Dessa filmer har under året fått betyget 5 eller 5 -

Film på bio - 2018 års filmer

Filmerna har skrivits in i den tidsmässiga ordning jag har sett dem (dvs film nr 1 i listan är den första jag såg 2018). För den som är intresserad av att läsa vad filmkritikerna i svenska medier tyckte så finns länkar till "Kritiker.se" inlagda för varje film. Det finns även en länk till "IMDb.com"

72

Green book

3 +

En skrämmande illustration av rasförtrycket i södra USA under större delen av 1900-talet är den reseguide, ”The Negro Motorist Green Book”, som gavs ut 1936–66 och som beskrev vilka hotell och restauranger som accepterade afroamerikaner som gäster. Med syfte att slå in ett par spikar i denna rasistiska kista beger sig den berömda jazz-pianisten Don Shirley (Mahershala Ali) ut på en konsertturne i USA’s södra delstater och som chaufför, allt-i-allo och ”fixare” hyr han in Frank ”Tony Lip” Vallelonga (Viggo Mortensen), en oborstad och burdus dörrvakt men som egentligen är en reko kille. Den brutala kontrasten mellan Don Shirley’s bejublade framträdanden för en välbeställd elit och det faktum att han inte tilläts använda toaletterna eller äta i mat / konsertsalen (där han senare skall framträda) är en rejäl blodtryckshöjare. Mot denna fond av allvar har Peter Farrelly byggt en feelgood-road movie med samspelet mellan Don Shirley och Tony Lip i centrum och några sidohistorier i periferin. Förutom grundhistoriens allmänbildande relevans så gör Mahershala Ali en gedigen insats och det gör även favoriten Viggo Mortensen (igen). På minuskontot hamnar något ytliga och schablonartade karaktärer som känns på gränsen till inställsamma och bitvis även moraliserande och det är synd för här finns helt klart material till vad som skulle kunnat vara en riktigt stor film. Totalt sett är dock filmen klart sevärd.

71

Studio 54

3 +

40 år efter efter att Studio 54 öppnades väljer Ian Schrager (som grundade klubben tillsammans med Steve Rubell) att för första gången berätta historien om den legendariska klubben i New York för dokumentärfilmaren Matt Tyrnauer. I en tid efter att Vietnam-kriget avslutats och innan AIDS kom fanns en period där disco-musiken slog igenom och Studio 54 blev ett tillhåll och fristad för kändisar såväl som andra partysugna människor som, oavsett sexuell läggning, tryggt kunde släppa loss och dansa och festa natten lång. Historien om hur Brooklyn-kompisarna Ian och Steve omvandlade ett fd operahus till den mest kända nattklubben genom tiderna berättas rakt och okonstlat där intervjuer med olika nyckelpersoner (ibland brutalt uppriktiga) varvas med en parad med filmklipp och bilder från, och inifrån, klubben. Det var en högst omaka duo som skapade klubben, där Steve Rubell var den extroverta och karismatiska frontfiguren som ständigt minglade med kändisarna och jagade nya kickar (han avled i AIDS 1989) medan den mer introverta Ian fokuserade på det praktiska och att hålla ruljansen igång. Historien om den 33 månader långa framgångssagan och dess slut är faschinerande att ta del av och absolut intressant även om filmen inte kommer att gå till historien som en av de största dokumentärerna. Sevärd är den dock!

70

Roma

4 +

Alfonso Cuarón’s (tidigare bl a ”Gravity” (2013)) nya film vann första pris, Guldlejonet, på årets filmfestival i Venedig. Det är en skildring av hans egen uppväxt, som ett av fyra syskon, i en övre medelklassfamilj i stadsdelen Roma i Mexico City på 1970-talet. När pappan blir allt mer frånvarande, och sedemera lämnar familjen och mamman är på gränsen till sammanbrott blir det hushållerskan Cleo (Yalitza Aparicio) som får försöka få vardagen att fungera samtidigt som hon egentligen har fullt upp med sina egna problem. Cuarón’s film har ett stämningsfullt, svart-vitt bildspråk och som tillsammans med ett utsökt foto ger en vacker inramning till den gripande historien. Enda marginalanmärkningen är något överstyrda ljudeffekter i några av filmens mer dramatiska scener. Yalitza Aparicio’s gestaltning av Cleo, som trots att hon drabbas av riktigt hårda törnar älskar och månar om barnen, är imponerande och gripande. Filmens tempo är bitvis stilistiskt lågt och det är inte en helt enkel film att se, men för den som gillar långsamt berättade filmer väntar en stor upplevelse och den är absolut sevärd. Snudd på högsta betyg!

69

The Wife

3 +

Björn Runges filmatisering av Meg Wolitzers roman har fått rejält med uppmärksamhet detta år när nobelpriset i litteratur ej delas ut. I filmens reella centrum finns Joan Castleman (Glenn Close) vars man, Joe (Jonathan Pryce), belönas med nobelpriset i litteratur men det blir snabbt uppenbart att det är Joan som i alla år agerat spökskrivare. Illusionen som byggts och odlats kring Joe som hyllad författare börjar snart krackelera och till detta bidrar den näsvisa skribenten Nathaniel Boone (Christian Slater) som via sina källforskningar listat ut hur det verkligen förhåller sig. Historien, som har paralleller med filmen ”Colette” (2018), är i sig intressant och relevant och Glenn Close gör utan tvekan en storartad prestation. Trots intensitet i gräl och uppgörelser så känns dock filmen förvånansvärt platt och redan från första scenen anar man hur det skall gå och jag satt och hoppades att Runge skulle vrida till historien på något oväntat sätt men så blir det tyvärr inte. Utan tvekan en habil produktion som är klart sevärd, även om ett sting av besvikelse biter sig kvar (även i denna filmen)…

68

The Front Runner

3 +

Colorado-senatorn Gary Hart (Hugh Jackman) var demokraternas toppnamn, och allmänt segertippad, inför det amerikanska presidentvalet 1988. Han var en helylle-kille med fru och dotter och ansågs ha goda chanser att ge USA en demokratisk president efter åren med Ronald Reagan (hans republikanske utmanare var f ö nyligen bortgångne George Bush dä). När journalisterna på Miami Herald får nys om att han träffar och umgås med en annan kvinna, Donna Rice, så briserar en politisk skandal. Jason Reitman, som slog igenom med fenomenala ”Juno” (2008) och som även gjort ”Up in the air” (2010), berättar en historia om hur skandaljournalistiken tar ett grepp om politikerna som de egentligen aldrig släppt sedan dess. Jämfört med dagens verklighet framstår Gary Harts naiva inställning till vilka spelregler som egentligen gäller som helt världsfrånvänd och det är egentligen riktigt sorgligt. Hugh Jackman är mycket bra och visar att kan har en bredare repertoar än ”Wolverine” och i sann ”Jason Reitman-anda” ser vi även stabila insatser av Vera Farmiga och JK Simmons. Filmen i sig är något ojämn och vill inte riktigt beröra, såsom t ex ”Juno” gjorde, men den är klart sevärd.

67

Cold War

4

Pawel Pawlikowski, som imponerade stort med filmen ”Ida” (2013) som även vann en Oscar för ”bästa utländska film”, berättar återigen en historia som tar sin början i Polen efter andra världskriget, strax innan det kalla kriget startar. Den unga sångerskan Zula (Johanna Kulig) väljs ut för att ingå i en sång- och dansakademi och tränas bl a av den erkände pianisten Wiktor (Tomasz Kot). Efter ett tag så finner de varandra och en passionerad kärlekshistoria tar sin början som vi får följa genom de efterföljande åren/årtiondena. När politiska krafter vill göra ensamblen till ett renodlat propagandainstrument väcks tankarna på flykt till väst. Pawlikowski’s film är fantastiskt vacker med sitt svart-vita-foto och imponerar gör såväl Tomasz Kot och i ännu högre grad Johanna Kulig, vars gestaltning av den nyckfulla och starka Zula, som dock inte alltid är enkel att förstå sig på, är fenomenalt bra. En vacker och fashinerande historia om två människor som ”hör ihop” och aldrig riktigt kan lämna varandra. Utan tvekan en sevärd film!

66

Widows

3 +

Rutinerade Steve McQueen, som bl a gjort ”Shame” (2011) och ”12 years a slave” (2013), har denna gång tagit sig an en historia som vi även såg i TV-serien ”Änkorna” på 1980-talet. Harry Rawlins (Liam Neeson) var ledare för en grupp rånare och den som tänkte ut och planerade brotten. När så ett rån går ”snett” och rånarna omkommer hamnar Harrys fru Veronica (Viola Davis) i trubbel då hon avkrävs att betala skulder som hennes man visat sig ha. Harry, som var en ytterst välplanerad figur efterlämnar en anteckningsbok där nästa rån (där en annan skummis/buse skulle bli offer) redan var detaljplanerat och Veronica ser ingen annan utväg än att försöka fixa pengar till att betala skulderna genom att själv försöka genomföra rånet. Då även fruarna till de andra omkomna rånarna får problem så låter de sig övertalas att deltaga när Veronica kontaktar dem. Det är positivt med filmer som har kvinnor i de ledande rollerna och nu kommer fler och då även i thriller/action-film-genren. Jämfört med den svaga ”Oceans 8” så uppvisar McQueen ett helt annat handlag och tillsammans med gedigna insatser av främst Viola Davis, men även av Michelle Rodriguez, Cynthia Erivo och Elisabeth Debicki så blir detta en spännande och i stora delar intressant film som är klart sevärd.

65

Fantastiska Vidunder: Grindelwalds Brott

3

Den andra filmen i ”Fantastiska vidunder”-serien tar vid där den första filmen (från 2016) slutade. Den lömska magikern Grindewald (Johnny Depp) hålls fängslad i New York men rymmer snillrikt i inledningen och stora delar av filmen utspelas sedan i Paris. Vi återser Newt Scamander (Eddie Redmayne) och han har återigen fickorna fulla av fantasifulla djur. Hans sidekick’s Tina (Katherine Waterston) och Jacob (Dan Fogler) är också med och kompletteras denna gång av bla Jude Law i rollen som en ung Dumbledore. Här finns många trådar och sidoberättelser att hålla reda på och en av dem rör den unge Credence (Ezra Miller) vars krafter, val och öde påverkar mycket i denna historia (och kommande filmer?). Personer och karaktärer flimrar också förbi och för alla inbitna fans av JK Rawlings universum så finns här hur mycket som helst att grotta ned sig i... Jämfört med första filmen så är denna rörigare och mer överstyrd (en scen känns som en ”boss fight” i World of warcraft) och det är synd då mycket av charmen gått förlorad. Eddie Redmayne är dock fortfarande helt rätt och förhoppningsvis så väljer regissören David Yates och JK Rowling att tona ned det bombastiska i nästa film (som då blir den tredje i en tänkt serie av fem filmer). Sammanfattningsvis är denna filmen sevärd, men ett sting av besvikelse biter sig kvar...

64

Holiday

3 -

Danska Sasha (Victoria Carmen Sonne) landar ensam på flygplatsen i Turkiska Bodrum och hon framstår generellt sett som ensam och långt ifrån lycklig, trots att hon lever ett liv i ”lyx” med fina middagar och hårt festande. Sashas pojkvän Michael (Lai Yde) är narkotikahandlare och styr och ställer med såväl flickvän som medarbetare med samma brutala hårdhet och ve den som går honom emot. När Sasha träffar den holländska ensamseglaren Thomas (Thijs Römer) så förefaller det att vara ett tillfälle till en ”normal” vänskap men så blir det inte... Isabella Eklöf’s film är riktigt klurig att förstå sig på, där sympatierna inledningsvis är på Sasha’s sida, men bit för bit så inser man att allt inte är såsom det först verkade. För ovanlighets skulle en film där man egentligen inte känner sympatier för någon och där vissa scener är så magstarka att de är svåra att se. Victoria Carmen Sonne gör utan tvekan en mycket stark insats och även hennes svin till pojkvän gestaltas bra av Lai Yde. En mycket komplex historia som är omskakande men den berör inte som väntat utan det är snarare en ilska och avsky mot alla som biter sig kvar och på ett sätt ångrar jag att jag såg filmen...

63

Sorry to bother You 

4 -

Trots att Cassius Green på en jobbintervju blev påkommen med ett påhittat CV får han jobb på ett dubiöst telemarketing-bolag. De duktigaste telefonsäljarna blir befordrade till ”power callers” och när Cassius får tipset att använda ”sin vita röst” kommer både framgång, befordran och privilegier. Regidebuterande Boots Riley’s film börjar ganska normalt men utvecklas snabbt och oförutsägbart till en hejdlös satir om modernt slavarbete och rovkapitalism och när man tror att filmen nått sin kulmen går Riley ännu längre och allt blir en sorts hejdlös cirkus. Det är befriande med oväntade och skruvade historier och i sina bästa stunder är filmen riktigt, riktigt bra men den är tyvärr alltför ojämn och sista tredjedelen blir bara knasig. Lakeith Stanfield är mycket bra i rollen som Cassius och Tessa Thompson imponerar också i rollen som flickvän och ”annorlunda” performance-artist. Riley’s film är en frisk fläkt med en nästan övertydlig politisk udd och visst är filmer som uppenbart blir hatobjekt för nuvarande regimen i Vita Huset värda en extra guldstjärna. Sammanfattningsvis en klart sevärd film.

62

Bohemian Rhapsody

4

Det är nog få som inte känner till bandet Queen och deras ikoniska förgrundsfigur Freddie Mercury (eller som han egentligen hette: Farrokh Bulsara), som så tragiskt gick bort 1991. Filmen berättar historien om hur bandet bildades fram till deras storslagna insats på LiveAid-konserten (13 juli 1985) och huvudfokus ligger på Freddie Mercury’s två sidor; vågad, nyskapande och trotsigt utmanande på scenen samtidigt som hans privatliv präglades av ensamhet och relationsproblem, där hans relation till sin fästmö och själsfrände Mary för en ojämn kamp med hans sexuella ambivalens och bisexualitet. Tillkomsten av filmen har kantats av utmaningar, där regissören Bryan Singer byttes ut efter att ca 85% av filmen var inspelad och ersattes av Dexter Fletcher och dessutom så inleddes projektet med Sasha Baron Cohen i huvudrollen men han ersattes av Rami Malek och det var nog tur det för Rami Malek är mycket bra och bidrar starkt till att filmen lyfter. Historien i sig är rakt och något ”polerat” berättad och till detta kanske det bidrar att bandmedlemmarna Brian May och Roger Taylor har varit med och producerat. Förutom Rami Malek’s insats så är det musiken som står i centrum och för oss som är uppväxta med Queen så är det en enda lång nostalgitripp. Den långa sekvensen från LiveAid blir en grandios avslutning och då är det omöjligt att inte bli djupt berörd och det är så oändligt sorgligt att denna gudabenådade artist gick bort i förtid. En klart sevärd film.

61

Leave no trace

4 +

Debra Granik tar tid på sig mellan sina filmer och det har nu gått 8 år sedan den fenomenala ”Winter’s bone” kom (där Jennifer Lawrence fick sitt genombrott). Granik’s nya film handlar också om människor i samhällets utkant, eller helst helt utanför densamma. Will och hans tonåriga dotter Tom lever sedan många år i en stor skogspark i Portland, Oregon, där de bor i väl undangömda tältplatser i skogen. En dag blir de upptäckta av myndigheterna som genast drar igång sitt maskineri för att ”anpassa” far och dotter till ett ”normalt” liv. Will är krigsveteran och lider sannolikt av PTS och behöver friheten i skogen för att orka bekämpa sina inre demoner medan Tom snarare ser möjligheter i att leva tillsammans med andra, dock helst så naturnära som möjligt. Ben Foster’s gestaltning av Will är imponerande med såväl trovärdighet som stark närvaro. Allra bäst är dock Thomasin McKenzie  som är fenomenalt bra i rollen som Tom och hennes ”genombrott” här är av samma kaliber som det ”JLaw” fick i ”Winter’s bone”. Debra Granik visar återigen att hon är en av de mest intressanta amerikanska regissörerna och hennes filmer är definitivt något att se fram emot. Högt ställda förväntningar infrias här och det är utan tvekan en mycket sevärd film. Snudd på högsta betyg!

60

Bad Times at the El Royale 

2

Precis på gränsen mellan två delstater i USA ligger det avdankade hotellet El Royale, med hälften av rummen i Nevada och andra hälften i Californien. Här sammanstrålar av en händelse ett antal personer med olika livshistoria och det visar sig att inte mycket är såsom man först tror. Vi möter inledningsvis en katolsk präst (Jeff Bridges), en smörig försäljare (John Hamm), en sångerska med haltande karriär (Cynthia Erivo), en ung recepionist (Lewis Pullman) och en arg hippie (Dakota Johnson). Steg för steg rullas en märklig historia upp, som inte saknar överraskande inslag. Drew Goddard väljer att berätta sin historia i olika kapitel, där vissa scener spelas upp igen fast från en annan vinkel och då får ett annat sammanhang. Berättartekniken känns igen från bl a Quentin Tarantino och i händerna på en ”mästare” så kan som bekant mirakel uppstå. Så sker dock inte här... Det är nästan sorgligt att se hur denna långa och föga intressanta historia faller ihop till en seg, våldsintensiv sörja där Jeff Bridges är en av få som klarar sig med äran i behåll. Att ”leka Tarantino” är inget Drew Goddard är varken kapabel till eller bör fortsätta med...

59

Colette

3

Sidonie-Gabrielle Colette, som ses som en av Frankrikes stora 1900-talsförfattare, var på många sätt en pionjär och hon bröt mot de flesta konventioner kring hur en kvinna, fru och författare förväntas bete sig. Hon gifter sig i unga år med den betydligt äldre förläggaren Willy, som är notoriskt otrogen och har ett utpräglat utsvävande leverne, och han ser snabbt att Colette är en författartalang. I kärva ekonomiska tider ombeds Colette att skriva en bok, den smått självbiografiska ”Claudine i skolan”, (som dock ges ut med maken Willy som författare) och böckerna om Claudine blir snabbt en succe. Wash Westmoreland’s film lägger primärt fokus på de tidiga åren, då Colette fick sitt genombrott. Först tillsammans med sin make som societetskändisar och sedemera, efter uppbrottet från honom, som en del av Paris avant-garde. Normalt duktiga Keira Knightley kämpar på i rollen som Colette men övertygar inte helt, utan det är Dominic West som gör den starkaste insatsen i rollen som Willy. Att det talade språket i filmen är engelska bidrar också till att historien och dess karaktärer inte berör såsom jag hoppats. Historien om den modiga, normbrytande och frigjorda Colette är dock i sig intressant och filmen är en god portion allmänbildning och underhållning för stunden.

58

Juliet, Naked

3 +

Annie (Rose Byrne) lever med sin pojkvän Duncan (Chris O’Dowd) som är närmast sjukligt besatt av den amerikanska musikern Tucker Crowe som gjorde några skivor men som sedan försvann och varit osynlig i ca 25 år. Förhållandet gnisslar och Annie retas lite med Duncan, något som leder sig att Annie en dag får ett mail från ”den riktige” Tucker Crowe (Ethan Hawke) och de inleder en mailväxling och Tucker dyker sedemera (förstås) upp i England. Jesse Peretz (bl a ”Our idiot brother”) har filmatiserat en roman av Nick Hornby som bjuder på en charmig, småskruvad historia. Favoriten Ethan Hawke (bl a ”Boyhood” och trilogin ”Before Sunrise/Sunset/Midnight”) gör återigen en stabil insats och även Rose Byrne och Chris O’Dowd är helt OK i sina roller. Bortom romcom-ytan så lyfts ett antal intressanta frågeställningar kring kärnfamiljens roll och även vem som har tolkningsföreträde ang kvaliteten på låtar, skivor och konserter – artisten eller hen’s fans. Sammanfattningsvis en film som erbjuder god underhållning för stunden och bitvis mer än så.

57

First Man

4

Att Neil Armstrong blev första människan på månen är allom känt och Damien Chazelle’s (Bl a ”Whiplash” och ”La la land”) film fokuserar på 1960-talets rymdkapplöpning mellan USA och Sovjet där den politiska pressen är stor och även priset som skall betalas är ansenligt, både mätt i människoliv och familjerelationer. Stort utrymme ges åt familjerelationen mellan Neil (Ryan Gosling) och hans hustru Janet (Claire Foy), som i början av 1960-talet förlorade en dotter i cancer. När Apolloprogrammet drar igång blir Neil lika fokuserad på uppdraget som inbunden och fåordig i sin hemmarelation. Något som är svårt att förstå är hur några kan dras till och stå ut med att vara försökskaniner utsända i skramlande plåtburkar där man inte behöver ha anlag för klaustrofobi för att få panikkänslor. Trots att man vet hur det går (de landade ju faktiskt på månen) så utgör filmen en gastkramande upplevelse och man skruvar ofta på sig i biofåtöljen. Ryan Gosling gör återigen en stabil insats men allra bäst är Claire Foy som briljerar i rollen astronaut-fru utlämnad till ensamhet, oro och långa perioder av ovisshet. En omskakande filmupplevelse som är klart sevärd, för den som orkar.

56

Goliat

4 -

Peter Grönlunds imponerade stort med sin långfilmsdebut ”Tjuvheder” (2015) och hans nya film spinner vidare på samma tunga tema. 17-åriga Kimmi har det tufft både i skolan, där han häcklas för att hans familj är kriminell, och hemma där båda föräldrarna (!) förväntar sig att han skall slå in på samma kriminella bana som hans pappa. När pappan skall börja avtjäna ett fängelsestraff ökar trycket på Kimmi att han skall säkra familjeförsörjningen via knark- och stöldaffärer. Kimmi stretar emot och försöker, tillsammans med kompisen Jonna, komma iväg till en annan stad där praktikjobb och en väg bort från det kriminella hägrar. Peter Grönlunds film saknar nästa helt ljuspunkter och hoppet lyser verkligen med sin frånvaro. På pluskontot hamnar Grönlunds val av ”okända” amatör-skådespelare i nästan alla roller och detta bidrar starkt till en ökad trovärdighet. Då och då känns några repliker lite ”upplästa” men på det hela är det stabila insatser vi får se och Sebastian Ljungblad (Kimmi) och Joakim Sällquist (Kimmi’s skrämmande pappa Roland) är helt OK. För den som orkar så väntar en dystopisk pärs och jämfört med ”Tjuvheder” är den mörkare men inte lika bra.

55

A Star is born

4

Bradley Cooper är erkänt duktig som skådis men nu har han dessutom tagit rollerna regissör och manusförfattare. Filmen i fråga är en remake (den 4:e i ordningen) och senast det begav sig (1976) så spelades huvudrollerna av Barbra Streisand och Kris Kristofferson. Rockstjärnan och låtskrivaren Jackson Maine fyller fortfarande stora arenor men som människa är han en sargad hjälte med grava alkoholproblem. En kväll hamnar Jack på en dragbar där Ally (Lady Gaga) uppträder och ljuv musik uppstår och de blir raskt ett par. Jack ser även Ally’s talang som låtskrivare och hennes karriär tar fart på riktigt. Det intressanta med denna film är inte historien i sig, som är helt förutsägbar, utan sättet den berättas på. Konsertscenerna är mycket bra men minst lika mycket imponerar bildspråket och Bradley Cooper’s och Lady Gaga’s insatser. Att Lady Gaga kan sjunga är väl känt men att hon även är en fenomenalt duktig skådis var lika oväntat som glädjande att konstatera. Lågt ställda förväntningar kommer rejält på skam och det är mycket svårt att inte bli berörd av denna historia, som har såväl charm som en mörk resonansbotten. En klart sevärd film.

54

Flotten

3

Den spanska antropologen Santiago Genovés valde 1973 ut fem män och sex kvinnor från olika delar av världen, som tillsammans med honom skulle färdas på flotten Acali och driva från Kanarieöarna till den mexikanska Yucatánhalvön. Han hade en teori att om människor utsätts för extrema förhållanden så kommer det att leda till våld och konflikter och detta skulle bli uppenbart när gruppen ”tvingades” tillbringa ca 100 dagar tillsammans på flotten på ett öppet hav. Den svenska dokumentärfilmaren Marcus Lindeen har, över 40 år senare, samlat de deltagare som fortfarande lever till ett möte på en storleksmässigt exakt kopia av flotten som byggts och med hjälp av filmat arkivmaterial och Santiagos anteckningar så får deltagarna kommentera och reflektera över händelserna som utspelade sig drygt 4 årtionden tidigare. Santiagos experiment var onekligen extremt men allt slutar i en Västgöta-klimax då den mest våldsbenägne visade sig vara Santiago själv som frustrerad tvingades konstatera att hans teori (och förhoppningar) grundligt grusades då deltagarna snarare svetsades samman och hjälpte varandra än blev vålds- och konfliktbenägna. Tyvärr blir Marcus Lindeens film samma pyspunka som historien den berättar. Scenerna med de åldrade deltagarna på flotten är i bästa fall intressanta men känns lika ofta lika konstruerade som Santiagos enkäter som deltagarna ständigt tvingades fylla i. Förvisso skönt att se att se deltagarnas berömvärda beteende men som film betraktat är det tyvärr en besvikelse…

53

Searching

4 -

Mappen med familjefoton i familjen Kim’s dator innehåller inledningsvis ett pärlband harmoniska och sorglösa bilder från pappa David (John Cho), mamma Pam (Sara Sohn) och dottern Margots (spelas av 4 olika skådisar i olika åldrar) liv. Lyckobubblan spricker dock då Pam blir sjuk och avlider och David är kvar som ensam förälder. En kväll, några år senare, kommer Margot inte hem från skolan som avtalat och hon är helt plötsligt som uppslukad från jordens yta. David börjar frenetiskt söka efter Margot och kontaktar både skolan, kompisar och kompisars föräldrar och han söker även intensivt efter spår i sociala medier och till slut kopplas även polisen in. Långfilmsdebuterande regissören Aneesh Chaganty har valt ett annorlunda format för sin film, då vi får följa Davids intensiva sökande via en dataskärm, där handlingen uteslutande drivs framåt via Google-sökningar, face-time-samtal, bilder och olika typer av inspelade filmsnuttar. Det är ett annorlunda sätt att berätta en historia och det fungerar på det hela riktigt bra. John Cho gör en stabil insats och bidrar till att både spänning och intresse hålls uppe stora delar av filmen. En klart sevärd film.

52

Gräns

5 -

John Ajvide Lindqvist’s vampyrhistoria förärades med två filmversioner (”Låt den rätt komma in” (2008) och ”Let me in” (2010)) och nu har Ali Abbasi filmatiserat novellen ”Gräns” från 2010. I centrum för denna historia finns Tina som begåvats med ett säreget utseende och en oöverträffad förmåga att känna/lukta sig till människor som skäms/känner skuld för något. I jobbet som tullare är detta till stor hjälp då hon pekar ut smugglare med en osviklig precision. När det en dag kommer en person genom gränskontrollen med ett utseende som liknar Tinas påverkas både hennes liv och världsbild och inget blir längre som det varit. För oss som inte läst novellen eller i förväg tagit del av trailers eller recensioner blir detta en häpnadsväckande och totalt oförutsägbar resa som är både vacker, skrämmande, faschinerande och tankeväckande. Filmen vänder och vrider på begrepp och roller och lyckas med konststycket att vara konstant intressant. En rejält sminkad Eva Melander gör en imponerande insats i rollen som Tina och Eero Milonoff imponerar han också i rollen som Tina’s själsfrände Vore. Al Abbasis film blev rättmätigt belönad vid Cannes-festivalen i våras och har nu även utsetts till Sveriges Oscarsbidrag 2019. En fantastisk filmupplevelse – Gå och se!!!

51

Unga Astrid

4 -

Pernille Fischer Christensen har i sin film valt att fokusera på en turbulent tidsperiod då Astrid var i övre tonåren. Hennes talang för att skriva och berätta historier har fått viss uppmärksamhet och hon får jobb som allt-i-allo på Vimmerby Tidning, där Reinhold Blomberg var redaktör. När hon sedan blir gravid tvingas hon och Reinhold till ett hemlighetsmakeri där hon först flyttar till Stockholm och sedan åker till Köpenhamn för att föda sonen (Lasse). Astrid ser ingen annan utväg än att låta Lasse tillbringa sina första år hos fostermamman Marie (Trine Dyrholm) och resorna till Köpenhamn blir många till antalet. Den Astrid vi möter i Pernille Fischer Christensen’s film är inte primärt författaren utan en ung, stark och självständig kvinna som tidigt tvingas hantera skuldkänslor och bära ett tungt ansvar. Något som sannolikt formade Astrid som människa och som utgjorde en grund till hennes författaskap och därmed blir en intressant del av hennes liv att ta del av. På minussidan hamnar ett traditionellt och inledningsvis nästan matiné-artad berättarstil samt en genomskinligt påklistrad smålandsdialekt (Magnus Krepper, Maria Bonnevie m fl). På plussidan finns primärt en mycket stark insats av Alba August i rollen som Astrid och en i stora delar habilt berättad historia. Sammanfattningsvis en klart sevärd film.

50

Blackkklansman

5 -

Välrenommerade Spike Lee gör ofta filmer med en tydlig politisk udd och hans senaste film utgör inget undantag. Historien, som utspelar sig i början av 1970-talet, är smått osannolik men verklighetsbaserad och handlar om hur Ron Stallworth (John David Washington), den första afro-amerikanska kriminalpolisen i Colorado Springs, lyckas infiltrera Ku Klux Klan. När telefonkontakterna behöver kompletteras med riktiga möten så hoppar kollegan Flip Zimmerman (Adam Driver) modigt in i rollen som Ron Stallworth. Hur osannolikt det än låter så lyckas duon dupera KKK-medlemmarna och Ron blir allt mer betrodd och lär även känna KKK’s starka man (David Duke). Spike Lee’s berättarstil är långt ifrån subtil men effektiv och väldigt underhållande. John David Washington är utmärkt i rollen som den orädde Ron Stallworth och favoriten Adam Driver gör här en av sina allra bästa roller. Filmens historia är i sig en rejäl blodtrycksmöjare men greppet att klippa in ohyggliga dokumentära scener i slutet är oerhört effektivt och det är omöjligt att inte bli djupt berörd. En skrämmande men mycket bra och väldigt angelägen film. Gå och se!!!

49

The Miseducation of Cameron Post

4 +

Cameron Post växer upp i en kristen miljö i Montana på tidigt 1990-tal. När hon blir ”påkommen” på High School-balen i baksätet på en bil tillsammans med den flicka hon älskar blir hon skickad till det avlägsna ”konverteringslägret” Gods Promise för att ”botas”. Där härskar den stränga Lydia Marsh (Jennifer Ehle) och hennes bror, pastorn Rick (John Gallagher Jr), och med allehanda knasiga och högst tveksamma terapeutiska metoder försöker de bota och omprogrammera ungdomarna. Cameron (suveränt gestaltad av Chlöe Grace Moretz) är till viss del osäker och sökande men i grunden uttalat skeptisk till centrets metoder. Hon försöker härda ut och finner stöd hos Jane (Sasha Lane) och Adam (Forrest Goodluck) och tillsammans bildar de en trio som försöker hålla god min mot Lydia och Rick men som ideligen söker stunder av frihet. Desiree Akhavan imponerar med en både gripande och fascinerande historia som även är ytterst väl-cast’ad. Det är överlag starka insatser, från små biroller till de två stjärnorna: Chlöe Grace Moretz och Sasha Lane (som även imponerade i ”American Beauty” (2016)) som gör riktigt starka insatser och är komplett trovärdiga i sina roller. En både viktig och bra film som absolut är sevärd. Snudd på högsta betyg.

48

Domaren

4

Som domare får Fiona Maye (Emma Thompson) döma i svåra fall där hon, i vissa fall, bokstavligt talat tvingas fatta livsavgörande beslut. Jobbet konsumerar det mesta av hennes fokus och engagemang och på hemmaplan växer makens, Jack (Stanley Tucci), frustration över upplevd brist på känslor och närhet. Ett moraliskt svårt fall med en tonåring med leukemi som, liksom hans föräldrar, är medlem i Jehovas Vittnen, och pga sin tro vägrar blodtransfusion blir en extra svår prövning. Emma Thompson har bevisat sin storhet via filmer som ”Återstoden av dagen” (1993) och det är en ren njutning att se henne återigen göra en klockren prestation i rollen som domare Maye. Richard Eyre hittar mestadels en bra balans mellan de olika fallen och de känslostormar de skapar. Fokus ligger nästan helt på de svåra avgöranden som Fiona Maye ställs inför, medan problemen på hemmaplan blir mer av en sidohistoria. Stanley Tucci gör dock även han en bra och stabil insats. Sammanfattningsvis en film som bitvis lyckas beröra på riktigt men där den stora behållningen är Emma Thompson’s insats.

47

Den 12:e mannen

4 -

I Norge är historien om motståndsmannen och krigshjälten Jan Baalsrud väl känd medan den inte alls är lika omskriven i Sverige. Något som Harald Zwart’s film sannolikt kan ändra på. Baalsrud var del av en grupp norska motsåndsmän som utbildats av britterna och sändes till Norge för att utföra sabotage mot den tyska ockupations-makten. Gruppen blir dock förrådd och Baalsrud är den enda som undkommer. Trots en skottskada i ena foten lyckas han smita och hålla sig undan från tyskarna, bl a genom att simma långa sträckor i noll-gradigt vatten. Ryktet sprider sig att en av motsåndsmännen kommit undan och gäckar tyskarna och han får hjälp av lokalbefolkningen att hålla sig gömd i osannolika två månader. Baalsrud’s stoiska och smått obegripliga umbäranden leder tankarna till Alejandro González Iñárritu’s film ”The Revenant” (2015) där Leonardo Di Caprio gestaltar Hugh Glass som blir anfallen av en björn. Thomas Gullestad gör en imponerande insats i rollen som Baalsrud och Jonathan Rhys Meyers är också bra i rollen som hans nemesis; gestapochefen Kurt Stage. Ett plus även för att tyskar pratar tyska och norrmän pratar norska osv. På minussidan hamnar att filmen är aningen för lång och den har, trots ett antal rejält omskakande scener, svårt att hålla engagemang och intresse på topp hela filmen igenom. En del inslag av norsk flaggviftande patriotism är dock lättare att överse med. Sammantaget en viktig och angelägen historia som är klart sevärd (för den som orkar).

46

Mademoiselle Paradis

4 -

I slutet på 1770-talet framträdde den blinda pianisten Maria Paradis (mycket bra gestaltad av Maria Dragus) för societeten där hon briljerade med sin virtuositet och sitt gehör. Hon var ivrigt påhejad (och totalt beroende) av sina föräldrar och dotterns växande berömmelse kom även dem till gagn. Dessa framträdanden efterlämnar dock en stark känsla av ”freak show” och det är en skrämmande människosyn som visas upp där en handikappad människa utan ”speciell” förmåga har noll värde (enligt explicit resonemang i filmen). En läkare, Franz Mesmer (David Striesow), erbjuder sig att försöka kurera Marias blindhet och till allas förvåning är behandlingen (inledningsvis) framgångsrik, men till priset av att Marias gehör och hennes pianospel försämras i takt med att synen förbättras. Barbara Alberts film är långt ifrån en solskenshistoria och som ”biopic” (historien är verklighetsbaserad) är den en smula annorlunda. Scenerierna imponerar och ger en övertygande tidstypisk känsla men det som lämnar störst intryck är den känslokalla och cyniska inställningen till svaga och handikappade. En film som bitvis lyckas beröra på riktigt och som är klart sevärd.

45

Mission: Impossible - Fallout

4 -

22 år sedan starten är nu sjätte filmen i MI-serien här och det är återigen dags för Ethan Hunt (Tom Cruise) att köra ett actionfyllt, extremt gym-pass. Teamet runt Ethan är detsamma som i ”MI: Rogue Nation” och det är även kul att konstatera att Rebecka Ferguson är med igen och hon är lika bra som tidigare. Det är ganska imponerande att konstatera att Cruise och regissörerna (denna gång har Christopher McQuarrie fått förtroendet igen, han regisserade även förra filmen) lyckas gjuta liv i denna filmserie och leverera en, för genren, hög och stabil kvalitetsnivå i över två årtionden. Storyn i denna filmen tar vid där den förra slutade och storboven Salomon Lane (Sean Harris) lyckas trots att han är fängslad ställa till en massa ofog med tre stulna plutonium-kärnor som Hunt och hans team inledningsvis ”slarvar bort” och sedan får i uppdrag att återfinna. MI-seriens adelsmärke är att kombinera intensiv action med distans och ”glimten i ögat” och det funkar bra även denna gång även om vissa actionscener blir lite väl lååånga. Sammanfattningsvis en klart sevärd film och MI-serien har ännu inte alls börjat chansera.

44

Förolämpningen

4

När bilmekanikern Toni spolar av sin balkong i Beirut råkar får byggförmannen Yussef på gatan nedanför träffas av lite smutsigt vatten pga ett trasigt rör. Denna olyckshändelse hade kunnat förbli en småsak om en snabb och uppriktig ursäkt levererats men så enkelt blev det inte. Det visar sig att Yussuf är palestinsk flykting och Toni är kristen libanes och historiens oförrätter och lidande är på intet sätt bearbetat, glömt eller förlåtet och när detta kombineras med bitterhet, stolthet och envishet så eskalerar historien snabbt till handgripligheter, TV-sänd rättegång och kravaller på gatorna. Den enkla händelsen blir snabbt storpolitik då advokater och olika representanter från religösa och politiska falanger känner sig manade att lägga sig i. Ziad Doueiri’s film, som var Oscars-nominerad som bästa icke-engelskspråkiga film, tar inte ställning i var sig sak eller avseende skuld för historiens illdåd. Adel Karam (Toni) och Kamel El Basha (Yasser) gör båda riktigt starka insatser där blickar och gester är minst lika talande som replikerna i sig. Några marginalanmärkningar kring lite utdragna rättegångsscener och ett par svaga/outvecklade kvinnoroller förtar inte det faktum att detta är en både intressant och tänkvärd film. Helt klart sevärd!

43

Bergman - Ett år, ett liv

4

Jane Magnusson’s dokumentär om Ingmar Bergman har året 1957 som utgångspunkt. Dels för att det var ett sanlöst produktivt år, då Bergman hade två filmpremiärer (de fenomenala filmerna ”Sjunde inseglet” och ”Smultronstället”), han sätter upp två hyllade teaterpjäser och ett antal radio- och TV-produktioner. Samtidigt behandlades han för magsår och var inne på sitt tredje äktenskap (av fem) och hade 6 barn och ett oklart antal älskarinnor. Som det sägs i filmen – numera hade han nog fått någon sorts diagnos… 1957 var även det är då hans filmskapande tog en ny vändning och han, enligt filmen, började skapa filmer som egentligen handlade om honom själv och vars produktioner måhända även tjänade ett syfte som terapi (han vägrade gå till psykologer). Magnusson’s film är på intet sätt insmickrande och Bergmans regi-geni kompletteras med bilder från hans tid som nazist-anhängare och han framställs som såväl mytoman och mobbare (en scen med Torsten Flinck väcker direkt avsky). Man kan även undra hur han hade klarat ”dagens” #MeToo-debatt… Bilden av Bergman som växer fram är alltså komplex men hela tiden intressant och faschinerande. Magnusson’s urval av intervjupersoner är det som kanske imponerar minst, flera röster saknas och några får märkligt stor plats. Sammanfattningsvis en riktigt bra dokumentär och ett måste för alla film-nördar.

Länk till filmen ej tillgänglig på IMDB.com

42

Ant-Man and the Wasp

3 +

Ant-Man’s del av “Marvel’s universum” karaktäriseras av komik, barnvänlighet och lite matinékänsla och i uppföljaren till första filmen (som kom 2015) ligger fokus på att rädda familjen snarare än att rädda universum. Hank Pym’s (Michael Douglas) fru Janet (Michell Pfeiffer) som har ”suttit fast” på sub-atom-nivå i 30 år där hon hamnade i samband med ett uppdrag (de utgjorde det ursprungliga Ant-Man/Wasp-paret) skall nu hämtas tillbaka till den ”normala” världen. Ant-Man/Wasp-paret 2.0 Scott Lang (Paul Rudd) och Hope van Dyne (Evangeline Lilly, tillika Hank Pym’s dotter) försöker nu hjälpa Hank med denna räddningsaktion. Sedvanliga bovar försöker sätta krokben för deras planer och stjäla deras utrustning (bl a ett laboratorium som krymps från höghus till hanväska, och vice versa, på sekundbasis) och en av dessa är en något mer intressant karaktär; Ava / Ghost (Hannah John-Kamen) som är fas-instabil och kan röra sig igenom väggar mm. Peyton Reed’s andra Ant-Man-film är välgjord, underhållande och helt klart gjord med glimten i ögat. Bäst insats görs av Evangeline Lilly men även Paul Rudd är fortsatt rätt i rollen som Ant-Man. Vi har på intet sätt sett det sista av Ant-Man även som vissa saker ställs på ända i de sedvanliga eftertexterna (sitt kvar, missa inte!). God underhållning för stunden och en klart sevärd film.

41

Ocean's 8

2

En amerikansk actionkomedi med till största delen kvinnliga skådespelare är inget som vi är bortskämda med och är därför ett både välkommet och lovvärt initiativ. Gary Ross (som regisserade den första Hunger Games-filmen) har filmatiserat en sorts fortsättning på Steven Soderbergh’s ”Oceans”-serie men som ändå mest känns som en remake. Debbie Ocean (Sandra Bullock) är syster till Danny, som f ö förmodas vara död, och när hon suttit av 5 år i fängelse har hon en plan för en über-listig kupp där hon skall stjäla ett 3-kilos diamanthalsband. Likt sin bror samlar hon ihop ett gäng kumpaner med radarpartnern Lou (Cate Blanchett) i spetsen och där bl a Rihanna (riktigt förtjänstfullt) spelar en datahacker. Hur lovvärd grundidén än var så är detta en hopplöst sorglig och skamlös kopia av originalet där Ross inte alls har Soderbergh’s känsla och handlag. Skämten funkar sådär och de ”oväntade” vändningarna är hur förutsägbara som helst för alla oss som sett Soderbergh’s film(er). Ge gärna skådisarna en ny chans med ett ordentligt manus och en mer kompetent regissör, men undvik denna filmen som knappt duger som underhållning för stunden.

40

Love Simon

3 +

Simon (Nick Robinson) går sista året på high school i Atlanta och lever ett välbeställt liv, har nära vänner och en kärleksfull familj men han bär på en hemlighet; han har ännu inte kommit ut som homosexuell. Något som han endast är öppen med i en mail-tråd med pseudonymen ”Blue”, som han kommit i kontakt med via skolans blogg. I grunden är detta en förutsägbar rom-kom-historia men något som är värt att notera är att det är ”Hollywood’s” första (!) storproduktion i HBTQ-genren som vänder sig till en mainstreampublik. Greg Berlanti’s filmföljer en beprövad feel-good-mall och är gjord med mycket värme och charm. Såväl Nick Robinson som ett flertal andra, bl a Jennifer Garner och Josh Duhamel som toleranta och förstående föräldrar och Logan Miller som den hopplöst jobbiga Martin gör stabila och bra insatser. Historien om hur Simon ”kommer ut” är skruvad och bitvis famlar man efter skämskudden, men Berlanti lyckas hyfsat bra med sin balansakt och sammanfattningsvis så är filmen klart sevärd. 

39

På Chesil Beach

3 +

Dominic Cooks filmatisering av Ian McEwan’s bok inleds (helt logiskt) på stranden där ett ungt par vandrar fram samtidigt som de är inbegripna i en något stel diskussion. Det unga paret, Florence (Saorise Ronan, som var riktigt bra i ”Lady Bird”) och Edward (Billy Howle), har precis gift sig och nu stundar bröllopsmiddag (för bara de två) på ett badhotell på den brittiska sydkusten och sedan blir det dags för bröllopsnatten… Året är 1962 och okunnighet, rädsla och prestationsångest ligger som en våt filt över hela tillställningen. Olika tillbakablickar ger en inblick i deras uppväxt samt hur de möttes och här finns också subtila antydningar till övergrepp som Florence kan ha blivit utsatt för under barndomen. Såväl Saorise Ronan och Billy Howle kämpar på och gör på det hela starka prestationer även om historien endast bitvis griper tag och blir intressant. Ett märkligt och, enlig uppgift, påklistrat (jmf boken) slut drar dock ner helhetsintrycket en del. Sammanfattningsvis är det dock en sevärd film.

38

Jurassic World: Fallen Kingdom 

2 -

När “Jurassic World” kom 2015 så var det en återstart på en serie som startades av Steven Spielberg 22 år tidigare. ”Jurassic World” var ingen kvalitetsmässig höjdare men ekonomiskt gick den mycket bra och därför är det föga förvånande att ytterligare en uppföljare nått biograferna. Vi återser Chris Pratt i rollen som den godhjärtade dinosaurie- ”tränare / skötaren” Owen och Bryce Dallas Howard som den fd park-föreståndaren och numera ”dinosaurieaktivisten” Claire och just deras prestationer utgör filmens minst dåliga inslag. Filmens ”story line” kretsar att en enorm vulkan på Isla Nublar får ett utbrott som leder till att hela ön kollapsar och alla dinosaurier på ön dör. Ondskefulla bovar försöker fånga in ett antal dinosaurier med avsikt att sedan auktionera ut dem och dessutom har några forskare lyckats genmanipulera fram en super-dinosaurie. Allt detta landar i en actionstinn och förutsägbar soppa som är överfylld av klichéer och trötta repliker. Till råga på allt så är slutet, såsom ofta när ekonomerna får styra, upplagt för ännu en uppföljare… Suck! Undvik denna!

37

A Ciambra

4 -

Pio är en romsk pojke i de lägre tonåren som bor i ett fattigt område i södra Italien där han leker med de andra barnen men drömmer om att få bli bekräftad som vuxen. Familjens leverne ligger ligger till ringa del på rätt sida av lagen och ett försök av Pio att rädda familjens ekonomi går inte alls som han tänkt sig. Jonas Carpignano’s film, som var Italiens Oscars-bidrag i år, har ett nästan dokumentärt anslag och till detta bidrar att de flesta rollerna är besatta av personer som själva bor i denna miljö. Pio och hans familjemedlemmar har sina egna, riktiga namn även om historien är uppdiktad. Ett undantag utgörs av Koudous Seihon som spelar Pio’s äldre vän Ayiva på ett förtjänstfullt sätt. Skildringen av persongalleriet är på intet sätt insmickrande och det är riktigt svårt att egentligen känns sympati för någon, inte ens för Pio. Det är en dyster rapport från ett liv i, till synes hopplöst, utanförskap som bitvis griper tag och berör på riktigt men som är svår att förhålla sig till. Dock klart sevärd för den som orkar.

36

Solo: A Star Wars Story  

3

Efter det att Disney 2012 köpte rättigheterna till Star Wars så kommer en strid ström nya filmer, både i ”normalspåret”; Star Wars VII och VIII, och även i en serie spinoff’s där ”Rogue One” var den första. Den andra i serien spinoff’s har en ung Han Solo i huvudrollen och här får vi bl a se hur han träffade Chewbacca och Lando Calrissian och hur han tog över Millennium Falcon och detta utgör filmens mest intressanta delar. Filmens sk röda tråd är en ganska rörig historia om kampen för att få tag i Coaxium, en högeffektiv energikälla som används som rymdskeppsbränsle, där Han hamnar i klorna på brottssyndikatet Crimson Dawn och dess ledare Dryden Vos (Paul Bettany). Ron Howard (som tog över som regissör när Phil Lord och Christopher Miller fick sparken halvvägs in i inspelningen) kan sitt hantverk och han levererar, föga oväntat, en mycket snygg produktion. Förutom ”kändisarna” så möter vi även några andra intressanta personer; Qi’ra (Emilia Clarke, fd flickvän till Han som jobbar för Dryden Vos och även för ännu större bovar…, och Beckett (Woody Harrelson, ledare för ett gäng kriminella). Alden Ehrenreich är helt OK i rollen som Han Solo. Mycket är bra men filmen saknar spets och sedvanligt lååååååånga actionsekvenser blir mer tröttsamma än spännande. Filmen är nog ett måste för redan inbitna Star Wars fans, men filmen i sig når ej högre betyg än sevärd.

35

Tully

3

Regissör/manusförfattarparet Jason Reitman och Diablo Cody, som imponerade stort med filmen ”Juno” (2007), berättar denna gång en historia om den utarbetade 3-barnsmamman Marlo (Charlize Theron) med snäll men föga förstående eller hjälpsam man Drew (Ron Livingston). Ankomsten av deras tredje barn och att dessutom ha ett barn med ADHD-liknande diagnos (där hjälp från samhälle/skola på intet sätt är en självklarhet, snarare de omvända) bidrar till att Marlo får ett sammanbrott. Motvilligt tar hon då hjälp från sin bror som erbjuder sig att betala för en ”night nanny”. Tully (Mackenzie Davis), som är ung, smart och livsbejakande, sveper då in i deras liv och Marlo får en möjlighet att landa och åetrhämta sig. Reitman/Cody levererar även denna gång en skruvad historia, dock ej på riktigt samma nivå som i ”Juno”. Charlize Theron är riktigt bra som utarbetad mamma på gränsen till sammanbrott och Mackenzie Davis, som också var bra i ”Blade Runner 2049”, är också helt rätt i sin roll. Historien lyckas inte hålla en jämn nivå men en knorr i slutet förhöjer slutresultatet. En sevärd och underhållande film.

34

Deadpool 2

3 +

I Marvel’s ”universum” utgör Deadpool något av en anti-hjälte av det mer barnförbjudna slaget och det är lätt att ha olika åsikter om huruvida detta är befriande och underhållande eller störande och smaklöst. Nåväl, i denna uppföljare byggar man vidare på den grund som lades på plats i första filmen så den desillusionerade superhjälteslusken Deadpool (Ryan Reynolds är helt rätt i denna roll) ställs inför nya utmaningar, denna gång i form av superskurken Cable (Josh Brolin) som kommer från framtiden för att söka upp den unga mutanten Russell (Julian Dennison) och Deadpool mönstrar (på ett oerhört underhållande sätt) en sorts motståndsstyrka, ”X-Force team”, bestående av allehanda mutanter. Den primära målgruppen för David Leitch´s film är nog de redan film- och ”Marvel-frälsta” för här vimlar det av referenser till andra filmer i allmännhet och till andra Marvel-filmer i synnerhet. Tempot är högt uppskruvat och om man undlåter att fundera och filosofera och bara låter sig svepas med så är det onekligen två timmars rejäl underhållning man får. Det räcker långt i sin genre…

33

Utöya 22 juli

4 +

Det kan kännas såväl tveksamt som för tidigt att filmatisera en av de vidrigaste händelserna som skett i modern tid. Erik Poppe har dock tagit sig an utmaningen att göra en film om de 73 minuter då höger-extremisten Behring Breivik skoningslöst mördade 67 ungdomar på Utöya. Filmen utspelar sig i princip i realtid och hela tiden ur några av ungdomarnas perspektiv. I centrum finns Kaja, en politiskt engagerad och driftig ungdomsledare, en ”statsministerkandidat” enligt en av kompisarna. Hon är på Utöya tillsammans med sin syster som hon syskongnabbas med. När det overkliga sker flyr ungdomarna först in i ett av husen och sedan ut i skogen på ön. Breivik nämns aldrig med namn och hans syns i princip inte i bild. Allt som hörs är smällarna som blir allt outhärdligare för varje skott som avfyras. Poppe’s sätt att berätta denna vidriga historia är värd all respekt och tillsammans med en helt fenomenal insats av Andrea Berntzen i rollen som Kaja så resulterar det i en oerhört stark filmupplevelse. De som funderar på att se denna film bör tänka efter noga, det är en av de jobbigaste filmer jag sett men samtidigt en stor filmupplevelse. Utan tvekan sevärd för den som orkar…

32

You Were Never Really Here 

4 -

Joe (Joaquin Phoenix) är en medelålders man som bor hemma hos sin åldrade mamma. Han är uppenbart påverkad av såväl en tuff uppväxt som från ett liv som soldat. Hans ovanliga försörjning är att söka upp och rädda försvunna flickor som ofta råkat ut för trafficking och här drar han sig inte för att misshandla och ta livet av förövarna. Lynne Ramsay’s film fokuserar primärt på Joes senaste uppdrag, att försöka hitta den unga dottern till en senator som kidnappats till en bordell för pedofiler och straffa förövarna. Ett uppdrag som inte riktigt går som planerat… Joaquin Phoenix är en mycket speciell skådespelare och hans prestationer spänner från mediokra till briljanta. Här är han riktigt bra och gestaltar den härjade enstöringen på ett övertygande sätt och med trovärdig ångest. Ramsay’s film är snyggt gjord och skönt oförutsägbar, men samtidigt jobbig att se. Våldet är obehagligt och hur mycket Phoenix än kämpar så är hans karaktär svår att förstå och förhålla sig till och någonstans där så misslyckas filmen med att gripa tag och beröra på det sätt jag hoppades att den skulle göra. För den som orkar så är det dock helt klart en sevärd film.

31

Guernseys Litteratur- och Potatisskalspajs-sällskap  

3 -

Mary Ann Shaffer och Annie Barrows roman från 2008 har här filmatiserats av Mike Newell, som bl a regisserat ”Fyra bröllop och en begravning” (1994). Filmen kretsar kring den hyfsat framgångsrika författaren Juliet Ashton (Lily James), som lever ett behagligt liv med rik amerikansk fästman. Av en slump råkar hon börja brevväxla med lantbrukaren Dawsey (Michiel Huisman) på ön Guernsey, som är medlem i ett litterärt sällskap som bildats under andra världskriget, då ön var ockuperad av tyska militärer. Juliet bestämmer sig för att åka till Guernsey och väl där rullar hon upp en historia om en av sällskapets ledande medlemmar som försvunnit och efterlämnat en 5-årig dotter. Newell’s film är en mix av pusseldeckare och högst förutsägbar kärlekshistoria som på intet sätt saknar vissa kvaliteter, men vars förutsägbarhet leder till att den aldrig lyckas bli särskilt intressant och engagerande. Den är dock hyfsat underhållande och om man är ute efter knappa två timmars lättsmält romantik så är det inte det sämsta valet på repertoaren just nu.

30

Isle of Dogs

3 +

Wes Anderson är en säregen filmskapare som under åren gett oss filmer som ”Grand Budapest Hotel” (2014) och ”Moonrise Kingdom” (2012) och ”Den fantastiska räven” (2009), där den senare är gjord med samma stop-motion-teknik som hans nya film som återigen har djur i fokus. Denna gång en samling hundar som förvisats till stadens soptipp, belägen på en ö, av en elak, kattälskande borgmästare i den framtida staden Megasaki som hävdar att hundarna bär på en smittsam sjukdom. Den 12-årige pojken Atari lyckas ta sig till ön för att hitta sin älskade hund Spots. Anderson’s film är fylld med anspelningar till olika skeenden i dagens värld och det är lätt att tolka in olika paralleller och kopplingar. Han är även minutiös och pedantisk med detaljer och det är en sann upplevelse att försjunka i hans säregna värld. Det som var nytt och omdanande i ”Den fantastiska räven” känns dock som ”mer av samma” i denna filmen som tyvärr inte lyckas gripa tag och beröra på det sätt jag hade hoppats. Det är en bra film men inte fantastisk

29

Avengers: Infinity War

4 -

När den tredje Avengers-filmen är här känns det som stormöte i Marvel-fabriken, karaktärerna är nu så många i ”Marvel’s universum” att det nog bara är de mest inbitna fansen som lyckas hålla koll på vem som är vem… Det mesta cirklar denna gång kring stor-boven Thanos (en animerad Josh Brolin) som samlar på magiska stenar (Infinity Stones) som ger innehavaren allehanda ultimata krafter (även förmågan att justera tiden) och hans ”lösning” på universums ständiga tillväxt och brist på mat/resurser är att helt sonika decimera universums befolkning med 50%. Kampen för att förhindra att detta sker är sedvanligt actionstinn men det är inte där filmens kvaliteter ligger, även om det är svårt att inte imponeras av vad tekniken medger. Bröderna Anthony och Joe Russo’s film är en ovanligt mörk historia om livsavgörande val och även om den på sedvanligt maner kryddats med humor och distans så är det ändå mörkret som kvarstår i minnet. Det var f ö länge sedan jag blev så förvånad över ett filmslut, men när jag efter filmen läst lite mer om vad som komma skall så blev det något mindre förvånande… Sammanfattningsvis är detta en av de bättre Marvel-filmerna på länge.

28

Ready Player One

3

Steven Spielberg har filmatiserat Ernest Cline’s roman från 2011, som utspelar sig i ett dystopiskt 2045 där uttråkade och desillusionerade människor ägnar sig åt avancerade VR-dataspel. Det häftigaste heter OASIS och är en sorts parallell värld där dess skapare före sin död skapat en avancerad skattjakt där vinnaren får kontroll över hela spelet och alla intäkter som spelet ger. I huvudrollen finns Wade Watts (Tye Sheridan), eller Parzival som hans avatar heter, som tillsammans med ett gäng kompisar utgör filmens hjältar. Här bjuds på en fantastisk och actionstinn virtuell upplevelse, men historien blir aldrig särskilt spännande eller engagerande (kanske utgör jag dock inte filmens primära målgrupp…). På plussidan återfinns Olivia Cooke som återigen gör en stabil insats, denna gång som Samantha (avataren Art3mis), en av ”hjältarna”. Sammanfattningsvis ger Spielberg oss en ganska schablonartad och sockersöt historia som dock helt klart är underhållande för stunden.

27

Battle of the sexes

3

Återigen en ”based on a true story” film där säkert många känner till huvuddragen i historien. I centrum återfinns den kvinnliga tennisstjärnan Billie Jean King (Emma Stone) som i början av 1970-talet kämpar hårt för att damtennisen skall erkännas och får rimliga prispengar i sina turneringar. Den fd elitspelaren Bobby Riggs (Steve Carell) är lika PR-sugen som provocerande när han hävdar att ”kvinnor inte hör hemma på en tennisbana” och den medelålders Riggs utmanar Billie Jean King på en tennismatch som kom att engagera nästan hela nationen. Regissörsduon Jonathan Dayton och Valerie Faris (som tidigare bl a gjort ”Little Miss Sunshine” (2006)) gör ett habilt hantverk (även om tennisscenerna i filmen ”Borg” var bättre gjorda) och Steve Carell och Emma Stone gör också stabila insatser. Historien är berättad i rak tidsordning och lider av att det mesta känns helt förutsägbart. Det är sannolikt att regissörerna, i och med filmens uttalade feministiska anslag, haft större ambitioner än att underhålla för stunden men där lyckas de inte fullt ut. Det är dock en historia som är värd att minnas även om paketeringen här är lite väl lättsmält.

26

Saknaden

4

Boris (Aleksej Rozin) och Zhenya (Marjana Spivak) är mitt uppe i en uppslitande skilsmässa och bråkar konstant. Båda har redan ingått i nya förhållanden, där den utseendefixerade Zhenya hittat en välbärgad man medan Boris nya flickvän redan är höggravid. Boris och Zhenya har två stora problem: dels att bli av med lägenheten och delas att bli av (!) med deras gemensamma son Alyosha (12 år) som ingen av dem vill ta hand om. Alyosha, som hört alla bråken, försvinner plötsligt spårlöst och då polisen är ointresserade av att söka efter honom erbjuder ett ”Missing people”-liknande nätverk sina tjänster och ett intensivt sökande inleds. Andrej Zvjagintsev, som tidigare imponerat med både ”Leviathan” och ”Elena”, visar återigen klass och levererar ett drama som inte går att värja sig emot. Känslokylan och cynismen hos föräldrarna gör bokstavligt talat ont att se och det är verkligen ingen vacker bild av dagens (ryska) samhälle som visas upp här. Starka prestationer av såväl Aleksej Rozin som Marjana Spivak bidrar också till ett starkt positivt helhetsintryck. Filmen är dock så jobbig att se att man nog bör ta en extra funderare och samla kraft innan, men för den som orkar så är filmen absolut sevärd.

25

Maria Magdalena

3 +

I de fyra evangelier som kyrkan ”valde ut” till Nya testamentet så har Maria Magdalena en minst sagt nedtonad roll och det antyds snarare att hon var en synderska. När ”Maria Magdalenas evangelium” hittades 1896 så påbörjades en återupprättelse som, så sent som 2016, resulterade i att påve Franciskus erkände Maria Magdalena som en ”lärjunge bland lärjungar”. Garth Davis (tidigare ”Lion” (2016)) har valt att filmatisera Jesus sista tid, men denna gång ur Maria Magdalenas perspektiv. Vi möter Maria Magdalena som begåvad barnmorska som motsätter sig ett arrangerat äktenskap för att istället följa ”helaren” och hans apostlar. Rooney Mara gör en lågmäld och nedtonad, men bra gestaltning av Maria Magdalena medan (vanligtvis duktiga) Joaquin Phoenix gestaltning av Jesus är mer tveksam. Inte minst hans ålder (Phoenix är 44 år) ger honom vissa trovärdighetsproblem att gestalta en drygt 30-årig messias. Mycket är nedtonat (olika mirakel, Jesus utbrott på månglarna i templet mm) och måhända mer i linje med hur det skulle kunna ha gått till men det saknas mycket av den nerv och glöd som historien egentligen innehåller. Att se historien berättad ur Maria Magdalenas perspektiv är dock så intressant att det förlåter en del andra smärre fadäser och filmen är sevärd.

24

I, Tonya

4

Återigen en “based on a true story" och denna gång en historia som de flesta hört talas om: Konståkar-rivaliteten mellan Nancy Kerrigan och Tonya Harding som kulminerade med att Nancy fick sitt knä sönderslaget kort innan OS i Lillehammer 1994. Vad som inte är lika känt är Tonyas bakgrund och uppväxt med ett monster till mamma (suveränt gestaltad av rutinerade Allison Janney) i en fattig ”white trash”-miljö med misshandel och utsatthet som stående inslag under både uppväxt och giftermål. Craig Gillespie har på ett imponerande sätt hittat ett format på sin berättelse som håller intresset uppe trots att story’n är välkänd och det är en fartfylld kombination av nutidsvy och återblickar vi får se. Till det positiva slutresultatet bidrar även Margot Robbie som verkligen gör en enastående bra gestaltning av Tonya. Även Sebastian Stan (i rollen som Tonyas make Jeff) och Paul Walter Hauser (i rollen som galen ”livvakt” och mytoman) imponerar. Sammanfattningsvis en riktigt bra film som troligen tilltalar de flesta. Helt klart sevärd! 

23

Amatörer

4 +

Gabriela Pichler fick välförtjänt beröm för sin förra film ”Äta, sova, dö” (2012). Nu är hon tillbaka med en skruvad historia om det lilla fiktiva samhället Lafors, halvt på dekis, som kämpar för att locka en tysk lågpriskedja till kommunen och pss skapa fler arbetstillfällen. Kommunstyrelsen får en idé om att en reklamfilm kan vara ett bra sätt att visa upp samhället från sin bästa sida och Musse (godhjärtad och entusiastisk medlem av kommunledningen) uppmanar eleverna i kommunskolan att spela in egna filmer med sina mobiler. Ungdomarnas filmer förskräcker dock och Musse (Fredrik Dahl) engagerar en professionell producent men tonårstjejerna Aida (Zahraa Adoujaili) och Dana (Yara Aliadotter) ger inte upp så lätt utan fortsätter helt sonika med att spela in sin film. Pichler’s sätt att berätta historien imponerar verkligen, den väjer inte för svåra ämnen och bitvis är den jobbig att se för att i nästa stund vara härligt galen och underhållande. Alla tre huvudskådespelarna Zahraa, Yara och Fredrik gör riktigt starka prestationer och tillsammans med ett snyggt slut och ett skickligt handlag av Pichler så resulterar detta i ett imponerande slutresultat som absolut är sevärt. Snudd på högsta betyg!

22

Lara Croft

3

För andra gången har det populära dataspelet ”Lara Croft” inspirerat till filmatisering. Första gångerna (2001 och 2003) såg vi Angelina Jolie i huvudrollen och nu är det Alicia Vikander som gestaltar actionhjälten. I norska regissören Roar Uthaug’s film möter vi Lara som trotsig och envis ung kvinna som bestämt vill gå sin egen väg och hankar sig fram som cykelbud i London (istället för att ta över sin fars, äventyraren, affärsimperium). När hon en dag hittar några papper som anger vart hennes far begav sig då han sedan försvann bestämmer hon sig för att följa i hans spår. När ett dataspel filmatiseras så följer en del ”måsten” (för att blidka fansen) som känns en smula påklistrade rent filmiskt och det blir mycket klängande i flygplansvrak och springande i gångar som rasar samman. Den största behållningen i filmen är Alicia Vikander som gestaltar Lara som såväl tuff och orädd samtidigt som hon även är sårbar och oerfaren. Om detta är en film som tilltalar ”fans’en” har jag svårt att bedöma (jag är inte en gamer) men som film betraktat är det helt OK underhållning för stunden. Och Vikander är bättre än filmen!

21

Lady Bird

4

Greta Gerwig har ett gediget renommé som skådespelerska (bl a lysande ”Frances Ha”) och nu har hon slagit in på regissörsbanan med en historia som sannolikt skildrar hennes egen uppväxt. Christine MacPherson (Saoirse Ronan), som gett sig själv namnet ”Lady Bird”, har oddsen en smula emot sig. Familjen lever ”på fel sida järnvägen” i Sacramento där pappa Larry (Tracy Letts) blir arbetslös och hennes frustrerade mamma Marion (Laurie Metcalf) tvingas till dubbelarbete för att familjen skall klara sig ekonomiskt. ”Lady Bird” går sista året på ett katolskt gymnasium och drömmer om att komma in på universitet på östkusten, helst i New York. Något som ytterligare underbygger konflikterna med mamman och deras komplicerade relation utgör något av filmens huvudtema. Saoirse Ronan (som bl a var med i Wes Anderson’s ”Grand Budapest Hotel”) imponerar stort och det är glädjande att konstatera att detta är en riktig pärla till film, full av charm och humor. Greta Gerwig har onekligen bredd i sin talang – kul! Helt klart en sevärd film.

20

Utan nåd

4 -

Ena stunden lever Katja (Diane Kruger) ett lyckligt familjeliv i Hamburg, med man och 6-årig son, och i nästa stund rämnar allt när en hemmagjord spikbomb detonerar utanför den butik där hennes man arbetar. Både man och son, som just då var där, omkommer i något som visar sig vara ett nazistiskt terrordåd. Fatih Akin berättar en historia i tre akter där första akten fokuserar på Katja och det bottenlösa hål av sorg och saknad som hon faller ned i. I andra akten läggs fokus på rättegången och här är vissa av vittnesmålen omskakande detaljrika och i tredje akten är fokus åter på Katja som då konfronteras med det faktum att rättssamhället misslyckats med att skipa rättvisa. Filmens historia sägs vara inspirerad av verkliga händelser i Tyskland på senare tid även om det på intet sätt är en dokumentär. Filmens lysande stjärna är Diane Kruger, som även belönades med skådespelarpriset i Cannes för denna roll, och hon lyckas balansera skickligt mellan förtvivlan, bräcklighet och målmedvetenhet. Akin’s film är bitvis jobbig att se, men samtidigt omskakande på ett sätt som bitvis berör på riktigt. Några schablonartade roller drar ned helhetsomdömet något. Det är dock helt klart en sevärd film.

19

Phantom Thread

5 -

Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis) är en über-begåvad men odräglig modedesigner i 1950-talets London och den enda som står ut med hans olater och snarstuckenhet är hans syster Cyril (Lesley Manville) som sköter modehusets affärer. En dag så träffar han den unga servitrisen Alma (Vicky Krieps) som han anlitar som modell för sina klänningskreationer. Deras relation utvecklas dock till mer än så men det är en snirklig väg och vad som ser ut att vara en schablonartad film om det stora manliga geniet visar sig, befriande nog, vara något helt annat. Paul Thomas Andersson (bl a ”There will be blood” och “The Master”) är en ytterst kompetent och begåvad regissör och det visar han på flera sätt i denna fascinerande film. Tempot är stilla och foto och bildspråk är utstuderat bra. Addera en (återigen) gedigen prestation av Daniel Day-Lewis (Oscarsnominerad) och en imponerande insats av Vicky Krieps så resulterar detta, tillsammans med historiens sköna oförutsägbarhet, till en riktigt, riktigt bra film. Ett rykte gör gällande att detta skulle vara Daniel Day-Lewis sista film och om det sorgligt skulle visa sig vara sant så slutar han onekligen med flaggan i topp. Gå och se!

18

Red Sparrow

2

När Dominika Egorova (Jennifer Lawrence), prima ballerina på Bolsjojteatern, skadar sig får hon ett erbjudande från sin farbror Ivan Egorov (Mattias Schoenaerts), som jobbar för den ryska säkerhetstjänsten, att göra ett uppdrag åt honom. Uppdraget är att vara lockfågel för ett politiskt mord och som vittne tvingas hon sedan att välja mellan döden eller att utbildas till en sorts spion, sk ”Sparrow”, som i korthet är en tränad förförerska. På ”spionskolan” drillas hon av den kvinnliga föreståndaren (Charlotte Rampling) och när hon är ”utbildad” så får hon i uppdrag att söka kontakt med den amerikanska spionen Nate Nash (Joel Edgerton). Sedan följer en serie händelser och intriger där det är lite svårt att hänga med i såväl spel som dubbelspel. ”Hunger Games”-regissören Francis Lawrence har här gjort en spionthriller med en brutal och obehaglig eftersmak. Jennifer Lawrence är helt OK i sin roll men det hjälper föga i en film som är både obehaglig och ointressant och det är synd på en så lysande begåvning. Nu är det kanske läge för henne att be om hjälp med sin karriärplanering (betänk även hennes val att vara med i den märkliga filmen ”Mother” 2017). Sammanfattningsvis är detta inte en sevärd film. 

17

The Shape of Water

4

Den stumma städerskan Elisa (Salla Hawkins) jobbar på en militär anläggning under kalla krigets dagar på 60-talet. Till ett av laboratorierna där forslas en dag ett människoliknande vattenmonster som fångats i Amazonas djungler och Elisa fascineras av varelsen och smyger in i laboratoriet för att försöka närma sig och kommunicera med den. Runt denna annorlunda kärlekshistoria snurrar en rad figurer (elaka forskare, cyniska militärer och skumma ryssar) men filmens egentliga röda tråd är hur Elisa och varelsen sakta närmar sig varandra. Guillermo del Toro’s film är en ganska skruvad historia med en stark stilistisk profil och detta fungerar på det hela riktigt bra. Bäst av allt är dock Sally Hawkins (Oscarsnominerad för denna roll) som gör en riktigt gedigen prestation. Även Richard Jenkins (också Oscarsnominerad för denna roll som Elisas omtänksamma granne) och Michael Shannon (elak chef för laboratoriet) är riktigt bra, även om Shannon bitvis är nära överspelets gräns. Filmen blev rikligt belönad vid årets Oscarsgala men riktigt så bra är den inte. Det är dock utan tvekan en sevärd film

16

Black Panther

4 -

Marvel-filmerna fortsätter oförtröttligt och denna film tar vid där ”Captain America – Civil War” slutade. T’Challa (Chadwick Boseman) återvänder till Wakanda, efter det att hans far mördats i ett attentat, för att ta över tronen såsom traditionen anger. Han utmanas dock av såväl en rival till tronen som av elaka bovar som vill komma över den unika Vibranium-metall som gett Wakanda-riket dess unika rikedom och tekniska ledarskap. Så långt följer allt såväl mall som schablon, men Ryan Coogler (bl a utmärkta ”Last Stop Fruitvale Station” (2014)) hittar ett anslag som får historien att lyfta en bit över medelvärdet i genren. Bara det faktum att nästan alla bärande roller innehas av mörkhyade skådisar och andelen kvinnor är långt över det vanliga är berömvärt. Att sedan flera av dem göra riktigt bra insatser gör bara saken ännu bättre, Chadwick Boseman är helt OK och hans lillasyster och tillika ”Q”, Shuri (Letitia Wright) är ett fynd. Även ”bleknosarna” Martin Freeman och Andy Serkis är helt OK i sina respektive roller som CIA-agent och skurk. I sammanfattning en Marvel-film med bitvis lägre tempo än vi blivit vana vid men samtidigt med en kulturell och politisk tyngd som adderar till ett slutresultat som är klart sevärt.

15

The Florida Project

5 -

I Orlandos sunkiga utkant, där man kan se Disneyworlds fyrverkerier på avstånd, lever 6-åriga Monee (Brooklynn Prince) i ett nedgånget motell tillsammans med sin unga, smått dysfunktionella mamma Halley (Bria Vinaite). Monee och hennes kompisar är en sorts modern version av ”rännstensungar” med klara ligisttendenser och de driver mest omkring på jakt efter mat eller bus. Sean Bakers film, som har likheter med Andrea Arnolds utmärkta ”American Honey” (2016), tar huvudsakligen sin utgångspunkt ur barnets perspektiv och visst finns det kärlek mitt i misären, men avsaknaden av trygghet och någorlunda drägliga uppväxtförhållanden utgör ett sluttande plan och man anar att detta inte kommer att sluta väl. Historien i sig är stark och griper tag men mest imponerande är dock insatserna av primärt unga Brooklynn Prince och Bria Vinaite. Även Willem Dafoe är storartad i rollen som luttrad fastighetsskötare, en roll som även gett honom en Oscarsnominering. Sammantaget är detta en film som det är omöjligt att inte bli djupt berörd av – Gå och se!!!

14

The Disaster Artist

4

Inspelningen av Tommy Wiseau’s film ”The Room”, som fått det föga hedervärda epitetet “världens sämsta film (men samtidigt en sk ”kultfilm”), har dokumenterats i bokform av Wiseau’s side-kick/protegé Greg Sestero. Denna bok har nu filmatiserats av James Franco, som även spelar huvudrollen (Tommy Wiseau) och hans lillebror Dave Franco gör rollen som Greg Sestero. Mycket ”meta” här mao… Att säga att detta är en skruvad historia är en underdrift men i all sin absurditet är det bitvis riktigt underhållande. Bröderna Franco har gjort sin hemläxa ordentligt, något som blir uppenbart i eftertexterna där scener från originalfilmen och bröderna Franco’s film visas parallellt. Missa inte det! Ursprungsfilmens historia är lika svår att begripa som den är omöjlig att återberätta. Här är det resan mot målet som är upplevelsen och det är onekligen en upplevelse att se. James Franco gör en storartad insats och Dave Franco är helt OK. I birollerna syns även Seth Rogen, Zac Efron och Bryan Cranston. En annorlunda och underhållande film som vilar mot en resonsansbotten av allvar – helt klart sevärd.

13

Darkest Hour

3 +

Andra världskrigs-skildringarna duggar tätt nu. Förra året hade Christopher Nolan svårt att övertyga med Dunkirk och nu har Joe Wright skildrat samma tidsrymd, men denna gång är det Winston Churchill’s första tid som premiärminister som utgör filmens röda tråd. Filmen börjar dagarna innan han utnämns och mycket kretsar kring det politiska rävspelet och frågan om det är rätt att förhandla med Hitler, som då ryckte fram genom Europa och föreföll omöjlig att stoppa. Bra prestationer görs i några av birollerna, bl a av Lily James i rollen som Churchill’s sekreterare och av Ben Mendelsson i rollen som Kung George VI. Den enastående prestationen görs dock av Gary Oldman i huvudrollen och han äger i princip alla scener han är med i (och det är de flesta) och detta kan mycket väl leda hela vägen till en Oscars-statyett… Filmen i sin helhet är dock inte lika bra som Gary Oldmans prestation och återigen så blir svårigheten med att berätta en verklighetsbaserad historia på ett intressant sätt uppenbar. Att filmen trots detta är sevärd är, som sagt, helt och hållet Gary Oldmans förtjänst.

12

Gook

4

I skuggan av ”Rodney King”-kravallerna i Los Angeles 1992 utspelas Justin Chon’s film, där han såväl skrivit manus, regisserat samt spelar huvudrollen som Eli. De båda koreanska bröderna Eli och Daniel (David So) hankar sig fram genom att driva en damskobutik i ett sunkigt förortsområde i Los Angeles där de etniska spänningarna är konstant påtagliga. Brödernas skoaffär är också en fristad för skolkande 11-åringa afro-amerikanska flickan Kamilla (Simone Baker), något som är rejält provocerande för Kamillas äldre syskon (föräldrarna är helt frånvarande). Justin Chon’s film har ett nästan dokumentärt anslag, något som förstärks av att den är filmad i svart-vitt, och kravall-scenerna från South Central visas som en ”röd tråd” via nyhetsinslag på olika TV-apparater. Brödernas, och Kamillas, tillvaro är en ständig kamp, både mot sig själva och mot vardags-rasismen i området men här finns även korta glimtar av liv, värme och en gnutta hopp. En film som är svår att värja sig mot och som bitvis griper tag och berör på riktigt. Helt klart en sevärd film!

11

Euphoria

4

Begåvade Lisa Langseth’s tredje film är ingen munter historia. Ämnet hon valt att fokusera på är livet och döden och i centrum finns systrarna Emelie (Eva Green) och Ines (Alicia Wikander), som möts igen och det är omedelbart uppenbart att vad som än komma skall bottnar i traumatiska händelser i systrarnas tidigare liv. Efter en stel lyxmiddag och åker de svart limousin till ”världens vackraste plats”, vilket visar sig vara ett undangömt slott, inbäddat i ljuvlig grönska och med diskreta och tjänstvilliga assistenter som hjälper de välbeställda gästerna att få alla sina (sista) önskningar uppfyllda. Bit för bit så vecklar Langseth upp historier från systrarnas liv och det är bitvis hjärtskärande att se. Både Eva Green och Alicia Wikander övertygar och det känns som om Langseth alltid får ut något ”extra” ur Wikander i sina filmer. Även Charlotte Rampling gör en mycket bra prestation och det gör även Charles Dance, i en skruvad roll som ”gäst” som vill ”lämna” så storslaget som möjligt. Ämnet är svårt och känsloladdat men Langseth väljer att inte döma eller moralisera och resan mot försoning och frigörelse är befriande konsekvent och obönhörlig. En stark och omskakande film som helt klart är sevärd.

10

The Post

4 -

Historien om hur de sk “Pentagonpappren” läcktes till pressen 1971 är på ett sätt en upprinnelse till ”Watergate”-skandalen ett par år senare. Daniel Ellsberg (Matthew Rhys), som bl a tjänstgjort som Vietnam-observatör åt USA’s försvarsminister Robert McNamara (Bruce Greenwood) kopierar en mängd dokument som visar hur amerikanska presidenter, ända sedan 1950-talet, ljugit om Vietnam-kriget och (o)möjligheten att vinna det kriget. Första tidning att komma åt denna story blir New York Times, men Steven Spielbergs filmatisering fokuserar på händelserna hos ”lillebror” Washington Post där ägarsidan kämpar med en börsintroduktion medan redaktionen gör allt för att inte bli totalt ifrånåkta av NY Times. Här återfinns Meryl Streep i rollen som WP’s ägare Kathrine Graham (tillika vän med Robert McNamara) och Tom Hanks i rollen som redaktionschefen Ben Bradlee och båda är helt OK och stabila i sina prestationer. Som alla ”based on a true story”-filmer så ligger utmaningen i att hålla intresset uppe i en historia där utgången ofta är känd och här når Spielberg inte ända fram. Vissa scener blir tyvärr onödigt övertydliga med stråkar och platta repliker och det är synd eftersom denna film tar upp ett ämne som är alltför aktuellt idag, där vi fortgent ser att makten vill sätta munkavle på pressen och själva avgöra vad som får skrivas. Dock helt klart en sevärd film, men mest pga det angelägna ämnet.

9

All the Money in the World

4 -

“Based on a true story”-filmerna väller in och senast i raden av regissörer som valt att berätta en sådan historia är legendaren Ridley Scott som tagit sig an historien om kidnappningen av 16 åriga John Paul Getty III, sonson till världens då rikaste man; John Paul Getty, i juni 1973. En av världens mest omskrivna och uppmärksammade kidnappningar. Även filmatiseringen har blivit omskriven då alla scener med Kevin Spacey i rollen som JP Getty (den äldre) filmades om kort tid innan filmens premiär. Anledningen var de övergrepps-anklagelser (#metoo) som riktades mot Spacey i höstas och som här ledde till att han helt sonika klipptes bort ur filmen. Ersättare blev 88-åriga Christopher Plummer och det visade sig vara ett genidrag för Plummer är fenomenalt bra i rollen som den snåla, hårdhudade och känslokalla gamla patriarken. Föga förvånande har han även blivit Oscars-nominerad för denna roll. Även duktiga Michelle Williams gör återigen en stabil och bra prestation i rollen som Pauls mamma medan Mark Wahlberg inte alls övertygar i sin roll som ”fixare”. Filmtekniskt märks det att Ridley Scott & co kan sitt hantverk för det är såväl snyggt som effektivt berättat (om än något utdraget, filmen är 2 tim 15 minuter) och 70-talskänslan är trovärdig. En klart sevärd film.

8

Katie Says Goodbye

4 -

17-åriga Katie jobbar som servitris på en sylta i Arizonas öken och bor tillsammans med sin arbetslösa och svekfulla mamma i en trailerpark. Katies dröm är att kunna flytta till Kalifornien och utbilda sig till hårfrisörska och för att spara ihop tillräckligt med pengar för att nå sitt mål så säljer hon sig till traktens män. När Katie en dag blir förälskad i bilmekanikern Bruno (Christopher Abbott), nyss utsläppt från fängelse, går hennes liv från utsatt till ren misär. Regidebuterande Wayne Roberts berättar en historia som är svår att få grepp om. Här finns ett rörande porträtt av Katie, suveränt spelad av Olivia Cooke (som även var lysande i ”Me, Earl and the Dying Girl” (2015)), en ung kvinna som är såväl godhjärtat vänlig och omåttligt positiv som hon är obegripligt naiv. Hennes resa på det sluttande planet är smärtsam att se och det är på det hela en jobbig film att se. Vad Wayne Roberts egentligen vill säga med sin film är svårt att få grepp om och det är inte med mycket hopp som man lämnar biosalongen. Dock helt klart en sevärd film, för den som orkar.

7

Downsizing

3

Alexander Payne, som kanske mest är känd för ”Sideways” (2004) och ”About Schmidt” (2002) men som även gjorde den utmärkta ”Nebraska” (2013), är nu tillbaka med en film om ett annorlunda sätt att adressera den globala överbefolknings-problematiken. I en (tänkt nära) framtid där forskarna lyckats hitta ett sätt att krympa människor till ca 1 dm storlek ges möjlighet för dem som vill att genomgå denna krympning, som bl a marknadsförs via argument som att deras finansiella tillgångar räcker tusentals gånger längre och ”lägre medelklass” då kan leva i lyx och överflöd. Paul Safranek (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristin Wiig) bestämmer sig för att göra detta, men då Audrey fegar ur i sista sekunden finner sig plötsligt Paul ensam i den nya, krympta miljön. Filmens första halva är onekligen intresseväckande i all sin uppfinningsrikedom medan andra halvan är en mer new age-flummig och smetig historia. Annars duktiga Matt Damon övertygar inte på det sätt vi är vana vid, här görs bäst insats av Christoph Waltz som Pauls skruvat livsbejakande granne Dusan. Även Hong Chau imponerar i rollen Ngoc Lan Tran, en människorättsaktivist som tvångskrympts av regimen i sitt land. Kul även att se Rolf Lassgård i rollen som norsk forskare. En ojämn film som börjar bra men som buklandar på betyget sevärd.

6

Molly's Game

3

Aaron Sorkin är ännu en i raden av rutinerade manusförfattare som nu intar regissörsstolen och han har valt att filmatisera Molly Bloom’s självbiografiska bok. Efter att en allvarlig olycka satt stopp för Molly’s skidåkningskarriär hamnar hon i Los Angeles och får jobb som pokervärdinna på en spelklubb med kändisar och makthavare som exklusiva gäster. Detta blir starten på en karriär som inte slutar förrän såväl FBI som maffiosos vill lägga sig i hennes verksamhet. Hon arresteras burdust och mycket av filmen kretsar kring rättegången där hon företräds av advokaten Charlie Jaffey (Idris Elba). Molly gestaltas av Jessica Chastain som återigen gör en stabil och bra prestation. Sorkin är känd för välskrivna manus med rapp och bra dialog och så är det även här och gillar man poker-termer så får man definitivt sitt lystmäte. En som dock inte alls övertygar är Kevin Costner i rollen Molly’s dominanta och näst intill slavdrivande pappa och en treminuters psykoanalys i slutet är på gränsen till pekoral. Filmen är lång (2 tim 20 min) och hade nog vunnit på att trimmas ned men sammantaget så är det helt klart god underhållning för stunden och stundtals lite mer än så.

5

Wind River

3 +

Taylor Sheridan, som imponerat som manusförfattare till bl a ”Sicario” (2015) och “Come hell or highwater” (2016), har regisserat en historia som är baserad på verkliga händelser. Viltvårdaren Cory Lambert (Jeremy Renner) bor och jobbar i ödemarken i Wyoming och en dag hittar han en våldtagen och ihjälfrusen ung kvinna i ett indianreservat. FBI närmast ”luftlandsätter” agenten Jane Banner (Elisabeth Olsen) i detta kalla och karga landskap och utredningen kan ta sin början. För Cory Lambert har det som hänt skrämmande likhet med vad som hände hans egen dotter ett par år tidigare. Detta är i mångt och mycket en ”western” som utspelas i modern miljö, där hästarna är ersatta av snöscooters (som körs överdrivet fort) och Jeremy Renner gör en helt OK insats som ”the lone ranger”. Även duktiga Elisabeth Olsen (som var fenomenalt bra i ” Martha Marcy May Marlene” (2011) gör en bra insats. Sheridan’s film har flera fördelar (välspelad och tight action och en ambition att sätta fokus på det faktum att det inte förs någon statistik över hur många indiankvinnor som försvinner i USA), men det finns några saker som skaver; dels att ”hjältarna” i en film som huvudsakligen handlar om utsattheten för USA’s ursprungsbefolkning båda är vita samt det anmärkningsvärda faktum att en film som utger sig vara feministisk har Harvey Weinstein som exekutiv producent… Sammantaget så är det dock en sevärd film.

4

Three Billboards outside Ebbing, Missouri

5 -

Mildred (Frances McDormand) håller på att förtäras av sorg efter att hennes dotter våldtagits och mördats. När lokala polisen efter sju månader inte kommit någon vart i utredningen tappar hon tålamodet och hyr tre anslagstavlor via vilka hon skickar ett knivskarpt budskap till den lokala polisen i allmänhet och polischef Willoughby (Woody Harrelson) i synnerhet. Detta är upprinnelsen till Martin McDonagh’s uppmärksammade och kritikerrosade film och redan nu kan nämnas att det finns gott fog för berömmet! Frances McDormand som slog igenom stort med sin roll i Fargo (1996) är fullkomligt briljant som en okuvlig kvinna och mor som varken väjer för något eller tar skit av någon. Även i andra roller görs riktigt bra insatser; Woody Harrelson’s polischef är befriande mångfacetterad och Sam Rockwell’s lysande gestaltning av prakt-arslet till polis (Dixon) är även den mer mångbottnad än vad man initialt anar. Kompletterat med en sylvass dialog och en historia som är skönt oförutsägbar så råder ingen som helst tvekan om att detta är en fantastiskt bra film! Gå och se!

3

Ted - För kärlekens skull

4 -

Hannes Holm har på senare tid rönt stora framgångar med sina filmer, där ”En man som heter Ove” är kronan på verket. Denna gång har han gjort en bio-pic om en av våra mest folkkära sångare, alltför tidigt bortgången. Som alltid så är det ett vanskligt projekt att ta sig an att gestalta en person vars liv och värv de flesta känner till (åtminstone stora delar av). Holm väljer här att skildra en stor del av Ted’s liv i rak tidslinje och på det hela fungerar det bra. Till detta bidrar en bra insats av Adam Pålsson vars gestaltning är både bildlik och tämligen övertygande och en parad av andra ”kändisar” (Stikkan Andersson, ABBA-medlemmar, Povel Ramel m fl) är onekligen underhållande att se, om än inte lika övertygande. Bäst insats görs dock av Peter Viitanen i rollen som Teds bror Kenneth. Filmen är snyggt gjord och tidsandan är väl fångad och det är på alla sätt ett habilt hantverk som vi får se. Över hela filmen vilar en stor sorg, både över det faktum att Ted mådde så dåligt under sitt liv och det faktum att han rycktes bort alldeles för tidigt. Musiken är förvisso underbar men sorgen är ändå det som dominerar i eftersmaken och det är inget dåligt betyg. En klart sevärd film.

2

The Party

4 +

Sally Potter, som bl a regisserat “Orlando” (1992) och “Ginger & Rosa” (2012), har denna gång regisserat ett kort (endast 70 minuter) ”kammarspel” där utgångspunkten för historien är en middagsbjudning där det medelålders paret Janet (Kristin Scott Thomas) och Bill (Timothy Spall) bjudit in några bekanta för att fira en politisk utnämning som Janet precis har förärats. När Bill plötsligt bestämmer sig för att släppa två ”nyhets-bomber” blir det starten för en serie händelser som berör alla och som får festen att fullständigt spåra ur. Det är en diger lista skådisar vi får möte (bl a Patricia Clarkson, Cillian Murphy, Bruno Ganz) och det är genomgående storartade prestationer vi får se. Potters sätt att berätta historien med en inledningsscen som omedelbart griper tag, sylvasst manus och ett klockrent slut imponerar stort. Givet filmens korta format hade det inte varit fel om vi hade fått möjlighet att njuta några minuter till. Oavsett det så har vi här en riktig pärla som absolut är väl värd att se. Snudd på högsta betyg!

1

Gisslan

4 -

I november 1983 så försökte ett antal unga georgier att kapa ett flygplan för att kunna ta sig till Turkiet och denna historia utgör fonden för Rezo Gigineishvili’s film. Vi möter en grupp socialt och ekonomiskt välbeställda ungdomar som drömmer om ett liv i frihet och som gett upp hoppet om att förtrycket i Sovjetunionen i allmänhet och i Georgien i synnerhet skall lätta och luckras upp. Mycket av historien fokuserar på förberedelserna veckorna innan kapningen och den ”katt och råtta”-lek som pågår mellan myndigheter som anar att något är på gång och ungdomarna, som även inser att ett avsked till nära och kära står för dörren. Filmen är något ojämn, där framför allt ett bröllop dagen innan kapningen är fenomenalt bra skildrad, medan andra scener är mer kyliga och har svårare att beröra. Det är generellt bra insatser av skådespelarna, både de i ledande roller som Nika (Irakli Kvirikadze) och Anna (Tinatin Dalakishvili) och inte minst av flertalet birollsinnehavare som tillsammans bidrar till en näst intill dokumentär känsla. Detta är långt ifrån någon ”feel good”-film och resan mot katastrofen är jobbig att se. Dock helt klart en sevärd film, för de som orkar……

akesundelin.se © 2010 • Privacy Policy • Terms of Use