Dessa filmer har under året fått betyget 5 eller 5 -

Film på bio - 2019 års filmer

Filmerna har skrivits in i den tidsmässiga ordning jag har sett dem (dvs film nr 1 i listan är den första jag såg 2019). För den som är intresserad av att läsa vad filmkritikerna i svenska medier tyckte så finns länkar till "Kritiker.se" inlagda för varje film. Det finns även en länk till "IMDb.com"

26






25

Amundsen

3

Att den världsberömde norska äventyraren Roald Amundsen’s liv skulle filmatiseras var ju ingen högoddsare och det är meriterade Espen Sandberg som fått regiuppdraget. Han har även vana från andra bio-pic’s, t ex ”Kon-Tiki” (Thor Heyerdal) och ”Max Manus” och det är återigen en tekniskt proffsig produktion han bjuder oss på. Amundsens bedrifter som upptäcksresande är gedigna men som människa framstår han inte som särskilt sympatisk och inte minst hans relation till brodern var minst sagt ansträngd. Pål Sverre Hagen gör på det hela en bra insats i rollen som Roald Amundsen och det gör även Christian Rubeck i rollen som broden Leon. Duktiga Katherine Waterston gestaltar Bess Magidis, som hade en relation med Roald, men henns roll känns en smula apart. Filmens stora svaghet är att skildrandet av Amundsens stora bedrifter är oengagerande och platt gestaltade och filmen som helhet vill inte gripa tag, mer än i en scen på slutet då bröderna möts igen efter flera år. Med nöd och näppe kvalar filmen in som sevärd och då räknas den allmänbildande historien i sig som ett plus.

24

Arctic

3 +

Overgård (Mads Mikkelsen) är en händig och rationell man som lyckats överleva då hans plan, av okänd anledning, nödlandat/kraschat någonstans i Arktis. Med flygplansskrovet som skydd hankar han sig fram och dagarna ägnas åt att skicka nödsignaler, skotta snö och han lyckas tom fånga lite fisk. När en helikopter plötsligt dyker upp tycks räddningen nära men den kraschar i den svåra vinden och den ena piloten omkommer medan den andra skadas svårt. Overgård flyttar över den skadade piloten till ”sitt” plan men att helt plötsligt ansvara för ytterligare ett liv i det illa tilltygade skrovet blir i längden ohållbart och Overgård bestämmer sig för att ta sig (och den skadade piloten) till en fjällstation. Joe Penna’s film är en klassisk ”människa kämpar mot naturens krafter”-historia och Overgårds kamp är inte helt olik den Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) utkämpade i Alejandro G. Iñárritu’s ”The Revenant” (2015). Det är en på alla sätt habil produktion där inte minst fotot imponerar stort. Trots den närmast omäskliga kampen så vill filmen inte riktigt gripa tag såsom jag hoppats och trott men Mikkelsen gör som vanligt en mycket gedigen insats och bidrar till att filmen är väl värd att se.

23

Mid90s

4

Skådisen Jonah Hill (bl a “Moneyball” och ”The wolf of Wall Street”) gör nu regidebut med en historia som utspelar sig i 1990-talets Los Angeles. Där försöker 13-årige Stevie (Sunny Suljic) desperat bli del av och imponera på ett gäng äldre tonåringar som är coola skateboardåkare. På hemmaplan får Stevie stryk av sin äldre brorsa och hans unga mamma (Katherine Waterston) kämpar på sitt sätt för att få sin smått dysfunktionella famlij att fungera. Stevie lyckas efter hand bli accepterad av gänget och han lär sig deras koder och får en annan sorts familj och gemenskap. Valet att ha med erkänt duktiga skateboardåkare, bl a Na-kel Smith som gör en lysande insats i rollen som Ray, ökar trovärdigheten och det är på det hela en ganska varm och kärleksfull bild av ”skating-livet” som Hill ger även om det inte hymlas om att det är såväl farligt som småkriminellt. Valet av Sunny Suljic i huvudrollen är genialt och han gör en riktigt, riktigt bra insats och bidrar verkligen till att slutresultatet blir så bra. Utan tvekan en mycket sevärd film!

22

Den siste gentlemannen

4 -

David Lowery’s film är verklighetsbaserad och handlar om den notoriske brottslingen/rånaren Forrest Silva "Woody" Tucker, som tillbringade större delen av sitt liv i fängelse men även lyckades med bedriften att rymma 18 gånger. Trots sin kriminella läggning så var ”Woody” en charmör som genomförde sina bankrån med ett vänligt leende på läpparna och (nästan) utan våld. I rollen som ”Woody” återfinns Robert Redford och detta sägs vara hans sista filmroll och om det är sant så kan man onekligen se det som att ”cirkeln nu är sluten”, då hans roll bär stora likheter med hans genombrottsroll i ”Blåsningen” (1974). Och han har en minst sagt anmärkningsvärt gedigen filmkarriär bakom sig. Förutom en imponerande insats av Redford så är det kul att återse duktiga Sissy Spacek och även Casey Afflek gör en bra prestation. Även Tom Waits finns med i en mindre roll. Filmen är charmig och välspelad och den är klart sevärd.

21

Avengers: Endgame

4 -

Det ”Marvel-universum” som vi för första gången klev in i via ”Iron Man” (2008) knyts nu, 22 filmer senare, ihop i en grand finale. Sannolikt kommer vi att matas med ett otal pre/sequels och parallel-historier de kommande åren, men det är onekligen nu så de stora trådarna knyts samman. Efter ett rejält överraskande slut i ”Infinity War” så är det ett universum i mörker, uppgivenhet och förfall vi först möter. Filmens första tredjedel är långsam men vrider till historien på ett (för mig) oväntat sätt, och det är ett stort plus i kanten. Sedan blir det sedvanliga actionscener, återigen uppblandat med viss distans och en hel del ironi och anspelningar till andra filmer i genren (inte minst till tidsresegenren). Sista tredjedelen är även en lång parad där såväl samtliga (?) karaktärer från de andra filmerna i Marvel-serien samt flera av regissörerna skymtar förbi och om man inte är väl förtrogen med de andra filmerna i serien så blir det säkert smått obegripligt. Anthony och Joe Russo’s film är dock gjord för fansen och den prioriteringen och profileringen är helt rätt. Ett maffigt och värdigt slut på den kanske mest storslagna satsningen i filmhistorien (så här långt). Självklart sevärd!

20

Den Skyldige

4

Den desillusionerade polismannen Asger Holm (Jacob Cedergren) har tillfälligt placerats i larmcentralen under tiden han utreds för en felaktig skjutning med sitt tjänstevapen. En dag svarar han på ett 112-samtal från en kidnappad kvinna och strax innan samtalet bryts så förstår Asger att hon befinner sig i en bil på norra Själland. Via en serie samtal läggs ett pussel och Asger blir allt mer känslomässigt engagerad i händelserna, trots att reglementet säger att han skall agera annorlunda. Gustav Möller har verkligen gjort en annorlunda ”polisfilm”, där händelserna hela tiden utspelas i larmcentralen och där Jacob Cedergrens ansikte hela tiden är i bild. Det är onekligen en enastående prestation han gör och historien är såväl spännande som engagerande. Snyggt är även att mycket i denna historia inte visar sig vara såsom man först trodde, och detta bidrar starkt till det positiva slutresultatet. Utan tvekan en mycket sevärd film!

19

The Sisters Brothers

4

Jacques Audiard har med filmer som ”En profet” (2009) och ”Rust and Bone” (2012) visat att han är en av de mest intressanta regissörerna just nu. Nu har han, en smula oväntat, gett sig på Western-genren och berättar en historia om två ”gunfighters” som är både våldsam och har ett påtagligt djup. Något som är extremt sällsynt i denna genre men desto mer välkommet. Bröderna Sister, dvs Eli (John C Reilly) och Charlie (Joaquin Phoenix), tar olika uppdrag att söka upp och (oftast) ha ihjäl diverse busar och deras resoluta framfart medför att både skyldiga och oskyldiga skjuts ihjäl. Filmen är våldsam men fokus ligger ändå på brödernas relation, bakgrunden till deras liv och läggning och en växande insikt att det är hög tid att kliva av och bryta våldsspiralen. Både John C Reilly och Joaquin Phoenix är klockrena i sina gestaltningar och även Jake Gyllenhaal och Riz Ahmed i birollerna gör riktigt bra ifrån sig. Sammantaget en skönt skruvad och oförutsägbar historia som utan tvekan är sevärd, våldet till trots…

18

Gloria Bell

3

Kanske håller det på att bli en trend att ”icke-amerikanska” regissörer gör en ”remake” av en egen film för den amerikanska/anglosaxiska marknaden. Så gjorde (tyvärr) Hans Petter Moland med ”Cold pursuit” och så har nu även Sebastián Lelio gjort. Här kom originalet ”Gloria” 2013 med chilenska Paulina García i rollen som Gloria och i nyinspelningen är det Julianne Moore som gör samma roll. Filmer med medelålders kvinnor i huvudrollen är ovanliga och därför välkomna och berättelsen om frånskilda Gloria med vuxna och utflugna barn och som söker efter en (ny) mening med livet är i grunden både intressant och relevant. Duktiga Julianne Moore kämpar på och gör på det hela en stabil insats och det görs även OK insatser i några av birollerna, bl a av John Turturro och Michael Cera. Det är omöjligt att undvika en jämförelse mellan originalet och nyinspelningen och den matchen vinner originalet ganska enkelt. Det hindrar dock inte att även den nya filmen är sevärd, även om en eftersmak av att nyinspelningen känns ganska onödig biter sig kvar…

17

Captain Marvel

3 +

Nu introduceras ytterligare en av Marvels superhjältar och det är duktiga Brie Larson som fått rollen att spela Carol Danvers / Captain Marvel. Valet att låta filmen utspela sig 1995 ger möjlighet att lägga till en pusselbit i Marvels ”universum” och referenserna/kopplingarna till andra filmer i Marvel-serien är många. Här möter vi även en ”dator-föryngrad” Nick Fury (Samuel L Jackson) som då är i början på sin karriär och samspel/dialog mellan Danvers och Fury är rapp och uppfriskande. Annars är det för ovanlighets skull de kvinnliga karaktärerna som hamnar i fokus och det är en välkommen förändring. Regissörsparet Anna Boden och Ryan Fleck gör en habil insats och det flörtas intensivt med cineaster och Marvel-fans i alla åldrar då såväl musikval som detaljer i olika scener ofta är referenser till andra filmer (i en videobutik ”råkar” t ex Danvers ta fram just filmen ”The right stuff” osv). I väntan på många sakers upplösning i snart kommande ”Avengers: Endgame” är detta en helt OK film. Kanske inte den bästa i Marvel-serien men Brie Larson är helt rätt och bidrar till att filmen är klart sevärd (och ett måste för fansen).

16

Dogman

4 -

I en sliten förort till Rom bor och jobbar Marcello. Hans stora intresse är hundar och han driver en hundsalong och ägnar sig även åt att ställa ut hundar och han belönas på hundutställningar (där han tillbringar ”kvalitetstid” med dottern, de dagar hon bor hos honom. Marcello verkar vara en hygglig prick som egentligen vill väl, men han langar även kokain i modest skala och han vänskap med Simone, kvarterets drogberoende bråkstake #1, är ett sluttande plan och en historia som ej slutar väl. För någon. Matteo Garrone, som bl a regisserat den utmärkta ”Gomorra” (2009), berättar en något märklig historia med en udda person i huvudrollen. Marchello Fonte (som spelar Marchello) gör onekligen en stark insats och belönades även som bästa manliga skådespelare vid 2018 års Cannes-festival. Filmen har många kvaliteter men den griper inte tag såsom jag hoppats och man är onekligen kluven inför filmens huvudperson. Sammanfattningsvis ett bra hantverk som är klart sevärd.

15

Kapernaum

5

12-åriga Zain är äldst i en aldrig sinande barnaskara. Föräldrarnas förmåga att axla någon som helst ”normal” föräldraroll är minimal och när de dessutom går med på att gifta bort Zains 11-åriga syster brister det totalt för Zain och han lämnar hemmet. Sedemera stämmer han sina föräldrar inför domstol för att de avlat/fött honom och han kräver att de förbjuds att skaffa fler barn (eftersom de uppenbarligen är odugliga som föräldrar). På flykt från hemmet träffar han Rahil, en illegal etiopisk invandrare som jobbar som städare, och hennes 1-årige son Yonas som han hjälper till att ta hand om medan Rahil jobbar. När Rahil en dag arresteras är Zain helt plötsligt ensam med lille Yonas… Nadine Labaki berättar en oerhört gripande historia som känns obehagligt realistisk. Till detta bidrar att alla skådespelare är amatörer och (i princip) spelar sig själva. Zain spelas t ex av Zain Al Rafeea som själv är en flykting från Syrien (han har nu fått asyl i Norge) och han är fenomenalt bra. Det är även Yordanos Shiferaw (Rahil) och en häpnadsväckande insats görs även av Boluwatife Treasure Bankole i rollen som Yonas. Detta är en mycket tung film att se och en påtaglig blodtryckshöjare men den som orkar belönas med en av de större filmupplevelserna på senare år. Gå och se!!!

14

Woman at war

4

Halla (Halldóra Geirharðsdóttir) som till vardags är en omtyckt körledare i Reykjavik har även en annan sida. I frustration över upplevd överexploatering av kinesiska industrier på Island saboterar hon, på kluriga sätt, de kraftledningar som förser industrierna med ström. Hon lyckas över förväntan men jakten efter ”miljöterroristen” blir intensiv från samhällets sida. Mitt i allt detta får Halla ett besked som hon väntat på i många år – hon skall få adoptera en flicka från Ukraina. Benedikt Erlingsson’s film är onekligen en annorlunda historia men samtidigt är den full av charm och oförutsedda och skruvade händelser. Åsikterna kan säkert gå isär kring vissa stilistiska grepp (typ en orkester som blir en trogen ledsagare genom hela filmen) man jag tycker att det bidrar positivt. En stor eloge till Halldóra Geirharðsdóttir som gör en mycket stark insats, både i rollen som Halla och som hennes tvillingsyster, yogaläraren Åsa. Sammanfattningsvis en riktig pärla till film som är både underhållande för stunden och tankeväckande. Absolut sevärd!

13

Cold Pursuit

 1 +

Produktiva Liam Neeson har en stor spännvidd i sina roller, både map typ av roll och prestation där enastående prestationer (t ex Shindlers List, 1993) på senare år ersatts av en strid ström shablonartade roller där han, eller fru/dotter/son, utsätts för något hemskt brott och där han sedan agerar hämnaren. Precis så är det i norska regissören Hans Petter Moland’s film… Nels Coxman (Neeson) plogar plikttroget vägarna kring en, på vintern insnöad, stad i Colorado och får belöning som ”årets medborgare” för sitt idoga arbete. En dag mördas hans son och en sedvanlig jakt och hämndspiral inleds med Neeson som fåordig (frun spelad av Laura Dern tröttnar snart på honom och flyttar) fokal punkt. Filmen är f ö en remake av Hans Petter Moland’s egna film ”En iskall jävel” (2014), som då hade Stellan Skarsgård i huvudrollen. Jag såg inte ”originalet” och måhända är den filmen mer intressant för ”remake’n” är inget som går att rekommendera. Filmen är seg, oinspirerad, osannolik och tråååkig… Undvik denna!

12

If Beale Street could talk

4 -

Barry Jenkins, som rättmätigt Oscars-belönades för sin förra film "Moonlight" (2016), berättar denna gång en historia om ett ungt par, Tish och Fonny, som är barndomsvänner som precis har blivit ett par och dessutom väntar sitt första barn. Innan Tish har hunnit berätta detta hamnar Fonny i fängelse, anklagad för att ha förgripit sig på en kvinna, trots att han omöjligt kunnat befinna sig på den platsen vid den angivna tidpunkten. ”Rättvisans kvarnar” tar dock ingen hänsyn till detta och trots en i sanning enträgen kamp från Tish och hennes mammas sida så tvingas Fonny sitta av sin utdömda tid i fängelset. Jenkins historia är full av ilska och energi från det faktum hur färgade behandlades av amerikanska poliser och det amerikanska rättssystemet på 1970-talet. Samtidigt är det en varm och vacker kärlekshistoria där vi, via tillbakablickar, får följa Tish och Fonnys uppväxt och relation. Såväl KiKi Layne (Tish) som Stephan James (Fonny) gör starka insatser och bidrar till att filmen bitvis får en nerv och berör på riktigt. Lika bra som Moonlight är den dock inte, men det är helt klart en sevärd film.

11

Mary Queen of Scots

3 +

Historiska berättelser från de brittiska öarna är något som ständigt sköljer över oss, såväl i form av TV-serier som filmer. Denna gång är det den skotska drottning Mary, eller Maria Stuart som hon benämns i Sverige, och hennes envig med den engelska drottning Elisabeth I som står i centrum för berättelsen. Ett envig som f ö lika mycket var en kamp mellan protestantismen och katolicismen och intrigerna är lika många som de är invecklade och komplicerade. Som kostymdrama är filmen en fest för ögat och såväl Saoirse Ronan (Mary) och Margit Robbie (Elisabeth) gör stabila insatser som bidrar till att ge historien en viss nerv. Det är dock svårt att undvika jämförelsen med den fenomenala ”The favourite” som utspelar sig i nästan samma tid och miljö och i den matchen har denna filmen inte mycket att hämta. Kul dock att notera den strida ström av filmer med starka karaktärer av kvinnligt kön som numera når biograferna. Regidebuterande Josie Rourke, med gedigen bakgrund som teater-regissör, har gjort en helt OK insats och filmen är klart sevärd.

10

Aniara

4 +

Drygt 60 år efter att Harry Martinson skapade sitt berömda rymdepos har det filmatiserats och det är (långfilms) regidebutanterna Pella Kågerman och Hugo Lilja som fått förtroendet. När jorden har blivit obeboelig, bl a pga olika klimatkatastrofer, börjar de som har möjlighet att lämna jorden och istället emigrera till Mars. Det som tycks vara en rutinresa för rymdskeppet Aniara blir plötsligt allt annat än rutinartat då rymdskeppet skadas allvarligt efter att ha träffats av rymdskrot. Skeppet blir ostyrbart och fortsätter helt sonika i tangentens riktning, in i evigheten… I centrum för historien finns Mimaroben (mycket bra gestaltad av Emelie Jonsson) som sköter MIMA, en tekniskt avancerad och AI-baserad meditationssal dit många av passagerarna söker sig för att dämpa sin ångest och piloten Isagel (också bra insats av Bianca Cruzeiro), som Mimaroben inleder ett förhållande med. Historien berättas via olika nedslag i Aniaras resa, tätare i början och med längre avstånd allteftersom tiden går. Med begränsade medel lyckas Kågerman/Lilja skapa något så osannolikt som en svensk sci-fi-film, där de flesta pratar svenska, som är skrämmande och ångestframkallande men samtidigt fascinerande och där de med kalustrofobiska anlag nog skall välja att se en annan film. Den obönhörliga resan är oändligt sorglig men filmupplevelsen är glädjande nog stor. Snudd på högsta betyg!

9

The Mule

3 +

Snart 89-årige Clint Eastwood är fortfarande aktiv, såväl som regissör som skådis, och precis så är det i hans senaste film, en bio-pic om Leo ”Earl” Sharp, en krigsveteran och hyllad trädgårdsmästare som i övre 70-årsåldern (!) började jobba som chaufför. Uppdragsgivaren var den beryktade knarkkartellen Sinaloa (ledd av ”El Chapo” Guzman) och det han fraktade genom USA var kokain. Earl upprätthöll sin verksamhet i över 10 år innan DEA till slut lyckades gripa honom. Eastwood är helt OK i rollen som Earl, han har ju åldern inne och hans kärva framtoning passar bra in i flertalet scener. Historien i sig skaver till viss del då allt fokus ligger på Earl och hans obekymrade nya liv (där han bl a använder pengarna han tjänat till olika välgörenhetsändamål) men där i princip inget utrymme ges åt att problematisera konsekvenserna av Earls handlingar. Det är dock en fascinerande historia som helt klart är kompetent och habilt berättad. Totalt sett en klart sevärd film.

8

Britt-Marie var här

2

Filmatiseringen av Fredrik Backmans första roman ”En man som heter Ove” (2015), då i regi av Hannes Holm, blev rättmätigt en stor framgång. Nu har Backmans nya roman också filmatiserats och denna gång är det Tuva Novotny som regidebuterar. Historien kretsar kring Britt-Marie (Pernilla August) som efter 40 års äktenskap lämnar sin odrägliga man (Peter Haber) när hon inser att han är otrogen. Hon lämnar ett pedantiskt och superstrukturerat liv som hemmafru och får (på något märkligt sätt) jobb som fritidsledare i den lilla orten Borg, ett jobb som även innebär att hon skall träna ortens junior-fotbollslag. En sport som hon f ö ogillar… Där ”Ove…” lyckas gripa tag och beröra faller tyvärr ”Britt-Marie” platt pladask. Pernilla August försöker och försöker men inte ens hon lyckas göra något av denna taffliga historia. Runt henns flockas ortens schablonartade karaktärer men ingen övertygar och replikerna känns precis så ”upplästa” som tyvärr ofta händer i svenska filmer. Jag tror att både Backman och Novotny hade vissa ambitioner med att berätta den här historien men tyvärr så grusas alla sådana ambitioner rejält. En film som vill väl är nog det snällaste man kan säga och det är så ledsamt att konstatera att den ej är sevärd.

7

The Favourite

5

Yorgos Lanthimos, tidigare bl a ”Dogtooth” (2009) och ”Killing of a Sacred Deer” (2017), har denna gång letat upp en historia från det engelska hovet i början av 1700-talet. Där regerar drottning Anne (Olivia Colman), med sviktande hälsa, som får ”stöd” med regerandet av sin barndomsvän och förtrogna Lady Sarah Marlborough (Rachel Weisz). En dag anländer Lady Sarahs kusin Abigail (Emma Stone) som, efter att ha haft otur i livet, söker jobb som husa och Lady Sarah tar sig an sin avlägsna släkting. Den ambitiösa och smarta Abigail finner sig snabbt till rätta och inom kort så tävlar hon och Lady Sarah om drottningens gunst. Det hör inte till vanligheterna med filmer som har tre kvinnor, som alla har starka personligheter, i centrum och där männen är förvisade till periferin. Dessutom så excellerar samtliga tre i sina rolltolkningar och de levererar repliker så knivskarpt att man häpnar (en eloge även till manusförfattarna Deborah Davis och Tony McNamara). Även fotot imponerar där stearinljus-upplysta korridorer och dunkla gemak ger rätt anslag i scenerier och miljöer. Yorgos Lanthimos sätt att berätta historien är fenomenalt bra och skönt skruvat, där man kastas mellan skratt, förskräckelse och upprördhet. Måhända inte en film som passar alla men det är Lanthimos hittills mest lättillgängliga film och en, i alla stycken, fantastisk filmupplevelse. Gå och se!!!

6

Bränd

4

Lee Chang-dong har baserat sin senaste film på en novell av Haruki Murakami och i centrum för denna, något märkliga historia, finns Jong-su (Yoo Ah-in), en ung man med författardrömmar men som hankar sig fram som budpojke, som en dag träffar på Hae-mi (Jeon Jong-seo) som han kände ytligt när han växte upp. De fattar tycke för varandra och när Hae-mi åker på en semesterresa till Kenya lovar Jong-su att mata hennes (förmodade) katt. Vid hemkomsten från Kenya har Hae-mi sällskap av Ben (Steven Yeun), en rik och bekymmersfri playboy och ett märkligt och ansträngt triangeldrama inleds. Tempot i Lee Chang-dong’s film är lågt, även om den senare delen avviker från det mönstret, och här finns trådar som inte följs upp och frågor som inte får ett tydligt svar. En film som till stor del skall upplevas men där kanske inte allt går att förstå. Samtliga tre i huvudrollerna imponerar och filmen och historien är intressant att följa. Skönt och befriande med filmer som inte följer gängse mallar och schabloner och denna film är helt klart sevärd.

5

Girl

4

15-åriga Lara tränar ultrahårt för att bli balettdansös och hen blir antagen på en prestigefylld balettskola men den hårda träningen blir ännu tuffare av det faktum att Lara föddes som pojke. Trots en förstående omgivning (både pappa och sjukvård) och att hen fått påbörja medicinering och hormonbehandling inför en kommande könskorrigeringsoperation så hamnar Lara i en nedåtgående spiral där den tuffa träningen leder till att hennes kropp riskerar att bli för svag för att operationen skall vara möjlig att genomföra. Långfilmsdebuterande regissören Lukas Dhont imponerar med en stark historia (baserad på Nora Monsecour’s liv) om utanförskap och utsatthet, där Victor Polster verkligen imponerar i rollen som Lara. Hens på gränsen till besatthet gränsande kamp är smärtsam att se (jfr även Darren Aronofsky’s ”Black Swan” (2010)) och det skär i hjärtat att se de upprepade utsatta situationerna som Lara ständigt hamnar i. Förutom Victor Polster så gör även Arieh Worthalter en gripande gestaltning av Lara’s pappa (mamman nämns/syns inte alls). En stark film, som delvis är jobbig att se, som helt klart är sevärd.

4

Hunter Killer

2

I ”modern tid” råder kalla kriget-stämning där amerikansk och rysk militär lurpassar på varandra och balanserar på krigets knivsegg. En amerikansk atomubåt skickas ut för att söka efter en amerikansk ubåt som försvunnit och när de hittar ubåten sänkt hittar de även en skadad rysk ubåt där kapteten och ett par av manskapet räddas över till den amerikanska ubåten. Snart blir de indragna i en rysk militärkupp där försvarsministern griper och fängslar den ryska presidenten men på sedvanligt manér skickas ett gäng Navy Seal-soldater in för att befria presidenten och alla kan till slut lyckligt ”segla” mot solnedgången på den amerikanska ubåten… Som film betraktat är Donovan Marsh’s film på gränsen till kalkon och motiverar på intet sätt biljettpriset. Det som gör filmen lite intressant är att den ryska ubåtskaptenen Andropov spelas av, den alltför tidigt bortgångne, Michael Nyqvist. Han är den enda som klarar sig med den äran i denna filmen och det är så sorgligt att veta att detta är en av hans sista roller. Filmen i sig är inte sevärd, men Michael Nyqvist är betydligt bättre än filmen.

3

Vice

4

Den amerikanska politikern och affärsmannen Dick Cheney satte som adelsmärke att vara mannen som verkade ”i skuggorna” och skickligt manövrerade och intrigerade så att han i realiteten styrde och ställde via sina chefer (t ex George W Bush). Adam McKay berättar en smått osannolik historia och s a s drar skynket av vad som egentligen hände kring besluten efter händelser som 9/11 och vad som föranledde invasionen av Irak och ”skapandet” av IS. I huvudrollen gör Christian Bale en smått obegriplig prestation som Dick Cheney (inkl rejäl viktökning) och insatsen för tankarna till den som Gary Oldman gjorde som Winston Churchill i ”Darkest Hour” (2017). Cheneys hustru Lynne gestaltas också förtjänstfullt av Amy Adams och även Steve Carell är riktigt bra som Donald Rumsfeld. Cynismen, girigheten och samvetslösheten hos beslutsfattare som har enorm påverkan på vad som händer i hela länder och regioner är skrämmande och även denna film är en rejäl blodtryckshöjare. Berättartekniken är småskruvad och gör filmen härligt oförutsägbar och detta stärker det positiva helhetsintrycket ytterligare. Sammanfattningsvis en (tyvärr) viktig film att se och trots att ”blodet kokar” när man lämnar biografen så är filmen absolut sevärd!

2

Under en öppen himmel

3 -

Familjen Brinson med pappa Jerry (Jake Gyllenhaal), mamma Jeanette (Carey Mulligan) och 14-årige sonen Joe (Ed Oxenbould) levere ”vanligt” familjeliv i 1960-talets Montana. Ytan krackelerar dock då Jerry har svårt att behålla de jobb han lyckas få och Jeanette vill frigöra sig från hemmafru-rollen och lyckas få ett jobb som simlärare. Sprickan vidgas ytterligare då Jerry far iväg på obestämd tid för att hjälpa till att släcka de skogsbränder som härjar varje höst. Sonen Joe ser allt som sker och gör vad han kan för att undvika att splittringen blir än värre, men hans möjlighet att påverka är begränsad så det blir mest en serie scener där han i vanmakt tvingas bli en åskådare. Normalt duktiga Carey Mulligan och Jake Gyllenhaal kämpar på men historien vill inte gripa tag på det sätt jag hoppades. Regidebuterande Paul Dano har utan tvekan höga ambitioner med sin film, men både dialog och berättelse blir besvärande platt och det gäller även Ed Oxenboulds insats som tyvärr är riktigt svag och han tilltänkta roll som berättelsens fokalpunkt funkar inte alls. Vackert filmspråk och scenerier räcker inte för att kompensera att detta är en besvikelse. Knappt sevärd.

1

Shoplifters

5 -

Hirokazu Koreeda, som bl a gjorde den utmärkta ”Sådan far, sådan son” (2013), är en av Japans mest intressanta filmberättare. Här möter vi mannen Osama (Lily Franky) som lär den unga Shota (Jyo Kairi) hur man snattar mat och andra förnödenheter. På vägen hem stöter de på den unga Yuri (Miyu Sasaki) som sitter utlåst på en balkong (hon far uppenbart illa i sitt eget hem) och hon följer med dem till deras hem, där ytterligare två kvinnor bor och där en äldre kvinna styr och ställer. Det som till synes är en traditionell familj visar sig vara något annat och här väcks intressanta och relevanta frågor kring vad som definierar vad en familj egentligen är. Det är inte ofta vi ges möjlighet till inblick i japanskt liv i fattigdom, bortom skyskrapor och high tech och Koreeda’s berättelse innehåller även en sylvass kritik mot dagens japanska samhälle. Frånvaron av pekpinnar och moraliserande lyfter både berättelse och upplevelse och (jag har märkt att) filmen biter sig kvar i tankarna i flera dagar. Tillsammans med starka insatser av hela skådespelarensamblen så leder detta sammanfattningsvis till ett fantastiskt bra slutresultat. Gå och se!!!







akesundelin.se © 2010 • Privacy Policy • Terms of Use