Dessa filmer har under året fått betyget 5 eller 5 -

Film på bio - 2017 års filmer

Filmerna har skrivits in i den tidsmässiga ordning jag har sett dem (dvs film nr 1 i listan är den första jag såg 2017). För den som är intresserad av att läsa vad filmkritikerna i svenska medier tyckte så finns länkar till "Kritiker.se" inlagda för varje film. Det finns även en länk till "IMDb.com"

53

Wonder Wheel

4 -

Ginny (Kate Winslet) är en livsbesviken servitris med halvt uppgivna aktrisambitioner som bor och jobbar på Coney Island’s nöjesfält på 1950-talet, då nöjesfältet var på dekis. Hennes man Humpty (Jim Belushi) är karusellskötare och de har varsitt barn från tidigare äktenskap; Ginny’s 11-åriga son som redan är fullblodspyroman (!) och Humpty’s dotter Carolina (Juno Temple) som jagas av maffian då hon rymt från sin make (en maffiaboss). När Ginny en dag träffar Mickey (Justin Timberlake), en badvakt med författarambition, blommar hon upp och de inleder en sommarromans. Att Woody Allen vid 81 års ålder fortfarande är så produktiv är imponerande och även om detta inte är en av Allen’s allra bästa filmer så är den intressant den lyckas bitvis beröra. Till detta bidrar primärt Kate Winslet som är magnifik och det skulle inte förvåna om hon kan bli belönad av Oscar’s-juryn i början av 2018. Även Jim Belushi är bra men jag är inte lika imponerad av Justin Timberlake. Filmen känns i sitt upplägg lite som filmad teater, men om detta är en fördel eller ej kan det nog finnas olika åsikter kring. Sammanfattningsvis en klart sevärd film!

52

Skönheten och Odjuren

4

Miriam (Mariam Al Ferjani) är student i Tunis där hon en kväll har ordnat en studentfest. Denna kväll träffar hon Youssef (Ghanem Zrelli) och de bestämmer sig för att ta en promenad genom staden och på stranden. I nästa scen syns en uppriven och chockad Miriam springa förvirrat genom staden och en lång kamp inleds för att, med Youssef’s hjälp, försöka övertyga såväl sjukvård som polismyndighet att hon blivit våldtagen av två poliser i deras polisbil vid stranden. Khaled Walid Barsaoui och Kaouther Ben Hani har filmatiserat en verklighetsbaserad historia, berättad i nio olika scener/avsnitt, som både skakar om och berör. Miriams kamp mot byråkrati, fördomar och skuldbeläggande från en ändlös rad kedjerökande män är stoisk och Mariam Al Ferjani övertygar i rollen som Miriam och av det skrämmande he…te hon hamnat i. En obehaglig och omskakande film att se, men tyvärr fortfarande alltför aktuell, inte minst i ljuset av ”#meeto” som skakat om världen detta året. Helt klart en sevärd film, för den som orkar.

51

Star Wars - The Last Jedi

3 +

När det lackar mot jul så vet man numera att det vankas en ny ”Star Wars” film, eller möjligtvis en filmad bihistoria, typ ”Rogue One” som kom i december 2016. Nu är det andra delen i en utannonserad trilogi, där mörkrets makter gestaltas av chefsbusen ”Snoke” (Andy Serkis) och hans lärling Kylo Ren (Adam Driver) medan den goda sidan representeras av bl a Leia (Carrie Fisher) och nya hjälten Rey (Daisy Ridley). Denna gång har JJ Abrams tagit producentrollen och det är Rian Johnson som regisserat och flirten med fansen är uppenbar, alla ”måsten” är väl inplacerade och tom Yoda dyker upp i en sekvens, dock en smula omotiverat. Den egentliga story’n är inte helt enkel att mejsla ut bland alla actionstinna scener och mer diskuterande/resonerande scener mellan Rey och Luke Skywalker, som dragit sig tillbaka till en enligt belägen ö. Filmen är lång (nästan 2 ½ timma) och här finns helt klart svackor men fördelarna vinner dock en knapp, men distinkt seger. Daisy Ridley är fortfarande helt rätt som Rey och det är kul men samtidigt sorgligt att återse (tyvärr bortgångna) Carrie Fisher och Mark Hamill gör en helt OK insats som en åldrad och desillusionerad Luke Skywalker. Filmens största svaghet är nog att den är feg och satsar för mycket på säkra kort och här finns helt klart en risk att magin med denna filmserie försvinner. Där är vi dock inte ännu och man kan ju alltid hoppas att nästa film vågar ta ut svängarna lite mer. Dock helt klart en sevärd film.

50

Suburbicon

2 +

I den idylliska förorten Suburbicon, i 1950-talets USA, lever livet sin gilla gång fram till den dag då en färgad familj flyttar in för inleds en våg med trakasserier som stegvis eskalerar till extrem nivå. Detta är den ena tråden i filmen och den andra tråden handlar om grannarna till den färgade familjen, där den rullstolsbundna hustrun mördas framför ögonen på sin make, son och syster, i samband med ett inbrott. George Clooney har denna gång satt sig i regissörsstolen och han har fiskat upp ett manus som bröderna Cohen skrev för ca 20 år sedan. Det är mao en skruvad historia, förpackad i vad som känns som ett serietidningslikt format. Helt uppenbart finns här ett budskap, som Clooney vill berätta, om hur en välpolerad yta kan dölja en verklighet fylld med fördomar, hat och kriminalitet. Trots skådisar som Matt Damon och Julianne Moore i huvudrollerna så vill filmen inte lyfta och bitvis är den onödigt obehaglig i sin berättarstil. Filmens två ”röda trådar” vävs heller aldrig samman och hela upplägget känns en smula märkligt. Kanske bröderna Cohens manus skulle ha stannat kvar i byrålådan och Clooney hållit sig framför kameran… En knappt sevärd film.

49

Okänd Soldat

4

Lagom till firandet av Finlands 100-årsdag har en ny filmatisering (den tredje) av Väinö Linna’s klassiska roman premiär, denna gång med Aku Louhimies i regissörsstolen. Vedermödorna under det sk Finska Fortsättningskriget 1941-44 skildras via att vi får följa några soldater i en kulsprutepluton och deras vänskap och strapatser i skyttegravarna i såväl med- som motgång. I centrum finns Rokka (Eero Aho), en ärrad veteran från Vinterkriget som vet sitt värde men som inte tar någon skit från befälen och Eero Aho gör verkligen en storartad prestation i denna roll. Filmen är en av Finlands största produktioner och är en publiksuccé i hemlandet, där de fått möjlighet att se den ”oklippta” versionen som är ca 3 timmar lång, jmf med den version som går upp på svenska biografer som ”bara” är på 2 timmar och 15 minuter. Måhända ges en något bättre möjlighet att utveckla några av karaktärerna i den ”oklippta” versionen men Louhimies’ film är riktigt hyfsad i det avseendet, med undantag för några väl idealiserade gestaltningar av fru och barn som väntar och kämpar på där hemma, när ”mannen i huset” gått ut i kriget. Föga oväntat är det en mörk och bitvis jobbig film att se men historien är väl berättad och tillsammans med gedigna prestationer i ett flertal roller (Eero Aho redan nämnd) så blir slutresultatet riktigt bra. Helt klart en sevärd film.

48

Mordet på Orientexpressen

2 +

Agatha Christies klassiska kriminaldrama har återigen filmatiserats och denna gång är det Kenneth Branagh som dubblerar som såväl regissör som huvudrollsinnehavare. Hercule Poirot’s mustascher är lika spektakulära som fejkade och Branagh kämpar på med att ge honom attityd och karaktär och det är på intet sätt en dålig version av mästerdetektiven vi får se här. Grundhistorien (inklusive den snillrika upplösningen) är troligen välkänd för de flesta och där finns inget som överraskar och däri finns en del av filmens problem. Branagh har verkligen storsatsat i övriga roller, där bl a Judi Dench, Johnny Depp, Daisy Ridley, Michelle Pfeiffer, Penélope Cruz, Derek Jacobi och Willem Dafoe återfinns och flertalet av dem gör helt OK prestationer, även om ingen prestation direkt sticker ut. Filmtekniskt håller produktionen hög klass och miljöer och fotot imponerar till stora delar. Sammanfattningsvis så är dock detta en ganska onödig film då den egentligen inte tillför något till övriga filmatiseringar. I slutet så drar man sig inte heller för att lägga upp för en fortsättning och det är sannolikt inte sista gången vi får se Kenneth Branagh’s ”Poirot” på vita duken… Som underhållning för stunden är den OK, men inte mer än så.

47

The Foreigner

3

Rutinerade “Bond”-regissören Martin Campbell (”Casino Royale” och ”GoldenEye”) berättar denna gång en historia om hur en utbrytargren av IRA ånyo tar till vapen och sprider skräck i London via fasansfulla terrordåd. Fan, en av de omkomna, är dotter till Quan Ngoc Minh (Jackie Chan), en fd elitsoldat som pressar och tjatar på polisen för att få vetskap om vem som mördat hans dotter. Quan söker även upp fd IRA-medlemmen, men numera politikern Liam Hennessy (Pierce Brosnan) eftersom han är övertygad om att Hennessy vet vilka som ligger bakom dådet. När Hennessy vägrar hjälpa Quan bestämmer sig Quan för att göra Hennessy’s liv till ett he…e. Campbells film är smått schizofren där en intressant deckarintrig mixas med mer traditionella ”Jackie Chan”-scener där ”gubben” visar sig vara såväl en ultravig fighter och en über-smart gerillasoldat. Lite synd eftersom filmens grundintrig kring återuppväckt IRA-gren hade varit helt OK att väva filmens röda tråd kring. Det är dock helt klart habil och bra underhållning för stunden.

46

Thelma

4

Norska Joachim Trier, som imponerat stort med ”Oslo 31 augusti” och ”Louder than bombs”, har även han med övernaturliga inslag i sin senaste film. Redan i den kusliga inledningsscenen förstår man att något fasansfullt har hänt och bit för bit vecklas historien upp. Thelma (Eili Harboe) har fått en strikt religiös uppfostran men har nu lämnat familjehemmet för studier på ett universitet i Oslo, men hennes föräldrar, som hon samtalar med dagligen, har dock en anmärkningsvärd och smått osund koll på hennes schema och planering. I samband med att Thelma drabbas av epilepsi-liknande anfall träffar hon Anja (Kaya Wilkins), en studiekamrat som väcker känslor hos Thelma som hon får svårt att hantera. Joachim Trier visar ännu en gång att han är en av de intressantaste nordiska regissörerna och tillsammans med en fenomenalt bra insats av Eili Harboe så resulterar det i en film som berör samtidigt som den skakar om. Kärlekshistorien mellan Anja och Thelma är bra berättad och de övernaturliga inslagen är inget som egentligen adderar så mycket positivt till historien, men de förstör inte heller filmen. Helt klart en sevärd film.

45

Killing of a Sacred Deer

4

Yorgos Lanthimos, som fick flera priser för sin märkliga film ”Dogtooth” (2011), är nu tillbaka med en ny historia. Denna gång handlar filmen om skuld och botgöring och känns lite som ett klassiskt grekiskt drama förflyttat till vår tid. Den framgångsrika kirurgen Stephen Murphy (Colin Farrell) lever ett välbeställt liv med sin fru Anna (Nicole Kidman) och två barn, men det mesta går på rutin och är tämligen kärlekslöst. Stephen har börjat träffa Martin (Barry Keoghan), en yngling i övre tonåren, och det visar sig att Stephen en gång varit berusad under en operation och gjort ett misstag  som har orsakat Martins pappas död. Martin besitter ”övernaturliga” krafter och kräver att Stephen som botgöring för sitt misstag offrar ett av sina egna barn. Yorgos Lanthimos film är både obehaglig och ganska påfrestande att se men här finns även riktigt starka och bra insatser av Farrell, Kidman och Keoghan och bitvis är det omöjligt att inte bli djupt berörd av historien. Det är dock något med det övernaturliga inslaget som skaver och det gör att filmen inte når fram till högsta betyg. Det är dock helt klart en sevärd film, för de som orkar.

44

Marshall

3

Reginald Hudlin berättar den verklighetsbaserade historien om advokaten Thurgood Marshall (Chadwick Boseman) som blev den första afro-amerikanska domaren i USA’s Högsta domstol. Handlingen är koncentrerad till ett fall som Marshall åtog sig i början av sin karriär, då han arbetade för medborgarrättsrörelsen NAACP, där välbeställda Eleonore Strubing (Kate Hudson) anklagade sin färgade chaufför Joseph Spell (Sterling K. Brown) för våldtäkt och mordförsök. Marshall förhindrades dock av domaren att själv agera försvarare och fick därför ta rollen som assistent till Sam Friedman (Josh Gad). Detta är på intet sätt en historia som överraskar och så är det ofta med ”verklighetsbaserade” historier. Filmens förtjänster består huvudsakligen i ett bra och bitvis nervigt samspel mellan Chadwick Boseman och Josh Gad och en generellt sett högkvalitativ produktion och filmens värde som allmänbildning skall inte heller underskattas. En viktig och (tyvärr även idag) relevant film som är sevärd.

43

Lucky

4 +

Lucky (Harry Dean Stanton) är ett åldrat original som lever ett stillsamt liv i en mindre ökenhåla där dagarna följer ett noga inrutat mönster med morgongymnastik, frågesportprogram på TV samt dagliga besök på såväl det lokala fiket som puben, där han munhuggs kärvänligt med andra original från trakten. Ett av dessa är fö Howard (spelas skönt skruvat av David Lynch) som krisar eftersom hans 100-åriga sköldpadda har rymt ”hemifrån”. När Lucky en dag drabbas av yrsel och ramlar, men där läkaren konstaterar att han bara ”lider av hög ålder”, skruvas hans dödsångest upp ytterligare ett snäpp. Detta blev Harry Dean Stantons sista roll och han är totalt trovärdig i rollen som Lucky i en film som nästa skulle kunna vara en dokumentär om honom själv. Det är ett magnifikt avslut på en storartad skådespelarkarriär, där inte minst rollen som ”Travis” i Vim Wenders fenomenala ”Paris, Texas” utgjorde en av höjdpunkterna. John Carroll Lynch berättar stillsamt, och med varsam hand en gripande historia som bitvis lyckas beröra på riktigt. Snudd på högsta betyg för en film som också är ett ”måste” för alla Harry Dean Stanton’s fans…

42

Wolf and Sheep

4 -

I en avlägsen bergsby i Afghanistan, där tiden tycks stå stilla, bor ett antal familjer där barnens huvudsakliga ansvarsområde är att valla/vakta får (vargar är ett ständigt hot) och samla torkad djurspillning som sedan används som bränsle vid brödbak och matlagning. Barnen delar traditionsenligt upp sig där pojkarna övar med sina slangbellor medan flickorna leker lekar om att bli bortgifta… Mönstret bryts till viss del via den fint skildrade vänskapen mellan Sediqa och Qodrat. Shahrbanoo Sadat berättar stillsamt en historia som är baserad på hennes egna upplevelser i området och det är onekligen en smula befriande att se den här typen av filmer som är skönt oförutsägbara och där handlingen utspelas i en miljö som vi sällan får en inblick i. Lite som att ställa sig i duschen och tvätta av sig ett ”Marvel”-lager… Skådespelarna övertygar och filmen har en påtagligt dokumentär känsla. Trots ett långsamt tempo så lyckas filmen största delen av tiden upprätthålla intresset och den är klart sevärd.

41

Thor: Ragnarök

2 +

Föga förvånande så är ännu en ”Thor-film” här och Marvel’s universum har utökats en aning till. Något som förvånar en smula är dock valet av regissör; Taika Waititi (som både regisserade och spelade en av huvudrollerna i den skruvade ”vampyr-mockumentären” ”What we do in the shadows”. Waititi spelar även här en roll, dock oigenkännlig som stenmonstret ”Korg”. I övrigt så återser vi flera karaktärer och skådisar; Chris Hemsworth är återigen stabil som Thor och Tom Hiddleston är också OK som Loke. En hittills okänd syster dyker upp som dödsgudinnan Hel (i Kate Blanchet’s gestaltning) och i sann Marvel-anda så gästspelar även en annan Marvel-karaktär; Hulken. De första två Thor-filmerna har varit ganska bra och det till stor del tack vare en rejäl portion distans och humor. De försöker med det tricket även i denna filmen, men inte alls med samma framgång. Det är något som saknas och en ultra-elak dödsgudinna räcker inte för att hålla intresset uppe. Fightingscenerna blir alltför många och utdragna och det mesta känns överstyrt och ointressant. Tyvärr så är denna filmen ett nedköp och landar på svaga slutomdömet knappt sevärd.

40

Blade Runner 2049

4 +

35 år efter Ridley Scotts klassiker kommer nu en uppföljare och denna gång sitter Denis Villeneuve i regissörsstolen (Ridley Scott finns med som producent). Att göra en uppföljare på en legendarisk film är vanskligt men det är desto mer glädjande att konstatera att denna gång har man lyckats över förväntan. Centrum för handlingen utgörs av ”K” (Ryan Gosling) en nyare version Blade Runner med uppdrag att spåra upp och ”pensionera” de fåtal replikanter av den första generationen som har ”deserterat”. En dag får ”K” ett uppdrag som resulterar i ledtrådar som till slut för honom till den försvunne Deckard (Harrison Ford) och här är det en fördel om man sett den första filmen. Precis som i första filmen är stort fokus lagt kring existentiella frågor som vad som är mänskligt, vad som är verkligt och vad ”äkta” minnen egentligen är (om de alls finns). Gosling, vars mystiska och tysta roll är lik den han hade i filmen ”Drive”, gör här en riktigt gedigen insats och han känns helt ”rätt” och det är viktigt eftersom han i princip ständigt är i bild. Mest av allt imponerar scenerierna i den skitiga och dystopiska värld där klimatkatastrofen är ett faktum, regnet känns konstant och där ”intelligenta” hologram utgör en allt större del av det sällskap, samvaro och relationer som står till buds. Trots att filmen är lång (över 2 tim 40 min) och tempot ibland är riktigt lågt så överväger fördelarna helt klart de mer marginella anmärkningar man kan göra. En riktigt, riktigt bra film och snudd på högsta betyg!

39

50 Vårar

4 -

Huvudpersonen i Blandine Lenoir’s film, Aurore (Agnès Jaoui), är en kvinna i 50 årsåldern som nyligen gått igenom en skilsmässa, snart skall bli mormor och som även kämpar med klimakteriets återkommande ”värmeväxlingar”. När hon dessutom trakasseras av sin chef på restaurangen där hon jobbar får hon till slut nog och säger upp sig. Ställd inför faktum att behöva göra en omstart i sitt liv ger sig Aurore ut på jakt efter såväl jobb som en livspartner, något som visar sig inte vara helt enkelt. Filmen lyfter ett flertal intressanta frågor kring livets värde om man är över 50, då man blir allt mer osynlig och där ingen öppnar dörrar åt en längre. Kluvenheten inför den frihet som kommer när barnen flyttat ut men där ensamhet och saknad tar ett allt starkare grepp är skildrad med varsamt handlag. Agnès Jaoui är mycket bra i huvudrollen och flera starka insatser görs av kvinnorna i hennes närhet, medan männen till största delen tilldelas en mer undanskymd roll. Sammanfattningsvis en stillsam vardagskomedi med flera bottnar av både allvar och sorg som är klart sevärd.

38

Snömannen

2

Tomas Alfredson har skämt bort oss med filmer som ”Låt den rätte komma in” och den magnifika ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Denna gång har han tagit sig an Jo Nesbö’s storsäljande roman och i huvudrollen som den nedgångne polisen Harry Hole ser vi, den ofta duktiga, Michael Fassbender. Historien kretsar kring en serie mord på kvinnor som mördaren på olika sätt anser ha svikit sina barn och där morden sker då det snöar och med en snögubbe som signatur. Alfredson har fått till en närmast osannolik parad av stjärnor i sin film; Förutom Fassbender även Charlotte Gainsbourg, Rebecka Ferguson, JK Simmons, Val Kilmer, Jonas Karlsson, David Dencik, Toby Jones m fl. Tyvärr så räcker inte detta för att rädda filmen från ett grandiost magplask. I mina ögon har Fassbender noll trovärdighet som Harry Hole (jag hör till dem som läst alla Nesbö’s böcker om Harry Hole) men vad värre är; hela filmen är amatörmässigt berättad (låt vara att fotot nästan är reklamfilmssnyggt) och varken förmår att väcka intresse eller skapa spänning. Tror tom att filmen skulle ha svårt att kvala som ”TV4-deckare” på söndagskvällarna. Verkligen sorgligt att behöva konstatera att Alfredson’s senaste film inte ens når upp till betyget sevärd...!

37

Mother

2 +

Darren Aronofsky’s filmer har onekligen en hög amplitud, ibland riktigt, riktigt bra som i ”Black Swan” och ”The Wrestler” och ibland magnifika magplask som i ”Noah”. Hans senaste film är något av det mest skruvade jag sett och det är långt ifrån enkelt att samla intrycken. Historien handlar om en namnlös författare (Javier Bardem) och hans unga hustru (Jennifer Lawrence) som bor avsides i ett stort hus, som frun gjort till sin livsuppgift att renovera. Maken lider av skrivkramp men när de en dag får oväntat besök så är det starten på en serie händelser som gradvis ökas till ett vrålande och outhärdligt inferno. Här finns övertoner av att historien rullar på med återfödande som någon sorts röd tråd och där finns onekligen något intressant och tankeväckande. Detta dränks dock nästan helt av groteskt överstyrda händelser i en historia som inte lyckas beröra eller gripa tag som förväntat. Bardem och Lawrence kämpar på och i birollerna återfinns bl a Ed Harris och Michelle Pfeiffer men inte ens detta räcker för att rädda filmen från ett magplask. Lite kluven är jag men filmens svagheter väger tyvärr över. Så synd. En knappt sevärd film och då med varningen att detta är ett ytterst krävande film att se.

36

The Nile Hilton Incident 

4 -

Den kedjerökande och småkorrupte polisen Noredin Mostafa (Fares Fares) får i uppdrag att utreda mordet på en sångerska på Hotell Nile Hilton i Kairo, ett mord som vissa inledningsvis vill få att se ut som självmord men som visar sig vara något annat. Enda vittnet till vad som egentligen skett är en ung hotellstäderska, som f ö är en flykting från Sudan. I ett rättssystem på gränsen till kollaps och där den ”Arabiska våren” börjar få fart, ter sig Noredins uppdrag minst sagt vanskligt, speciellt när spåren leder till samhällets översta skikt. Tarik Saleh, som tidigare bl a gjort ”Metropia” (2009) berättar en verklighetsbaserad historia i ett ganska långsamt tempo där dock historiens vindlingar och en strid ström av namn och personer gör det till något av en utmaning att hänga med i alla aspekter. Fares Fares imponerar och gör en gedigen roll och bidrar helt klart till att filmen lyfter sig över medelnivån i genren. En klart sevärd film!

35

Borg

4 -

Janus Metz Pedersen har tagit på sig den tuffa rollen att göra en film om Björn Borgs liv och han har valt att fokusera på den 5:e Wimbledon-finalen, den mellan huvudantagonisterna Borg och McEnroe. Via tillbakablickar så kompletteras och fördjupas historien om Björn Borg och här återfinns bl a Björn’s ”riktiga” son, Leo, i rollen som sin pappa, Stellan Skarsgård som Lennart Bergelin och Tuva Novotny som Björns första fru Mariana Simionescu. Huvudrollerna görs av Sverrir Gudnason och Shia LaBeouf och Gudnasson är helt OK som en inbunden Borg medan Shia LaBeouf imponerar (igen) med en fullödig och nervig gestaltning av McEnroe. Matchscenerna är många och långa (i princip allt är nyinspelat) och det är nog en fördel om man gillar tennis, annars kan det bli väl utdraget. Om man, som jag, är uppväxt med Björn Borg och på en tid då typ ”alla” hans matcher sändes i TV så är det nostalgiskt att återuppleva denna period men samtidigt är det lärorikt för filmen lyckas förmedla några nya perspektiv, som åtminstone inte jag kände till. Sammanfattningsvis en ganska lyckad film som överträffar mina, lågt ställda, förväntningar. Klart sevärd!   

34

De Bedragna

3 +

Sofia Coppola är numera en rutinerad regissör, även om hon har haft svårt att nå upp till den nivå hon satte med en av sina tidigaste filmer ”Lost in Translation” (2003). Denna film utspelar sig någonstans i sydstaterna under det amerikanska inbördeskriget där Miss Martha (Nicole Kidman) försöker driva en flickskola, som då endast består av lärarinnan Edwina (Kirsten Dunst) och fyra yngre flickor. När en av eleverna hittar den skadade nordstatssoldaten McBurney (Colin Farrell) som de, mer eller mindre motvilligt, ger omvårdnad så visar sig dock detta bli en grogrund för såväl rivalitet som svartsjuka. Coppola försöker sätta fokus på de omvända rollerna och det maktspel som inleds, men lyckas tyvärr inte få detta kammarspel att gripa tag på riktigt. Insatserna av Kidman, Dunst, Farrell och även Elle Fanning (spelar en av eleverna) är riktigt bra men det finns en distans i sättet att berätta och även viss stolpighet i dialogen och, trots ett snyggt (men mycket softat) foto, så når tyvärr inte filmen upp till förhoppningarna som man har anledning att ha på en ”Sofia Coppola film”. Filmen är dock sevärd men inte så mycket mer än så…

33

American Made

3 -

Doug Liman är en habil regissör (tidigare bl a “Bourne Identity” (2002) och “Edge of Tomorrow” (2014)) som denna gång berättar den galna, men verklighetsbaserade, historien om piloten Barry Seal (Tom Cruise) som rekryteras av CIA i slutet av 1970-talet för att ta flygfoton, primärt i Central- och Sydamerika, som en del av CIA’s underrättelseverksamhet. Seal blev även rekryterad av droghandlare (Medellin-kartellen) och han flög in enorma mängder narkotika till USA och Seal lyckades på något sätt upprätthålla ett osannolikt dubbelspel under många år och hans ”tjänster”, för USA’s räkning, bestod även av vapensmuggling till Contras i Nicaragua. Liman har valt att berätta en ganska glättig och fartfylld historia och Tom Cruise passar bra in i det perspektivet och gör som vanligt en helt OK prestation i den rollen. Även fotot och de många flygscenerna sticker ut på ett positivt sätt. Det som skaver rejält är dock det glättiga förhållningssättet till den smutsiga verkligheten och verksamheten i sig. Världen bortom sedelbuntar och drogpartyn berörs endast på marginalen och det bidrar till att man lämnar biografen med en besk eftersmak… OK underhållning för stunden, men inte mer än så.

32

Logan Lucky

4 -

Steven Soderbergh’s meritlista är imponerande, även om han haft svårt att nå upp till samma nivå som t ex ”Sex, lögner och videoband” (1989). Hans senaste handlar om bröderna Jimmy Logan (Channing Tatum) och Clyde Logan (Adam Driver) och deras plan att genomföra en listig kupp mot Charlotte Motor Speedway i North Carolina i samband med en Nascar-tävling. För att klara av rånet tar de hjälp av brödratrion Joe, Fish och Sam Bang där storebror och tillika bombexperten Joe (Daniel Craig) sitter i fängelse, men detta är inget bröderna Logan låter sig hindras av. Även Jimmy’s fru  Mellie (Riley Keough) involveras i planering och genomförande som onekligen är både skruvat och klurigt. Det är svårt att få bort känslan att Soderbergh här gör ett försök att återanvända upplägget från ”Ocean’s 11-, 12- och 13-filmerna” med vilka han rönt stor kommersiell framgång. Slutresultatet är dock helt OK och definitivt god underhållning för stunden. Ett extra plus i kanten får Daniel Craig, vars gestaltning av Sam är en sann upplevelse och även Riley Keough (som också var mycket bra i ”American Honey” häromåret) bidrar till att filmen helt klart är sevärd.

31

The Square

5 -

Att Ruben Östlund belönades med Guldpalmen i Cannes för denna film har nog inte undgått någon och det är verkligen glädjande att kunna konstatera att det var val välförtjänt. Östlund har på senare år etablerat sig som Sveriges kanske intressantaste regissör och bland hans tidigare alster så imponerade ”Play” (2011) och ”De ofrivilliga” (2008) medan ”Turist” (2014) inte nådde upp till samma nivå. I ”The Square” får vi följa Christian (Claes Bang), som är konstnärlig ledare för konstmuseet ”X-Royal”, under ett par veckor då han både privat och på jobbet ställs inför problem och utmaningar som tvingar honom att såväl konfrontera sina egna värderingar och självbild som att hantera en serie ”yrkesrelaterade” utmaningar. Där ”Turist” brast i trovärdighet och personregi övertygar ”The Square” verkligen och till detta bidrar även en fenomenal prestation av Claes Bang, som är fullkomligt trovärdig i sin roll. Även i andra roller görs storartade prestationer och Elisabeth Moss är värd en extra eloge. Att tolka in en skoningslös drift med den pretentiösa konstvärlden är lätt men Östlund öser på med mer än så och det finns nog ingen ände på vad man kan tolka in… Men trots en viss spretighet så är det omöjligt att inte bli djupt berörd och det är imponerande hur väl Östlund lyckats skapa en såväl komisk och ibland hysteriskt underhållande film som i nästa moment skrämmer och blir riktigt obehaglig. Ett aningen svagt slut förtar inte det faktum att detta är en riktigt, riktigt bra film – Gå och se!!!

30

Farväl till Europa

4

Maria Schrader skildrar den berömda österrikiske författaren Stefan Zweigs sista år i exil då han pga sin judiska härkomst såg sig nödgad att gå i landsflykt i mitten av 1930-talet sedan hans böcker förbjudits och bränts på bål av nazisterna. Zweig spenderade huvudsakligen sin tid i Sydamerika och mycket fokus ges åt hur han blir ansatt av journalister och författarkollegor att ta uttrycklig ställning mot Hitlers regim (något som han vägrar göra) och även hur han ständigt uppvaktas av bekanta och andra för att bistå med hjälp och referenser för visum. Vart han än kommer så hyllas han men samtidigt så förefaller han själv att bli alltmer olycklig och kulmen kommer med hans och hans hustrus självmord i Brasilien 1942. Schraders film är vackert filmad och primärt berättad via ett antal längre scener, där framför allt inlednings- och avslutningsscenerna imponerar. Josef Hader gör en makalöst bra gestaltning av Stefan Zweig och bra prestationer görs även i flera av birollerna, bl a av Aenne Schwartz i rollen som Zweigs andra fru Lotte och Barbara Sukowa i rollen som Zweigs första fru Friderike. De som läst mer av Zweigs böcker kan få en ännu större behållning, jag har bara sett Wes Anderssons underbara film ”Grand Budapest Hotel” (2014) som är baserad på Zweigs roman ”Världen av i går: en europés minnen”. En stilla, intressant och bitvis gripande film som helt klart är sevärd!

29

The Trip to Spain

3

Steve Coogan och Rob Brydon ger sig nu ut på sin tredje resa (jfr “The Trip” (2010), “The Trip to Italy” (2014)) och upplägget är i stort sett sig likt och det är fortfarande Michael Winterbottom som sitter i regissörsstolen. Syftet med resan är, numera sedvanligt, att ge underlag till både restaurangrecensioner och reselitteratur, denna gång rullar Range Rover’n (produktplacering?) genom vidunderligt vackra Spanska landskap och städer. Steve Coogan och Rob Brydon spelar i stort sett sig själva och det vilar en halvdokumentär känsla över filmen. De numera obligatoriska imitationerna (av Michael Caine, Roger Moore och många andra) är förstås kvar och ibland drivs de så långt att det blir smått pinsamt men i flertalet fall är de onekligen underhållande och det gäller även dialogen. Om världen ”behöver” dessa ”The Trip”-filmer kanske kan diskuteras men det är onekligen en viss befrielse med filmer som har fokus på dialogen mitt i den flod av actionstinna filmer som sköljer över oss. Som underhållning för stunden är även denna ”The Trip”-film utan tvekan OK.

28

Vad döljer Du för mig?

4

Sju gamla vänner i yngre medelåldern (tre par och en singel) träffas för en gedigen italiensk middag där diskussionen runt bordet snart kommer in på mobiltelefonernas numera centrala roll i våra liv och huruvida vi alla bär på hemligheter eller ej. De beslutar sig då för att lägga allas mobiltelefoner på bordet och de SMS som kommer blir upplästa för alla och om mobilen ringer så måste högtalaren kopplas på så att alla kan höra. Föraningarna om vad som komma skall visar sig besannas och Paolo Genovese’s film är bitvis förutsägbar, men bara till viss del… Stabila och bra prestationer av, i stort sett, alla skådespelare och ett skönt skruvat manus bidrar till ett resultat som onekligen är underhållande, men på samma gång tänkvärt. Filmen tar ibland ut svängarna lite väl mycket men det är mer på marginalen. En snygg knorr i slutet är också ett stort plus och sammanfattningsvis är detta en klart underhållande film som vilar på en resonansbotten av allvar och mörker. Helt klart sevärd!

27

Dunkirk

4 -

Christopher Nolan har med filmer som ”Inception” (2010) och Batman-trilogin (2005-2012) en hedersplats i filmhistorien och en ny film av honom är alltid något att se fram emot. Nu har han tagit sig an historien om hur brittiska och allierade trupper blev ansatta och omringade av tyska trupper vid Dunkerque i maj 1940. Nolan väljer att väva samman ett antal parallellberättelser som skildrar soldaternas helvete på stranden, ”civilister” som tar sina båtar för att försöka undsätta några soldater samt RAF-piloternas kamp mot både motståndare och alltför små bränsletankar. Allt är imponerande filmat (av svenska Hoyte van Hoytema) och här finns scener som är både storslagna och omskakande att se. Tyvärr så finns även scener som är riktigt platta och pompösa, där t ex annars duktiga Kenneth Branagh som närmast parodisk överste och en evighetslång glidflygning som en pilot lyckas genomföra när bränslet tagit slut utgör några av bottennappen. Givet Nolan’s ”track-record” så har man all rätt att ha höga förväntningar men tyvärr så nådde denna film inte upp till hans tidigare nivå. Att bara skildra hemskheter räcker inte för att en film skall beröra och bli riktigt bra, men för de som orkar så väntar helt klart en omskakande filmupplevelse.

26

Spider Man: Homecoming

3 +

Lite förvånande dök en ”ny” Spiderman upp i filmen ”Captain America: Civil War” härom året och det visade sig vara startskottet för en ny, den tredje i ordningen, Spiderman-filmatisering. Denna gång är historien sammanflätad med det flöde av Marvel-filmer som sköljt över oss de senaste åren och en central roll spelar det utomjordiska material som fanns i de flygande rymdvarelserna som attackerade New York i slutet av första ”Avengers”-filmen (2012). Nu har Tom Holland klivit i Spiderman-trikåerna och han gör det faktiskt riktigt bra och det är lite av en smaksak om man föredrar Spiderman i Tobey Maguire’s eller Tom Holland’s gestaltning (Andrew Garfield gjorde helt klart den svagaste tolkningen). Att skurken ”Vulture” sedan görs av favoriten Michael Keaton gör inte saken sämre och han har hittat ett sätt att utrusta sig med vingar vilket kan ses som en kul kuriosakoppling till den lysande filmen ”Birdman” (2014). Med Tony Stark som en sorts skruvad ”fadersfigur” lotsas Spiderman in i sin roll och en god portion distans och självironi tillsammans med några oväntade vändningar gör att farhågorna om att detta tredje omtag på Spiderman-historien skulle vara ett pekoral kommer på skam. Om man bortser från sedvanligt utdragna fighting-scener så är filmen klart sevärd och vi kan sannolikt se fram emot (minst) en uppföljare…

25

Frantz

5 -

I en tysk by, kring 1919, sörjer en äldre man och hans hustru sin son, Frantz, som stupat i första världskriget. Hos dem bor även Frantz fästmö Anna (Paula Beer) och när hon en dag besöker Frantz grav så får hon syn på en okänd man som sörjer vid graven. Mannen visar sig vara fransman och heter Adrien Rivoire (Pierre Niney) och han bjuds in till familjen för att berätta hur och var han lärt känna Frantz och sakta så utvecklas en vänskap med såväl föräldrarna som med Anna. Detta är dock högst kontroversiellt i vissa patriotiska kretsar då krigets fasor och oförrätter på intet sätt är glömda. François Ozon, som bl a regisserat ”Bakom stängda dörrar” (2012) visar här sin skicklighet och utsökta handlag i en berättelse som, trots ett stilla och lågt tempo, både fascinerar, griper tag på riktigt och är skönt oförutsägbar. Till det lysande slutresultatet bidrar även en fenomenal prestation av Paula Beer i rollen som Anna och även Pierre Niney är riktigt bra. Ett uns till pyspunka i slutet förtar inte det faktum att detta är en riktig filmpärla – GÅ OCH SE!!!

24

Brev från månen

3

Gabrielle (Marion Cottilard) har svårt att passa in i den franska lantbruksmiljö där hon växt upp och efter att ha fått ett sammanbrott efter att hennes kärlek till byns lärare blivit obesvarad beslutar sig hennes mor att arrangera ett äktenskap mellan Gabrielle och en av gårdens arbetare José (Alex Brendemühl). Äktenskapet är kärlekslöst och när Gabrielles hälsa vacklar skickas hon till ett schweiziskt kurhotell där hon träffar en annan patient, krigsveteranen André Sauvage (Lois Garrel) och då blommar hennes kärlek och åtrå upp, åtminstone i hennes fantasi. Nicole Garcia’s film är baserad på italienska Milena Agus bästsäljande roman som i svensk översättning heter ”Onda stenar”, vilket är en mycket mer logisk titel (Gabrielle led troligen av njursten) medan det är mer ologiskt varför filmen fått sin svenska titel… Marion Cottilard gör återigen en stabil insats, om än inte hennes karriärs starkaste och även Lois Garrel och Alex Brendemühl gör bra prestationer. Filmens historia griper dock inte tag såsom jag hade hoppats och stundtals blir det lite segt. På plussidan finns dock ett utsökt vackert foto och en knorr i slutet som överraskar och stämmer till eftertanke. På det hela – en sevärd film!

23

Pirates Of The Caribbean: Salazar's Revenge

2 +

För femte gången så ser vi Johnny Depp som Captain Jack Sparrow och denna gång har den danska duon Joachim Rønning och Espen Sandberg fått regiansvaret. Naturligtvis så är mycket sig likt och denna gång återser vi flera av ”originalkaraktärerna” och då även (om än i rel små roller) Orlando Bloom (som Will Turner) och Kiera Knightley (som Elisabeth Swann). Mer i centrum är deras hunk-liknande son Henry (Brenton Thwaites) och den nya ”boven” kapten Salazar (utsökt gestaltad av Javier Bardem, med häftigt datoranimerat hårsvall). På filmens plussida hamnar en välbehövd distans med småkomiska inslag och det faktum att man håller fast vid några numera traditionella inslag i denna filmserie. På minussidan noteras bl a tröttsamma och överstyrda actionscener, t ex i form av ett hus som bogseras (!) genom en stad av några hästar och en låååångt utdragen slutstrid på havets botten. En sjätte film är redan annonserad och världen behöver med all säkerhet inte fler filmer om Jack Sparrow, men som matinefilm en dag när man är i rätt sinnesstämning för denna typ av film så är den dock helt OK. Här finns trots allt en viss charm som gör att den trots allt kvalar in som nästan sevärd…

22

Inte Hela Världen?

3

Xavier Dolan har fått epitetet “underbarn” och trots att ännu inte är fylld 30 år så har han redan en imponerande samling filmer som han regisserat (t ex Laurence Anyways (2012) och Mommy (2014)) och i flera fall även spelat en av de ledande rollerna i (t ex Hjärtslag (2010) och Tom at the Farm (2013)). I centrum för hans nya film finns Louis (Gaspard Ulliel) som vi sakta förstår är en framgångsrik författare men som, efter 12 års bortavaro (av okänd anledning), besöker sin familj för att meddela att han bara har kort tid kvar att leva. Familjen visar sig vara smått dysfunktionell med påtaglig frustration hos flertalet familjemedlemmar och främst då Louis bror Antoine (Vincent Cassel) som ständigt brusar upp men någon förklaring till hans beteende kommer egentligen aldrig. Det är en diger lista skådisar som Dolan fått ihop och här finns Marion Cotillard (Antoine’s fru), Léa Seydoux (Louis syster) och Natalie Baye (mamman) och alla bär de på någon form av ångest som pyser ut på olika sätt. Dolan har denna gång valt att filmatisera en pjäs och det märks i dramaturgin och kanske fungerar scenariot bättre på scenen för tyvärr så övertygar Dolan denna gång inte alls. En ”Norén-liknande” uppgörelse räcker inte för att övertyga och trots gedigna insatser av Seydoux, Cotillard och Cassel så lyckas historien varken att gripa tag eller bli särskilt intressant. Dolan har denna gång visat sig vara högst mänsklig men förhoppningsvis når han upp till den nivå han visat att ha kan prestera på nästa film…

21

King Arthur – Legend of the sword

1 +

Artur-historien har filmatiserats ett antal gånger så grundhistorien är nog allmänt känd av alla. Mer intressant är hur man valt att berätta historien och denna gång är det Guy Ritchie som tagit sig an uppgiften. Ritchie slog igenom med den spänstiga och rappt berättade ”Lock, stock and two smoking barrels” (1998) och är på senare år kanske mest känd för de två ”Sherlock Holmes”-filmerna (2009 och 2011). I denna film urartar dock allt redan i inledningsscenen som känns som en utdragen ”boss-fight” ur gamingvärlden, typ ”World of warcraft”. Förhoppningarna om att detta endast skall vara en drömsekvens grusas dock snabbt och en ohyggligt överstyrd historia tar sin början. Det enda som är en smula intressant är hur Arturs unga år (från födelse till tonåring) skildras i en hyfsat rapp sekvens på 3-4 minuter och där visar Ritchie upp ett habilt handlag. Charlie Hunnam (Artur) och Jude Law (den onde Vortigern) försöker prestera men manus, upplägg och regi ger dem ingen chans att få till något som egentligen är uthärdligt. Ett fasansfullt rykte säger att Ritchie har en plan att detta skall vara den första filmen i en serie om 6 filmer och något mer rysligt och onödigt är svårt att tänka sig. Sorgligt att se hur Artur-sagan solkas ned såsom i denna filmen – undvik denna!!!

20

Their Finest Hour

3 -

Danska regissören Lone Scherfig slog igenom 2009 med den förtjusande ”An education”, men har sedan dess haft svårt att hålla sina filmer kvar på samma höga nivå. Hennes nya film utspelar sig under andra världskriget där Catrin Cole (Gemma Arterton) får jobb som manusförfattare till propagandistiska filmer som staten produceras för att höja kampmoralen i Storbritannien. Hon får information om en osannolik historia där två kufiska systrar som mha sin pappas båt sägs ha räddat ett antal brittiska soldater vid reträtten från Dunkerque. Catrin och medförfattaren Tom Buckley (Sam Claflin) tar sig an filmatiseringen där den erkända, men något avdankade, skådespelaren Ambrose Hilliard (Bill Nighy) ska ha en ledande roll. Det känns säkert vilken ambition som Sherfig egentligen haft med sin film, men den är tyvärr uppenbart lättviktig och det är endast undantagsvis som något i historien griper an och berör. Bäst är Bill Nighy och Gemma Arterton gör en hyfsad insats. En knappt sevärd film - Sherfig kan bättre och förhoppningsvis vänder formkurvan uppåt nu.

19

Get Out

5 -

Inledningen på Jordan Peele’s film för onekligen tankarna till Stanley Kramers ” Gissa vem som kommer på middag” från 1967 och vi möter nyförälskade Chris och Rose som, efter att ha varit ett par i 5 månader, för första gången skall besöka Rose’s föräldrar. Chris undrar försiktigt om Rose nämnt för sina föräldrar att han är svart, men hon viftar bort alla farhågor och de beger sig till föräldrarnas herrgårdsliknande egendom. Jordan Peele tar oss med på en sanslös och hisnande resa som blir som en smältdegel av såväl komik, träffsäker politisk satir, tragik och skräck. Och han får det att funka! Till det imponerande slutresultatet bidrar även gedigna insatser av Daniel Kaluuya (Chris) och Allison Williams (Rose). Även Bradley Whitford och Catherine Keener skall ha en eloge för sina roller som Rose’s föräldrar Dean och Missy  och LilRel Howery imponerar även han i rollen som Chris kompis Rod. Det är något visst med filmer som gör oväntade vändningar och där man bjuds med på en resa som i stora stycken är oförutsägbar och precis så är det här. Att detta sedan är Jordan Peele’s debut som långfilmsregissör göra det bara ännu mer imponerande och det skall bli riktigt intressant att följa hans fortsatta karriär. Undvik att läsa för mycket om filmen innan – det är stor spoilervarning som kan förta och reducera upplevelsen, men: Gå och se!!!

18

Ghost in the shell

2 -

Rupert Sanders har valt att filmatisera en japansk manga-klassiker som lär ha inspirerat syskonen Wachowski till att skapa ”The matrix” (1999). I centrum finns Mira (Scarlett Johansson) som efter en olycka, där kroppen inte gick att rädda, fått sin hjärna inopererad i en robot-kropp och hux flux blivit förvandlad till ”Major”; en super-soldat och ultra-bovjägare. Inledningen har sina förtjänster med dystopiska scener från en framtida Tokyo-inspirerade staden ”New Port City” och man (Rupert Sanders et al) har försökt klämma in en sorts inre kamp där Mira/Major brottas med existentiella tankar men detta är på intet sätt övertygande. Efter en hyfsad inledning går det dock brant utför och blir såväl segt som våldsamt överstyrt (= en giftig cocktail) och det är obegripligt hur duktiga Scarlett Johansson nedlåter sig till att medverka i denna smörja. Jag inser att jag troligtvis inte utgör den primära målgruppen för denna film och kanske gör manga-fans’en en helt annan bedömning. Må så vara, men i mina ögon är denna film ett av årets bottennapp. Undvik denna!

17

The Salesman

4 +

Asghar Farhadi övertygade rejält 2011 med den fantastiska “Nader och Simin – en separation” och hans nya film belönades i år med en Oscar för ”Bästa icke engelskspråkiga film”. Filmen handlar om skådespelarna Emad och Rana som tvingas lämna sin lägenhet pga renoveringsarbete och de flyttar tillfälligt in i en annan lägenhet. Det visar sig att den förra hyresgästens historia och leverne gör sig påmint även för Emad och, framför allt, Rana som en dag antastas och misshandlas i lägenheten. Händelsen påverkar deras liv högst påtagligt och stegvis snärjs de in i en händelsekedja som blir som ett sluttande plan. Shahab Hosseini (Emad) och Taraneh Alidoosti (Rana) gör mycket starka och övertygande rollprestationer och  Farhadi visar även i denna film att han är en mycket skicklig regissör och berättare och historien berör bitvis på riktigt. Lika bra som ”Nader och Simin…” är den dock inte och bland filmens konkurrenter på Oscars-galan fanns minst en film som varit mer välförtjänt vinnare (den tyska Min pappa – Toni Erdmann). Det förtar dock inte det faktum att detta är en mycket bra film och får snudd på högsta betyg.

16

Alla tiders kvinnor

4

Mike Mills nya film utspelas i Santa Barbara i slutet på 70-talet, där ensamstående mamman Dorothy (Annette Bening) kämpar med insikten att hennes tonårsson Jamie (Lucas Jade Zumann) börjar bli vuxen och hon vill så gärna att han ska utvecklas till att bli en ”bra man”. Till sin hjälp tar hon den inneboende fotografen Abbie (Greta Gerwig) och Jamies tjejkompis Julie (Elle Fanning) som på olika sätt involveras i Dorothy’s plan att ”utbilda” Jamie i livets olika mysterier. Det är onekligen en spännande samling karaktärer som vi möter och när rollerna besatts på ett så utsökt sätt som här så blir resultatet både begåvat, småskruvat och intressant. Framför allt Annette Bening gör återigen en oerhört stark insats och bevisar här att hon är en av de mest riktigt stora nutida amerikanska skådespelarna. När de amerikanska storproduktionerna sköljer över oss är det faktiskt ganska befriande att se amerikanska indie-filmer som denna och låta sig svepas med i en bra berättad och underhållande historia och filmen är absolut sevärd!

15

Sameblod

3 +

Filmer som handlar om den samiska kulturen är vi inte bortskämda med på svenska biografer men Amanda Kernell’s film utgör ett välkommet undantag. I centrum står Elle-Marja, som vi först möter som åldrad kvinna när hon motvilligt (som vi uppfattar det) lämnat storstaden för att närvara vid sin systers begravning. Via återblickar får vi sedan följa hennes samiska uppväxt där hon sätts i samisk internatskola och bl a blir utsatt för rasbiologiska studier och allmänt hånad av ”icke-samerna”. Hon drömmer om att bryta upp och lämna sitt utstakade livsöde (att ta över som renskötare i familjen) och bestämmer sig för att rymma till Uppsala. Handlingen är relevant och det är en rejäl blodtryckshöjare att se hur Elle-Marja och samerna behandlats av samhälle och stat under långa tider. Lene Cecilia Sparrok är mycket bra i huvudrollen som den tonåriga Elle-Marja men i övrigt så har filmen tyvärr flera svagheter som drar ned helhetsbetyget. Filmens stora svaghet är att den film- och berättartekniskt är för tunn och svag. Flera scener känns pliktskyldigt ditsatta för att påvisa ett övertydligt budskap och andra scener saknar trovärdighet eftersom de helt enkelt är orealistiska. Det är en oerhört angelägen och relevant film men svagheterna gör att intresset och engagemanget till börjar falna och det är riktigt synd. Den är trots allt sevärd – inte minst som en påminnelse kring ett mörkt förflutet i vårt lands historia.

14

Silence

3 -

I 1600-talets Japan förbjöds katolicismen och kristna japaner förföljdes av en japansk motsvariget till inkvisitionen. Ryktet går att jesuitprästen Ferreira (Liam Neeson) gjort avbön och blivit en ”avfälling” och två av hans adepter, Rodrigues (Andrew Garfield) och Garupe (Adam Driver), beger sig till Japan för att försöka få reda på vad som egentligen hänt med deras mentor. Martin Scorsese är en av de mest välrenommerade filmregissörerna, men det innebär inte att hans ”track record” saknar svackor. Tyvärr så utgör denna film en uppenbar svacka, då historien är både utdragen och saknar förmåga att engagera. Andrew Garfield saknar tyngd och trovärdighet och hans kamp emot både fysiska och emotionella kval saknar förmåga att engagera. Inte ens favoriten Adam Driver övertygar utan gör sin kanske svagaste roll hittills. Ur filmtekniskt perspektiv blir dock omdömet det omvända, vi bjuds på fantastiskt foto och enastående scenerier och där uppvisar Scorsese ett mycket proffsigt handlag. Han lär ha haft denna film på sin ”att göra lista” i trettio år och kanske skulle den ha stannat kvar som en tanke… Knappt sevärd…

13

Logan

3

I en nära framtid där mutanterna dött ut lever en åldrande och tärd Logan, som börjat tappa både kraft och sin förmåga att läka, ett undanskymt liv som limousin-chaufför nära den mexikanska gränsen. Han har tagit på sig att vårda Charles Xavier på hans ålders höst och via medicinering försöka hålla ”Professor X’s” krafter i schack, krafter som av myndigheterna klassats som ett ”massförstörelsevapen”. När plötsligt en ung mutant, Laura, anländer och det visar sig att hon jagas av vagt beskrivna, men desto elakare bovar, tvingas Logan, professorn och Laura fly mot en drömsk fristad för mutanter i North Dakota. Det är inte filmens manus eller röda tråd som utgör behållningen i denna (sista?) film om Logan/Wolverine, på den fronten är det lika platt, schablonartat och förutsägbart som det är slaskigt av lååååånga actionscener. På filmens pluskonto hamnar däremot karaktärerna, där både den åldrade Xavier och (framför allt) Logan blir hyfsat intressanta. James Mangold, som även regisserade senaste Wolverine-filmen 2013, gör här en hyfsad insats och tillsammans med Hugh Jackman’s kanske bästa insats så får ändå filmen anses vara sevärd, även för andra än redan inbitna X-Men / Wolverine-fans…

12

Den okända flickan

4

De belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har via filmer som ”Pojken och cykeln” (2011) och ”Två dagar, en natt” (2014) visat att de kan skapa bra filmer. Denna gång handlar historien om den unga läkaren Jenny som jobbar på en praktik i en del av Liége där huvudsakligen låginkomsttagare bor och där den vardagliga lunken utgör själva fonden för historien (lite på samma sätt som i ”Paterson” tidigare i år). När Jenny, en sen kväll (en timma efter stängningsdags), väljer att inte öppna när det ringer på klinikens dörr drabbas hon av skuldkänslor och samvetskval när hon kommande dag får höra att en flicka hittats död i närområdet. Övervakningsfilmer visar att det var den okända flickan som försökte få komma in på kliniken och Jenny, som förföljs av tanken att hon kunnat rädda flickan, beslutar sig för att försöka ta reda på sanningen om henne. Adèle Haenel imponerar stort i sin gestaltning av Jenny och bröderna Dardenne’s handlag är säkert och balanserat och historien om hur Jenny, på sitt sätt, tvingar sig själv att ta ansvar för sin handling är engagerande och berör bitvis riktigt starkt. Sammanfattningsvis är detta utan tvekan en sevärd film!

11

Prövningen

4 -

Romeo jobbar som läkare i den slitna rumänska staden Cluj och han är rejält uppgiven angående  landets utveckling och därför satsar han, och hans deprimerade fru, allt på att drilla och hjälpa dottern Eliza så att hon kan få en möjlighet att få studera vid ett brittiskt universitet. Dagen innan slutproven börjar så blir dock Eliza utsatt för ett våldtäktsförsök och får därför svårt att göra sig själv rättvisa vid proven. Pappan väljer då i desperation att försöka utnyttja de kontakter han har med skolledning, polis mm och han blir motvilligt allt mer insnärjd i vardagskorruptionens nät. Cristian Mungiu berättar i långsamt tempo en historia om vanliga människor, med sina fel och brister, där ingen egentligen vill något illa men där systemet de lever i är genomsyrat av vänskapskorruption och där det är legio att lirka sig fram för att runda olika reglementen. Adrian Titieni (Romeo) gör en mycket stark och trovärdig insats och hans roll är bärande då filmen nästan uteslutande bygger på pappans perspektiv. Cristian Mungiu’s film är inte helt enkel att se, tempot är nedskruvat och filmen går i gråbleka toner (tänk Roy Andersson) men känslorna av vanmakt och frustration känns övertygande och bitvis lyckas historien beröra ganska bra och detta bidrar till att filmen är klart sevärd.

10

Moonlight

5 -

Att berätta en historia i flera delar/akter är ofta ett bra och effektivt grepp och det funkade utmärkt i ”Homemaiden” tidigare i år och det funkar lika bra i historien om Chiron’s uppväxt i Miami’s slum där han bor med sin missbrukande mamma. Vi får följa honom i åttaårsåldern där han blir häcklad och ”bög”-anklagad av jämnåriga men får skydd av den charmige (!) knarklangaren Juan (mycket bra gestaltad av Mahershala Ali). Chiron blir fortsatt utsatt under tonåren och hans enda vän är Kevin och med honom får han en kväll på en strand sitt livs kärleksupplevelse, men den relationen avslutas i moll och efter en tid i ungdomsfängelse flyttar Chiron till Atlanta där har startar ett nytt liv med Juan (den enda typ ”fadersgestalt” som han haft) som förebild. Barry Jenkins håller tillbaka de stora gesterna och här finns avsaknad av ”Norénska” uppgörelser, men det förtar på intet sätt historiens tyngd eller förmåga att beröra. Sättet som svåra frågor som skuld och skam hanteras imponerar och filmen är svår att sluta tänka på och det är ett verkligt gott betyg, om något. De tre gestaltningarna av Chiron, som i tidsordning görs av Alex R. Hibbert, Ashton Sanders och Trevante Rhodes, är alla stabila och bra och sammantaget är detta en imponerande och gripande historia. Gå och se!!!

9

Elle

3 +

Paul Verhoeven var mycket aktiv som regissör kring 1990 med filmer som Robocop, Basic Instinct och Total Recall men efter ett antal mindre aktiva år är han nu tillbaka med en ny film. Michelle Leblanc (Isabelle Huppert) är en framgångsrik, frånskild, chef för ett dataspelsföretag i Paris och en dag blir hon brutalt våldtagen i sitt hem. Hennes reaktion är märklig eftersom hon förefaller tämligen oberörd av vad som hänt, men då meddelanden börjar dyka upp på hennes mobil inser hon att gärningsmannen är någon i hennes närhet och hon börjar på sitt sätt nysta i vem det kan vara. Till historien hör även att Michelle’s far är en ökänd seriemördare som suttit i fängelse sedan ca 30 år och som på sin ålders höst söker nåd men faderns gärningar är vare sig glömda eller förlåtna, varken av Michelle eller samhället. Isabelle Huppert’s storhet som skådespelerska är oomtvistlig och hon har via ett flertal roller visat hur skicklig hon är och precis så är det även i denna film. Det som skaver och som är svårt att hantera är att hennes rollfigurs beteende och resonemang helt enkelt är svårt att begripa. Det går att se hennes val och agerande som bevis för styrka och självständighet men den tolkningen känns tyvärr inte övertygande. Kvar blir istället en smått obehaglig känsla av spekulativt frossande i kvinnovåld. Filmen har fått massiva hyllningar och visst – Huppert är riktigt, riktigt bra, men mina invändningar gäller manus och regi och då blir inte det samlade betyget så högt som jag hoppats.

8

Jackie

4 -

Endast ett par dagar efter att John F Kennedy mördats gav hans änka Jackie en längre intervju för journalisten Theodore H. White och den intervjun utgör inramningen till Pablo Larraín’s film. Via återblickar vidgas sedan historien och vi får ett ganska närgånget porträtt av det kaos och den traumatiska mardröm som hon plötsligt befinner sig i. Natalie Portman gör en mycket stark insats och hon ”äger” filmen från första stund och hennes kamp för att behålla egen värdighet inför sin omgivning såväl som inför sina barn är gripande. Bitvis sprakar dialogen även till under intervjun med journalisten, men här finns även segare partier som tyvärr bidrar till att göra filmen ojämn. På plussidan hamnar dock ett antal scener med hennes präst som spelas av nyligen bortgångne John Hurt och delar av den dialogen blir extra känsloladdade mot vetskap om att detta var en av denna filmgigants sista roller. Bland birollerna gör även Peter Saarsgard en bra gestaltning av Bobby Kennedy och favoriten Greta Gerwig är helt OK som Jackies sekreterare. Pablo Larraín, som tidigare bl a gjort ”No” (2012), kan sitt hantverk och det är på alla sätt en proffsig produktion men filmens svaghet ligger i att det kanske blir för proffsigt och därmed aningen känslokallt för filmen lyckes inte riktigt beröra såsom jag hade hoppats. Inte minst Natalie Portmans insats bidrar dock till att det är en klart sevärd film!

7

The Handmaiden

5 -

Den falska greven Fujiwara smider en plan för att locka en ung arvtagerska (Hideku) till giftermål för att sedan få henne förklarad sinnessjuk för att pss komma åt hennes pengar. Detta förefaller vara handlingen i Chan-wook Park’s drama som är en filmatisering av Sarah Waters roman ”Ficktjuven”, men där handlingen är flyttad till 1930-talets Korea. ”Grevens” instrument för att övertyga arvtagerskan är den skickliga ficktjuven Sook-he som får anställning som kammarjungfru till Hideku med uppdrag att påverka arvtagerskan så hon blir välvilligt inställd till ”grevens” uppvaktning. Något som ytterligare komplicerar situationen är att Hideku bor hos sin ”förmyndare”, en onkel (Kouzuki) med hemlighetsfull läggning. Inget är dock som man först kan tro i detta fascinerande drama i tre akter. Chan-wook Park imponerar stort med en historia som är enastående vacker, härligt oförutsägbar, konstant intressant (trots sin längd på nästan 2 ½ timma) och bitvis skrämmande och egentligen inte liknar någon annan film jag sett. Den är även bitvis mustig och de som sett ”Blå är den varmaste färgen” (2013) anar nog vad jag menar… Starka insatser av framför allt Tae Ri Kim (Sook-he) och Min-hee Kim (Hideku) men även av Jung-woo Ha (Fujiwara)och Jin-woong Jo (onkel Kouzuki) bidrar också till ett makalöst bra slutresultat och det är på smått skakiga ben man lämnar biografen. Gå och se!!!

6

La La Land

3

Precis som ”The Artist” (2012) bjöd på stumfilmsnostalgi gör ”La La Land” ett försök att återupprätta musikalfilmen. I huvudrollerna ser vi Mia (Emma Stone), som jobbar på café i filmfabriken men som jobbar för att få ett riktigt fotfäste i filmbranschen, och Sebastian (Ryan Gosling), en jazz-entusiast som drömmer om en egen jazz-klubb medan han hankar sig fram som barpianist och suspekt syntbandsmedlem. Ljuv kärlek uppstår (förstås) men utmaningarna i deras relation ökar i takt med att de når framgång i sina respektive karriär-ambitioner. Damien Chazelle, som senast gjorde den intensiva och småskruvade ”Whiplash”, har gjort en mycket snygg och bitvis intressant film. Om musikalscenerna kan säkert åsikterna gå isär men i min bok tillför de inte något. Jag måste dock säga att de inte heller stör så mycket som jag befarat. Filmens stora tillgång är Emma Stone och Ryan Gosling som imponerar och återigen uppvisar en personkemi som övertygar. Om denna film bidrar till att vi får se fler musikalfilmer återstår att se, men jag tvivlar på det. Mina lågt ställda förväntningar överträffades en aning och som underhållning för stunden är filmen helt OK.

5

Paterson

4

Redan i mitten av 1980-talet gladde Jim Jarmusch oss (som var med på den tiden) med filmer som ”Down by law” och ”Stranger than paradise”. Nu är han tillbaka med en stillsam historia om busschuffören och hobbypoeten Paterson (Adam Driver) som lever ett stillsamt och inrutat liv som busschaufför i stadsdelen ”Paterson” i New Jersey och som på sina lediga stunder plitar ned dikter om livet och hans iakttagelser och tankar i en anteckningsbok. På hemmaplan finns sambon Laura (Golshifteh Farahani) som far runt och dekorerar och målar om rum, designar gardiner, bakar fantasifulla cupcake’s mm. Där finns även den egensinniga engelska bulldoggen Marvin vars kvällspromenad alltid innehåller ett stopp på den lokala puben där Paterson tar en (!) öl och språkar lite med pubägaren och gästerna. Livet går sin gilla gång och det är i detaljerna som skönheten finns, rutinen måste inte alltid vara negativ. Jarmusch skickliga handlag och riktigt bra insatser av (framförallt) Adam Driver och Golshifteh Farahani bidrar till att intresset hålls uppe trots ett stilla och eftertänksamt lågt tempo och han har vävt in dikterna in i handlingen på ett riktigt snyggt sätt. Kul att Jarmusch är ”tillbaka” och detta är utan tvekan en sevärd film!

4

Småstad

4 -

Efter det att Björns pappa dött hittar han inspelade videohälsningar till sig och sina systrar på pappans dator och dessa personliga hälsningar utgör en sorts röd tråd i berättelsen om Björn och hans systrars liv. Johan Löfstedt’s film är en fascinerande blandning av dokumentär och fiktion där en påhittad historia skickligt vävs samman med hans egen och hans verkliga syskons livshistorier, till stor del skildrat via familjens sparade filmarkiv. Björns, som även är yngst i syskonskaran, stora skräck är att tala inför andra människor och denna ångest har visat sig påverka honom och hans livsval på ett högst påtagligt sätt. Johan Löfstedt skildrar såväl det vardagliga livet i småstaden (Vadstena) som familjelivet med varsam hand och han väver snyggt in familjens privata filmer i berättelsen. Att dialogen i vissa delar känns en smula uppläst uppvägs med lätthet av den nästan dokumentära känslan som uppstår när Björn och hans systrar i stort spelar sig själva. Hela filmen är en märklig combo men där slutresultatet är förbluffande bra och sammanfattningsvis är det helt klart en liten pärla till film som utan tvekan är sevärd.

3

Jag Daniel Blake

4 +

Ett adelsmärke for 80-åriga brittiske regissören Ken Loach är ett starkt socialt patos och en okuvlig energi kring att berätta historier om hur utanförskap drabbar och misshandlar vanliga människor. Denna gång handlar historien om den snart 60-åriga snickaren Daniel Blake (Dave Johns) som drabbats av en stroke. Han är för sjuk för att arbeta, men enligt arbetsförmedlingens byråkrater inte tillräckligt sjuk för att få sjukunderstöd och han befinner sig därmed helt plötsligt i en limboartad moment 22-situation. Vid ett av besöken på arbetsförmedlingen tar han ställning för den ensamstående tvåbarnsmamman Katie (Hayley Squires), som också hamnat i dispyt med byråkratin, varpå båda blir utkastade och de utvecklar en vänskap som gränsar till en far-dotter-relation. Fonden i Loach’ film utgörs av en grundmurad tilltro till att människor i grunden är hjälpsamma och vill väl men där högre makters oförsonliga system och byråkrati leder till att människor hamnar i ett utanförskap. Allt detta är mycket väl skildrat och berättat och till detta bidrar starka prestationer av både Dave Johns och Hayley Squires. Några mindre marginalanmärkningar förtar inte det faktum att detta är en mycket stark och gripande historia som nästan når fram till högsta betyg… Den är absolut sevärd!

2

Lion

3 +

Varje år försvinner 80 000 barn i Indien och Garth Davis film handlar om ett av dessa öden. Vi år följa 5 åriga Saroo (otroligt bra gestaltad av Sunny Pawar) som kommer bort från sin bror på en järnvägsstation när brodern letar efter jobb. Saroo somnar på ett stillastående tåg och när han vaknar så är han långt, långt borta utan att veta var han kom ifrån och utan att kunna språket (i Calcutta där han hamnat pratar de flesta bengali, medan Saroo bara pratade hindi). Efter en tid så har han turen att bli adopterad av ett australiensiskt par och får en uppväxt i trygg medelklassmiljö, men när han når vuxen ålder så börjar han söka efter sitt ursprung. Första halvan av filmen är mycket stark och gripande medan andra halvan är mindre engagerande och lider av att verklighetsbaserade filmer ofta är förutsägbara och precis så är det här. Dev Patel (som spelar den vuxne Saroo) är helt OK och det gäller även Saroo’s adoptivmamma (Nicole Kidman) och flickvän (Rooney Mara). Trots det förutsägbara slutet och att man anar att Google sponsrat filmen (Google Earth har en minst sagt framträdande roll) så är historien i sig fascinerande och det är omöjligt att inte bli berörd av Saroo’s livsöde. Filmen är dock lite för ojämn för att få ett riktigt högt betyg, men den är helt klart sevärd.

1

Måste gitt

4 +

Den unga kriminella förortskillen Metin (Can Demirtas) bor hemma hos sin mamma men spenderar mest tid  tillsammans med kompisar och de drar in pengar via import av förfalskade Rolexklockor, bränna upp bilar mm. Metin är alfa-hanne, full med macho-attityd, men i hemlighet skriver han även dagbok och när denna kommer på drift så inser Metin att han är en ”död man” om dagboken hamnar i orätta händer. Den hamnar dock hos en förläggare som ser storhet och nyskapande i Metins anteckningar och som försöker övertyga Metin om att boken måste publiceras. Ivica Zubak’s film lyckas fånga en rapp, levande och trovärdig dialog, något som flertalet svenska filmer brukar misslyckas med. Till detta bidrar även Can Demirtas som imponerar stort i sin rolltolkning av Metin, gjord med intensitet och utstrålning och som bitvis är skrämmande när Metins millimeterkorta stubin antänds. Visst finns här klichéer, både i skildringen av förorten och av livet i de tjusiga förläggarsalongerna,  men båda världarna är skildrade med skickligt handlag och allra mest intressant blir det när de krockar. Efter ett svagt svenskt filmår 2016 så är det riktigt glädjande att konstatera att starten på 2017 är imponerande. Kanske visar det sig att det var årets första svenska film som även blev den bästa. Snudd på högsta betyg…

akesundelin.se © 2010 • Privacy Policy • Terms of Use