Dessa filmer har under året fått betyget 5 eller 5 -

Film på bio - 2016 års filmer

Filmerna har skrivits in i den tidsmässiga ordning jag har sett dem (dvs film nr 1 i listan är den första jag såg 2016). För den som är intresserad av att läsa vad filmkritikerna i svenska medier tyckte så finns länkar till "Kritiker.se" inlagda för varje film. Det finns även en länk till "IMDb.com"

53




52

Manchester by the Sea

5 -

När Lee Chandler (Casey Affleck), som jobbar som vaktmästare i Boston, nås av beskedet att hans bror, Joe (Kyle Chandler), avlidit i en hjärtattack åker han tillbaka till det lilla samhället Manchester och får då veta att han fått ”vårdnaden” av Joe’s 16-årige son Patrick (Lucas Hedges). Lee’s återkomst till Manchester blir allt annat än enkel och det är uppenbart att det finns saker i historien som varken är glömda eller bearbetade. Via återblickar skildras vad som tidigare hänt, bit för bit och den berättartekniken fungerar föredömligt bra och bidrar till att historien hela tiden griper tag och är högintressant. Tidigare teaterregissören Kenneth Lonergan visar sig ha ett ytterst känsligt handlag och lyckas kombinera komiska situationer och rappa repliker med den sorg, saknad och tragik som utgör fonden till historien på ett imponerande sätt. Både Kyle Chandler och Lucas Hedges gör bra prestationer och Michelle Williams imponerar stort vid de (alltför) få tillfällen hon är med. Stjärnan med stort ”S” är dock Casey Affleck som här gör en enastående bra insats. Hans odds för en ”Oscar” för denna roll lär vara låga och inte mig emot, både han och filmen är fenomenalt bra. Gå och se!!!

51

Rogue One – A Star Wars story 

4 -

Historien om hur en grupp rebeller lyckas stjäla ritningarna till “Döds-stjärnan” omnämns i den “första” Star Wars-filmen från 1977 och hur detta gick till berättas nu i denna film. Sedan Disney köpte rättigheterna till Star Wars står vi nu inför såväl en serie nya ”Star Wars”-filmer, där del VII hade premiär julen 2015, som olika kompletterande sidohistorier, varav ”Rogue One” är den första. Gareth Edwards har regisserat och precis som J J Abrams gjorde i Star Wars VII, så har han valt ett mörkare och mer brutalt anslag i sättet att berätta denna historia. Vi ser återigen en kvinna i huvudrollen, där Jyn Erso (Felicity Jones) leder gruppen som skall stjäla kartan till rymdstationen/”Döds-stjärnan” som hennes far, Galen Erso (Mads Mikkelsen) varit huvuddesigner av. Efter en hoppig inledning där handlingen flyttas från planet till planet i ett högt uppskruvat tempo, tar sig historien och den är helt klart habilt berättad, om än med (för min smak) överdrivet många och långa stridsscener. Jyn Erso är bra som hjälten, men hon är inte riktigt lika bra som Rey (Daisy Ridley) var i Star Wars VII. Ett ovanligt, men logiskt, slut bidrar positivt och sammanfattningsvis är denna ”sido-historia” något bättre än förväntat och den är helt klart sevärd (och ett måste för de inbitna).

50

Amerian Honey

5 -

Andrea Arnold, som imponerade stort med “Fish tank” (2010), är nu tillbaka med en ny film som även denna gång har en ung, stark kvinna i huvudrollen. 18-åriga Star (Sasha Lane) lämnar ett trasigt liv bakom sig och slår följe med ett gäng rotlösa ungdomar, en sk ”Mag crew” som reser runt och säljer tidskriftsprenumerationer, sedan hon fattat tycke för gruppens manliga och karismatiska ledare Jake  (Shia LaBeouf). Gruppens kvinnliga ledare Krystal (Riley Keough) fixar husrum på sunkiga motell, planerar säljområden och tar hand om pengarna medan ungdomarna festar loss på alkohol och lättare droger. Skildringen av den sektliknande gruppens resor och liv ger en påfallande autentisk, nästan dokumentär, känsla och Star’s ambivalens till såväl gruppens livsstil som kärleksrelationen till Jake imponerar stort. Debutanten Sasha Lane är enastående bra och även Shia LaBeouf, Riley Keough flera av birollsinnehavarna gör starka prestationer. Filmens längd (2 tim 45 min) kan avskräcka, men sällan har tiden gått så fort och hela berättelsen blir smått hypnotisk och, märker jag nu, svår att släppa och sluta att tänka på. Ett tydligt bevis på hur bra film kan beröra på riktigt – Andrea Arnold har gjort det igen! Gå och se!!!

49

Hell or High Water

4 +

Bröderna Toby (Chris Pine) och Tanner (Ben Foster), som valt olika vägar i livet, förenas i en kamp mot de giriga banker som hotar deras, högt belånade, föräldrahem med utmätning. De bestämmer sig resolut för att råna ett antal mindre Texas Midland bankkontor för att få ihop tillräckligt med pengar för att betala av banklånen. Allt utspelas i ett Amerika bortom drömmarna och illusionerna, präglat av arbetslöshet och uppgivenhet. David Mackenzie har gjort en ”ny-western” som suveränt fångar såväl småstadsmiljön i Texas som känslan av desperation och hopplöshet på ett imponerande sätt. Den åldrade Texas Ranger’n Markus Hamilton (Jeff Bridges) och hans side-kick Alberto Parker (Gil Birmingham) är snart bröderna på spåren och den sedvanliga katt-och-råtta-leken är här osedvanligt intressant och bra berättad. Genomgående bra prestationer av skådisarna med en extra eloge till Chris Pine och Jeff Bridges som imponerar stort. Även befriande att karaktärer i amerikanska filmer inte bara behöver vara stereotypt svart/vita utan kan få vara mer komplexa och mångbottnade. En riktigt bra film och bra berättad historia, snudd på högsta betyg!

48

Nocturnal Animals

4

Susan (Amy Adams) är en rik men uttråkad gallerist och (om)gift med en affärsman som visar sig vara otrogen. En dag så får Susan ett paket med ett bokmanuskript, som visar sig komma från hennes ex-make Edward (Jake Gyllenhaal), som hon bröt upp från många år tidigare. Boken visar sig handla om henne, hennes ex-make och deras dotter och i filmen berättas boken som en filmad parallellhistoria, en som det visar sig mardrömslikt brutal sådan… Fd modeskaparen Tom Ford, som regidebuterade med den stilsäkra och gripande filmen ”En enda man” (2009) har återigen gjort ett stilistiskt mästerverk, där flera av scenerna är så utstuderat vackra så att de kan fungera som tavlor. Detta utan att förta det faktum att filmen är mycket bra berättad, skönt oförutsägbar, skrämmande och bitvis gripande. Inledningsscenen är f ö bland det märkligaste och mest skruvade jag sett på länge. Begåvade Amy Adams och Jake Gyllenhaal gör starka prestationer och även i några biroller så presteras det riktigt bra och allt detta bidrar sammantaget till en mycket bra film som utan minsta tvekan är sevärd.

47

Fantastiska Vidunder och var man hittar dem

4 -

I JK Rawling’s magivärld omnämns en lärobok i ”Magizoologi” som skrevs av Newt Scamander på 1920-talet, ca 70 år innan Harry Potter-filmerna utspelar sig. Handlingen i filmen kretsar kring när New Scamander (Eddie Redmayne) kommer till New York med en väska full av ”magiska” (rymningsbenägna) djur. New York är då en stad som är hårt prövad av ”magiska” attentat och trollkarlsförbundet har fullt sjå att hindra att trollkarlsvärlden blir allmänt känd för ”världslingarna / mugglarna”. ”Harry Potter”-regissören David Yates har bevisat sin kompetens att berätta bra historier i denna magiska värld och denna film utgör inget undantag. Redmayne är lysande i rollen som Scamander och även i birollerna sker bra prestationer (bl a Ezra Miller i rollen som Credence och Kristina Waterston i rollen som Tina). Vissa sekvenser med magiska djur blir aningen långa och trollstavs-fighter är inte så upphetsande. Detta påverkar dock inte helhetsbedömningen i alltför stor utsträckning och de (något) nedskruvade förväntningarna jag hade kom på skam, för filmen har en charm som är svår att värja sig emot. Ryktet säger att detta är den första i en serie av fem (!) filmer och det är mycket som behöver beskrivas och introduceras i denna första film och detta bidrar till en aningen rörig inledning. Nu när det är ”gjort” så har vi att se fram emot nästa film och inte mig emot…

46

Jack Reacher - Never go back

3 -

Andra Jack Reacher-filmatiseringen, som är baserad på Lee Childs bok ”Ingen återvändo” (från 2014), fokuserar på Jack’s efterträdare på militärpolisens utredningsenhet, Susan Turner, som plötsligt anklagas för landsförräderi och detta visar sig, i vanlig ordning, vara en del i en mycket större härva av drog- och vapenhandel. I takt med att åren går får Tom Cruise kämpa allt hårdare för att behålla sin trovärdighet som actionhjälte och charmör och, trots ett antal scener med bar överkropp, så ser vi kanske snart slutet på denna typ av roller? Här är det OK, men inte mer, och att se Tom Cruise är lite av ”you know what you get”, men han kompenserar en del via hårdkokta och, i vissa fall, riktigt välvalda korthuggna kommentarer. Cobie Smulders (Susan Turner) är helt OK medan (bi)historien med den eventuella dottern Samantha (Danika Yarosh) känns mer än lovligt påklistrad. Edward Zwick (som tidigare bl a gjort ”Blood Diamond” och ”Motstånd”) kan sitt hantverk och i sin genre levererar han habil underhållning för stunden även om jag inte är övertygad om att världen och filmhistorien behöver fler filmer i denna serie…

45

Dagen efter denna

4 -

Filosofiläraren Nathalie (Isabelle Huppert) lever ett stabilt liv i Paris; gift sedan 25 år, har två uppvuxna barn och tillbringar somrarna i stugan i Bretagne. Denna stabilitet utmanas dock av en serie händelser där Nathalies man plötsligt lämnar henne, hennes mamma blir allt sjukare och hennes förläggare inte längre vill ge ut hennes böcker. Den förväntade krisen och sammanbrottet lyser här med sin frånvaro och fokus ligger snarare på hur Nathalie kämpar för att behålla fattning och balans och detta skildras med varsam hand av regissören Mia Hansen-Løve. Favoriten Isabelle Huppert gör, som vanligt, en stark insats och hon bär formligen filmen på sina axlar (hon är med i nästan alla scener). Tempot är lågt och eftertänksamt och mest intressant är att följa hur Nathalie brottas med känslorna inför såväl sin nyvunna ”frihet” som ensamhet. På minussidan hamnar ett lite väl distanserat och kyligt betraktelsesätt som bidrar till att historien bara delvis griper tag och berör. Filmen är dock utan tvekan sevärd!

44

Dr Strange

3

Floden av Marvel-filmer har varken sinat eller ens mattats av och nu introduceras vi till en ny figur – Dr Strange (i Benedict Cumberbatch’s gestaltning). Strange, som nått kirurgins elitdivision via sina händers fenomenala precision, råkar (naturligtvis) ut för en bilolycka som förstör finmotoriken i hans händer och han tvingas då söka vägar att läka sina skador och han hamnar till slut i obskyra kvarter i Katmandu, där mästaren ”The ancient one” (Tilda Swinton) utbildar Strange i mystik och magi där man bl a kan vrida tid, rum och andra dimensioner på ett sätt som för tankarna till Christopher Nolan’s ”Inception”. Ondskan gestaltas av Kaecilius (Mads Mikkelsen) utgör en farlig motkraft till Strange och som kämpar för att förstå hur han kan locka fram de onda kosmiska krafterna. Skräckfilmsregissören Scott Derrickson’s film är påfallande ojämn, där nackdelarna primärt består av omotiverade och tröttsamma ”vrida-på-rum” scener medan filmens styrka ligger i bra prestationer av primärt Cumberbatch och Swinton och ett antal skönt skruvade kommentarer som uppvisar såväl distans som självironi. Som förväntat så missar inte Marvel’s ekonomer heller tillfället att pitcha för kommande filmer i denna (vad vi kan antaga) serie. Sammanfattningsvis bra och underhållande action som definitivt utgör bra underhållning för stunden.

43

Jätten

4 +

Huvudpersonen i Johanns Nyholms nya film är Rikard, en 30-årig passionerad och skicklig boule-spelare. Rikard som är svårt missbildad och autistisk och bor på ett hem för funktionshindrade blev bortlämnad vid unga år av sin psykotiska mamma (som bor/vårdas på ett annat boende) och saknaden efter sin mamma är ett ständigt öppet sår i Rikards själ. Rikards stora dröm är att spela Nordiska mästerskapen i boule, men en olycka i boulehallen sätter sånär stopp för de planerna. Vid Rikards sida finns den äkta vännen Roland, gestaltad med mycket värme och integritet av Johan Kyhlén och det stödet visar sig verkligen behövas då Rikard blir utsatt för både mobbing och misshandel. När livet blir för tungt glider Rikard iväg i en fascinerande fantasivärld där han förvandlas till en 75 meter hög jätte, vandrande runt i ett halvpsykedeliskt naturlandskap till tonerna av ”western-liknande” musik av Björn Olsson. Nyholm berättar med varsam hand en historia som är både gripande och som berör på riktigt och starka prestationer görs, förutom av Johan Kyhlén även av Christian Andrén (som enligt uppgift fick tillbringa uppåt 4 timmar för att sminkas till Rikard) och Anna Bjelkerud i rollen som Rikards mamma. Detta är utan tvekan en av 2016 års bästa svenska filmer och den är absolut sevärd!

42

Min pappa Toni Erdmann

5

Att en knappt tre timmar lång tysk, svart komedi skulle bli den hetaste kandidaten till ”2016 års bästa film” känns ju helt osannolikt, men efter att ha sett Maren Ade’s skruvade och oförutsägbara historia så är det bara att konstatera att just så är det. I centrum finns den åldrade musikläraren Winfried, som nästan tvångsmässigt älskar practical jokes och då, mha löständer och peruk, förvandlas till ”Toni Erdmann”. Komedi blir ofta riktigt stor när den vilar på en resonansbotten av allvar och så är det här, där Winfried’s relation till sin dotter Ines är minst sagt ansträngd. Utåt är Ines en framgångsrik management-konsult, just nu på uppdrag i Bukarest och i ett desperat försök att komma närmare sin dotter (som bakom fasaden av en lyckad karriärist egentligen är allt annat än lycklig) bestämmer sig Winfried/Toni att åka dit och ”hälsa på”. Maren Ade’s skickliga handlag imponerar stort och berör djupt in i hjärteroten och imponerar gör verkligen även Peter Simonischek och Sandra Hüller i rollerna som Winfried/Toni respektive Ines och även samspelet dem emellan är av yppersta klass. Att sedan slutet är riktigt elegant gör ju inte precis saken sämre. En fantastiskt bra och gripande film – Gå och se!!!

41

The Magnificent Seven

2 +

Amerikanska filmproducenter (och dess finansiärer) gillar att göra re-makes och nu har Antoine Fuqua tagit sig an historien som Akira Kurosawa gjorde odödlig i mästerverket ”De sju samurajerna” från 1954 och som även filmades i Western-kostym av John Sturges 1960. Skådespelarlistan är stjärnspäckad men det är egentligen bara två som övertygar; Chris Pratt och Ethan Hawke, medan  Denzel Washington i huvudrollen är förvånansvärt platt och ointressant. Historien om hur några förtryckta medborgare, under ledning av rakryggade änkan Emma Cullen (Haley Bennet) hyr in sju hårdföra revolvermän är känd och vi bjuds inte på några överraskningar där. Att det blir en överstyrd final känns inte heller som en överraskning och filmens behållning finns snarare i början och då gruppen av revolvermän samlas och förbereder sig. Någon stor film är det dock inte frågan om (och det var kanske inte heller avsikten), men som underhållning för stunden är den dock hyfsat OK. Men inte mer än så…

40

Snowden

4 -

Att Oliver Stone kan regissera bra film visade han redan I mitten av 1980-talet med filmer som “Salvador” och “Plutonen”. Sedan dess har väl hans filmer varit lite av en berg-och-dalbana och nu har han tagit sig an historien om Edward Snowden. De stora dragen i historien är nog bekanta för alla men vi får här en mer ingående bild av Snowdens liv innan han blev världskändis i samband med att han gick ut offentligt i Hong Kong 2013 och läckte sekretessbelagda dokument som påvisade existensen av storskaliga och topphemliga amerikanska övervakningsprojekt. Joseph Gordon-Levitt gör en stabil och bra insats i rollen som Edward Snowden och han är även förvånansvärt porträttlik. I rollen som Ed’s flickvän, Lindsay Mills, ser vi Shailene Woodley och denna roll ges oväntat stort utrymme i historien. Att problematiken med storskalig övervakning sätts i fokus är bra och viktigt och Oliver Stone kan sitt hantverk och gör på det hela en bra insats. Några schablonmässiga undertoner finns men det stör inte i alltför hög grad. En viktig och relevant film som är klart sevärd och där slutet är riktigt elegant…

39

Jason Bourne

2 +

Paul Greengrass, som regisserade del 2 och 3 i den ursprungliga “Bourne-trilogin”, är återigen regissör när Matt Damon återvänder en 4:e gång som Jason Bourne. Man kan ju ha sina misstankar kring vad det är som övertygat Matt Damon att göra ytterligare en film i serien och ur ett kvalitetsmässigt perspektiv borde han nog ha fattat ett annat beslut. Historien denna gång är i stort en upprepning med extra allt; elakare spionchefer (Tommy Lee Jones), snyggare och smartare spionjägare (Alicia Wikander) och mer överstyrd action än någonsin tidigare. En biljakt i slutet är tyvärr så parodisk att man famlar efter skäms-kudden… De första tre filmerna höll en för genren riktigt hög nivå där båda Matt Damon och storyn var bra. Det är en skön konst att sluta i tid men trycket från ekonomerna på filmbolaget blev nog för stort och det nog därför de fortsätter att mjölka ”Bourne”-storyn. I det goda fallet sätter man punkt nu, men jag är rädd att det inte blir så. Om man är snäll så är detta OK underhållning för stunden, men absolut inte mer än så…

38

Captain Fantastic

5 -

Ben Cash (Viggo Mortensen) och hans fru Leslie och deras sex barn har skapat sig sitt eget paradis i skogarna i nordvästra USA där de med pedantisk noggrannhet och envetenhet fostrar sina barn till att bli starka, kunniga och tänkande individer och på alla sätt rustade för att klara sig själva. När hustrun blir sjuk och sedermera tar sitt liv tvingas Ben och barnen ut på en resa till södra USA, där Leslie’s föräldrar avser att begrava henne. Föräldrar som är helt oförstående till dotterns och mågens val av livsstil. Matt Ross berättar, via formatet av en road movie, en historia som är relevant, bitvis provocerande och riktigt, riktigt intressant (jag använder det ordet ”trots” att Ben i filmen uttryckligen förbjuder det…). Viggo Mortensen är fantastiskt bra och han gör här sin hittills starkaste insats och även flera av barnen  / ungdomarna presterar riktigt bra. Det går att störa sig på några detaljer, men jag väljer att kapitulera för en härlig film som är det kanske mest befriande och härligt tankeväckande som visas på bio just nu. Gå och se!!!

37

Legenden om Tarzan

3

Det har genom åren gjorts ett antal ”Tarzan”-filmer och nu har även ”Harry Potter”-regissören David Yates gjort sin version och här är det helylle och ”PK” som gäller. Bovarna utgörs av belgiske kung Leopold (som vill förslava Kongo) och hans utsända ”redskap” Leon Rom (Christoph Waltz). På falska premisser lockar de tillbaka Lord Greystoke/Tarzan (Alexander Skarsgård) till Kongo med avsikten att överlämna honom som ”betalning” i utbyte mot en kista diamanter. Tarzans uppväxt skildras via återblickar och den berättartekniken fungerar bra och Skarsgård gör, på det hela, en helt OK insats och filmens behållning utgörs till stor del dessa tillbakablickar. Waltz är lika diabolisk som skurk, som vi nu vant oss att se honom, men den gestaltningen börjar tyvärr kännas alltför bekant. Att man valt att ösa på med våldsamt överstyrda scener i slutet är helt i enlighet med förväntningarna, men det är återigen synd att gå till överdrift på detta sätt och man undrar vilka som tilltalas av sådana onödigheter…? Sammantaget så är detta en Tarzan-version som bitvis glimtar till och får lite nerv men svackorna finns tyvärr också där, men den är definitivt OK som underhållning för stunden.

36

Kollektivet

4

Thomas Vinterberg, som gjorde 2012 års bästa film; ”Jakten”, är tillbaka med en historia om ett kollektiv i 1970-talets Köpenhamn. TV-journalisten Anna (Trine Dyrholm) är uttråkad och övertalar maken och arkitekturläraren Erik (Ulrich Thomsen) och dottern Freja (Martha Sofie Wallstrøm Hansen) att omvandla Eriks stora föräldrahem till ett kollektivboende. Raskt intervjuas ett antal kandidater och snart är huset omvandlat till ett myllrande kollektiv, med husmöten, fester och gemenskap. Annas förmodat frigjorda livssyn ställs dock på prov när Erik meddelar att han inlett ett förhållande med Emma (en av hans elever) och vill att hon också flyttar in i kollektivet. Vinterbergs skildring av kollektivet är stabil och bra, även om ett antal sidohistorier förtar fokus från relationsdramats huvudtema. Dyrholm och Thomsen gör (återigen) starka insatser och bidrar starkt till att filmen bitvis  lyckas beröra på riktigt. På plussidan hamnar även det faktum att Vinterberg undviker ett antal schablonartade trådar vilket bidrar till att historien då och då på ett skönt sätt blir oförutsägbar. Lika bra som ”Jakten” är den inte, men filmen är dock helt klart sevärd.

35

Livet efter Dig

3 +

Jojo Moyes bästsäljande roman från 2012 har filmatiserats av långfilmsdebuterande Thea Sharrock och där Moyes även står för manus. Rikemanssonen Will Traynor (Sam Claflin) är totalförlamad efter att ha blivit påkörd av en motorcykel och arbetslösa yrvädret Louisa Clark (Emilia Clarke) söker och får en tjänst som personlig assistent till Will. Detta är en traditionell rom-kom (och den låtsas inte heller vara något annat) där en inledningsvis trubbiga och tjuriga Will snabbt faller till föga och mjuknar av Lou’s charm och ysterhet. Paralleller finns även till t ex ”En oväntad vänskap” (2012) och det är på det hela inte mycket som överraskar, men här finns dock en charm som är svår att värja sig emot. Störst förtjänst till detta har utan tvekan Emilia Clarke som, trots att hon ligger på gränsen till överspel, övertygar som spralligt charmtroll med fallenhet för färgstarka kläder i ”50-talsstil”, medan Sam Claflin gör en mer träig och relativt ointressant gestaltning av en yuppie som inte kan komma över att hans tidigare liv har blivit slaget i spillror. Ett ärligt uppsåt och god dos charm gör att denna rom-kom lyckas sträcka upp huvudet något högre än många liknande filmer i denna genre.

34

Saint Amour

3 -

Jean (Gerard Depardieu) och hans son Bruno (Benoît Poelvoorde) besöker den årliga lantbruksmässan i Paris, där Jean har ambition att vinna pris för sin tjur medan Bruno mer längtar efter att dränka sorgerna i gratisvin på mässan. Efter en palaver bestämmer de sig för att hyra en taxi (med chaufför) och åka på en riktig vinresa runt Frankrike. Benoît Delépine och Gustave Kervern, som fö regisserade ”Den siste mammuten” 2010, har återigen gjort en lite små-skruvad road-movie. Depardieu är stabil och bra i rollen som far som försöker övertyga sonen att ta över gården och även Poelvoorde gör en bra insats som den patetiska och försupne sonen. Med taxi-chauffören Mike (Vincent Lacoste) så blir den knasiga trion komplett det är onekligen en märklig resa de genomför. Tyvärr så är den varken särskilt rolig eller intressant och för oss som är svaga för franska filmer så blir det tyvärr en rejäl besvikelse. Inte ens ”berusningens (fyllans) 10 olika stadier”, som måhända kändes bra på manusstadiet, blir särskilt intressant. Om man skruvar ned förväntningarna så kan den dock kvala in som sevärd.

33

Money Monster

3

Lee Gates (George Clooney) är en ekonomijournalist av den lindrigt sagt publikfriande, fast snarare vulgära, typen som via sin TV-show lockar småsparare till ”bombsäkra” investeringar. När ett företag som sysslar med högfrekvenshandel via datorer, som Lee haussat, får problem så förlorar många småsparare sina insatser. För en av dessa, Kyle Budwell (Jack O’Connell), brister det totalt och han beger sig till TV-studion, där han i direktsändning tar Lee och personalen som gisslan och han tvingar dem att fortsätta direktsändningen. Jodie Foster, denna gång som regissör, försöker berätta en sedelärande historia om hur skrupulösa finanshajar ständigt roffar åt sig och där småspararna ständigt bir upplurade ”på läktaren”. Detta är angeläget och relevant, men tyvärr varken intressant eller övertygande berättat. Visst är det kul att se George Clooney och Julia Roberts (TV-producent) igen och båda presterar helt OK men filmen är förutsägbar och lyckas inte (mer än undantagsvis) beröra och den känns välment men ganska pliktskyldigt gjord. Synd för inom detta område finns, med all sannolikhet, många historier som är väl värda att berättas. Som underhållning för stunden är även denna film helt OK.

32

Now You See Me - 2

3

2013 kom den första filmen, i vad man kan antaga är ännu en serie, om en grupp publikfriande magiker; The Horsemen. Nu har man bytt regissör och några skådisar och historien fortsätter, denna gång handlar historien om hur en omtyckt och populär IT-magnat skall avslöjas som en riktig bov med onda avsikter. Föga nytt i den ”röda tråden” mao, för här ligger huvudpoängen på hur magi och skickliga illusioner används för att genomföra ”Robin-Hooda-aktiga” rån och avslöjanden. Jon M. Chu har nog haft hyfsat höga ambitioner med denna film och han har engagerat en parad av kända skådisar (bl a Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Woody Harrelson, Daniel Radcliffe, Morgan Freeman och Michael Caine) för att nå sina mål. Magi på film är dock svårt att göra riktigt intressant, hur rappt och fartfyllt det än berättas och det svaga manuset lyser igenom högst påtagligt och bidrar till att filmen inte lyckas lyfta. Som underhållning för stunden är den dock helt OK.

31

Nice Guys

3

Två privatdetektiver, Holland March (Ryan Gosling) och Jackson Healy (Russel Crowe), med högst rymligt moraliskt samvete väljer att samverka i sökandet efter Amelia som är indragen i en historia med kopplingar till porrbranschen där flertalet inblandade mördas, en efter en. Shane Black, som bl a låg bakom ”Dödligt Vapen”-filmerna, har här hittat ett nytt radarpar i form av Gosling och Crowe och det omaka paret är onekligen lika underhållande som Mel Gibson och Danny Glover var. Svagheten i filmen är huvudsakligen kopplad till manus och intrigen i sig, som mest känns rörig och spretig. Nu blir det mest en samling scener staplade på varandra och visst finns komiken där, men där finns även tveksamma inslag där t ex March’s medföljande 13-åriga dotter Holly, förvisso mycket bra gestaltad av Angourie Rice, hamnar i scener och dialog som gränsar till det osmakliga och ”gubbsjuka”. Om ekonomerna får styra så väntar säkert uppföljare och med bättre manus så finns här förutsättningar för en ny, rapp och väloljad actionkomedi-serie. Denna första film kvalar in som sevärd, men här finns mer potential…

30

The Dressmaker

4 -

När Tilly Myrtle efter många år återvänder till sin hembygd på den australiska “vischan”, på 50-talet, för att ta hand om sin gamla, sjuka mor så gör hon det som en sömmerska i världsklass. Att symaskinen kan ersätta puffror i en ”western”-liknande film är onekligen ett nytt grepp och det är bara ett exempel på en rad skruvade inslag i denna film, som bitvis för tankarna till Wes Andersson och hans senaste film ”The Grand Budapest Hotel”. Mystiken kring ett påstått mord, som Tilly anklagas för, utgör en sorts röd tråd som berättelsen kretsar kring. Jocelyn Moorhouse har onekligen tagit ut svängarna i denna film och mycket av detta är klart positivt, där t ex Kate Winslet (Tilly) och Hugo Weaving (sergeant Farrat) övertygar med stabila insatser. Det saknas dock inte svagheter och där finns bl a kärlekshistorien med den ointressante Teddy (Liam Hemsworth) och en väl rörig intrig som bidrar till att filmen ibland svajar betänkligt. Trots svackorna så överväger dock fördelarna och det är på det hela en underhållande och sevärd historia och Kate Winslet som hämnerska med ”nål och tråd” är utsökt raffinerad.

29

Dottern

4

Den australiske teaterregissören Simon Stone långilmsdebuterar här med en filmatisering av Henrik Ibsens pjäs ”Vildanden”. Fonden för dramat utgörs av den åldrade fabrikören Henry’s kommande bröllop med den betydligt yngre Anna. När sonen Christian återvänder efter många års frånvaro träffar han sin barndomskompis Oliver, som numera är gift med Charlotte och tillsammans har de dottern Hedvig. På klassiskt maner finns här oanade kopplingar, som undertryckts under många år, men som nu blottläggs bit för bit och snart är alla insnärjda i en infernoliknande situation. Stone gör en stabil insats och till det positiva helhetsintrycket bidrar även starka prestationer av rutinerade Geoffrey Rush (Henry), Miranda Otto (Charlotte) och inte minst av nya bekantskapen Odessa Young som gestaltar dottern Hedvig på ett riktigt imponerande sätt. På det hela en gedigen och bra film som bitvis lyckas beröra på riktigt och som helt klart är sevärd!

28

Our kind of traitor

3

När Perry (Ewan McGregor) och Gail (Naomie Harris) är på en “försoningsresa” i Marocko råkar Perry träffa den gåtfullt märklige ryske affärsmannen Dima (Stellan Skarsgård) och bjuds med på en skruvad fest. Dima, som är pengatvättare åt den ryska maffian, är dock hotad till livet och så även hans familj och han övertalar Perry att överlämna en minnessticka med information till den brittiska säkerhetstjänsten, med förhoppning om att Dima och hans familj ska få asyl i Storbritannien. Detta visar sig dock vara svårare än de hoppats på och trots välvillig insats av den brittiske agenten Hector (Damian Lewis), som dessutom motarbetas av sina chefer, så staplas svårigheterna på varandra. Susanna White’s film, som bygger på en roman av John Le Carré, är ett habilt hantverk med stabila insatser av såväl Skarsgård, McGregor, Harris och Lewis. Dock utan att imponera och slutintrycket är en tämligen förutsägbar standard-thriller som förvisso är sevärd men som tyvärr inte övertygar mer än så.

27

Bumerang

3

När Antoine var 10 år så förlorade han sin mamma under oklara omständigheter och 30 år senare håller han på att tappa fotfästet i tillvaron då han inte kan sluta grubbla över vad som egentligen hände när hans mamma dog. Familjen (främst pappan) har dock monumentalt svårt för att prata om vad som hände och systern Agathe, som varit hans stöd under många år, börjar också ge upp hoppet om att brodern ska kunna släppa moderns död och gå vidare i livet. Antoine hittar dock en tråd som han börjar nysta upp och plötsligt vecklar historien ut sig. Laurent Lafitte (Antoine) och  Mélanie Laurent (Agathe) gör helt OK, om än inte lysande, prestationer, likaså pappan (Wladimir Yordanoff). François Favrat’s film är en ojämn historia som i sina bästa stunder är intressant och någorlunda spännande, men vars svackor och tämligen förutsägbara slut drar ned helhetsbetyget något. Filmen kvalar dock in som sevärd.

26

Malony

4

Malony tycks ha fötts in i ett liv av utanförskap och ungdomsbrottslighet och redan vid sex års ålder får vi se när hans ensamstående mamma ger upp och Malony får sedan växa upp på olika institutioner. Vi möter honom igen ca nio år senare, då skolan och socialen i princip har gett upp. En domare med ansvar för barn- och ungdomsmål, Florence Blaque (som spelas mycket förtjänstfullt av Catherine Deneuve) och hans övervakare Yann (Benoît Magimel) är många gånger på väg att ge upp hoppet om Malony vars livsresa tycks förutbestämd mot fängelset. Rod Paradot’s gestaltning av Malony är mycket stark men långt ifrån insmickrande. Tankarna går till filmer som Xavier Dolan’s ”Mommy” och den irländska ”The selfish giant” som också handlar om ungdomar vars inre ofta är som en obändig tornado som leder till att de ofta hamnar i konflikt med allt och alla. Emmanuelle Bercot gör det inte lätt för vare sig själv eller för oss tittare då hon utan att döma berättar en både skrämmande och omskakande historia som sakta ”kryper under skinnet på en”. Filmen är bitvis jobbig att se men den griper tag och lyckas bitvis beröra på riktigt och den är absolut sevärd (för den som orkar)...

25

Bad Neighbours - 2

2 -

Nicholas Stoller har fått uppdraget att regissera uppföljaren till den flåshurtiga och smått pubertala ”Bad neighbours” film som han gjorde 2014. I huvudrollerna återser vi Mac (Seth Rogen) och Kelly (Rose Byrne) som nu väntar sitt andra barn. När de denna gång skall försöka sälja sitt hus för att flytta till ett bättre område så ersätts den grabbiga partyklubben i grannhuset av en tjejig dito (under ledning av Shelby som spelas av Chloë Grace Moretz) och allt börjar om igen. Historien som var tunn redan i första filmen är ännu mer utspädd denna gång och de bitvis småroliga inslagen från första filmen lyser här med sin frånvaro. Denna gång kvalar tyvärr inte filmen in ens som underhållning för stunden. Undvik denna!

24

Captain America: Civil War

3 -

Marvel-fabriken producerar en strid ström filmer med allehanda superhjältar, såväl med de redan kända (Captain America, Iron Man, Black Widow m fl) med för varje film spelar de in några nya i historien varav denna gång Spider Man’s intåg på arenan får anses vara den mest överraskande (och onödiga). Grundstoryn i denna film handlar om att politikerna och FN, utifrån det faktum att flera skadats och dödats i samband med ”Avengers” kamp mot onda krafter (ref till de tidigare filmerna i Marvel-serien), vill begränsa superhjältarnas mandat och rätt att ingripa och jaga bovar. Detta leder till en splittring inom ”Avengers” där bl a Captain America vägrar låta sig styras av FN, medan bl a Tony Stark / Iron Man intar en annan hållning och snart slåss superhjältefalangerna mot varandra... Bröderna Anthony och Joe Russo, som även regisserade ”Captain America 2”, levererar här en mycket ojämn film som i sina bästa stunder är riktigt bra men som alltför ofta blir sentimentalt smetig eller actionmässigt överstyrd. Det är nu nästan omöjligt att hålla ordning på alla superhjältar och vem som håller ihop med vem och det är (alltför) gott om trådar till potentiellt framtida filmer... Jag känner dock att jag snart kommer att nå min mättnadsnivå av Marvel-filmer...

23

Eye in the Sky

4 -

Några radikala islamister samlas i ett hus i Nairobi som övervakas av drönare under brittisk ledning. Drönarna opereras av piloter som sitter i en container på en amerikansk flygbas och det brittiska politiska och militära ledningen finns i London. Helen Mirren spelar den överste som har det operativa ansvaret för operationen, som kompliceras av att en militär attack på huset där terroristerna förbereder två självmordsbombare kommer att medföra civila oskyldiga personer skadas eller dödas. Gavin Wood’s film är ingen renodlad actionfilm utan fokus ligger på besluten kring huruvida det är rätta att några civila dödas för att stoppa ett större attentat, något som ställer såväl drönarpiloter som den politiska hierarkin inför rejäla samvetskval. Helen Mirren övertygar igen med en bra och stabil insats som stenhård och resultatorienterad överste och det gör även Alan Rickman, i rollen som högste militär befälhavare, som med denna film tyvärr gjorde sin sista roll på vita duken. En bra berättad, skrämmande och högst relevant film som helt klart är sevärd.

22

Under Sanden

4 -

Ett “arv” från den tyska invasionen av Danmark under andra världskriget var ca 2 miljoner landminor som hade placerats ut i sanden längs Jyllands västkust. Danskarna valde sedan föga hedervärt att tvinga tyska krigsfångar att hitta och desarmera dessa landminor. Martin Zandvliet’s film handlar om den danske sergeanten Carl Rasmussen (Roland Möller) som, precis som flertalet danskar, känner ett uppdämt hat mot de fd tyska ockupanterna. Han får befälet över ett tjugotal unga tyska soldater, på gränsen till pojksoldater, som snabbt får en genomgång av hur man desarmerar minor innan de resolut sätts i arbete. Anspänning och ångest genomsyrar filmen som bitvis är riktigt jobbig att se men starka insatser av, framför allt, Roland Möller och några av de unga soldaterna bidrag till att filmen bitvis griper tag och berör. Några lite väl svartvita karaktärer drar ned betyget något men galenskapen i krigets konsekvenser skildras på det hela bra och relevant och filmen är klart sevärd.

21

Djungelboken

4

49 år efter Disney’s tecknade klassiker så har samma bolag gjort en ”re-make” och denna gång med John Favreau i regissörsstolen. Historien är den välkända så inga överraskningar väntar där. Det ”nya” är den grandiosa uppvisningen av vad datoranimation numera klarar av och filmmakarna tar det här till en ny nivå. Miljön i djungeln är häpnadsväckande bra och djuren är bildmässigt skapade på ett hänförande bra sätt. Den enda ”riktiga” människan i filmen är huvudpersonen som förtjänstfullt spelas av Neel Sethi. Det som blir ”pricken över i” är några av rösterna där t ex Bill Murray’s ”Baloo” är lysande och det är ett genidrag att låta Scarlett Johansson göra ormen ”Kaa’s” röst. Christopher Walken’s ”King Louie” är också minnesvärd och scenen i templet är tydligt inspirerad av överste Curtz i Francis Ford Coppola’s ”Apocalypse Now”. Man kan ha åsikter om det är rätt att ha med två sångnummer i filmen men jag störs inte alltför mycket över det utan låter mig charmas och svepas med i en imponerande teknisk uppvisning där Favreau lyckats med en bra balansakt som resulterar i en mycket sevärd film, som troligen uppskattas av de allra flesta, stora som små.

20

Klanen

4 -

Återigen en verklighetsbaserad historia och denna gång en ryslig sådan. När den argentinska juntan tappade makten i början av 80-talet så blev Arquímedes, som jobbat för statens underrättelsetjänst med att kidnappa och oskadliggöra meningsmotståndare, arbetslös. Han valde dock att ”öppna eget” och fortsätta kidnappa personer och sedan begära lösensumma. En skamlig verksamhet som blev än värre då offren oftast mördades även om lösensumman betalats. Familjens patriark, Arquímedes, tvingade även sina söner att medverka i kidnappningarna medan resten av familjen teg och valde att blunda. Pablo Trapero’s film är en omskakande upplevelse, speciellt när man vet att det har hänt i verkligheten. Guillermo Francella är mycket bra och kusligt obehaglig i rollen som Arquímedes, med tydligt psykotiska drag, och även i ett antal andra roller görs bra prestationer. Detta är raka mosatsen till en ”rom-kom” men om man är OK med att se en tung och omskakande film så är den definitivt sevärd.

19

10 Cloverfield Lane

3 +

När Michelle (Mary Elizabeth Winstead) vaknar upp efter en bilolycka så finner hon sig fastkedjad i en källare vars ägare, Howard (John Goodman), hävdar att han räddat hennes liv eftersom världen håller på att ”gå under” i en kemisk attack. Howard är en sk ”prepper” och har förberett en bunker för ”dommedagen” med mat, luftrening och vatten men frågan är om Michelle kan lita på honom eller ej. De första 2/3 av Dan Trachtenbergs film är som ett modernt kammardrama och ett riktigt välspelat sådant. John Goodman är i högform och Mary Elizabeth Winstead övertygar och även den tredje personen i bunkern, Emmet (John Gallagher Jr), gör en bra prestation. Samspelet mellan denna trio är nervigt och bra. Filmen tar dock en märklig vändning där sista tredjedelen utspelas utanför bunkern och här spårar filmen, enligt mitt tycke, ur på ett sätt som gör att jag tappar intresset. Detta är riktigt synd eftersom detta hade kunnat bli en riktigt, riktigt bra film. Nu blev det ”bara” bra och sammantaget sett så är filmen sevärd.

18

Eddie the Eagle

3 +

Många av oss kommer fortfarande ihåg när den osannolika brittiska  backhopparen Eddie the Eagle blev berömd och medias älskling i samband med OS i Calgary 1988. Denna historia har nu filmatiserats av Dexter Fletcher och det visar sig vara en både charmig och underhållande historia, om än något ojämn. Eddie spelas förtjänstfullt av Taron Egerton och i filmen har man adderat Hugh Jackman i rollen som Eddies motsträvige tränare, Bronson Peary, tillika ”side kick”. Det är svårt att inte låta sig charmas av Eddies lika naiva drömmar som obändiga envishet och om man inte vetat att historien är verklighetsbaserad skulle den kännas helt osannolik. Det är ingen stor film, men ibland är det skönt att se en feelgood-historia och då kan denna film passa riktigt bra.

17

Batman vs Superman; Dawn of Justice

1

Zack Snyder har tagit sig an uppdraget att regissera en lika märklig som krystad historia. Egentligen så förskräcker redan titeln och verkligheten visar sig överträffa mina värsta farhågor eftersom här blir i princip allt fel; storyn med kvasireligösa övertoner håller inte, Ben Affleck (Batman) och Henry Cavill (Stålmannen) är ointressanta och andra halvan känns som en lååååång ”boss-fight” från World of Warcraft. Att ekonomerna ser en möjlighet att mjölka superhjältefilmer ytterligare en gång är inte förvånande. Det som är helt obegripligt i sammanhanget är att Christopher Nolan är producent för denna smörja. Hur Nolan, som regisserat den fenomenala och definitiva ”Batman-trilogin” med Christian Bale i huvudrollen och med Heath Ledger i en oförglömlig roll som Jokern, kan låna ut sitt goda namn till denna kalkonrulle är en gåta. Handlar allt bara om pengar? När filmmakarna dessutom har mage att ”pitcha” för en fortsättning så är sammanbrottet nära. Detta är definitivt årets hittills sämsta film och med all sannolikhet hela 2016 års bottennapp. Undvik denna!!!

16

Room

4 +

Lenny Abrahamson, som senast gjorde den skruvade ”Frank” (2014), berättar denna gång historien om femåriga Jack (Jacob Tremblay) vars mamma Joy (Brie Larson) är kidnappad sedan 7 år och hålls fången i ett ljudisolerat skjul. Jack är alltså född i skjulet och han har aldrig lämnat det. Hans värld utgörs av rummet i skjulet där han hålls inlåst tillsammans med sin mamma och hans bild av världen utanför kommer i via en gammal TV och ett litet takfönster. Den enda person som Jack sett förutom sin mamma är ”Old Nick”, dvs mammans kidnappare som regelbundet besöker skjulet och förgriper sig på mamman medan Jack instruerats att ”sova” i en garderob. Denna hemska historia är inspirerad av Josef Fritzl-fallet i Österrike och berättas nästan helt ur Jack’s perspektiv där fokus ligger på rummet och Jack’s relation med sin mamma och där förövarens motiv har en mycket nedtonad roll. Brie Larson belönades rättmätigt med en Oscar för sin suveräna insats men även Jacob Tremblay’s prestation imponerar stort. Abrahamson uppvisar här stor skicklighet och varsamt handlag och historien lyckas gripa tag och beröra på riktigt. Inte en helt enkel film att se men det är utan tvekan en mycket, mycket bra film. Snudd på högsta betyg!

15

Mustang

4 +

När fem föräldralösa systrar i en turkisk by vid Svarta Havet, som har uppfostrats av sin mormor och morbror, tar ut svängarna när de firar att sommarlovet kommit så stämplas de snabbt som ”osedliga” och finner sig snart inlåsta i sitt hus där alla fönster blir gallerförsedda och där de bl a blir utsatta för ”husmorsträning”. Efter att systrarna lyckas smita iväg och gå på en fotbollsmatch, dit bara kvinnliga  åskådare fick tillträde (män var portade till den matchen efter huliganbeteenden på matchen innan), blir ”svaret” från morbror och mormor att börja gifta bort systrarna en efter en. Allt i enlighet med samhällets ”tradition och religiösa bestämmelser”. Deniz Gamze Ergüven berättar en skrämmande men gripande historia om hur unga flickor kuvas och likt ”mustanger” (vilda hästar) skall tämjas och göras fogliga så att de socialt traditionella mönstren kan bevaras. Starka prestationer görs i flera roller och bäst av alla är lillasyster Lale (Günes Nezihe Sensoy), som vägrar foga sig och ständigt söker en väg bort från det klaustrofobiska och alltmer fängelselika hus där de bor. Systrarnas starka gemenskap är mycket bra skildrad och i kombination med utsökt handlag från regissören blir det en helhet som är mycket bra berättad och, precis som i filmen ”Spotlight”, så är det en oerhört upprörande historia som är minst sagt svåruthärdlig att se. Återigen en mycket sevärd film, för den som orkar...

14

Brooklyn

4

Eilis Lacey (Saoirse Ronan) är en av många irländare som flyr arbetslösheten och vill skapa sig en ny framtid i USA. Hon får hjälp att hitta ett jobb och ett inackorderingsboende av den irländska prästen fader Flood (mycket bra gestaltad av duktige Jim Broadbent)  som sedan många år bor och verkar i Brooklyn. Saknaden efter sin syster och skuldkänslor för att det blev systerns uppgift att ta hand om deras mor tynger Eilis som har svårt att finna sig till rätta i Brooklyn. En vändning kommer dock när hon träffar den unga italienaren Tony (Emory Cohen) och de blir snabbt ett par men ett plötsligt dödsfall får dock Eilis att återvända till Irland några veckor och plötsligt ter sig livsvalen inte lika enkla längre... John Crowley berättar med varsam hand och med utsökta miljöskildringar en historia som sakta griper tag och lyckas beröra på riktigt. En stor eloge skall dock gå till Saoirse Ronan som imponerar med en lysande gestaltning av Eilis och sammantaget resulterar detta i en högst njutbar och klart sevärd feel-good-film.

13

Hail, Caesar

3 -

Bröderna Joel och Ethan Cohen har i snart 30 år levererat skruvade, intressant och ofta högkvalitativa filmer och det bidrar till att förväntningarna numera är högt ställda inför en ny ”Cohen”-film. Denna gång är de ganska lekfulla och blickar nostalgiskt tillbaka mot klassiska Hollywood-produktioner med storslaget koreograferade shownummer. Filmen utspelar sig i filmbolaget Capitol’s studios på 1950-talet, där Eddie Mannix (Josh Brolin) är produktionschef och i den rollen tvingas han agera allmän problemlösare, vare sig det handlar om kidnappade-, obegåvade-, gravida- eller missbrukande skådisar. Ett myller av kända namn återfinns i rollistan; förutom Josh Brolin även George Clooney, Ralph Fiennes, Scarlett Johansson, Tilda Swinton och Channing Tatum, för att nämna några. Även om deras bidrag i flera fall är bra och stabila så räcker det inte för att täcka upp för det faktum att filmen aldrig lyckas beröra eller bli intressant. Filmen är rörig och vare sig Mannix bekymmer eller ett krystat kidnappningsdrama fungerar som ”röd tråd” och kvar blir en snygg men innehållsmässigt tom produktion. Det är vanskligt att ha (för) höga förväntningar men bröderna Cohen’s kompetens är obestridlig så jag glömmer snabbt denna och ser redan nu fram emot deras nästa film...

12

Spotlight

4 +

Tom McCarthy’s film handlar om den verklighetsbaserade historien om hur en grupp grävande journalister på tidningen Boston Globe i början av 2002 avslöjade hur den katolska kyrkan systematiskt tystat ned ett stort antal sexuella övergrepp som präster under många år begått mot unga pojkar och flickor. Jornalistteamet leds av Robby Robinson (Michael Keaton) och de får stöd av den orädde och nytillträdde chefredaktören Marty Baron (Liev Schreiber), något som visar sig vara viktigt då deras granskning utmanar och synliggör hur kyrkan närmast impregnerat samhället och skapat sitt eget hemliga rättsystem. Skildringen av journalisternas tålmodiga grävande skildras på ett oglamoröst sätt och detta adderar mycket trovärdighet och det gör även en rad starka prestationer av bl a Mark Ruffalo, Rachel McAdams och redan nämnda Michael Keaton och Liev Schreiber. Historien är i sig upprörande och en rejäl blodtryckshöjare och eftertexterna späder dessutom på detta ytterligare. En mycket bra och absolut sevärd film!

11

Sauls son

5 -

Sonderkommando var den benämning som gavs åt fångar i Auschvitz-Birkenau som tvingades arbeta i gaskamrarna och krematorierna och som på så sätt kunde skjuta upp sin egen avrättning med ett par månader. När Saul (Géza Röhrig), som tillhör ett sådant Sonderkommando, en dag tror sig känna igen sin son bland de ihjälgasade inleder han en kamp för att förhindra att kroppen kremerades så att han istället kunde få till en judisk begravning. László Nemes film är näst intill outhärdlig att se, filmad med skakig kamera där Sauls ansikte nästan hela tiden är i fokus medan ohyggligheterna han tvingas medverka i ofta syns i kamerans ofokuserade fält. Ljuden är dock på intet sätt ”utsuddade” och realismen i scenerna är brutalt omskakande. Detta är kanske den jobbigaste filmen jag sett, men att ”bara” skildra hemskheter räcker inte för att en film skall få högt betyg. Géza Röhrig är fenomenalt bra och historien om Sauls kamp är mycket bra berättad och den griper tag och berör på ett sätt så att jag nästan mår illa. För den som orkar så väntar här en mycket stor filmupplevelse. Gå och se!!!

10

Deadpool

4 -

Tim Miller regidebuterar med en ytterligare en film i Marvel-serien, vars filmer sällan är barnförbjudna, men här får man nog säga att det är befogat. Wade Wilson (Ryan Reynolds) är en fd legosoldat som inte begåvats med varken samvete eller skrupler, men han är rapp i käften och sprutar ur sig one-liners av varierande kvalitet, allt ifrån hysteriskt roliga till fånigt träiga. När han drabbas av cancer dyker en gubbe upp och lovar att bota honom om han underkastar sig en tuff behandling som skall tvinga hans kropp att mutera så han får superkrafter (och blir till Deadpool). Kvaliteterna i Miller’s film ligger inte i själva historien utan i utförandet. Här är det sprängfyllt med distans och självironi, från inledningsekvenserna till eftertexterna och historien hoppar tidsmässigt fram och tillbaka under vägledning av Deadpool’s berättarröst. Upplägget med en superhjälte som inte vill vara en superhjälte funkar bitvis riktigt bra, men filmen är ojämn och tyvärr lite väl pubertal och den lyckas inte hålla en jämnt hög nivå. Skratten är dock många och filmen är tillräckligt bra för att kvala in som klart sevärd.

9

Creed - The legend of Rocky

3

Ryan Coogler, som regidebuterade 2013 med den starka ”Last stop Fruitvale station”, har åter valt att sätta Michael B Jordan som huvudrollsinnehavare. Denna gång gestaltar Jordan Adonis Johnson, son till Apollo Creed (en av Rocky Balboa’s berömda rivaler). Adonis Johnson lyckas så småningom övertala den åldrade Rocky Balboa att bli hans tränare och filmen följer till pricka den standardiserade storyline som man har skäl att förvänta sig. Jordan är helt OK även om hans insats inte precis bidrar till att filmen lyfter. Tessa Thomphson är något mer intressant i rollen som hans flickvän Bianca men den som gör den bästa insatsen är utan tvekan Sylvester Stallone. Hans gestaltning av den härjade och av livet märkta Rocky är förvånansvärt bra och bidrar till att filmen är något bättre än förväntat (befarat). De obligatoriska och lååånga boxningsscenerna är, i mitt tycke, mest tröttsamma men heder åt Sylvester Stallone som ger filmen ett hjärta och bidrar till att den trots allt är sevärd.

8

The Danish Girl

4 -

Historien om det unga danska konstnärsparet Einar och Gerda Wegener, där Einar blev den första i världen som genomgick en könskorrigerande operation, skildras här i en tämligen fri tolkning av Tom Hooper (som tidigare bl a gjort ”The King’s Speech”). Einar (sedemera Lili Elbe) gestaltas av Eddie Redmayne och han gör en stabil insats, om än aningen grund och lite väl ”poserande”. Starkast lyser Alicia Vikander i rollen som Gerda och hon har fått mycket beröm och även en Oscarsnominering för sin roll och allt detta är högst välförtjänt. Hon är riktigt, riktigt bra! När miljöer och scenerier är utsökt vackra och foto och ljussättning är av högsta klass så bidrar detta till att det blir lite väl mycket ”yta” på viss bekostnad av djup. Hoopers film kommer nog inte att gå till historien som den definitiva filmen om detta angelägna och relevanta ämne och det var kanske inte heller hans ambition. Några störande detaljer (typ miljöer från danska Vejle som inte alls skildrar ”dansk natur”) förtar dock inte det faktum att filmen är bra och klart sevärd.

7

The Big Short

4 -

Michael Burry (Christian Bale) är en excentrisk men skarpsynt fondförvaltare som gräver sig ned i siffror och, tre år före alla andra, ser att den amerikanska bolånemarknaden är en bubbla där banker, fondförvaltare och kreditvärderingsinstitut sitter i knät på varandra. Adam McKay skildrar skeendet fram till bankkraschen 2008  på ett annorlunda och bitvis nyskapande sätt där ett nästan dokumentärt anslag kombineras med komik och pedagogiska små ”föreläsningar” (av bl a Selena Gomez...). Förutom Christian Bale så är även Steve Carrel, Brad Pitt och Ryan Gosling med och de gör på det stora hela stabila och bra prestationer. Det sedelärande upplägget i berättelsen fungerar bra och sällan har begrepp som subprime-lån och CDO’er (typ ompaketerade och omvärderade obligationer) använts så frekvent och man vill ju gärna tro att ”världen” skulle ha lärt sig en läxa av det som skedde i USA men det finns tyvärr alltför många tecken på att så inte blir fallet. Sammanfattningsvis en bra film om ett angeläget ämne – klart sevärd!

6

The Revenant

4

Alejandro González Iñárritu är en av de mest spännande regissörerna och han gjorde rättmätig succé med sin förra film ”Birdman”, i mitt tycke 2015 års bästa film. Denna gång har ha inspirerats av en verklig historia som utspelar sig i ett kargt och ogästvänligt område längs Missourifloden i tidigt 1820-tal. En grupp pälsjägare har anlitat Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) som vägvisare men drabbas av svåra motgångar vid ett indianöverfall. På sin väg tillbaka till blir Glass anfallen och svårt skadad av en grizzlybjörn (en mycket omskakande och obehagligt realistisk scen) och han blir lämnad att dö av sin tidigare vän John Fitzgerald (Tom Hardy) och sveket blir totalt när Fitzgerald dödar Glass´ son som förtvivlat försöker hindra Fitzgerald att överge sin pappa. Iñárritu´s film är både brutal och vacker där barbariet i många våldsamma scener blandas med storslagna naturscenerier där naturens krafter ges fullt spelrum. DiCaprio är mycket bra och hans chanser att bli belönad av Oscars-juryn är nog bättre än någonsin. Även Tom Hardy’s prestation förtjänar beröm. Sammantaget är det en imponerande och bitvis gripande historia där dock vägen är intressantare än målet men det är definitivt en sevärd film, för den som orkar...

5

The Assassin

4

Hsiao-Hsien Hou’s film utspelar sig i 800-talets Kina och historien grundar sig på en gammal kinesisk saga, där en 10-årig flicka, Yinniang, kidnappas av en nunneorden och lärs upp till att bli en skicklig lönnmördare. Hon anses dock för vek i sinnet och ”bestraffas” med det svåraste uppdraget; att döda sin kusin som nu härskar över en provins och han var även tidigare Yinniang’s trolovade. Hou’s film är poetiskt vacker och föga inställsamt berättad; dialogen är sparsam och scenerna är långa där kameran ofta dröjer sig kvar vid en blick, en tanke eller ett moment. Några ganska spektakulära fighting-scener utgör dock abrupta avbrott den annars saktmodiga berättelsen och sammantaget är detta en ganska krävande film att se där det är något av en utmaning att fullt ut förstå handlingen. Det finns dock något faschinerande och kittlande kring historien som biter sig fast i minnet och är svår att släppa. Det är både skönt och en smula befriande att se en film som är både oförutsägbar och i sin berättarstil radikalt annorlunda än det mesta som visas på bio. Lite ”pretto”-varning är det, men för den som är filmintresserad och begåvad med en god portion tålamod så är väntar här en ganska häftig filmupplevelse.

4

Steve Jobs

4 -

Första filmen om Steve Jobs (av Joshua Michael Stern och med Ashton Kutcher i huvudrollen) var en riktigt medioker historia. Nu gör Danny Boyle, som bevisligen kan göra bra film, ett försök och till sin hjälp har han rutinerade manusförfattaren Aaron Sorkin och duktiga Michael Fassbender i huvudrollen. Boyle’s version är som en föreställning i tre akter, där handlingen utspelas vid tre utvalda dagar, alla i samband med produktlanseringar. Inledningen är lysande med rapp och vass dialog som snabbt fångar intresset. När mönstret blir bekant (framför allt tredje gången (akten)) så känns upplägget inte lika spännande längre och den omfattande dialogen känns lite väl pratig. Mycket fokus har denna gång lagts på relationen till Jobs första dotter, vars faderskap han länge och intensivt förnekade och det är på det hela ett bra grepp för att tydliggöra Jobs komplexa personlighet. Fassbender gör återigen en mycket bra insats och en eloge skall även gå till Kate Winslet som övertygar i rollen som Jobs lojala PR-chef. Boyle’s Jobs-film är mycket bättre än Stern’s pekoral och sammantaget en klart sevärd film. Nu känns det dock som om vi har sett nog med Jobs-filmer, men det är kanske mer en förhoppning än en förutsägelse...

3

Suffragette

4

Emmeline Pankhurst var en förgrundsgestalt i kampen för kvinnlig rösträtt i tidiga 1900-talets England. Sarah Gavron’s film handlar om fotsoldaterna i den tidiga feministrörelsen och hur deras kamp blev allt mer desperat i takt med ökande brutalitet från polisens och statens sida. I centrum för denna historia finns Maud Watts (Carey Mulligan), en tvätterska på ett sunkigt tvätteri sedan barnsben och märkt av mångåriga övergrepp, som halvt motvilligt blir indragen i suffregetternas kamp. Gavron’s film är en rak berättelse som andas kvalitet rakt igenom. Scenerierna i ett fattigt, skitigt London övertygar och favoriten Carey Mulligan gör återigen en lysande prestation. Starka prestationer göra även av bl a Helena Bonham Carter och Anne-Marie Duff och i en kort scen ser vi även Meryl Streep i rollen som Emmeline Pankhurst.  Förutom filmens uppenbara kvaliteter är detta en viktig film som de flesta borde se. De rättigheter som många idag har är lätt att ta för givna men vi har inte kommit dit vi är idag utan hård och envis kamp och detta får inte falla i glömska. Som eftertexterna påpekar så är dessutom detta ämne tyvärr fortfarande högst aktuellt i världen. Helt klart en mycket sevärd film!

2

Joy

3

David O Russel har återigen samlat teamet bakom ”Du gör mig galen!”, i vad som förefaller vara ett försök att återupprepa framgången. Denna gång kretsar (den verklighetsinspirerade) historien kring Joy Mangano som i tidigt 90-tal gjorde succe i amerikansk typ ”TV-shop” med sin uppfinning – en praktisk och innovativ skurmopp. Vägen till den succén var dock minst sagt en utmaning för en ”underdog” som Joy; ensamstående tvåbarnsmamma utan pengar och med en smått dysfunktionell familj och bekantskapskrets. Filmens behållning är (återigen) Jennifer Lawrence som lyckas göra Joy till en hyfsat intressant person.Tyvärr så är resten av filmen tämligen traditionell, platt och medioker och skådisar som Robert De Niro och Bradley Cooper övertygar inte alls såsom de gjorde i ”förra” filmen. David O Russel kan ju bevisligen göra bra film (även bl a  ”American Hustle”) men denna gång förmår han inte svara upp mot förväntningarna. Som underhållning för stunden är den OK, men inte mer än så...

1

Louder Than Bombs

5 -

Joachim Triers nya film handlar om hur en familj bearbetar sorgen efter att mammans död tre år tidigare. Mamman var en berömd krigsfotograf och inför en kommande minnesutställning ställs vissa saker på sin spets och blad för blad så vecklas olika dolda sanningar och spänningar upp och pappan och sönerna hanterar den uppkomna situationen på radikalt olika sätt. Joachim Trier, som senast gjorde den starka ”Oslo 31 augusti”, har nu fått chansen att göra en internationell storfilm och han axlar denna möjlighet på ett övertygande och imponerande sätt. Berättartekniken är ambitiös, på gränsen till pretentiös, med bl a omtag av vissa scener ur olika perspektiv där det framkommer att allt inte var såsom man först trodde. Starka rollprestationer (av bl a Gabriel Byrne, Isabelle Huppert, Jesse Eisenberg och David Druid) och ett fenomenalt känsligt handlag i konsten att berätta en historia gör att filmen blir en riktigt helgjuten upplevelse som hela tiden är intressant och lyckas beröra på riktigt. Gå och se!!!

akesundelin.se © 2010 • Privacy Policy • Terms of Use