Dessa filmer har under året fått betyget 5 eller 5 -

Film på bio - 2015 års filmer

Filmerna har skrivits in i den tidsmässiga ordning jag har sett dem (dvs film nr 1 i listan är den första jag såg 2015). För den som är intresserad av att läsa vad filmkritikerna i svenska medier tyckte så finns länkar till "Kritiker.se" inlagda för varje film. Det finns även en länk till "IMDb.com"

61

Carol

5 -

Todd Haynes, som bl a gjort den skruvade ”I’m not there” (2008), har åter regisserat en film där Kate Blanchett spelar en ledande roll. Denna gång som den mycket välbeställda Carol Aird som, när hon letar julklapp till sin dotter, råkar träffa affärsbiträdet Terese Belivet (Rooney Mara) på ett av de tjusigare varuhusen i New York. En gnista tänds när de möts men vägen från deras inledande, trevande bekantskap till omstörtande förälskelse berättas varligt, ja i första halvan av filmen rent av långsamt. Historien griper dock stegvis tag och den helhet som Haynes skapar är minst sagt imponerande, där musiken, ett utsökt foto och galet vackra 50-talsscenerier skapar en perfekt inramning för denna gripande kärlekshistoria och skoningslösa (skilsmässo)kamp. Kate Blanchett går från klarhet till klarhet (hon var f ö nästan lika bra i Woody Allen’s ”Blue Jasmine” (2013)) och gör en i det närmaste perfekt gestaltning av Carol. Även Rooney Mara’s och Kyle Chandler’s prestationer är mycket, mycket bra och sammantaget bidrar detta till en oerhört helgjuten film. Gå och se!!!

60

Star Wars - The Force Awakens

4

Efter lång väntan tar nu Star Wars-historien fart igen och det är J J Abrams som axlat uppgiften att ta historien vidare, där drygt 30 år har gått sedan Kejsaren och Darth Vader dog. Mörkret, ondskan och förtrycket försvann dock inte för det utan återfinns nu i form av ”The first order” under ledning av den hologrambaserade ”Snoke” och hans lärjunge Kylo Ren (Adam Driver). Filmens röda tråd är sökandet efter Luke Skywalker, som ”försvunnit” efter ett fatalt misslyckande med den Jedi-utbildning han etablerat. Med i sökandet finns såväl bekanta (om än åldrade) ansikten i form av Han Solo (Harrison Ford) och Leia (Carrie Fischer) som nya bekantskaper; skrotletaren Rey (Daisy Ridley) avhoppade ”Storm trooper’n” Finn (John Boyega) och en charmig ny robot; BB8. Abrams val att ligga nära de tre första filmernas upplägg och känsla (mycket är slitet och skitigt) är helt rätt och han navigerar skickligt runt alla grynnor så alla Star Wars fans förefaller nöjda och det är bara att instämma. Valet av Daisy Ridley som ”Ren” är genialt och det är ett anmärkningsvärt genombrott vi ser här. Detta bådar gott inför den ”flod” av framtida filmer vi nu har framför oss, men där dock J J Abrams inte kommer att regissera nästa film, Star Wars VIII (det gör Rian Johnson), men Abrams har gjort ett klassiskt bidrag till filmhistorien och han skall ha all heder för detta! En självklart sevärd film!

59

Me and Earl and the Dying Girl

5 -

För att “överleva” high school väljer Greg att hålla sig väl med alla och smälta in, medan hans riktiga energi läggs på att spela in lågbudgetparodier av berömda stor-filmer (t ex ”A sock-work orange”), tillsammans med sin kompis Earl. När en klasskompis, Rachel, diagnosticeras med leukemi ”tvingas” Greg av sin mor att försöka bli vän med Rachel. Motvilligt växer dock en vänskap fram och denna story hade enkelt kunnat bli hur smetig och schablonartad som helst. Jämfört med pekoralet ”Förr eller senare så exploderar jag” (2014) så gör regissören Alfonso Gomez-Rejon allt rätt och lyckas skickligt navigera mellan sentimentala grynnor på ett enstående sätt. Här är det vänskap och värdighet som sätts i centrum och de tre huvudpersonerna gestaltas med exakt gehör av Thomas Mann (Greg), RJ Cyler (Earl) och Olivia Cooke (Rachel). En mycket kreativ och hela tiden högintressant film som verkligen lyckas beröra på riktigt. Helt klart en av årets bästa filmer – Gå och se!!!

58

The Diary of a Teenage Girl

4 -

Det är tidigt 70-tal I San Francisco och där bor 15-åriga Minnie (Bel Powley)  tillsammans med sin lillasyster och med sin drogliberala och frisinnade mamma (Kristen Wiig). Minnie, som står på gränsen till vuxenlivet, drömmer om att bli serietecknare men brottas med en allmänt vikande självkänsla. När hon en dag inleder ett förhållande med mammans drygt 20 år äldre pojkvän Monroe (Alexander Skarsgård) ändras hennes tillvaro högst påtagligt, något som hon dokumenterar via en kasettbandspelare (dåtidens blogg...). Minnie är inte rädd att ta för sig och långfilmsdebuterande regissören Marielle Heller berättar historien på ett icke-moraliserande förhållningssätt och detta är på det stora hela ett bra val och mycket väl genomfört. Dock så skaver det en aning då hon väljer att inte problematisera mer kring den omdömeslöse Monroe, men med den invändningen sagd så är det enkelt att konstatera att denna (bitvis mustiga) film är klart sevärd.

57

45 år

4 +

Med en vecka kvar till kalaset för att fira Kate och Geoff’s 45:e bröllopsdag får Geoff plötsligt ett brev från Schweiz där myndigheterna informerar honom om att kroppen efter hans flickvän Katya, som förolyckades på 60-talet, hittats i en glaciärspricka. Den skugga som faller över det stabila och kärleksfulla äktenskapet växer dag för dag då minnena upptar en allt större del av Geoff’s tankar. Detta medan Kate glider iväg i ett sorts utanförskap och försöker förstå vad som händer och sakta inser att deras relation och livsval faktiskt påverkats av Geoff’s tidigare relation. Andrew Haigh berättar varsamt, men med säker hand, en historia som börjar en smula trevande men som växer och griper tag och berör på riktigt. Allra bäst är dock Charlotte Rampling (Kate) och Tom Courtenay (Geoff) som briljerar med storslagna prestationer och bidrar till att detta blir en mycket bra film. Kul även att återse Tom Courtenay som i unga dagar spelade Pasha/Strelnikov i David Lean’s ”Dr Zjivago” (1965).

56

En man som heter Ove

4

Fredrik Backman’s romansuccé, som redan blivit till teater (med Johan Rheborg som Ove), har nu filmatiserats av Hannes Holm och här ser vi Rolf Lassgård i huvudrollen. Ove, nybliven änkling, är villakvarterets självpåtagna, patrullerande ordningsman och hans förakt för nedskräpare, ”vitskjortor” och alla som bryter mot regler vet inga gränser. Filmens historia (jag har inte läst boken) berättas stegvis via återblickar där Oves egen livshistoria vecklas upp ”blad för blad”. Hannes Holm’s film har en påtagligt mörk resonansbotten där det dock inte på något sätt saknas komiska situationer, men han lyckas skickligt förmedla hur även en bottenlös sorg kan dyrkas upp av grundläggande humanism och fördomsfrihet. Lassgård är lysande som Ove men ett flertal mycket bra pretationer görs även i birollerna, där t ex Bahar Pars (grannen Parvaneh), Filip Berg (Ove som ung) och Ida Engvoll (Ove’s fru Sonja) är extra bra. Allt detta bidrar sammantaget till en riktigt bra film som har alla förutsättningar att bli en svensk ”klassiker” och det är den i så fall väl förtjänt av.

55

Spionernas Bro

2

Försäkringsadvokaten James Donovan (Tom Hanks) får plötsligt det föga populära uppdraget att försvara den ryska spionen Rudolph Abel (Mark Rylance) som gripits i USA. Till omgivningens förvåning gör han allt för att ge Abel en rättvis rättegång och lyckas, till mångas förtret, undvika att han döms till dödsstraff. När den amerikanske U2-piloten Gary Powers senare blir nedskjuten i Sovjetunionen öppnas möjligheten till en fångutväxling och Donovan ombeds sköta förhandlingarna. Steven Spielberg har ånyo satt sig i regissörsstolen och det borgar för en snygg och tekniskt proffsig produktion. Spielberg som bevisligen kan göra bra film befinner sig dock regimässigt på ett sluttande plan och denna film befäster tyvärr denna trend. Precis som i pekoralet ”Lincoln” (2012) får vi den amerikanska konstitutionen präktigt nedkörd i halsen och försöken till att skapa spionspänning blir bara taffliga (han borde f ö ta några lektioner av Tomas Alfredson som visade mästarklass i den fenomenala ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (2011)). Vissa spirande förhoppningar om kvalitet grusas obönhörligt och allt som återstår är drygt två väldigt lååååånga timmar....

54

Efterskalv

4 -

Tonårige John återvänder till sin hembygd och skola efter att ha avtjänat sitt straff för att ha dödat sin flickvän. Det som hänt är dock varken glömt och förlåtet och en inledande skepticism från skola och samhälle utvecklas snabbt till fientlighet, hotfullhet och våld. I huvudrollen ser vi ånyo en ”artist” (jfr även Amy Diamond i filmen ”Min lilla syster”) - Ulrik Munther, som är OK och bitvis riktigt bra. Den starkaste prestationen står dock Mats Blomgren för då han gör en mycket övertygande prestation i rollen som John’s pappa som, nära sammanbrottets gräns, kämpar med att få livet att gå vidare. Magnus von Horn’s debutlångfilm är ingen munter (!) historia och det gör bitvis ont att se den. Vissa grundläggande frågor kring hur John tänker och resonerar när han promt vill återvända till där han kommer ifrån lämnas obesvarade och det drar ned helhetsbetyget något. Grundfrågan kring skuld och eventuell förlåtelse är dock intressant, relevant och bra berättad. Långt ifrån någon feel-good-film men, för den som orkar, en klart sevärd film.

53

Hunger Games, Mockingjay del 2

3 +

Efter lång tids väntan så är den fjärde och avslutande filmen här och det är nu historien om Katniss Everdeen och hennes ofrivilliga kamp mot president Snow’s regim får sin upplösning. Karaktärerna är nu noga utmejslade och vi ser en fortsatt stark prestation av Jennifer Lawrence (vad hade denna filmserie varit utan hennes gestaltning av Katniss?) och bitvis även av Josh Hutcherson (Peeta). Denna filmen har såväl styrkor som svagheter och på plussidan står att historien lyfter fram riktigt relevanta aspekter på hämndbegär, den cyniska roll som media får och en skoningslös maktlystnad hos ”båda” sidor. Den sista filmen i denna serie är dock den svagaste och en del av förklaringen är att den är mer förutsägbar än de övriga. För oss som inte läst böckerna har det funnits en kittlande knorr och oväntad vändning i slutet av de övriga filmerna, medan det i denna film blir slätstruket, förutsägbart och platt. Dock måste man komma ihåg att detta är filmatiserade ungdomsböcker och sett i det ljuset så är filmserien som helhet (den första regisserad av Gary Ross och de tre avslutande av Francis Lawrence) imponerande bra gjord och den har välförtjänt skapat sig en hedervärd plats i filmhistorien.

52

Grandma

4

Elle (Lily Tomlin) har levt ett ganska yvigt och bohemiskt liv och i yngre dagar gjort sig ett namn som författare. En dag, när hon precis gjort slut med sin betydligt yngre flickvän, knackar plötsligt hennes 18-åriga barnbarn, Sage (Julia Garner), på dörren och ber om 600 USD till en abort. Elle har inga pengar men hon får fart på en gammal bil och tar med sig Sage på en resa för att försöka få tag i pengar. Stegvis rullas Elles liv upp och det är ett en såväl fashinerande person som livsöde vi stiftar bekantskap med. Rutinerade Lily Tomlin är fenomenalt bra och i paraden av skruvade biroller görs även ett antal starka prestationer. Paul Weitz (som regidebuterade med lågvattenmärket ”American Pie” (1999)) berättar på alltför kort tid (filmen är endast 80 minuter kort) en historia som berör viktiga och lite tyngre ämnen och han uppvisar ett förvånansvärt skickligt handlag i sin berättarstil. Allt detta resulterar i en riktig filmpärla som helt klart är sevärd!

51

En underbar jävla jul

3 -

Helena Bergström fortsätter att kombinera regissörs- och aktrisrollen och i sin senaste film har hon valt att skruva till det klassiska julfirandet ett par snäpp. Här står Simon (Anastasios Soulis) och Oscar (Anton Lundqvist) värdar för julfirandet, tillsammans med Cissi (Rakel Wärmländer), var roll klarnar efter hand. Föräldrakonstellationerna bidrar på förväntat sätt till att fördomar, trångsynthet och konflikter snart utgör historiens öga. Valet av kända skådisar i de ledande rollerna (bl a Robert Gustafsson, Maria Lundqvist och Helena Bergström) bidrar till att det är svårt att ge trovärdighet till rollkaraktärerna (Helena Bergström spelar Helena Bergström, Robert Gustafsson gör en av sina ”gubbar” osv). Det är bra gjort men så förutsägbart... Filmen är rejält ojämn och vinglar mellan komik och pinsamhet, men den lyckas samtidigt glimta till vid några tillfällen. Synd bara att det inte händer oftare, för mycket av de frågor filmen berör är högst relevanta och förtjänar att adresseras på ett bättre sätt än vad som görs här. Skruvar man dock ned sina förväntningar är det dock helt OK underhållning för stunden, kryddat med en twist av allvar...

50

Bränd

2 +

Filmer på matlagningstemat blir allt mer vanliga på biograferna; Kärlek på menyn, Chef och 100 steg från Bombay till Paris. John Wells, som senast gjorde den utmärkta ”August, Osage County” har nu hakat på kock/matlagningstrenden, tyvärr med ganska nedslående resultat. Adam Jones (Bradley Cooper) är en extremt talangfull kock som troligtvis har någon bokstavsdiagnos och som via sitt beteende gjort sig omöjlig i branschen. När han efter ett par års bortavaro dyker upp igen har han bestämt sig för att erövra betyget 3 Michelin-stjärnor och nu påbörjas en extremt förutsägbar resa... Jag är lätt-flirtad map matlagningsfilmer men inte ens det hjälper i detta fallet. Bradley Cooper är en helt OK skådis men i denna rollen saknar han all trovärdighet. Berättelsen mal på mellan förutsägbara mot- och medgångar och trots utsökt vackert foto och läckra anrättningar så blir det bara så tråkigt... Jättesynd, för jag hade hoppats på något betydligt bättre...

49

Victoria

4 -

Spanska Victoria (Laia Costa) har bott och jobbat i Berlin ett par månader. Hon har haft lite svårt att skaffa vänner men hänger, efter en kväll på en dansklubb, på några killar som vill visa henne runt i det ”riktiga” Berlin. Natten och morgonen utvecklas dock inte som någon av dem tänkt sig och snart är allt bara ett enda stort kaos. Man märker snart att handlingen utspelas i realtid men den teknik som regissören, Sebastian Schipper,  valt förstår jag inte förrän efteråt. Det visar sig att hela filmen inte bara utspelas i realtid utan den är även inspelad i realtid, via 22 sekventionellt filmade scener, allt i realtid (över 2 timmar och 20 minuter). En häpnadsväckande bedrift! Filmen i sig är bra berättad och skönt oförutsägbar. Laia Costa, som är i bild nästan hela filmen, gör en riktigt stark och imponerande insats. Även i birollerna görs bra insatser, främst Frederick Lau (Sonne) och Franz Rogowski (Boxer). En inte helt enkel film att se, men klart intressant och utan tvekan sevärd.

48

Spectre

4

Daniel Craig gör sin fjärde vända i rollen som Bond och Sam Mendes sitter i regissörsstolen för andra gången (han regisserade även Skyfall). Bond-serien med Craig anstränger sig för att bygga en handling som hänger ihop och återblickarna/referenserna till tidigare filmer är frekventa, både map handling, persongalleri och prylar. Skurken, som denna gång visar sig utvecklas till en bekant figur, spelas förtjänstfullt av Christoph Waltz. Riktigt bra prestationer görs även av favoriterna Ralph Fiennes (nya M) och Lea Seydoux (Madeleine Swann, dotter till ”Mr White”). Även Daniel Craig fortsätter att leverera, även om hans ålder börjar nagga trovärdigheten som filmens stora charmör i kanten. På minuskontot hamnar alltför långa fightingscener och utdragna explosioner, men detta uppvägs, förutom vad som tidigare nämnts, av relevant nutidskoppling ang övervakningssamhället vi numera är en del av. Som helhet en riktigt bra årgång av ”Bond”, som utan tvekan är sevärd!

47

Tjuvheder

4 +

Peter Grönlund långfilmsdebuterar med en omskakande film om människor i (utanför) samhällets marginal och deras kamp för att överleva och få en någorlunda värdig tillvaro. I centrum finns gatulangaren Minna som, när hon mindre begåvat lurat en annan langare/gangster, tvingas gömma sig på en illegal camping i Haninge. Paralleller finns till Stefan Jarls ”De kallar oss mods”-trilogi och Grönlunds films behöver inte alls skämmas i den jämförelsen. Minna spelas fenomenalt bra av Malin Levanon och förutom Lo Kauppi (som spelar Minnas vän Katja) har de flesta roller besatts av okända skådisar varav flertalet är rejält väderbitna. Detta adderar en trovärdighet som ger filmen en nästan dokumentär känsla. Detta är på intet sätt en enkel film att se men den är skickligt berättad och innehållet är starkt, intressant och relevant och som helhet är det en mycket sevärd film!

46

The Martian

3 +

Mark Watney (Matt Damon) är en astronaut och botanist som lämnas på Mars av sin besättning efter att deras expedition överraskats av en plötslig storm, där Mark försvunnit och befarats död. När Mark vaknar upp så måste han hitta ett sätt att lyckas överleva helt själv på den ogästvänliga röda planeten tills han lyckas få kontakt med jorden igen. Rutinerade Ridley Scott’s nya film, som baseras på en bästsäljande roman av Andy Weir, är kvalitetsmässigt ett steg framåt efter en serie något svajiga filmer. För oss som gillar Matt Damon var det ett klokt val att ge honom huvudrollen och hans kyligt logiskt tänkande sätt att angripa den situation han hamnat i är intressant och bitvis också gripande. Här finns även en god portion helylle nationalism, förvisso kryddat med lite civil olydnad (även den av pk-karaktär), men omfattningen av detta blir inte så störande som man kunnat befara. På det stora hela en snyggt gjord och bitvis både spännande och engagerande historia, väl värd att ses.

45

Black Mass

4 -

En verklighetsbaserad historia om gangstern James ”Whitey” Bulger (Johnny Depp) som verkade i Boston på 70-talet och genom att bli angivare åt FBI hanterade ett dubbelspel så skickligt att han blev en av de viktigaste och mest skrupelfria gangstrarna i Boston genom tiderna. Scott Cooper (som tidigare bl a regisserat den utmärkta ”Crazy heart” (2009)) berättar denna gång en skrämmande obehaglig historia, som inte alls skäms för sig inom genren gansterfilmer. Den är dessutom snyggt filmad och scenografin har en utmärkt 70-talskänsla. Johnny Depp är maskerad till oigenkännlighet och visar här att han har betydligt mer talang än han normalt får visa upp som piratkapten... Bra prestationer görs även i birollerna, t ex av Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson och Kevin Bacon. Sammantaget en bra film och ett gediget hantverk som är klart sevärd.

44

Min Lilla Syster

3 +

Sanna Lenken långfilmsdebuterar med en film om ätstörningar och dess konsekvenser. Tonåriga Katja (spelas av Amy ”Diamond” Deasismont) har siktet inställt på en konståkningskarriär och tränar allt mer envetet och energiskt. Lillasyster Stella (spelas av Rebecka Josephson (Erlands barnbarn)) står på gränsen till tonårslivet och ser verkligen upp till sin stora syster, men har inte samma talang som Katja. Hon har dock, till skillnad från föräldrarna, koll på vad som sker och märker hur Katja får ett allt mer sjukligt förhållande till mat. Lenkens film skildrar syskonrelationen på ett bra och gripande sätt, med trovärdiga pendlingar mellan kärlek och hat. Amy Deasismont är helt OK men allra bäst är Rebecka och hennes prestation kan mycket väl resultera i en Guldbagge-nominering. Svagare är insatserna i olika biroller, typ föräldrarna och tränaren, men det drar ändå inte ned helhetsbetyget så mycket. En klart sevärd film!

43

Sicario

4

Denis Villeneuve (som bl a gjort den fenomenala ”Nawals Hemlighet” (2010)) berättar denna gång en ruskig historia om kriget mot drogkarteller kring gränsen mellan Mexico och USA. FBI-agenten Kate (Emily Blunt) rekryteras, motvilligt, till en specialstyrka inom CIA som siktat in sig på de stora bovarna, högt upp i den kriminella näringskedjan. Styrkan leds på ett skrupelfritt sett av Matt (Josh Brolin) och en ”rådgivare” vid namn Alejandro (Benicio Del Toro) och deras metoder ligger inte alltid inom lagens riktmärken. Brolin och Del Toro är rejält skruvade men fortfarande ganska intressanta. Bitvis vinglar dock filmen till (framför allt via sin stereotypa framställning av den Mexikanska drogmaffian och läget i gränsstäderna till USA) men på det stora hela faller den inte på något sätt pladask. Stor förtjänst map detta är den insats som Emily Blunt gör, hon är riktigt duktig och går i sina olika roller/filmer från klarhet till klarhet! Filmen är spännande, dock bitvis motbjudande (känsliga tittare varnas), och helt klart sevärd!

42

Mandarinodlaren

5 -

När inbördeskriget rasar i Georgien i början av 90-talet har de flesta med estniskt ursprung flytt, men den åldrige snickaren Ivo och hans något yngre granne Margus stannar kvar för att rädda Margus stora skörd av mandariner. Efter en blodig sammandrabbning hittar Ivo och Margus två skadade soldater, en från vardera sidan i kriget, som de beslutar sig för att ge vård. När soldaterna vaknar upp i Ivo’s hus och tvingas leva under samma tak får Ivo och Margus fullt upp med att få soldaterna att uthärda situationen och hindra dem från att slå ihjäl varandra. Zasa Urushadze berättar med utsökt varsam hand en historia som är både rörande, spännande och hela tiden högintressant. Lembit Ulfsak (Ivo) är storslagen och hans rakryggade moraliska styrka blir en imponerande motståndshandling mot krigets vansinne. En riktigt riktigt bra film – gå och se!

41

Dheepan

4 -

Jacques Audiard (som tidigare gjort ”En profet” och ”Rust and Bone”) är en riktigt duktig regissör och han berättar här en historia om flyktingar från inbördeskriget i Sri Lanka och med denna film belönades han med Guldpalmen i Cannes i år. Dheepan, en fd barnsoldat, råkar, under sin flykt, träffa Yalini och tillsammans med en ung flicka (Illayaal) utger de sig för att vara en familj. De lyckas ta sig in i Frankrike och hittar en bostad i en ruffig förort till Paris där Dheepan får jobb som städare/vaktmästare och Yalini som hemhjälp åt en av de lokala gangstrarna medan Illayaal börjar i skolan. Den lilla fejk-familjen försöker hanka sig fram men historien gör sig snart påmind och kaoset tilltar. Audiards film når inte riktigt upp till hans tidigare nivå, men han är en skicklig berättare och denna osentimentala historia griper då och då tag och berör på riktigt. Ett märkligt slut drar dock ner betyget ett steg, men det är definitivt ett sevärd film.

40

Trainwreck

4 -

Amy (Amy Schumer) får redan som barn lära sig av sin pappa att ”monogami är orealistiskt” och som vuxen får hon panik av tanken på att binda sig. På dagarna jobbar hon på den tveksamma herrtidskriften ”S’Nuff” och i övrigt lever hon ett fritt och ”lättsinnigt” med (alltför) mycket alkohol. En dag får hon i uppdrag att skriva en artikel om kändis-idrottsläkaren Aaron (Bill Hader) och de känslor hon får för honom vänder upp och ned på hennes liv och principer. Mycket av upplägget i Judd Apatow’s film känns standardmässigt, men utförandet är allt annat än stereotypt. Amy Schumer är fenomenal i sin roll, hon är både smart, vulgär och kaxig och dessutom oerhört komisk. Detta är ingen stor film, och var heller inte avsett att vara det, men den är skönt skruvad och mer underhållande än det mesta jag sett på länge och en välbehövlig vitalisering av romkom-genren. Rejält med underhållning för stunden och lite till, klart sevärd.

39

Phoenix

3

Nelly (Nina Hoss) har överlevt Auschwitz men vanställts svårt och tvingas till plastikkirurgi för att någorlunda återskapa sitt ansikte. Hon tar sig tillbaka till Berlin och söker upp sin make, som eventuellt var den som angav henne men som nu dock inte känner igen henne. Han lyckas övertyga  henne att spela sin hustru för att komma över ett stort arv och han lägger ned stor möda på att forma henne så att släkten skall tro på historien. Christian Petzold (som gjorde den starka ”Barbara” (2012)) berättar en lite märklig och aningen krystad historia om hur skuld, hämnd och svunnen kärlek påverkar den lilla människan i ett totalitärt system. Kan kärleken få en nystart? Kan ett land i ruiner resa sig igen? Filmen är bitvis intressant men historien lyckas inte gripa tag såsom jag hoppats och trots en stark insats av Nina Hoss så blir betyget att det är en sevärd film, men inte mer än så.

38

Jag är Ingrid

4

Stig Björkmans dokumentärfilm om Ingrid Bergmans liv fick stor uppmärksamhet vid årets Cannes-festival. Han har med hjälp av Ingrids barn och ett digert material med privata familjefilmer, foton och dagboksanteckningar klippt ihop en både faschinerande och intressant film om Sveriges kanske mest kända skådespelerska (vid sidan av Greta Garbo). Portträttet är inte inställsamt gjort, här vittnas t ex om den frustration och besvikelse som barnen ofta kände för sin frånvarande mamma. Ingrid var såväl en rastlös flyttfågel som en orädd rebell, där hon t ex fick utså mycket hat från ”Hollywood” när hon lämnade man och barn för att gifta sig med Roberto Rosselini. Bra upplästa (av Alicia Vikander) brev, i jag-form, bidrar starkt till att bygga en känsla och förståelse för hur Ingrid själv tänkte och resonerade. Björkmans film når inte riktigt upp till ”Searching for Sugar man” eller ”Palme” men det är ett faschinerande och gripande porträtt vi får se. Helt klart sevärd!

37

Mission Impossible - Rogue Nation

4 -

Tom Cruise gör nu 5:e resan med ”Mission impossible”-expressen sedan premiären 1996 och han har etablerat en hyfsat stabil filmserie (andra filmen utgjorde dock en svacka) som kvalitetsmässigt står huvudet högre än det mesta i denna genre. Denna gång utgörs hoten mot Tom och hans gäng av såväl ett kriminellt globalt nätverk (Syndikatet) som CIA och politiker i Washington som vill lägga ned IMF (delvis pga skandalerna i film 4 ”MI - Ghost protocol”). Actionscenerna är många och inte minst inledningsscenerna imponerar även om det som ofta blir väl utdragna slagsmål och andra actionscener. Två svenskar har centrala roller; Jens Hultén är helt OK som råbarkad, sadistisk bov men den som imponerar mest är Rebecca Ferguson som spelar den gåtfulla Ilsa med bravur och gör henne intressant och undviker galant att landa i bimbo-facket. Med Tom Cruise och MI-serien vet man numera vad man får och kvalitetstrenden är på intet sätt fallande i denna filmserie, snarare tvärt om. En klart sevärd actionrulle!

36

Kvinnan i Guld

4 -

När Gustav Klimts berömda målning "Porträtt av Adele Bloch-Bauer 1" beslagtogs av nazisterna i Wien 1938 såg man dessutom till att byta namn på verket, till det mer ariskt klingande "Kvinnan i guld". Adele Bloch-Bauer var nämligen av judisk börd. Simon Curtis (som bl a regisserade ”Marylin” (2011)) berättar, den verklighetsbaserade, historien om hur Adele’s systerdotter Maria (Helen Mirren) tillsammans med den unga advokaten Randy (Ryan Reynolds) startar en enveten kamp för att få tillbaka familjens stulna konstverk. Ett konstverk som blivit en nationalklenod i Österrike och vars värde stigit till hisnande 1 miljard kronor! Duktiga Helen Mirren gör återigen en stabil insats medan Ryan Reynolds gör en blek figur som advokat. En faschinerande och bitvis upprörande historia som är klart sevärd.

35

Southpaw

2 +

Jake Gyllenhaal gestaltar boxaren Billy Hope, som ur alla perspektiv står på toppen av sin karriär, när en tragisk händelse får allt att kollapsa och han kastas in i en nedåtgående spiral fylld av droger och alkohol, där han förlorar både boxningstitlar och vårdnaden om sin dotter. När han till slut landat och slagit i den absoluta botten träffar han tränaren och fd boxaren Tick Wills (Forest Whitaker) och, efter mycket om och men, så beslutar Billy sig för att försöka ta tag i sitt liv igen. Antoine Fuqua’s film följer standardmallen till punkt och pricka och man väntar och hoppas på en liten oförutsägbar vändning, men inte då... Några magstarka scener på slutet där dottern tittar på pappans match på TV adderar mer bly till ett redan tungt sänke. Det som räddar filmen från en totalt magplask är Jake Gyllenhaals prestation där han, trots tröttsamma fightingscener, förmår att göra Billy Hope till en någorlunda intressant figur. Gillar man fightingfilmer kanske man gör en annan bedömning, men i mina ögon är denna film knappt sevärd.

34

Jurassic World

2 +

22 år efter den första Jurassic Park-filmen är det nu åter dags att besöka attraktionsparken på Isla Nublar, som vuxit och nu är större än någonsin. För att attrahera ännu fler besökare har ledningen för parken börjat laborera fram en helt ny sorts dinosaurie (Indominus Rex) som, förstås, visar sig vara livsfarlig. Claire är operativt ansvarig för parken och när hon, halvt motvilligt, tar emot sina två systersöner på besök dröjer det inte länge förrän den nya dinosaurien rymmer och snart är det totalt kaos i parken. Colin Trevorrow försöker skaka liv i ”Jurassic”-serien och han har massor med datorkraft i ryggen. De animerade djuren är också osedvanligt bra gjorda och som tittare sympatiserar man till stor del med dem. Den inledande delen av storyn är också helt OK men längre än så blir inte plussidan. Minussidan får kånka på en ryggsäck full med schablonartad amerikansk standardaction och endimensionella karaktärer. Har man två timmar att slå ihjäl så kan den vara OK, men annars är sevärdheten högst tveksam.

33

San Andreas

2 -

Ray Gaines (Dwayne “The Rock” Johnson) är en helyllepilot som, lägligt nog, kör räddningshelikopter. När den ”stora” jordbävningen plötsligt drabbar Kalifornien får han fullt upp med att rädda både exfru och dotter. Brad Peyton har regisserat en klassisk katastroffilm och här, bokstavligt talat, översköljs vi av tsunamivågor och ser oändliga skyskrapor rasa ihop. Några sekvenser är onekligen spektakulära, t ex en med ett enormt fraktskepp, och 3D-effekterna är bitvis häftiga. Dessa halmstrån av kvalitet lyckas dock inte på något vis uppväga all övrig smörja som filmen är full av. ”The Rock” har svällande muskler men i övrigt är det skralt med talang och begåvade Paul Giamatti har tilldelats en kufisk forskarroll som inte ens han kan göra något vettigt av. Jag hade lågt ställda förväntningar men de visade sig vara omöjliga att nå... Troligtvis årets (hittills) sämsta film...

32

Spy

3 +

Paul Feig, som bl a gjort den lyckade “Bridesmaids” (2011), forstätter sitt framgångsrika samarbete med Melissa McCarthy. Denna gång leker de friskt med spiongenren och har lyckats skruva till en riktigt underhållande historia. Överbegåvade Susan Cooper (McCarthy) klarar CIA’s utbildning galant men tilldelas ändå bara en roll som analytiker och ”back office support” åt de ”glamorösa” agenterna på fältet. Naturligtvis händer en rad saker som vänder upp och ned på situationen och helt plötsligt ges Susan chansen ”på fältet”. I birollerna görs en del bra prestationer, t ex av Jude Law och Jason Statham men detta är helt och hållet Melissa McCarthy’s film. Det är ju en tacksam genre att parodiera men till det positiva helhetsresultatet bidrar att det här görs på ett begåvat sätt. Dråpliga och vanisinniga sítuationer staplas på varandra och man har aldrig tråkigt och söker man bra underhållning för stunden så är denna film helt rätt.

31

While We Were Young

4 -

Noah Baumbach är en av USA’s mest intressanta och begåvade regissörer som bl a gjort ”The squid and the whale” och ”Frances Ha”. Hans senaste film handlar om ett 40-årskrisande par, Josh (Ben Stiller) och Cornelia (Naomi Watts), som försökt att skaffa barn och bilda familj ”på riktigt”, men som försökt förlikas med faktum att det inte blir så och gå vidare med livet. När de plötsligt blir bekanta med ett ungt hipster-par (Amanda Seyfried och Adam Driver) får Josh och Cornelia en välbehövlig injektion av ungdomlighet men det visar sig snart att det spontana och påhittiga kan vara både utstuderat och manipulativt. Baumbach berättar, som vanligt, en begåvad och intressant historia om generationskonflikter och åldersnoja. Insatserna av Stiller, Watts, Seyfried och Driver är bra och stabila men denna film vill inte riktigt gripa tag och beröra på det sätt som hans tidigare filmer gjort. Filmen är bra och klart sevärd, men tyvärr inte lysande (denna gång)...

30

Revolten

4 -

Blandrashunden Hagen är 13-åriga Lili’s ögonsten och hennes hjärta brister när hon motvilligt flyttar till sin pappa och tvingas lämna Hagen vind för våg. Kornél Mundruczó’s film, som f ö blev Ungerns Oscars-bidrag i år, liknar ingenting annat jag sett. Denna film är filmad ur hundens perspektiv och, om jag läst rätt, så är det 274 hundar som agerar i filmen varav huvudrollen (Hagen) spelas av två ”hundbröder”. I en dystopisk, framtida stadsmiljö är blandrashundar förbjudna och jagas skoningslöst. När Hagen lämnats ensam råkar han illa ut och tillgångatas bl a av busar som drogar och hetsar honom till att tävla mot andra kamphundar. Hämndens timma kommer dock och denna gång är det hundarna som samlas till en gruvlig hämnd på människorna... Det är lika skruvat som det låter, men Mundruczó får det faktiskt att funka riktigt hyfsat. Det är lätt att se paralleller till skeenden i vår tid och det är nog helt i linje med regissörens avsikter. En mycket annorlunda film och helt klart sevärd.

29

Hemkomsten

4 -

Duktiga Yimou Zhang (som bl a gjort “Det röda fältet” och Den röda lyktan”) berättar denna gång en historia en familj där pappan (Lu) arresteras under kulturrevolutionen och sätts i arbetsläger. I samband med att han lyckas rymma för att träffa sin hustru ramlar hustrun och skadar sig i huvudet och Lu grips igen (angiven av sin dotter, visar det sig senare). När Lu friges flera år senare söker han upp sitt hus och sin hustru, som dock drabbats av minnesförlust och inte känner igen honom. Lu bedriver en frenetisk kamp, dels för att få hustrun att minnas honom och dels för att försöka lappa ihop relationen med dottern. Zhang berättar i ett långsamt tempo en lågmäld historia, vackert filmad, där skickliga skådespelare med små, nästan subtila, uttryck håller intresset uppe i denna annorlunda kärlekshistoria som är klart sevärd.

28

Far From Men

4 -

David Oelhoffe’s film, baserad på en novell av Albert Camus, utspelar sig i ett kargt bergslandskap i Algeriet i mitten av 1950-talet. Läraren och pacifisten Daru (Viggo Mortensen) blir plötsligt beordrad att föra fången Mohamed (Reda Kateb) till polisstationen i en närbelägen stad. Daru vägrar men snart visar det sig vara alltför farligt att vara kvar med fången i sin ensligt belägna skola och de beger sig mot staden. Klämda mellan de olika parterna i det algeriska inbördeskriget utgör de plötsligt ett villebråd för alla parter. Det är en sorts äventyrsfilm men en stillsam och eftertänksam sådan. Viggo Mortensen är lysande som väderbiten, luttrad ex-militär som tröttnat på våld och som orubbligt följer sin moraliska kompass. Samspelet mellan Morensen och Kateb är också bra och deras samtal och resonemang är klart intressanta. På det stora hela en stabil och bra film som helt klart är sevärd.

27

Mad Max: Fury Road

3 +

För fjärde sätter sig George Miller i regissörsstolen för en Mad Max-fil och det har nu gått 26 år sedan första filmen och 20 år sedan den senaste filmen i serien. I rollen som Max är nu Mel Gibson utbytt mot Tom Hardy som här har team’at upp med Charlize Theron som spelar Imperator Furiosa. I ett framtida dystopiskt Australien är förtrycket hårdare, manickerna maffigare och galenskapen större än någonsin. En grupp kvinnor som används för avel får hjälp att fly av Furiosa men det dröjer inte länge förrän jakten på rymmarna bokstavligt talat är i full gång. Denna ”re-boot” av Mad Max-serien är på det stora hela lyckad. Samspelet mellan Tom Hardy och Charlize Theron är mycket bra och adderar den energi som behövs för att detta skall bli något mer än en traditionell ”öken-biljakts-film”. Det behövs verkligen för filmens svaghet är alla dessa utdragna och överstyrda biljakt-scener som i längden bara blir tröttsamma. Dock - om man står ut med den svagheten så är filmen en rejäl portion underhållning för stunden!

26

Samba

3 +

Olivier Nakache och Eric Toledano följer nu upp sin succé ”En oväntad vänskap” (2011) och även denna gång ser vi Omar Sy i huvudrollen. Denna gång är hans motspelerska duktiga Charlotte Gainsbourg och samspelet fungerar bitvis riktigt bra. När diskaren Samba (Omar Sy), som varit illegal immigrant i Frankrike i ett decennium, grips av polisen i samband med en razzia hotas han av utvisning. Han kommer då i kontakt med socialarbetaren Alice (Gainsbourg) som jobbar med att säkra flyktingarnas rättigheter, men som själv försöker lappa ihop ett ganska trasigt liv. Mycket i denna historia följer (tyvärr) en förutsägbar mall, även om det finns en god portion charm kryddad med bra prestationer av både Sy/Gainsbourg och i några biroller. Jämfört med ”En oväntad vänskap” så är det en mörkare och mer socialrealistisk verklighet som vi får se men filmen vill ändå inte lyfta och engagera på det sätt jag hoppats. Den är sevärd men tyvärr inte mycket mer än så.

25

Girighetens Pris

4

Upprinnelsen till detta drama är en smitningsolycka där en cyklist blir påkörd av en bil och den bärande frågan är vem som körde bilen och där anklagelser riktas mot rikemanssonen Massimiliano. Paolo Virzi berättar en historia i tre akter där de två första kretsar kring finansfamiljen Bernaschi, den ena ur den hårdföre finansmannen Dino’s (Fabrizio Gifuni) perspektiv och den andra ur hans hustru Carla’s (Valeria Bruni Tedeschi) perspektiv. I den tredje akten är Massimiliano’s flickvän Serena i fokus och hon är klämd mellan sin medelklassbakgrund (med en pappa som förtvivlat försöker göra affärer med Dino) där hon har en balanserad syn på skuld och ansvar och kärleken till Massimiliano vars resonemang och moralsyn är helt annorlunda.  Greppet att skildra samma grundhändelse ur tre olika perspektiv är begåvat och kompletterat med bra skådisar (framför allt Valeria Bruni Tedeschi) bidrar detta till att detta är en intressant och klart sevärd film.

24

Mästerskapet

4

Efter det att Nathan’s pappa omkommit i en bilolycka lever han tillsammans med sin mamma, som dock har svårt att hantera Nathan och hans situation. Han har fått en autismdiagnos och har uttalat svårt att förstå och hantera det sociala samspelet samtidigt som hans lärare inser att han har en särbegåvning och extrem talang för matematik. Med lärarens hjälp öppnas dörrar och Nathan ges möjlighet att kvalificera sig Englands lag till den Internationella Matematikolympiaden, där han dock tvingas inse att han inte längre är bäst i klassen. Långfilmsdebuterande Morgan Matthews berättar med varsam hand en (verklighetsbaserad) historia som är både brokig och osentimentalt skildrad och som lyckas förmedla en osedvanligt trovärdig skildring av barn med diagnos i autismspektrat. Kryddat med stabila prestationer av Eddie Marsan, Sally Hawkins och Asa Butterfield blir slutresultatet att detta är en riktigt bra och klart sevärd film.

23

The Avengers - Age of Ultron

3 +

Marvel-serien fortsätter och nu är det dags för en ny gruppövning för Iron Man, Captain America, Thor, Hulken  m fl. Denna gången utgörs hotet av ”Ultron”, en överintelligent men ganska ”blek” robotskurk (dock med bra röst från James Spader, bl a ”Sex, lögner och videoband”), som vill utrota allt organiskt liv på jorden. Precis som i första Avengers-filmen (och även de andra filmerna i ”Marvel-serien”) så består mycket av behållningen av rappa dialoger, där superhjältarna ger uttryck åt en hyfsad mängd självdistans och ironi. Fighting-scenerna är (i mitt tycke) oftast överstyrda och uttröttande långa, en åsikt där den ”yngre generationen” kanske inte riktigt instämmer fullt ut... Ett par nya karaktärer introduceras i denna filmen och speciellt Wanda Maximoff (Elisabeth Olsen, som f ö var superbra i ”Martha, Marcy, May, Marlene”) blir en ganska intressant figur. Vi har med all säkerhet inte sett den sista ”Avengers”-filmen, men så länge kvaliteten ligger på den här nivån så är de nog så god underhållning för stunden. Kanske regissören Joss Whedon får förtroendet en tredje gång och inte mig emot...

22

The DUFF

3 +

Bianca, som gärna snöar in på skräckfilm och som är duktig i skolan, är kompis med två av skolans snyggaste tjejer (Jess och Casey). När det går upp för Bianca att omgivningen definierat henne som en ”DUFF”, vilket ungefär betyder ”fet, ful kompis till snyggingar”, så rämnar tillvaron och hon börjar sakta se detta mönster framträda i situation efter situation. Efter att ha krisat ett tag bestämmer hon sig för att bryta sig ut ur både hierarki och roll, men svaret i form av digital mobbning blir skoningslöst. Deta är ingen stor film men den har heller inte ambitionen att vara det, men här finns en rapp dialog och ett antal minnesvärda och smått hysteriska, scener och här finns Mae Whitman (Bianca), som sammantaget gör en suveränt bra prestation. Hennes samspel med ”Tom Cruise-kopian” Wesley (Robbie Amell) blixtrar också till ibland, även om det där även finns schabloner så det räcker. I vissa stycken en snabbt glömd dussinfilm, men här berörs även relevanta frågeställningar kring tjejers rätt att vara smarta utan att vara skönhetsdrottningar och kombinerat med smart dialog och duktiga Mae Whitman så höjer den sig helt klart över mängden i denna genre.

21

Testament of Youth

3

James Kent har regisserat filmen om Vera Brittain, vars memoarer från tidigt 1930-tal  gjorde henne till en av de stora pacifistiska förgrundsfigurerna. Historien tar sin början i kring 1910 där Vera (spelad av Alicia Vikander) växer upp i övre medelklassmiljö och redan tidigt strävar mot att bryta norm och tradition och helst av allt vill börja studera vid Oxford. Kring henne finns fyra män; hennes bror (Edward), Roland (hennes första och stora kärlek) samt Victor och Geoffrey, som samtliga väljer att ta värvning under första världskriget och som samtliga skadas och avlider. Krigets fasor är något som Vera själv kommer i närkontakt med då hon avbryter sina studier för att arbeta som sjuksköterska nära fronten i Frankrike. Duktiga Alicia Vikander gör här sin bästa presentation sedan genombrottet i ”Till det som är vackert” medan filmen i övrigt är ganska traditionell och tämligen schablonartad i sättet att berätta en historia. Synd, för ämnet är intressant och relevant och filmen hade gärna fått ta med mer om Vera Brittain’s arbete efter kriget. En ojämn, men trots allt sevärd historia.

20

A Most Violent Year

4

Abel Morales har tagit över ett företag som handlar med eldningsolja från sin svärfar, som hade tveksam affärsetik och tydliga maffiakopplingar. Morales ambition är dock att bygga upp, och expandera, en en hederlig rörelse under det tidiga 1980-talet i ett New York präglat av våld och kriminalitet. Något som inte visar sig vara helt lätt... J C Chandor (som bl a gjorde ”Margin Call” 2011) har regisserat en stilren och stram historia med mycket atmosfär och där våldet, som hela tiden präglar stämningen, blir mer antytt än explicit. Här finns tydliga kopplingar till klassiska maffiafilmer men det är snyggt gjort, utan att vare sig kopiera eller parodiera. Balansen mellan familje- och affärsperspektiven  är den bärande delen av denna film  och bra insatser av både Oscar Isaac (Abel) och Jessica Chastain (Anna, hans fru) bidrar till att det blir både trovärdigt och intressant. Sammantaget är detta utan tvekan en sevärd film.

19

Familjen Belier

4 -

I centrum för Eric Lartigau’s senaste film, som gjort stor succé i Frankrike, finns en fransk lantbrukarfamilj där mamman, pappan och sonen är dövstumma men där dottern kan både höra,  prata och (visar det sig) sjunga. Något som medför att dottern (Paula) får agera gränssnitt åt hela familjen när det gäller kommunikation med myndigheter, leverantörer etc. Detta är i grunden en rom-kom som följer standardmallen, men här finns en charm, lekfullhet och en galet hysterisk dialog (mixad med teckenspråk) som gör att filmen bitvis är riktigt, riktigt rolig. I fonden finns dock ett allvar som bl a lyser igenom angående mamman’s kluvenhet (mixad med avundsjuka?) till att ha fått en dotter som både hör, pratar och (till råga på allt) har en fantastisk sångröst. I efterhand har jag sett att vissa irriterat sig på att dövstumma stigmatiseras och gör till ”åtlöje”, men detta håller jag inte med om. Detta är bara en i raden av franska filmer med dråplig komik och stor charm och det faktum att huvudpersonerna denna gång har ett handikapp betyder inte att de just denna gång förlöjligas. Ingen stor, film men en charmig liten pärla som är klart sevärd.

18

Stilla hjärta

4 -

Välrenommerade Bille August har tagit sig an historien om ALS-sjuka Esther (Ghita Nørby) som bjudit in sina två döttrar med sina familjer/respektive samt en väninna till en helg för samvaro men även ett avsked då hon avser att avsluta sitt liv innan sjukdomen brutit ned hennes kropp totalt. Ångesten inför hela situationen är total och alla inblandade förhåller sig påtagligt olika till det som komma skall. Enligt mallen blottläggs även familjehemligheter och andra oförrätter och detta bidrar till en, minst sagt, ansträngd atmosfär. Här lyfts många komplexa och svåra frågor kring aktiv dödshjälp, men August väljer att inte vara dömande eller komma med pekpinnar och för detta skall han ha en eloge. Ghita Nørby är fenomenalt bra och trovärdig i sin roll och bra insatser görs även av Paprika Steen (äldsta dottern) och Danica Curcic (yngsta dottern) och Pilou Asbæk (hennes pojkvän). Det är ett skickligt hantverk som bitvis lyckas gripa tag men det är långt ifrån någon enkel film att se. Dock klart sevärd, för den som orkar.

17

Still Alice

4 -

När den framgångsrika lingvistik-professorn Alice Howland står på höjden av sin karriär kommer de första tecknen på Alzheimers sjukdom sakta krypande. Något som hon hanterar anmärkningsvärt rationellt men som, av naturliga skäl, vänder upp och ned på hela den välartade familjesituationen. Denna historia har alla förutsättningar för att berättas på ett sentimentalt och schablonartat sätt, men regissörsduon Richard Glatzer och Wash Westmoreland undviker de flesta sådana fallgropar och har hittat ett anslag som gör att historien bitvis blir riktigt intressant och lyckas beröra. Det största bidraget till detta kommer dock från Julianne Moore vars gestaltning av Alice Howland är rejält imponerande och hon gör kanske sitt livs roll här. En bedömning som även Oscars-juryn instämde i och rättmätigt belönade Moore med en Oscar tidigare i år. Stabila insatser görs även av några av birollsinnehavarna (bl a Alec Baldwin och Kristen Stewart) och allt detta bidrar sammantaget till att filmen helt klart kvalar in som sevärd.

16

Svenskjävel

3 +

Dino, med trassligt förflutet och antydd missbrukshistorik, har som många andra svenska ungdomar flyttat till Norge för att söka jobb och ett bättre liv. Av en tillfällighet får hon jobb som barnflicka åt Steffen, en välbeställd fd tennisspelare med två dörrar och en fru som jobbar utomlands med olika biståndsprojekt. Ronnie Sandahl’s (långfilms)regidebut är ett klassiskt triangeldrama där fonden för ovanlighets skull utgörs av ett utanförskap där svenskar ”städar norrmännens toaletter och serverar dem deras morgonkaffe”. Bianca Kronlöf imponerar med en nedtonad men övertygande gestaltning av Dino medan flertalet andra roller framställs mer schablonartat. Det är omöjligt att inte dra paralleller  till Lisa Langseth’s utmärkta ”Till det som är vackert” (2010) där storyn är likartad och där Alicia Vikander fick sitt genombrott och hon är även anmärkningsvärt lik Bianca Kronlöf. Sandahl’s film når inte upp till Langseth’s höjder men det förtar inte det faktum att filmen sammanfattningsvis kvalar in som  klart sevärd.

15

Inherent Vice

4

Doc Sportello, en drogflummig privatdetektiv med tidstypiska 70-talspolisonger, får av en händelse tre uppdrag och det visar sig att det finns olika typer av kopplingar mellan uppdragen och de berörda. En av de försvunna är Sportello’s fd flickvän och hans intensiva sökande efter henne har en central roll i denna skruvade historia. Paul Thomas Anderson är en stor, men egensinnig, filmskapare vars filmer aldrig är ointressanta och här är han på närmast lekfullt humör. Historien, berättad som en serie scener/episoder, närmast virvlar fram och den som har ambitionen att förstå exakt vad som sker får kämpa rejält eftersom filmens egentliga kärna är själva resan som man bjuds med på. Joaquin Phoenix (Sportello) går från klarhet till klarhet. Han var suveränt bra i ”Her” (2014) men gör en nästan ännu bättre prestation i denna filmen. Bra och minnesvärda prestationer görs även av Josh Brolin (machopolis), Martin Short (”annorlunda” tandläkare) och Owen Wilson (typ dubbelagent). En faschinerande film, som måhända inte tilltalar alla, men vars kvaliteter är obestridliga och resulterar i en film som helt klart är sevärd.

14

Leviatan

4

Leviatan var ett blibliskt sjöodjur som gud behövde nedkämpa för att människorna skulle kunna leva och utvecklas och det är inte svårt att dra paralleller till dagens situation och den lilla människans kamp mot statlig byråkrati och förtryck. I en avlägsen rysk småstad nära Barents hav kämpar Kolja mot stadens korrupta regim, ledd av borgmästare Vadim, för att få rädda undan sitt hus från att rivas och ge plats åt ett nytt shoppingcenter. Han får hjälp av en fd militärkompis som gjort karriär som advokat och som lyckats gräva fram en massa bevis för borgmästarens skurkfasoner. Andrey Zvyagintsev, tidigare bl a Elena (2011), berättar en synnerligen tung historia där livet kretsar kring sprit, våld och allmän dystopi och filmen känns som ett slag i solar plexus. Det hoppfulla lyser i princip helt med sin frånvaro och tillsammans med ett oändligt supande blir det till slut en aning för mycket av det mörka. Det är bra berättat och omskakande och något som förvånar är att Rysslands kulturdepartement är en av finansiärerna av denna film. Man undrar om det var ett misstag eller om det är så högt i tak att denna kraftfulla samhällskritik kan få statligt filmstöd. En klart sevärd film, för den som orkar...

13

Whiplash

3 +

Andrew’s högsta dröm är att bli en världskänd jazztrummis och som nyantagen på en anrik musikhögskola blir han ”upptäckt” av skolans (ö)kända jazzlärare/dirigent Fletcher. Fletcher agerar som urtypen för en pennalistisk militärsergeant och skriker och vrålar okvändningsord till eleverna och för en skräckregim baserad på tesen ”om Du inte (genom)lider smärta så kanDu inte nå världsklass och bli en ny Charlie Parker”. Scenerna där denna regim exemplifieras är många och långa och även om det är skickligt filmat och agerat så blir det i längden en smula tröttsamt, även för mig som en fd hobbytrummis. J.K Simmons (Fletcher) belönades med en Oscar för sin insats i denna filmen och gör onekligen en imponerande insats. När det är dags att summera och göra en helhetsbedömning så går det dock inte att komma ifrån att filmens sensmoral är högst problematisk och det drar tyvärr ned slutbetyget. Filmen är dock klart sevärd om än inte så bra som jag hade hoppats.

12

The Drop

4 -

På en sjaskig bar, ”Cousin Marv’s”, i Brooklyn håller Marv (James Gandolfini) och Bob (Tom Hardy) ruljansen gående. Baren ägs numera av kriminella tjetjener och den ingår i ett nätverk av barer som hanterar svarta pengar. När den tystlåtne Bob en kväll hittar en misshandlad och övergiven hundvalp träffar han samtidigt Nadia (Noomi Rapace) och via deras trevande relation dras Bob in i ett nätverk av tveksamma relationer och skumraskaffärer. Historien i sig känns ej så originell men det som bidrar till att göra filmen mer intressant är stabila och bra insatser av både Tom Hardy och Noomi Rapace. Det är dock oundvikligt att mycket fokus hamnar på, alltför tidigt bortgångne, James Gandolfini och denna roll känns som om den var skriven för honom. Han utstrålar en självklar auktoritet och tyngd och äger de scener han medverkar i, även om den roll han spelar är föga älskvärd och det är bara så sorgligt att han gått bort i förtid. På det hela en bra och habilt berättad historia som är klart sevärd.

11

Wild Tales

5 -

Den argentinske regissören Damián Szifrón långfilmsdebuterar med en utmanande och rejält skruvad episodfilm om hämnd, och dess konsekvenser, som genomgående tema. En av producenterna är Pedro Almodovar, vilket måhända kan ha bidragit till filmens, tämligen, hejdlösa stil. Historierna, som är oberoende av varandra, präglas av personer som av olika skäl har fått nog och nått sin bristningsgräns. Det må vara en person som vill göra upp med alla dem som behandlat honom illa genom åren, en person som fastnar i en ändlös byråkrati eller en person som på sin ”lyckligaste dag” kommer till en förfärande insikt. Sättet de hanterar dessa situationer är både omskakande, chockerande och faschinerande och det är helt omöjligt att försöka förutse vart filmen/historien skall ta vägen. Först i efterhand syns den röda tråden lysa klar och det är både häftigt och skickligt att kunna berätta en historia på ett sådant sätt. Filmen som helhet är en fantastisk upplevelse men det är förvisso kanske inte en film som passar/tilltalar alla. I min bok är det dock en av årets bästa filmer – gå och se!!!   

10

The Theory of Everything

3

Historien om fysikern Stephen Hawking, som efter en ALS-diagnos i 25 årsåldern fick beskedet att han hade två år kvar att leva, berättas av James Marsh. Filmen är till stor del berättad ur hans första hustrus, Jane, perspektiv, något som känns både intressant och adderar relevans eftersom hennes roll och inneboende styrka har en stor betydelse för både Stephen’s gärning och liv. Eddie Redmayne’s gestaltning av Hawking är onekligen imponerande och han blev dessutom belönad på årets Oscarsgala för sin prestation. Även Felicity Jones (Jane) gör en stabil och bra insats. Jämfört med ”The Imitation Game”, om matematikern Alan Turing, så tränger den här berättelsen något djupare in i tekniken (matematik, fysik) som i båda fallen utgör den energikälla som driver dessa ”genier”, men det blir i båda fallen mest lite halvhjärtat skrap på ytan. Synd, eftersom det hade kunnat bidraga till en djupare förståelse för hur de tänker, känner och resonerar. Hawkins livshistoria är klart faschinerande och intresseväckande men sättet den berättas på i James Marsch film följer, i alltför stor utsträckning, ”standardmallen” och schablonerna blir tyvärr alltför många. Helhetsmässigt kvalar den dock in som sevärd.

9

Palo Alto

3 +

Gia Coppola (barnbarn till Francis Ford) debuterar som regissör med en filmatisering av en novellsamling av James Franco, som f ö gestaltar en obehaglig fotbollstränare med tycke för tonårstjejer. Filmen kretsar allmänt kring ett gäng uttråkade och desillusionerade high-school-ungdomar i en sömnig förort, där de vuxna antingen är ointresserat frånvarande, likgiltiga eller drogflummiga. April (Emma Roberts) har förälskat sig i den flummige Teddy (Jack Kilmer), som egentligen är snäll men som är lättpåverkad, inte minst av sin smått psykotiska vän Fred och ständigt hamnar i trubbel. Scener staplas på varandra och det är lätt att få intrycket av att filmen egentligen inte handlar om någonting, men det är nog just detta som är filmens ryggrad. Sökandet efter mening och bekräftelse tar sig olika uttryck och valen man gör kan bokstavligt vara livsavgörande. Filmen har en uttalat mörk och dyster grundton och ångesten snarare tilltar än avtar allt eftersom historien löper framåt. Inte en helt enkel film att se, men svår att sluta tänka på och sakta så griper den tar och berör bitvis på riktigt. En klart sevärd film och det skall bli intressant att följa Gia Coppola’s fortsatta karriär.

8

The Riot Club

3 +

Lone Scherfig, som 2009 gjorde den förtjusande ”An Education” men som dock inte övertygade med ”En Dag” (2011), är tillbaka med en skrämmande historia om en herr(pojk)-klubb med fäbless för svineri och översitteri. Med anor från 1700-talet har en klubb med ca 10 extremt välbeställda studenter vid Oxfords universitet, som de uttrycker det, hedrat minnet av den famösa festprissen Lord Ryot. Detta tar sig primärt uttryck i en ceremoniell frackmiddag som, enligt ”mallen”, skall spåra ur totalt. Så sker även denna gång, med besked... Scherfig tecknar intressanta porträtt av några av karaktärerna i klubben, huvudsakligen av klubbens två nyaste medlemmar; Alistair (Sam Claflin) och Miles (Max Irons), där den senares romans med arbetarklasstjejen Lauren (Holliday Grainger) blir en icke oväsentlig del av historien. Filmen skildrar klasshatet som drivkraft och det är både skrämmande och rejält obehagligt att se, om än skickligt berättat. På minussidan hamnar lite väl övertydliga repliker och scener med de godhjärtade ”vanliga” människorna. För Scherfig är filmen ett steg uppåt jämfört med ”En Dag” men den kommer inte i närheten av ”An Education”...

7

Trevligt Folk

3 +

Den osannolika historien om hur Somalia som första afrikanska lag anmäls till bandy-VM har filmats av Karin af Klintberg i samverkan med bl a Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Bara det faktum att en kreativ, men smått galen, ide av entreprenören och fixaren Patrik Andersson i Borlänge på detta sätt kan omsättas i handling är onekligen en hjärtevärmande historia. Vi får följa den somaliska spelartruppens vedermödor sista halvåret fram till VM, från det att de för första gången står på ett par skridskor till matcherna borta i Sibirien. Lagets träning, under ledning av bandylegendaren Per Fosshaug, är en berg-och-dalbana och berättas ganska habilt och rakt på sak. Mer intressant blir de mer personliga skildringarna av spelarna och av fixar-Patrik och här finns några riktigt bra scener. Filip och Fredriks närvaro känns angingen påklistrad men bidrar dock till ett antal komiska situationer och är på det hela OK. Historien är ju i sig extremt relevant och filmens största styrka ligger nog i att visa kraften i det goda beteendet och i det goda agerandet. I dagens samhälle fokuserar media ofta på gnäll och klagomål och en film som denna, som väljer att lyfta fram det goda exemplets kraft, är därför extra välkommen.

6

Unga Sophie Bell

3

Amanda Adolfsson regidebuterar med en film om två bästisar (Sophie och Alice) som varit riktigt tighta under hela sin uppväxt. Vägvalen efter studentexamen blir dock en konfliktpunkt där den rastlösa och mer utåtagerande Alice ensam drar iväg till Berlin, där hon efter en tid hastigt avlider. För att förstå vad som hänt och söka svar beger sig då även Sophie till Berlin, där hon träffar olika personer i Alice bekantskapskrets och sakta börjar nysta i vad som egentligen hänt Alice. Filmen är ojämn; På den positiva sidan finns filmens upplägg och storyline, som är intressant och engagerande, och helt OK prestationer görs av Felice Jankell (Sophie) och Hedda Stiernstedt (Alice). På nersidan finns ganska stereotypa gestaltningar och en aningen sockersöt och polerad yta, där t ex Sophies hem är som taget ur ett heminredningsmagasin och hennes garderob också kan vara hämtad ur något trendigt magasin. Synd, för filmen förtjänar ett bättre helhetsomdöme och några scener är riktigt bra. Bra start dock av regidebutanten och här finns nog talang och förmåga till riktigt bra filmer framöver. Hennes debutfilm är dock sevärd.


5

Wild

3+

Cheryl Strayed’s bästsäljande berättelse om hur hon efter ett kraschat äktenskap och moderns sljukdom och bortgång, utan någon som helst vandringsvana, beger sig ut på ett ca 200 mil lång vandring längs USA’s västkust (den sk Pacific Crest Trial) har nu filmatiserats av Jean-Marc Vallée (tidigare bl a Dallas Buyers Club). Storyn och upplägget är en  klar parallell till  boken/filmen ”Tracks”, där dock huvudpersonen (Robyn Davidsson) hade ”sällskap” av tre kameler på sin vandring tvärs över Australien. Cheryl Strayed vandrade ensam men hennes möten med både lokalbesfolkning och andra vandrare ger visst tempo till berättelsen, samtidigt som hennes ensamhet i den karga men storslagna naturen är något bättre fångad än i ”Tracks”. Reese Witherspoon gör en riktigt bra insats i huvudrollen och bidrar starkt till att filmen sammanfattningsvis blir klart sevärd.

4

The Imitation Game

4-

Norske regissören Morten Tyldum (tidigare bl a Huvudjägarna) har nu fått ”Hollywood’s” förtroende att göra en film och valet av historia föll på, den av brittiska staten skändligen behandlade, Alan Turing’s livshistora. Ett matematiksnille som spelade en avgörande roll i arbetet med att knäcka nazisternas krypteringsmaskin/system ”Enigma” under 2:a världskriget och därmed förkorta kriget med (enligt vissa forskare) ca 2 år. Turing’s homosexuella läggning var enligt brittisk lag brottslig och ledde till att han dömdes och tvångskastrerades i början av 1950-talet, något som föranledde hans självmord. Huvudrollen spelas mycket förtjänstfullt av Benedict Cumberbatch och helt OK (om än inte fenomenala) prestationer görs av bl a Keira Knightley, Mark Strong och Charles Dance. Historien är i sig en riktig blodtryckshöjare och Tyldum berättar den habilt med återkommande tillbakablickar till Turings ungdomsår. Format och upplägg är dock för standardartat för att filmen skall kunna aspirera på de högsta betygen, men ”bara” Benedict Cumberbatch’s insats gör att den är klart sevärd.


3

Birdman

5-

Den yttre ramhandlingen till Alejandro González Iñárritu’s nya film (tidigare bl a Babel och Biutiful) handlar om en skådespelare, Riggan Thomson, som tidigare varit hyllad för sin roll som actionfilmhjälten ”Birdman” men vars karriär sedan många år är på dekis, och hans smått desperata kamp för att återta en plats i rampljuset. Detta via att sätta upp en pjäs av Raymond Carver på Broadway som han både regisserat och spelar en ledande roll i, något som inte precis blir en enkel resa då både hans egna demoner och kollegor och familjemedlemmar bidrar till att hela situationen blir smått kaosartad. Detta skulle kunna bli en traditionell och schablonartad ”come back”-historia men Iñárritu’s säkra regissörshand och utomordentligt bra skådespelarprestationer leder i stället till att det blir en imponerade och virvlande berättelse, hela tiden intressant och levande. Att Michael Keaton (vars egen livshistoria är slående lik den roll han spelar) gör sitt livs roll är en kraftig underdrift och han ligger i pole position för att kamma hem en Oscar-statyett för denna prestation. Till slutresultatet bidrar även mycket bra prestationer av bl a Ed Norton, Emma Stone, Zach Galifianakis och Naomi Watts. En helt underbar film – gå och se!!!


2

 Mommy

4+

Få nya, unga regissörer har på så kort tid nått världsrykte som Xavier Dolan, vars filmer tycks prenumerera på en plats vid de stora filmfestivalerna. Ofta kombinerar han dessutom regissörsrollen med att själv spela huvudrollen i filmen, dock ej denna gång då Antoine-Olivier Pilon mycket förtjänstfullt spelar ”Steve”, en kille i de övre tonåren med ADHD-diagnos och låg tröskel för att begå våldsamma handlingar. När han blir ”utslängd” från ett vårdhem låter hans mamma, Diana, honom flytta hem, men inte heller Diana har det enkelt och deras relation är ömsom konfliktfylld och ömsom spirande hoppfull. Grannen Kyla (en sjukskriven lärarinna) blir till ett stöd för Diana och lyckas även vinna Steve’s förtroende. Dolan’s filmer är alltid utmanande och intressanta och denna historia berättas både skickligt och med stor intensitet, det är dock inte en helt enkel film att se. Både Anne Dorval (Diana) och Suzanne Clement (Kyla, även fenomenal i Laurence Anyways) imponerar med fantastiskt bra prestationer och bidrar till ett mycket bra slutresultat, snudd på högsta betyg!


1

Pride

4

Det var många som ville stötta och visa solidaritet med de brittiska gruvarbetarna under deras utdragna strejk 1984-85, så ock gayaktivisten Mark Ashton som tar initiativ till en insamling till hårt ansatta gruvarbetare och deras familjer i ett mindre samhälle i Wales. De lyckas mycket bra med sina insamlingar men att ta emot pengar från gayaktivister visar sig vara långt i från någon självklarhet för gruvarbetarfacket och frågan leder till en rejäl kulturkrock i det lilla samhället. Matthew Warchus berättar den verklighetsbaserade historien med både skicklig och varsam hand, där ”feel-good” historien och ett flertal komiska inslag vilar på en resonansbotten av både allvar och utanförskap. Erfarna och skickliga Bill Nighy och Imelda Staunton gör mycket bra insatser och även flera av de yngre skådespelarna presterar mycket bra; t ex Ben Schnetzer i rollen som Mark. Det är lätt att överse med några lite väl flamsiga scener när helhetsresultatet blir såövertygande som här och till detta bidrar även eftertexterna. En klart sevärd film!


akesundelin.se © 2010 • Privacy Policy • Terms of Use