleton Twins

4 -

De som barn supertighta tvillingarna Maggie (Kristen Wiig) och Milo (Bill Hader) har flyttat till, och lever i, olika delar av USA och har inte pratat med varandra på ca 10 år. Den homosexuelle och sökande Milo försöker, under en ångest-attack, ta livet av sig och när sjukhuset till sist får kontakt med Maggie är hon också just i bestånd att ta livet av sig. Milo flyttar hem till Maggie och hennes man och sakta och en smula krokigt hittar tvillingarna tillbaka till varandra, dock via ett antal dikeskörningar längs vägen. Inledningen på Craig Johnson’s film är minst sagt haltande och tveksam men den vänder uppåt på ett förvånande och imponerande sätt. Till stor del är detta tack vare Kristen Wiig och Bill Hader, som utvecklar sina roller på ett både gripande och sanlöst roligt sätt. En playback/lip-sync scen till Jefferson Starship’s ”Nothing's Gonna Stop Us Now” är hysterisk och en av årets mest underhållande scener! Ömsom tungt, ömsom gripande och ömsom komiskt och på det hela en klart sevärd film.



48

'71

4

Konflikten mellan katoliker och protestanter i Nordirland blossade upp på riktigt i början av 1970-talet och Gary Hook (Jack O’Connell) hamnar mitt i konflikens epicentrum när hans pluton förflyttas till Belfast. Hans första dygn blir mardrömslikt då soldaterna attackeras av en (rättmätigt) upprörd folkmassa. Hook blir misshandlad och undgår med en hårsmån att bli skjuten och kämpar sedan frenetiskt för att hitta vägen tillbaka när han blir lämnad av sina kollegor. Belfast framstår som en stad i kaos, där ingen kan lita på någon och där förmodade vänner spelar under täcket med förmodade fiender. Långfilmsdebuterande regissören Yann Demange imponerar och har skapat en tät och ruggig thriller av hög kvalitet. Jack O’Connell är mycket bra och det är lätt att bli berörd av den ångest han utstrålar. Absolut ingen feel-good-film, men en relevant påminnelse om det vansinne som blommade ut i Europas nordvästra hörn för bara ett par årtionden sedan. Helt klart en sevärd film.


47

100 steg från Bombay till Paris

3 +

Det unga matsnillet Hassan Kadam (Manish Dayal) ges möjlighet att visa sina färdigheter när hans familj efter mycket kringflackande slår sig ned och öppnar en indisk restaurang i utkanten av en mindre fransk stad. Mitt emot deras indiska restaurang ligger dock den fina restaurangen, Le Saule Pleureur (med en stjärna i Guide Michelin) där Madame Mallory (Helen Mirren) vakar som en falk över både personal och omnejd. Lasse Hallström’s filmkarriär nådde tidigt sin topp (Mitt liv som hund) och de senaste årens filmer har varit en kvalitetsmässig berg-och-dal-bana. Här har han dock gjort en varm, charmig och smått underfundig film. En klassisk feel-good-historia. Den är klart bättre än ”Kärlek på menyn” men inte lika bra som ”Lunchbox”. Är man på rätt humör så är den dock helt OK och sevärd. Dock:  det kärleksfulla förhållandet till maten bygger en rejäl aptit som kan bli smått plågsam om man är hungrig redan innan filmen...

46

 Gone Girl

4

Rutinerade och välrenommerade David Fincher har tagit sig an Gillian Flynn’s bästsäljande roman (Flynn har även skrivit manus till filmen) som handlar om ett krackelerande äktenskap mellan Amy (Rosamund Pike) och Nick (Ben Affleck), där Amy helt plötsligt är försvunnen och där Nick anklagas för delaktighet i hennes försvinnande och även i det förmodade mordet på henne. Mediahysterin når snart orkanstyrka och Nick, och även hans syster, hamnar i alltmer tveksam dager ju mer ”avslöjanden” som görs (i Nicks fall tämligen självförvållat). Ben Affleck gör en stabil och bra insats och det görs även av Carrie Coon (i rollen som Nick’s syster Margo) men filmens stjärna är utan tvekan Rosamund Pike, hon är fenomenalt bra! Skönt att se att Fincher är tillbaka i gammal god form, för han är en filmmakare av rang och det är inte många som så skickligt kan berätta en historia att intresset upprätthålls i två och en halv timma. En film som troligen uppskattas av de flesta och som helt klart är sevärd!



47

Mannen som räddade Paris

4 -

Historien är full av händelser där insatser av enskilda individer haft en avgörande roll kring vad som skett och vad om inte skett. En i Frankrike välkänd, men för oss i Sverige nästan okänd, historia har den svenske konsuln Raoul Nordling i en av huvudrollerna. I slutet av 1944 inser Hitler att Paris är förlorat och han ger då en explicit order att staden skall förstöras och han skickar general von Choltitz till Paris för att exekvera ordern. Nordling tar sig via en lönngång in i den svit på hotell Meurice där generalen har sitt högkvarter med uppdrag att övertala von Choltitz att vägra utföra ordern och därmed rädda Louvren, Eiffeltornet, alla broarna och mycket annat från att sprängas. Volker Schlöndorff, vars långa karriär bl a inkluderar den fenomenala Blecktrumman (1979), har här gjort ett kammarspel där navet i historien är hur Nordling och von Choltitz diskuterar, argumenterar och munhuggs kring Paris som kulturarv, moral och betydelse av att utföra givna order, eller inte. Det är välskrivet och välspelat, där bade André Dussollier (Nordling) och Niels Arestrup (von Choltitz) gör riktigt bra insatser. En pikant detalj är att Nordling senare blev utskälld av  dåvarande stadsministern Per Albin Hansson och kung Gustaf V för bristande neutralitet... En relevant, allmänbildande och klart sevärd film!


44

Två dagar, en natt

4

Bröderna Dardenne har jobbat till sig ett mycket gott renommé som filmmakare, t ex via  ”Pojken med cykeln” (2012). Deras nya film visar sig vara en rejält mörk historia, i stora delar en ren studie i elakhet. Sandra (Marion Cotillard) är efter en tids sjukdom redo att gå tillbaka till jobbet på ett mindre företag som tillvekar solpaneler. Företaget har dock låtit de sexton antällda rösta (!) om de vill att Sandra skall få komma tillbaka eller om de skall klara sig utan henne och dessutom få en ekonomisk bonus. Sandra förlorade i första omröstningen men lyckas få till en ny omröstning och hon har då helgen på sig att försöka övertala sina arbetskamrater att denna gång rösta till hennes fördel... Bröderna Dardenne ställer solidaritet mot egen vinning/ekonomi på ett skickligt och utstuderat sätt och det är bitvis en ganska obehaglig film att se. Marion Cotillard är (återigen, se t ex Rust and bone) riktigt bra och hon har stor del i slutresultatet, som helt klart är en mycket sevärd film.

43

Boyhood

5

Richard Linklater väjer inte för utmaningar och hans sätt att jobba med tiden saknar motstycke idag. Han gav oss den underbara trilogin Before Sunrise, Sunset och Midnight, ett epos som spänner över 19 år med samma skådespelare (bl a Ethan Hawke). Denna gång har han följt Mason’s (Ellar Coltrane) uppväxt under 12 år, där de första scenerna filmades redan i början av 2000-talet. Även om Mason utgör berättelsens centrum så handlar filmen till stor del om hur familjen och familjeförhållandena ändras under ett drygt decennium. Ellar Coltrane är fenomenalt bra och det måste ha varit något av en chansning av Linklater i början, men han är klockren. Vi återser Ethan Hawke i rollen som Mason’s biologiska pappa och både han och mamman (Patricia Arquette) är fullkomligt lysande. Det faktum att vi får följa samma skådespelare under så lång tid ger en realism och tyngd år historien som man annars mest hittar i dokumentärfilmer, Men även om man försöker bortse från detta så är historien utomordentligt snyggt berättad och Linklater visar att han är en mästare på att få till levande dialoger. En oerhört imponerande film och solklart årets (hittills) bästa! Gå och se!!!


42

Min så kallade pappa

4 -

Ulf Malmros har presterat en rad småskruvade filmer som ibland höjer sig över mängden (t ex Smala Sussie) och ibland inte (t ex Mammas pojkar). Denna gång målar han med en mörkare palett än vanligt och resultatet blir faktiskt riktigt bra. Höggravida Malin (Vera Vitali), som nyligen brutit upp från en ryggradslös pojkvän, bestämmer sig för att söka upp sin pappa Martin (Michael Nyqvist). En pappa som varit minst sagt frånvarande under hennes uppväxt. När Martin drabbas av en stroke (med påföljande minnesförlust), precis innan Malin hinner berätta vem hon är, blir det Malins uppgift att ta hand om sin pappa. Vera Vitali är ett fynd och bra prestationer sker även i ett flertal andra roller, stora som små. Malmros väljer denna gång dramatisk tyngd (med visst underspel) framför komik och smådråplighet och det fungerar över förväntan. Filmen undviker skickligt ett antal schabloner och lyckas bitvis beröra på riktigt. En klart sevärd film!

41

The Salvation

3 +

Dansk westernfilm hör inte till vanligheterna, men här har Kristian Levring samlat såväl Mads Mikkelsen som Mikael Persbrandt i en hårdför historia. Danske nybyggaren Jon (Mikkelsen) har emigrerat till USA och lyckats jobba ihop till en bit mark där han dessutom byggt en stuga. När så hustrun och sonen anländer från Danmark hoppas de kunna starta ett nytt liv som en familj igen. En ödesdiger diligensresa sätter dock punkt för alla sådana tankar och en våldsspiral av sällan skådat slag tar sin början. Det känns lite som en modern version av en Sergio Leone-film och inspiration kan även ha hämtats från Clint Eastwoods ”lone ranger” filmer. Mest gripande är skildringen av en kuvad stadsbefolkning som hopplöst kämpar för att finna någon sorts stolthet och hopp under det förtryck som råbarkade busar utövar. Favoriten Eva Green gör en bra insats, repliklös men med ögon som glöder. Det är en sevärd film, även om mörkret och ” öga för öga, tand för tand”-moralen till slut blir en smula tröttsam.


40

A Most Wanted Man

4 +

Återigen en filmatisering av en Le Carré-roman men, till skillnad från ”Tinker, tailor...” är handlingen denna gång förlagd till nutid. Günther Bachmann (Philip Seymour Hoffman) är en ärrad chef för en liten spiongrupp, vars strategi snarare är att infiltrera och bygga relationer med misstänkta terrorister än att sedvanligt kalla in ”SWAT-team” och det tunga artilleriet. Så är fallet med tjetjenen Issa Karpov som dyker upp i Hamburg och söker kontakt med en bankir som förvaltar svarta pengar. Anton Corbijn, som 2012 gjorde magplask med pekoralet ”The American”, visar nu att han kan göra riktigt bra film. Det är ganska långsamt berättat men det är absolut inget minus i min bok, även om den som förväntar sig action nog blir ganska besviken. Den lysande stjärnan är dock, den på tok för tidigt bortgågne, Philip Seymour Hoffman, vars sista huvudroll detta blev. Oändligt sorgligt men ett värdigt slut för denna lysande skådespelare, han är helt fenomenal! Enda egentliga invändningen är att tyskarna bara pratar engelska, men trots detta filmen är absolut sevärd och ett måste för alla oss som beundrar Philip Seymour Hoffman.


39

Tom at the Farm

4

Xavier Dolan gjorde en av 2012 års bästa filmer (Laurence anyways) och har som 25-åring redan vunnit stort renommé och respekt inom filmbranschen. Ofta spelar han dessutom huvudrollen och så är även fallet i hans senaste film. Tom (Dolan) reser ut på den canadensiska landsbygden för att deltaga på sin pojkväns begravning men inser snabbt att pojkvännens mor inte har en aning om ena sonens läggning. Något som hennes andra, homofobiske, son, Francis, gör allt för att undvika att hon skall få reda på. Mellan Tom och Francis växer en märklig och obehagligt läskig relation fram och filmens berättelse blir ett enda långt psykologiskt drama. Dolan’s filmer är ibland fantastiska och ibland svårbegripliga, men aldrig ointressanta och att han besitter såväl talang som väl utvecklad förmåga att göra film är det ingen tvekan om. Filmen är klart sevärd även om den inte når upp till samma höjd som hans förra film.

38

Magic in the Moonlight

3

Woody Allen är fortfarande rejält produktiv och denna gång berättar han en historia förlagd till ett förföriskt vackert Provence på 1920-talet. Illutionisten Stanley Crawford (Colin Firth) får i uppdrag att avslöja en misstänkt bedragerska, Sophie (Emma Stone), som förefaller vara både medium, sierska och spådam och som, med sin intrigerande mor, nästlat sig in i en förnäm familj. Crawfords uppdrag blir dock inte så enkelt som han föresatt sig och Woody Allen skruvar till historien på ett sedvanligt klurigt sätt. Favoriten Colin Firth gör en stabil, om än inte sensationell, insats och även Emma Stone är helt OK. Fotot och miljöerna är dock stämningsfullt utsökta och man får ett starkt intryck av att Allen trivs med att filma och berätta historier i denna tidsepok. Filmen är sevärd men den är inget som höjer sig över mängden i Allens digra produktion.

37

Lucy

3 +

Luc Besson’s samlade produktion är en kvalitetsmässig berg-och-dal-bana och hans nya film faller delvis in i samma mönster. Lucy (Scarlett Johansson) tvingas, av elaka knarkbovar i Taiwan, att bli kurir för en ny syntetisk drog med minst sagt anmärkningsvärd effekt. Ett paket med drogen opereras brutalt in i magen på Lucy men börjar läcka och leder till att Lucy ”låser upp” den stora del av hjärnan som vissa anser ligger outnyttjad. Detta ger Lucy ”superkrafter”... En inte helt enkel story, men här finns intressanta aspekter och bra vinklingar och Scarlett Johansson presterar återigen bra och stabilt. På minussidan hamnar dramaturgiskt märkliga kopplingar till djurliv, överdriven action och ett ganska tafatt försök att efterlikna Kubrick’s ”2001 – A Space Odyssey”. Ömsom vin och ömsom vatten mao, men vinet överväger och på det hela är det en bra och sevärd film.

36

Turist

3 +

Efter att ha presterat filmer som ”De Ofrivilliga” och (framför allt) ”Play” blir förväntningarna på Ruben Östlund rejält uppskruvade, något som så ofta kan visa sig vanskligt. Hans senaste film utspelar sig på en fashionabel skidort i Alperna där den materiellt välbeställda småbarnsfamiljen avser att koppla av och avnjuta en veckas skidåkning. Den (troligen) redan ansträngda relationen mellan Tomas (Johannes Bah Kuhnke) och Ebba (Lisa Loven Kongsli) når bristningsgränsen efter Tomas feghet i samband med en lavin som kom hotande nära när familjen åt lunch. Östlunds film är mycket snygg och stilistisk där många scener är filmade med fast kamera och lavinscenen är verkligen magnifik och skrämmande. Mycket är bra, men delar av historien känns krystad och konstruerad. Barnskådespelare är ofta förbluffande bra, men här känns mycket påtagligt regisserat och tyvärr inte alls så engagerande som jag hade hoppats. Filmen är dock sevärd men ett tips är att skruva ned förväntningarna...


35

Frank

4

Jon (Domhnall Gleeson) är en i sanning medioker keyboard-spelare med stora drömmar som av en händelse får en möjlighet att spela med det minst sagt experimentella bandet Soronprfbs (de heter så!) vars förgrundsfigur och ”konstnärliga ledare” är Frank (Michael Fassbender), en person som ständigt har sitt huvud i ett papier maché / glasfiber-klot och vars rätta ansikte är okänt för alla. Stark inspiration har hämtats från den engelske musikern Chris Sievey som i slutet av 1980-talet turnerade som sitt alter ego Frank Sidebottom, men filmens story är satt i nutid där inte minst användandet av sociala medier spelar en central roll. Jon’s deltagande i bandet med dess säregna medlemmar (bl a Maggie Gyllenhaal) ökar de redan befintliga spänningarna och arbetet med att spela in en ny skiva blir en rejäl pärs för alla inblandade. Lenny Abrahamsson berättar en märklig men faschinerande historia där bra skådespelarinsatser kompletteras snyggt av intressant avantgardistisk musik (de spelar på ”riktigt”). En skönt skruvad film som nog inte tilltalar alla, men som i mina ögon är klart sevärd!


34

Still Life

4 +

John May (Eddie Marsan) är en medelålders kommunaltjänsteman vars jobb är att ordna med begravningar för personer som saknar anhöriga, men först efter att ha gjort eftersökningar som dock ofta visar sig resultatlösa. Han är en sann pedant och tar sitt jobb på största allvar och han uppvisar en yrkesstolthet i att ge de avlidna ett så hedervärt avslut som möjligt. Hans noggranhet blir dock hans fall då kommunen ser en besparingsmöjlighet och helt sonika avskedar honom. Han får dock följa upp en sista person, som dessutom visat sig bo i samma hyreskomplex som honom själv. Uberto Pasolini berättar en stillsam och lågmäld historia som dock sakta griper tag och berör på riktigt och där Eddie Marsan är lysande och gör en beundransvärd prestation. Filmen känns riktigt angelägen då den tar upp viktiga men svåra frågor kring värdighet och människovärde och för det så skall Pasolini ha en stor eloge. Inget uppåt-tjack precis, men en riktigt bra film!

33

Sånger från Manhattan

4 -

John Carney berättar historien om hur den avdankade musikproducenten Dan (Mark Ruffalo) ser en potential i den likaledes småtrasiga singer-songwritern Gretta (Keira Knightley). Precis som i bröderna Cohen’s senaste film (Inside Llewyn Davis) så utspelar sig filmen bland musikklubbar i ett charmigt stökigt och förförande New York. Keira Knightley som sångerska var något av ett ”wild card”, men hon klarar sig på det helt riktigt bra och det blir lite av en arbetsseger för hennes del. Ruffalo lyser dock riktigt starkt och gör (återigen) en helgjuten prestation. Filmen är något ojämn men överlag så klarar den sig bra, till stor del pga en välskriven dialog som ganska snyggt navigerar runt de mest traditionella schablonerna. Bland rom-com’s så höjer filmen definitivt sig bland mängden och den är helt klart sevärd.

32

Förr eller senare exploderar jag

3

John Greens bästsäljare ”The fault in our stars” har här filmatiserats av Josh Boone. Den mycket känslosamma historien om hur Hazel, som levt med sviterna av cancer i flera år och som ständigt har en syreflaska som sällskap, och Gus, nyligen friskförklarad från skelettcancer, finner varandra är till stora delar schablonmässigt och tårdrypande berättad och balanserar farligt nära pekoralets gräns. Men när ungdomarna, som förläst sig på en bok, efter stor ansträngning får träffa författaren (spelad av Willem Dafoe) flippar filmen ur en stund på det mest oväntade och befriande sätt där Dafoe är lika suverän som otrevlig när han bl a tvingar ungdomarna att lyssna på svensk (!) hip-hop. Sedan återfaller filmen till sitt sirapslika tillstånd ända till Dafoe återigen dyker upp. En riktigt ojämn historia med rejäla svackor men som även glimtar till när man minst anar det. Shailene Woodley (Hazel) är helt OK medan Ansel Elgort (Gus) mest är tröttsam som träig helyllecharmör. En extremt ojämn film, men att döma av snyftandet i salongen så var det många som berördes mer än jag av denna film.


31

Tracks

3

Den verklighetsbaserade historien om Robyn Davidsson som 1977 gav sig ut på en ca 270 mil lång vandring genom den australiska öknen har filmatiserats av John Curran. Till (bär)hjälp hade hon några kameler, som hon under ett par år lärt sig sköta och hantera, och sällskapet bestod huvudsakligen av sin kära hund. Ett mer påtvingat sällskap utgjorde National Geographic-fotografen Rick som dök upp då och då under den knappt 200 dagar långa resan för att ta foton för tidningens räkning, något som dock finansierade hennes resa. Robyn gestaltas mycket bra och porträttlikt (visar det sig under eftertexterna) av Mia Wasikowska (bl a The kids are all right) och Adam Driver är OK som en bitvis påträngande, men välmenande, fotograf. Storyn berättas rakt och utan krusiduller och det fungerar ganska bra. Att Robyn skydde tillgjorda och jobbiga människor och snarare drevs av ensamheten och naturens storhet är uppenbart, men den delen av historien kunde gott ha getts mer utrymme i filmen, som nu snarare koncentrerar sig på de tillfällen under resan som hon inte är ensam. Det är dock en film som är helt OK och sevärd.

30

X-Men - Days of Future Past

3 +

Ännu en X-Men-film är här och Bryan Singer (X-Men och X-Men 2) sitter återigen i regissörsstolen. Gissningsvis är det längtan efter framgång som fått manusförfattarna att bygga en historia där både det gamla/ursprungliga gardet och det nya gänget (de yngre versionerna från X-Men First class) får vara med och därmed måste historien hoppa i tiden och Wolverine skickas tillbaka i tiden. Uppdraget är att undvika att Raven/Mystique’s blod kan användas till att tillverka robotar som kan växla skepnad och efterlikna olika mutanter. Följdeffekterna av att laborera med tiden på detta sätt blir onekligen stora och vad som kan tänkas ske i nästa film (för det kommer garanterat fler) känns helt oförutsägbart. Trots överstyrda actionscener och mediokra 3D-effekter  så hör nog denna till en av de bättre filmerna i serien och kvalar helt klart in som god underhållning för stunden.

29

Edge of Tomorrow

3 +

Meriterade Doug Liman har tagit sig an grundstoryn från ”Måndag hela veckan” och flyttat den till science fiction-miljö. Där finner vi Tom Cruise i rollen som major William Cage som dock aldrig deltagit i riktig strid, men som nu tvingas slåss mot oövervinnerliga aliens på franska kusten (typ D-day från 2:a världskriget). När han dör (första gången!) får han alienblod över sig vilket leder till att han ständigt återföds varje gång han dör. Tillsammans med actionhjälten Rita (Emily Blunt) som tidigare haft samma egenskap påbörjas en iterativ resa där de för varje återfödande försöker lista ut hur de skall kunna besegra utomjordingarna. På pappret en tämligen skamlös remake men, som det visar sig, absolut inte utan förtjänster. Här finns glimten i ögat och samspelet Cruise – Blunt fungerar utmärkt (även om vi sett Cruise i liknande roller väl många gånger nu). Även om vissa actionscener är överstyrda (som vanligt) så är det dock helt OK som underhållning för stunden!


28

En natt i Havanna

3 +

Att tonårsfilmer inte behöver vara flåshurtiga, pastellfärgade standardproduktioner är Lucy Mulloy’s film ett bra exempel på. Vi får följa de oskiljaktiga syskonen Lilo och hennes bror Elio i ett Havanna som är föga insmickrande utan snarare bär misärens prägel där goda kontakter spelar en avgörande roll och där polisen ständigt vakar med falkögon. När Elio börjar umgås med, den ganska strulige, Raul och börjar förbereda en flykt till Miami krackelerar relationen till Lila. Omständigheter gör dock att de iscensätter flykten tillsammans på ett minst sagt våghalsigt sätt. Långfilmsdebuterande Mulloy visar sig ha ett bra handlag och lyckas tillsammans med amatörskådespelare få ihop en bitvis gripande historia. Den är dock ganska spretig och tappar en del i slutet, men på det hela en sevärd film.

27

Someone You Love

3

När den världsberömda musikern Tomas Jacobs återvänder till Danmark för att spela in en ny skiva ”tvingas” han att umgås med sin problemtyngda dotter och hennes son, något som får både drastiska och dramatiska konskevenser. Pernille Fischer Christensen har höga ambitioner med sin historia och bitvis är det riktigt bra, men slutresultatet blir för ojämnt för att kunna kvala till de högre betygen. Mikael Persbrandt (Tomas) är onekligen intressant som en Leonad Cohen-liknande sångare (och han sjunger även i flmen) och Trine Dyrholm gör en bra insats som musikproducent och lite av ”livscoach”. Trots dramats inneboende kraft och bitvis starka skådespelarinsatser så vill filmen inte riktigt gripa tag och den lämnar en märkligt opåverkad. Synd, för det känns som om den hade kunnat bli riktigt bra...






26

Bad Neighbours

2 +

Nicholas Stoller (tidigare bl a Dumpad, 2008) ger oss här en historia som är tryggt förankrad i det standardformat som ”Hollywood” numera är så förtjust i. Mac (Seth Rogen) och Kelly (Rose Byrne) spelar ett nyblivet föräldrapar med uttalad ångest över att vara på väg in i ”Svensson”-livet (eller vad motsvarigheten heter i USA). De har redan skaffat sig villa men när grannhuset säljs till en ”fraternity” (typ ”partyklubb”) så inleds en grannfejd som snabbt går över styr. Historien saknar inte poänger och (främst) Seth Rogen är bitvis underhållande. Detta förtar dock inte det faktum att den flåshurtiga historien i längden bara blir tröttsam. Som underhållning för stunden kan det finnas ett visst värde, men absolut inte mer än så...

25

The Lunch Box

4

Ritesh Batra’s film utspelar sig i Mumbai’s intensiva storstadsmyller, där man på något outgrundligt sätt fått ett system på plats där lunchlådor (ofta lagade av hemmafruar) levereras (via cykel, tåg mm) till de kontorsarbetande männen. Ett system som, enligt utsago, är ”granskat av engelske kungen och befunnits felfritt”. Hemmafrun Ila söker förtvivlat sina makes uppmärksamhet, bl a via att tillaga extra god mat, men när ”hennes” lunchlåda råkar levereras till den frånskilde änklingen Sajaan inleds en brevväxling som utgör stommen i denna charmiga film. Irrfan Kahn (Sajaan) och Nimrat Kaur (Ila) gör mycket bra insatser där även nedtonade gester (en blick, en paus) bidrar till att hålla intresset på topp. Berättelsen är även befriande oförutsägbar och kombinerat med den, för oss, tämligen exotiska och annorlunda miljön så är det svårt att inte ta till sig och bli berörd av denna pärla till film. Helt klart sevärd!




24

A Touch of Sin

4 -

Zhangke Jia har i denna film, som belönades för bästa manus i Cannes 2013, byggt ihop 4 separata historier, från 4 olika delar av Kina, till en skrämmande nutidsskildring av ett kinesiskt samhälle i brant utförsbacke. Korruption, girighet, maktmissbruk, alienation och splittrade familjer tycks vara faktorer som präglar vardagen och i denna verklighet växer frustrationen och vissa når sin inre gräns och tar radikalt och brutalt saken i egna händer. Det är inte en helt enkel film att ta till sig eftersom det nästan helt saknas koppling mellan de olika delarna, men det är stilistiskt mycket snyggt gjort och skådespelarna gör kusligt realistiska gestaltningar. Filmen har, föga förvånande, förbjudits i Kina och om man baserar progonoser för det framtida kinesiska samhället på denna filmen så finns all anledning att vara bekymrad. En bra och sevärd film som bitvis berör och skakar om.




23

Noah

2 -

Darren Aronofsky visade i sin senaste film (“Black Swan”) att han kan göra riktigt bra film och därför är det trist att konstatera att hans senaste skapelse är katastrofalt dålig. Historien om den halstarrige Noa och hans envetna kamp för att rädda världens djurarter och utrota människan skulle kunna göras riktigt intressant, men det vi bjuds på här är en märklig historia med transformerlika stenrobotar (fd änglar som straffats av Gud) som arkbyggare och en hel radda schabloner som staplas på varandra. Jag gillar både Russel Crowe, Anthony Hopkins och Emma Watson men ingen av dem övertygar i detta lååååånga och pompösa epos. En rejäl besvikelse och för tillfället innehavare av den föga åtråvärda titeln ”årets sämsta film”...

22

The Amazing Spiderman 2

3 -

I omtaget på Spiderman-serien (där Tobey Maguire numera ersatts av Andrew Garfield och där en generellt mörkare färgpalett har använts) har nu film nr 2 anlänt. Teknikens landvinningar och möjligheter har uppenbarligen gjort filmmakarna på gott humör för de visuella effekterna är imponerande och ges rejält med utrymme, speciellt i början av filmen. Järfört med den första filmen i serien så är dock det mesta aningen sämre; Emma Stone som i första filmen slapp bimbo-stämpla sin roll som Gwen Stacy utan i stället gjorde henne tämligen intressant, har tyvärr inte getts samma möjighet i del 2. Andrew Garfield klarar sig hyfsat men på något sätt så blir Spiderman i hans version en rätt trist typ. Bovarna blir allt kralligare och samtidigt allt tråkigare, priset tas av en testosteronstinn noshörningsrobot (!) i slutet som tyvärr bara blev hur tröttsam som helst. Slutet pitchar, föga förvånande, för nästa del i serien och det blir nog en tredje film och kanske ännu fler.... Tyvärr...

21

The Selfish Giant

4 +

Oscar Wilde’s berättelse har förflyttats till nutid och utspelas i en gudsförgäten håla i norra England, där tonårskompisarna Arbor och Swifty lever rövare till föräldrarnas, skolans och omgivningens stora förtret. Åtminstone Arbor har fått någon sorts diagnos och medicinerar men hans storebror lägger ofta beslag på medicinen och säljer vidare och utan medicin blir Arbor’s konfliktfyllda relation till omgivningen än större. Efter att ha blivit utkastade från skolan försöker pojkarna tjäna pengar via att samla skrot och stjäla koppar och sälja till mindre nogräknade skrothandlare (typ en nutida ”Fagin”). Något som visar sig få dramatiska konskevenser... Kompisrelationen mellan Arbor och Swifty är fantastiskt bra skildrad och berör på riktigt. Clio Barnard’s film är mörk, mycket mörk och hela livssituationen för grabbarna och deras familjer är smått dystopisk, där hoppet om en bättre framtid lyser med sin frånvaro. Det är skickligt berättat och och det gör nästan bokstavligt talat ont att se filmen, något man bör vara beredd på. På det hela en mycket bra film och absolut sevärd, även om den inte riktigt nådde hela vägen fram till högsta betyg...


20

 Captain America - Return of the First Avenger

3

Ett stim av superhjältefilmer sköljer nu över oss och det rör sig ofta inte bara om en film om en hjälte utan det är uppföljare på uppföljare på... Precis så i detta fallet där en av de ”ursprungliga” superhjältarna nu återkommer i en andra film (tredje om man även inkluderar ”The Avengers”) regisserad av bröderna Russo. När superspionorganisationen SHIELD hotas inifrån av falangstrider hamnar Steve Rogers / Captain America (Chris Evans) i ett risigt läge och jagas helt plötsligt av sina egna samt av den skickliga ”boven” Winter Soldier (Sebastian Stan). Tillsammans med Nick Fury (Samuel L Jackson) och Natasha Romanoff / Black Widow (Scarlett Johansson) blir det en hård och sedvanligt tekniskt överstyrd kamp för att ställa allt tillrätta igen. Den något träaktigt goda Chris Evans är OK som superhjälte med dubier kring vad som är rätt och fel. Den som klarar sig bäst är Scarlett Johansson som lyckas göra Black Widow till en hyfsat intressant karaktär med skönt avslappnad distans. Slutet är skamlöst nog en ren bro till nästa film i serien... Helt OK som underhållning för stunden men det känns som mättnadsnivån är nära nu...


19

The Grand Budapest Hotel

5 -

Wes Andersson är en egensinnig regissör med en unik berättarstil där småkufiska och skruvade karaktärer placeras i färggranna, utpräglat stiliserade och fantasifulla miljöer. Denna gång handlar historien om en concierge, Gustave H (spelas fenomenalt bra av Ralph Fiennes), som med minutiös noggrannhet och stor fantasi tar hand om gästerna på hotellet. När en av hans stamgäster avlider så testamenterar hon en berömd tavla till sin vän Gustave H, något som blir mycket svårtsmält för hennes släktingar och plötsligt förvandlas Gustave H till ett jagat villebråd. Noggrannheten och sinnet för detaljer gäller inte bara scenerierna utan även valet av skådisar där listan är imponerande lång; F Murray Abraham, Tom Wilkinsson, Tilda Swinton, Léa Seydoux, Harvey Keitel och Willem Dafoe för att nu bara nämna några och samtliga adderar värde till filmen på ett påtagligt sätt även om ingen matchar Ralph Fiennes som här kanske gör sin bästa insats hittills. Sammantaget bidrar  berättarglädjen, fantasin och lekfullheten till att detta blir  en både fenomenalt bra och underhållande film. Gå och se!!!


18

Tommy

3

Tarik Saleh, som tidigare gjorde den intressanta, animerade Metropia (2009), är nu tillbaka med en hårdkokt historia som utspelar sig i Stockholms undre värld. Estelle Svensson (Moa Gammel) flydde Sverige tillsammans med sin man, Tommy, som var en av hjärnorna bakom ett stort rån på Landvetters flygplats.Strax före jul ett år senare återvänder hon till Stockholm för att hämta Tommy’s andel av bytet, förmodat agerar hon på Tommy’s uppdrag. Paletten är lika mörk som i ”Snabba Cash”-filmerna och fler likheter med den filmserien finns. Moa Gammel och flera i hennes omgivning (Johan Rabaeus, Eva Fröling, Ola Rapace och Lykke Li (!)) gör bra insatser och filmen är i flera avseenden intressant. Den är dock ojämn, där riktigt bra delar varvas med stereotypa och platta episoder med stolpig dialog. Historien öppnar upp en mängd sidospår men alltför få knyts in i handlingen igen. På det hela dock en ganska habil och snyggt förpackad actionrulle.



17

Boktjuven

3 -

Markus Zusak’s bästsäljande roman har här filmatiserats med regi av Brian Percival, välrenommerad regissör av olika TV-serier. Historien om hur knappt tonåriga analfabeten Liesel (Sophie Nélisse), som under andra världskriget bortadopteras till en tysk familj, sakta lär sig läsa och uppslukas av läsandets magi. Till detta bidrar den snälla styvpappan Hans (Geoffrey Rush) och den judiske flyktingen Max (Ben Schnetzer), som kurar i familjens källare, medan den stränga styvmodern Rosa (Emily Watson) styr och predikar tukt och förmaning. Det är snyggt berättat om ett angeläget ämne men det ligger lite av en matinékänsla över filmen och historien vill inte riktigt gripa tag i en. Sophie Nélisse gör en bra insats som Liesel men mest imponerar rutinerade Geoffrey Rush och Emily Watson. En något originell ”berättarröst” görs av ”döden själv” och det är förvisso ett intressant grepp, men det funkar sådär... Jag har inte läst boken som filmen bygger på, men gissar att den kanske är bättre än filmen...


16

Dallas Buyers Club

3

Helt enligt förhandstipsen så fick Matthew McConaughey en Oscar för sin gestaltning av aidssjuke Ron Woodruff, en småfifflande elektriker och rodeoryttare och det är inte alls förvånande att Oscars-juryn belönade just den här insatsen. Dramatisk viktminskning av McConaughey, en tårdrypande historia och mycket kompetent skådespeleri var det som krävdes. Jean-Marc Vallée berättar en verklighetsbaserad historia som utspelar sig när HIV/AIDS på allvar drabbade världen i mitten av 1980-talet och en febril jakt inleds efter botemedel eller åtminstone något som kan bromsa upp sjukdomsförloppet för denna farsot. Läkemedelsbolagen och amerikanska myndigheter fjättras vid skampålen medan kvicktänkta ”entreprenörer” ser möjligheter att både utnyttja situationen och att rent handgripligt bidraga till att få sjukdomsförloppet att sakta ned. Förutom McConaughey så förtjänar Jared Leto en eloge för rollen som transpersonen Rayon och deras ”relation” är riktigt bra skildrad. Det är habilt berättat men samtidigt alltför förutsägbart och stereotypt för att bli riktigt bra och slutintrycket blir att skådespelarinsatserna är bättre än själva filmen.


15

Sådan far, sådan son

4 +

Ytterligare en film som belönades i Cannes 2013 är Hirokazu Kore-Eda’s gripande historia om två japanska familjer som plötsligt får ett livsomstörtande besked. En dag hör man oväntat av sig från sjukhuset, där deras nu 6-åriga söner föddes, och meddelar att deras nyfödda söner förväxlades på sjukhuset (en osannolik historia som dock får sin förklaring...). Filmens grundperspektiv ligger på en materiellt välbeställd japansk familj, där maken är högavlönad karriärist. Den andra familjen bor i en förort och har en mer tillbakalutad syn på livet och dess prioriteringar. Grundhistorien är ju av en sådan art att den omedelbart griper tag och aspekterna på om det är arv eller miljö som egentligen är avgörande är varsamt och mycket skickligt berättade. Det är osentimentalt och samtidigt med en så autentisk känsla att det nästan känns dokumentärt. Tillsammans med genomgående starka skådespelarinsatser (inte minst av de unga pojkarna) så blir det i slutänden en imponerande snyggt berättad historia, som är absolut sevärd.


14

Nebraska

4

Alexander Payne (tidigare bl a ”Sideways” och ”The Descendants”) berättar här historien om Woody Grant, en gisten äldre herre som, minst sagt, envist tror att han vunnit en miljon USD och oresonligt börjar vandra de över 120 milen till Nebraska för att hämta ut sin vinst. Omgivningen (bitter fru och två söner), som insett att det bara är ett reklamutskick, går bet på att få Woody att ge upp tanken på sin ”vinst” varvid den ena sonen tar med ”gubben” på en resa till Lincoln, Nebraska. Resan genom ett ödsligt mellanvästern är vackert filmad i svart-vitt och mötena med föga sympatiska släktingar är gripande och riktigt bra skildrade, det är dock ingen uppmuntrande bild av livet på den amerikanska landsbygden vi bjuds på. Bruce Dern (Woody) är hur trovärdig som helst och gör en strålande insats (vann f ö pris som bästa manliga skådespelare på Cannes-festivalen 2013), likaså June Squibb i rollen som hans gnatiga och anmärkningsvärt uppriktiga hustru är lysande. På det hela en lågmäld och finstämd historia som bitvis griper tag och berör. Helt klart en sevärd film!


13

 En Familj - August: Osage County

4

En Pulitzer-prisbelönad pjäs har här filmatiserats och det är ett gediget familjedrama som vi får bevittna. Efter ett drygt 30-årigt äktenskap försvinner plötsligt Beverly (Sam Shepard) vilket ger anledning för de tre döttrarna (med ”familjer”) att för första gången på flera år återsamlas, i det stora huset på den amerikanska prärien, för att stötta deras mamma Violet. Återsamlingen utvecklas dock till ett släktdrama av sällan skådat slag, med Meryl Streep (Violet) i högform som tablettmissbrukande, skarpsynt och brutalt uppriktig matriark som hugger mot allt och alla. Mest mot äldsta dottern Barbara (Julia Roberts) som dock inte backar och som sannerligen inte saknar förmåga att ge svar på tal. I centrum av berättelsen finns även Barbara’s två yngre systrar (Julianne Nicholson och Juliette Lewis) medan männen mer har förpassats till historiens periferi. John Wells film är gedigen och välgjord och till detta bidrar även insatserna av Streep (dock på gränsen till överspel) och framför allt Julia Roberts, som här gör sin kanske starkaste prestation hittills. På det hela, en riktigt bra film som helt klart är sevärd!


12

Robocop

3 -

24 år efter Paul Verhoeven’s originalversion tyckte någon att det var dags för en remake och denna gång med vår egen Joel Kinnaman i huvudrollen. Han klarar det f ö helt OK. Det elaka bolaget Omnicorp, med Michael Keaton i rollen som dess chef Raymond Sellars och Gary Oldman i rollen som forskningschef (med en anstymmelse till samvete) vill frälsa USA med robotpoliser såsom de gjort i andra länder (typ Iran, Irak). Ivrigt påhejade av ”patriotiska” TV-kanaler, där Samuel L. Jackson i rollen som programledare sänder kalla kårar längs ryggraden. Historien är (naturligtvis) sig lik men det är ”extra allt” och actionscenerna är lååånga och dataspelslika och, för oss som inte är gamers, i längden ganska tröttsamma. José Padilha tycker nog att han försökt få in lite distans och ironi i sin film, men tyvärr faller det mesta platt. Filmen är OK som underhållning för stunden, men tyvärr inte mer än så.





11

Det Förflutna

5 -

Ahmad återvänder efter fyra år i Teheran till Paris för att, på hustrun’s (Marie) uppmaning, skriva under skilsmässopappren. Återseendet med Marie och hennes döttrar och dessutom med den nye mannen i Marie’s liv (Samir) blir allt annat än enkelt. Asghar Farhadi, som gjorde den mycket bra ”Nader och Simin – en separation” (2011), visar återigen att han är en mästare på att berätta historier som berör på riktigt. Tahar Rahim (Ahmad), även lysande i ”En profet” (2009), och Bérénice Béjo (Marie), också hon mycket bra i ”The Artist” (2012), bidrar med utsökt bra insatser. Maries döttrar Lucie (Pauline Burlet), Leá (Jeanne Jestin) och Samirs son Fouad (Elyes Aguis) blir också, motvilligt, indragna i relationsdramat och bitvis det skär nästan bokstavligt i hjärteroten. Det visar sig vara ett invecklat nät av relationer, lögner, frustration och skuld som blottläggs lager för lager. Allt är finstämt och känsligt berättat där även tystnad och blickar talar sitt tydliga språk. När sedan dessutom slutet är osedvanligt snyggt är det ingen som helst tvekan om att detta, som helhet, är en fantastiskt bra film – Gå och se!!!


10

American Hustle

4 +

David O Russel’s regissörskarriär (”The Fighter”, ”Du gör mig galen”) går spikrakt uppåt och det är högst välförtjänt. Han tycks ha några favoritskådespelare, så vi återser Christian Bale, Jennifer Lawrence, Bradley Cooper och (även) Robert De Niro och det finns inget negativt i detta, samtliga presterar riktigt, riktigt bra med en extra guldstjärna till (en osannolikt plufsig) Christian Bale och (bäst av alla) en nervig Amy Adams (igen...). Filmen som i grunden är en bedrägerihistoria sägs vara (delvis) verklighetsbaserad, men det är inte själva storyn som imponerar här, utan detta är primärt skådisarnas film som, mha en skicklig regissör, tillåts briljera och leverera ett slutresultat som är både underhållande, klurigt (inte helt enkelt att försöka hålla reda på vem som blåser vem) och skruvat. Även befriande med en amerikansk storproduktion där karaktärerna tillåts ha fler, och mer realistiska, sidor än supergoda eller superonda. Filmen har fått hela 10 Oscarsnomineringar av vilka ett antal är väl motiverade. Filmen är absolut sevärd - snudd på högsta betyg!


9

Her

5 -

Spike Jonze (som bl a gjort ”I huvudet på John Malkovich”, 1999) är tillbaka med en listigt och smart berättad historia. I en inte alltför avlägsen framtid, som har obehagligt stor igenkänningsfaktor map många beteenden vi redan nu ser i vår vardag, söker nyseparerade författaren Theodore (Joaquin Phoenix) efter nya relationer och någon sorts mening med sitt liv. Röststyrning av uppkopplade enheter har här blivit legio och detta gäller även det nya avancerade operativsystemet ”OS1/Samantha” som han bestämmer sig för att köpa (vars röst mycket förtjänstfullt görs av Scarlett Johannson). Jonze (som även skrivit manus) lyckas här fenomenalt bra med att berätta den osannolika historien om hur Theodore utvecklar en relation med operativsystemet ”Samantha”. Det är välskrivet, oförutsägbart, omväxlande roligt och skrämmande och även med ett väl slipat samhällskritiskt anslag. En av filmens bärande frågor rör våra relationer och vad de egentligen består av och hur de definieras. Joaquin Phoenix (som är i bild nästan hela filmen igenom) gör en fantastisk prestation och en eloge även till Amy Adams som spelar Theodore’s granne och en av hans få mänskliga kontakter. En fantastiskt bra film – Gå och se!!!


8

Inside Llewyn Davis

5 -

Bröderna Cohen’s adelsmärke är högkvalitativa, ofta egensinnigt skruvade filmer och denna historia utgör inget undatag. Vi får följa den föga sympatiska folkmusiksångaren Llewyn Davis (Oscar Isaac) under ca 1 vecka hösten 1961. Hans liv är i rejäl uppförsbacke sedan hans musiker-partner tagit livet av sig och han kämpar såväl med att hitta en soffa att sova på som att hanka sig fram som musiker på olika syltor och barer. Det går sådär, även om han helt klart har talang. Musiken tar f ö rejält med plats i filmen, något som definitivt adderar värde och såväl Oscar Isaac som Justin Timberlake gör gedigna insatser. Det gör även favoriterna Carey Mulligan (An Education, Never Let Me Go) och John Goodman (som här gör en av sina mest skruvade roller och det vill inte säga lite...). Bröderna Cohen är värda all respekt för modet att berätta denna säregna historia, där historiens vingslag dessutom gör sig påminda, och tack vare deras skicklighet och varsamma handlag så blir slutresultatet helt enkelt lysande. Inte lättillgängligt och kanske inget som passar alla, men det är gedigen kvalitet rakt igenom och så stilfullt berättat att man häpnar. Gå och se!!!



7

The Secret Life of Walter Mitty

3 -

Walter Mitty (Ben Stiller) gestaltar här den dagdrömmande, grå kontorsmusen som i detta fallet har ett eget revir nere i tidskriften Life’s enorma bildarkiv. Tiderna är hårda och den klassiska tidningens tryckta version skall läggas ned och endast en online version skall finnas kvar och allt detta orkestreras av hårt karikerade nedläggnings-yuppie’s. När avskedsnumret av tidningen skall produceras saknas helt plötsligt fotot till omslaget och Walter kastar sig iväg för att  jaga rätt på naturfotografen (en rejält väderbiten Sean Penn) och hans foto, en resa som tar Walter till både Grönland, Island och Himalaya. Stiller’s film (han har även regisserat) är en småskruvad standardhistoria, dock inte utan vissa fördelar (t ex vissa lekfulla bildvinklar och bildtexter). Inte på något sätt en stor film men bitvis underhållande och om man söker nöje för stunden så kvalar den, men kanske inte så mycket mer än så



6

Ilo Ilo

4 -

Långfilmsdebuterande Anthony Chen har fått mycket uppmärksamet och beröm för sin film om en smått dysfunktionell familj i Singapore i slutet av 1990-talet. Föräldrarna jobbar men pga sämre tider så hänger arbetslöshetshotet över dem och för pappan blir det dessutom en realitet. Något han inte vågar berätta i rädsla för att den välordnade fasaden skall rämna. Deras 10-åriga son Jiale lever rövare i skolan och familjen anställer den filippinska hemhjälpen Teresa, inldeningsvis till Jiales stora förtret. Sakta så vänds dock deras relation och Jiale får i Teresa den vuxenförebild han saknat, men detta visar sig även påverka de övriga relationerna i familjen. Chen lyckas med små medel och varsam hand skapa en stark känsla av realism, utan att vara dömande eller moraliserande. Berättarstilen är stillsam men till stora delar intressant och det är svårt att inte bli berörd. Helt klart en sevärd film.

5

Le Week-End

4 +

Nick och Meg Burrows återvänder till Paris för att fira sin 30-åriga bröllopsdag och återuppliva gamla minnen. Bakom den alldagliga fasaden har åratal av såväl frustration som besvikelse dolts och detta bubblar nu bitvis upp till ytan, men det blir ingen nattsvart melodram för där finns även rum för både lekfullhet och kärleksfull busighet. Tillsammans med lysande insatser av såväl Jim Broadbent (Nick), Lindsay Duncan (Meg) och Jeff Goldblum (Morgan, en fd studiekamrat till Nick och numera en framgångsrik men odräglig författare) så resulterar detta i en film som är både underhållande, sorglig, välskriven och befriande oförutsägbar. Roger Michell (som bl a regisserade Notting Hill, 1999) har återigen fått till en fullträff och till det bidrar även det rikhaltiga och fyndiga manuset, signerat Hanif Kureishi. Den skruvade historien med sina oväntade vändningar är hela tiden intressant och filmen är absolut sevärd, snudd på högsta betyg.

4

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

3

Felix Herngren har tagit sig Jonas Jonassons succéroman om ”Hundraåringen” och han har satsat på ett säkert kort i huvudrollen och, jodå, Robert Gustavsson är riktigt, riktigt bra (även om han bitvis påminner lite väl mycket om dansbandsfantasten Roland). Bra är även Iwar Wiklander som Julius och även Mia Skäringer är helt OK i rollen som Gunilla. Historien, som nog är välkänd för de flesta, är i grunden charmig och lekfull och till detta bidrar ett antal (nu klassiska?) lakoniskt komiska repliker. Filmen håller sig hyfsat nära boken även om vissa delar av Allan’s vidlyftiga och osannolika liv skurits bort. Filmen uppfyller mina, mycket modest uppskruvade, förväntningar och den underhåller helt klart för stunden och några större ambitioner än så hade kanske inte heller Felix Herngren?

3

The Wolf of Wall Street

4 -

Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio samarbetar ännu en gång och det visar sig återigen leda till ett bra resultat. Denna gång är de aktiemäklaren Jordan Belfort’s självbiografi som filmatiserats och detta visar sig vara en historia helt utan begränsningar eller hämningar. Belfort’s girighet och totala avsaknad av empati skildras mycket bra av DiCaprio som ånyo gör en stark insats och vi ser även riktigt bra prestationer i några av birollerna (t ex Jonah Hill och i en ganska kort roll även Matthew McConaughey). Scorsese’s sätt att berätta den hejdlösa och extrema historien kan nog med fog ses som hans sätt att kritisera systemet och girighetens kultur. Det är dock inte svårt att hitta brister, framför allt kvinnobilden är extremt endimensionell och den lååånga filmen (3 timmar) blir till slut lite väl lång. Själva slutet är dock bra och det häpnadsväckande faktum att historien i all sin absurditet är verklighetsbaserad bidrar till att slutresultatet blir helt OK. En obehaglig men klart sevärd film.



2

Last stop Fruitvale Station

4

Händelserna på nyårsafton 2008, vid Fruitvale’s tågstation utanför San Fransisco, upprörde stora delar av USA och ledde bl a till protester och kravaller mot de uppenbara orättvisorna och polisbrutaliteten. Regidebuterande Ryan Coogler återberättar med skrämmande skicklighet det sista dygnet i Oscar Grant’s liv. Oscar var en 22-årig småbarnsfar med ett struligt förflutet som kämpade med att få rätsida och någorlunda ordning på sitt liv. Michael B Jordan gör en riktigt bra och stark insats och gör Oscar till en både komplex och mänsklig, men framför allt intressant person. Även Oscar’s mamma gestaltas mycket bra av Octavia Spencer. Det är ingen enkel film att se, historien är uppenbar redan från början (där en autentisk, skakig film från en mobiltelefon redan från börjar anger vad som är att vänta), men förutsägbarheten är här helt motiverad och en naturlig del av filmens sluttande plan. En relevant och viktig film och den är absolut sevärd!



1

12 years a slave

4

Välrenommerade Steve McQueen har tagit sig an Solomon Northup’s roman från 1853 om hur han, en fri, färgad man som levde i New York med sin familj, under en resa till Washington plötsligt kidnappas och säljs som slav till tyranniska plantageägare i den amerikanska södern. Chiwetel Ejiofor gör en mycket stark insats som Solomon och både han och filmen har nog en god chans att bli belönade på den kommande Oscar’s-galan. Även i birollerna sker stordåd, främst av en riktigt otäck Michael Fassbender som med bibeln i hand plågar (nästan) allt och alla. Historien berättas bitvis i långa, långsamma scener och vid vissa tillfällen är det nästan outhärdligt naket och osminkat och filmen är ganska påfrestande att se. Nackdelen med verklighetsbaserade historier blir ibland att de är förutsägbara och detta blir tillsammans med en viss känslomässig översvämning i slutet filmens enda svagheter. En riktigt sevärd och viktig film att se!

akesundelin.se © 2010 • Privacy Policy • Terms of Use