Dessa filmer har under året fått betyget 5 eller 5 -

Film på bio - 2019 års filmer

Filmerna har skrivits in i den tidsmässiga ordning jag har sett dem (dvs film nr 1 i listan är den första jag såg 2019). För den som är intresserad av att läsa vad filmkritikerna i svenska medier tyckte så finns länkar till "Kritiker.se" inlagda för varje film. Det finns även en länk till "IMDb.com"

59

Parasit

5

I våras vann Bong Joon Ho guldpalmen i Cannes för sin sanslösa och hårt skruvade satir om en familj i det sydkoreanska samhällets utkant. I en sunkig källare försöker familjen Kim hanka sig fram och få ihop till brödfödan med allehanda småjobb. När sonen Ki-woo (Choi Woo-Shik) en dag, på ihopljugna meriter, får jobb som privatlärare hos den stenrika familjen Park öppnas nya möjligheter då han först lyckas få även systern Ki-jung (So-dam Park) anställd av familjen Park och sedan även mamma Chung-Sook (Hye-jin Jang) och till sist även pappa Ki-Taek (Kang-ho Song). Allt är byggt på en härva av lögner men det slutar inte där… Den resa som Bong Joon Ho tar oss med på är en av de häftigaste jag sett på bio, bitvis är den komisk men lika ofta fastnar skrattet i halsen och filmens titel visar sig vara synnerligen väl vald. Undvik att i förväg läsa alltför mycket om filmen för det är synd om man redan på förhand vet om hur story’n utvecklas. 2019 års första film (Shoplifters) var en lysande skildring av en familj i det japanska samhällets periferi och årets sista film visade sig bli en ännu bättre film om personer i sydkoreanskt utanförskap. Måhända ett märkligt sammanträffande, men nu finns chansen att få en riktigt, riktigt stor filmupplevelse – Gå och se!!

58

Star Wars: The Rise of Skywalker  

4 -

Tredje trilogin i Star Wars-sagan får nu sitt avslut och precis som i ”Episode VII - The Force Awakens” (2015) så är det J.J. Abrams som regisserat. Det är många trådar som skall knytas samman och vilken sorts relation det egentligen finns mellan Rey och Ben/Kylo Ren skall få sin förklaring. Man kan ha olika åsikt kring huruvida story’n i Episode IX är bra eller dålig, men jag (som inte sett några trailers) blev allt en smula förvånad över vissa vändningar som historien nu tar. J.J. Abrams är smart nog att se till att tillräckligt många säkra kort spelas ut för att det skall finnas tillräckligt mycket igenkännande och glimten i ögat för att det ska bli en ordentlig final på denna trilogi. Att den blir utdragen och (i mitt tycke) alltför actionstinn är inte oväntat, utan numera snarare legio. Daisy Ridley är det stora fyndet i denna trilogi och i denna filmen får hon chansen att mer påtagligt blomma ut, och på fyndsidan platsar även droiden BB-8. Det känns som att vi nu fått en mindre överdos av Star Wars-filmer och jag hoppas på en paus på ett årtionde, eller så. Detta är dock helt klart en sevärd film.

57

Porträtt av en Kvinna i Brand  

4 +

Celiné Sciamma har med filmer som ”Tomboy” (2011) och ”Girlhood” (2014) visat att hon är en duktig berättare/regissör och nu har hon tagit sig an en historia, som utspelar sig i 1700-talets Frankrike, om konstnären Marianne (Noémie Merlant) som får i uppdrag att måla ett porträtt av Héloïse (Adèle Haenel), där syftet med målningen är att visa upp henne för den italienska man hon förväntas bli bortgift med. Héloïse vill dock inte bli bortgift och vägrar därför att sitta modell, vilket inledningsvis tvingar Marianne att måla av Héloïse i smyg. Sciammas film är en av årets vackraste filmer och till detta bidrar fantastiskt foto av Claire Mathon. Historien om Marianne och Héloïse berättas sakta men med utsökt varsam hand och Noémie Merlant och Adèle Haenel gör båda imponerande insatser och detta bidrar till att filmen hela tiden blir engagerande och högintressant. Snudd på högsta betyg.

56

The Two Popes  

4

Netflix tredje “release” på kort tid handlar om katolska kyrkans svåra period efter att den populära och ganska progressiva påven Johannes Paulus dött. Till ny påve valdes den mer konservativa kardinal Ratzinger (Anthony Hopkins), som tog påvenamnet Benedictus XVI, men hans ”regim” blev svårt sargad av olika skandaler. Fernando Meirelles film berättar en (fiktiv) historia där kardinal Bergoglio (Jonathan Pryce) besöker påve Benedictus för att lämna in sin avskedsansökan men där de båda istället inleder långa samtal om den katolska kyrkans nuläge, värderingar och framtid. Detta är en dialogstinn film, men det är samtidigt högintressant att följa resonemangen som även kryddats med lite glimten i ögat och en knastertorr humor. Visst kan man invända att det är en närmast inställsam bild av nuvarande påve Franciskus som målas upp men här skildras även en djupt problematisk period där kardinal Bergoglio ansågs samverka med den argentinska juntan under sent 70- / tidigt 80-tal. Utmärkta insatser av såväl Hopkins som Pryce resulterar i en högintressant historia och en klart sevärd film.

55

Knives Out  

4 -

Klassiska pusseldeckare är sällsynta på dagens biorepertoar men desto mer glädjande att Rian Johnson fått ihop en riktigt snygg film i just den genren. Den åldrade kriminalförfattaren Harlan Thrombey (Christopher Plummer) avlider hastigt och mystiskt (naturligtvis när hela familjen är samlad i det stora huset) och lika märkligt är att den berömde privatdetektiven Benoit Blanc (Daniel Craig) dyker upp strax efter. Som alltid så finns här en mängd trådar, villospå och lögner men här nystas historien upp på ett begåvat och finurligt oförutsägbart sätt. En så lyxig anrättning som dessutom kryddas med ett pärlband av bra rollprestationer av bl a Jamie Lee Curtis, Don Johnson, Chris Evans och inte minst Ana de Aramas och Daniel Craig själv resulterar i en oväntat positiv stund i salongen. En klart sevärd film som troligen uppskattas av alla.

54

Marriage Story  

5 -

Noah Baumbach är efter filmer som ”The Squid and the Whale” (2005) och “Frances Ha” (2012) en regissör vars nya filmer man verkligen ser fram emot. Med Netflix som finansiär, och medföljande sorgliga problematik att se filmen på bio, har nu hans nya film kommit som fokuserar på skilsmässan mellan Charlie (Adam Driver) och Nicole (Scarlett Johansson). De var tidigare lyckligt gifta och verksamma i samma teaterensamble, han som regissör och hon som skådespelerska och de har nu 8-åriga sonen Henry (Azhy Robertson) tillsammans. Deras ambition att få till en civiliserad process utan advokater och utanför domstolen grusas snabbt och det förefaller omöjligt att få till en konstruktiv utveckling, hur gärna de än vill. Baumbach är en mästare på att berätta bra historier och inledningen på filmen är så snyggt gjord. Både Adam Driver och Scarlett Johansson får (och tar!!!) här chansen att visa upp vilka skickliga skådisar de är. Tillsammans med bra castade och bra prestationer i några av birollerna (t ex Laura Dern, Ray Liotta och Alan Alda) är det bara att konstatera att Baumbach på nytt levererar verklig kvalitetsfilm. Det är dock en så sorglig historia att det skär i hjärtat att se filmen, men det är utan tvekan en stor upplevelse. Gå och se!!!

53

The Irishman  

5

Den trend som inleddes med ”Roma” (2018), dvs att Netflix börjar producera film där biograferna bara erbjuds ca 1 veckas exklusivitet innan filmen kan stream’as blev rejält stark i slutet av 2019. En av dessa är legendariska Martin Scorsese’s senaste epos (3 ½ timma), där han återvänder till maffia-genren och berättar en verklighetsbaserad historia med Frank Sheeran (Robert De Niro) i huvudrollen. Sheeran jobbade sig ”uppåt” och blev betrodd ”hantlangare/fixare” åt såväl fackpampen Jimmy Hoffa (Al Pacino) som Bufalino-familjens överhuvud; Russel Bufalino (Joe Pesci). Bara att återse hjältar som Pesci, De Niro, Pacino, Harvey Keitel m fl är en cineastisk njutning och när sedan deras prestationer är på topp blir lyckan total. Den i långa stycken skrämmande och motbjudande historien är mycket snyggt berättad via intervjuer med en åldrig Sheeran/De Niro och långa tillbakablickar på hans långa och innehållsrika liv (där f ö De Niro har ”föryngrats” med sk digital föryngringsteknik). Scorsese levererar en komplett filmupplevelse; bra story som är mästerligt berättad, en riktigt snygg produktion och bildspråk och en samling ikoniska skådisar som verkligen levererar. En av årets allra bästa filmer – gå och se (på bio om möjlighet finns)!!!

52

Monos

4

Ett gäng unga rebeller har sitt tillhåll i en ruin på ett avlägset berg någonstans i Sydamerika. Då och då får gruppen besök av ett befäl som drillar ungdomarna att upprätthålla en benhård militär disciplin. Utan vidare context får vi också reda på att gruppen vaktar en kvinnlig gisslan och det är uppenbart att en odefinierad konflikt pågår då gruppens tillhåll en natt blir utsatt för ett fientligt anfall och de tvingas flytta sin bas in i djungeln. Gruppens samvaro är märklig och skrämmande, fylld med olika obskyra riter och ceremonier där våld är ett naturligt inslag i vardagen och lojaliteter ständigt testas, men där även kärlek kan spira. Alejandro Landes film är utsedd till Colombias Oscars-bidrag 2020 och det är i sanning en märklig, men fascinerande historia han har fått till. Bildspråket, som är mycket vackert med enastående vyer och miljöer, står i bjärt kontrast till den våldsstinna gruppdynamiken. En bitvis jobbig film att se men som samtidigt berör och, för den som orkar, är klart sevärd.

51

Ring Mamma!

3 +

Lisa Aschan fick mycket, och väldigt berättigat, beröm för ”Apflickorna” (2011) och nu är hon tillbaka med en relations-drama/komedi med gymnastikläraren Niki (Sanna Sundqvist) i huvudrollen. Niki, som har uppenbart svårt att få till någon stabilitet i sitt liv, har en problematisk relation till sin såväl sin storebror (Eric Ericson) men framför allt till sin mamma (Nina Gunke). Samtidigt har Niki en befriande charm där hon närmast snubblar genom livet på ett både frigjort, komiskt men även tragikomiskt sätt. Med bara kvinnor i produktionens bärande roller (regi, manus, producent, kamera) så blir det ”kvinnliga” perspektivet påtagligt genom hela filmen. Sanna Sundqvist är mycket bra men i övriga roller är prestationerna inte lika övertygande. Sammanfattningsvis är filmen alltför ojämn och platt för att kunna nå de högre betygen, men nog är den sevärd.

50

Le Mans ’66  

4 -

Den verklighetsbaserade historien om hur bildesignern Carroll Shelby (Matt Damon) och föraren Ken Miles (Christian Bale) fick Ford att satsa på att bygga racingbilar för att ta över tronen från den legendariska Enzo Ferrari. Spelplatsen blir 24-timmarsloppet på LeMans, där Ferrari dominerat totalt 1960-65 och inför 1966 blir frågan om Fords statsning skall bära frukt eller ej. Som med de flesta verklighetsbaserade historierna ligger inte spänningen att få veta hur det går (om man inte redan vet krävs ofta ingen avancerad gissning för att förstå) utan det är resan fram till målet/slutet som måste utgöra det intressanta. Så är det till viss del i James Mangold’s film där både samspelet mellan Shelby och den kantiga Miles har en bra intensitet där framför allt Christian Bale (som vanligt) gör en stark insats. Om man snabbt tröttnar på långa racing-scener så skall man nog undvika denna filmen. Visst man man anmärka på att vi redan sett detta förrut, men här finns en gedigen kvalitet i hantverk och berättande som resulterar i en klart sevärd film.

49

Sorry we missed You  

4 +

Nu 83-årige Ken Loach blir inte mindre mindre arg med åren och denna gång ger han sig med all rätt (!) på konsekvenserna av den nya sk ”gig-ekonomin”. I centrum finns familjen Turner som hamnade i kläm efter bolånekraschen 2008, där pappa Ricky (Kris Hitchen) försöker starta eget och får ”gig” hos en budfirma men han måste ha egen bil och själv fixa ersättare om han blir sjuk eller inte kan arbeta en dag. Mamma Abbie (Debbie Honeywood) jobbar inom hemsjukvården där hon försöker skapa en värdig tillvaro för dem hon vårdar trots avsaknad av tid och resurser. Till de två barnen finns i princip ingen tid över när arbetsdagarna blir omänskligt långa och det får också sina konsekvenser, inte minst när tonårssonen Seb (Rhys Stone) revolterar. Loach sätter fokus på hur villkoren för ”vanliga” arbetare försämras när allt mer i samhället överförs till privata företag och tiden/effektiviteten blir den alltigenom avgörande faktorn och de sociala skyddsnäten försvinner. Viss distans och några glipor bland de mörka molnen förtar inte det faktum att detta är en film som är upprörande att se och en rejäl blodtryckshöjare. Men tyvärr så är den skrämmande relevant för vår tid, snudd på högsta betyg!

48

Terminator: Dark fate  

3 +

I den sjätte Terminator-filmen återförenas James Cameron (producent och manus) med Linda Blair och Arnold Schwarzenegger och det är Tim Miller som fått regiuppdraget. Story-mässigt sägs denna ta vid där ”Terminator – Judgement Day” (1991) slutar, men att leta efter en vattentät logik i denna filmserie är ett smått hopplöst uppdrag. Här landar Grace (Mackenzie Davis), en förbättrad version av människa och delvis robot, någonstans i Mexico City för att skydda mexikanskan Dani (Natalia Reyes) från den nyaste och sällsynt svårförstörda terminatorn, Rev-9, (Gabriel Luna) som också sänts tillbaka från framtiden. Till hjälp kommer även Sarah Connor, mer hårdkokt än någonsin, och förstås även Arnold. Denna gång har dock manusförfattarna valt att sätta de kvinnliga karaktärerna i centrum och det bidrar positivt och det är Mackenzie Davis och Linda Blair som får filmen att lyfta en hårsmån över medelnivån i genren och visst är den sevärd.

47

En komikers uppväxt  

3

Jonas Gardells uppväxtskildring från 1992 blev snabbt filmatiserad av SVT men det dröjde ytterligare 27 år innan en bioversion av boken blev gjord och det är Rojda Sekersöz som fått förtroendet att regissera den. Vi får följa huvudpersonen Juha, nu framgångsrik komiker, i såväl vuxen ålder (spelad av Johan Rheborg) som i 12-årsåldern (spelad av Loke Hellberg) då han växer upp i, den på ytan, idylliska förorten Sävbyholm. För den av uppmärksamhet törstande Juha är dock tillvaron allt annat än idyllisk för både skola och fritid präglas av mobbing, svek, utanförskap och t o m självmord och detta leder till att det gör bokstavligt ont att se filmen. Även i vuxen ålder tyngs Juha av spökena från uppväxten, som t ex när en av plågoandarna från barndomen (Stefan, mycket bra och obehagligt spelad av Jakob Eklund) dyker upp i logen efter en föreställning. Trots tyngden i historien så saknas något för att filmen skall gripa tag på riktigt. Johan Rheborg och Loke Hellberg är helt OK men många övriga roller känns platta och nästan karikerat en-dimensionella. Visst är den sevärd, men den Wow!-effekt jag hoppats på ville inte infinna sig.

46

Judy

4

I slutet av 1968 kontrakteras Judy Garland (Renée Zellweger) som huvudattraktion i en kabaré i London. För Judy var detta ett sätt att försöka tjäna ihop pengar och få rätsida på sitt liv som havererat och lämnat henne hemlös och på vippen till att förlora sina barn. Rupert Goold berättar historien om Judy utifrån hennes sista längre engagemang, kompletterat med upprörande tillbakablickar till hur hon, sedan barnsben, exploaterats av filmmogulen Luis B Mayer m fl. Detta resulterade i ätstörningar och drogberoende (sömnmedicin), något som hon led av under resten av sitt liv. Mot denna sorgliga fond gör Renée Zellweger en fenomenal gestaltning av den självförbrännande stjärnan som är enastående på scen men ett ensamt vrak som privatperson. Hon lyckas träffa helt rätt i blickar och gester och det faktum att det är hon själv som sjunger så enormt bra är så imponerande att det är svårt att ta in. I slutet är det omöjligt att hindra en tår från att rinna nedför kinden… Helt klart en sevärd film.

45

Joker

5 -

Efter Heath Ledgers monumentala insats som ”Joker” i ”Dark Knight” (2008) så har ännu en re-make inte känts särskilt angelägen, men nu har Todd Phillips plockat upp denna story igen och han levererar en såväl skruvad som skrämmande version som bl a blev belönad med Guldlejonet på Venedigs Filmfestival. Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) är en sorglig figur som hankar sig fram som clown men drömmer om att bli ”Stå upp”-komiker och han är närmast besatt av talk-show-värden Murray Franklin (Robert De Niro) vars program han tittar på varje kväll. Han bor hos och sköter om sin lika sorgliga mamma (Frances Conroy) som är besatt av tanken att hennes fd arbetsgivare, Thomas Wayne, säkert skulle hjälpa henne om han bara fick reda på hur svårt hon har det. När Arthur en dag blir trakasserad och misshandlad på tunnelbanan av tre finans-snobbar från Wall Street brister något hos honom. Joaquin Phoenix är en lysande skådis som här kanske gör sitt livs roll och hans nedbantade, knotiga lekamen bokstavligt talat förkroppsligar Arthurs utanförskap och balansakt på vansinnets knivsegg. Todd Phillips dystopiska skapelse fullbordas av sjaskiga och slitna miljöer (som för tankarna till bl a ”Taxi Driver”), utsökt foto och välvald, stämningsförstärkande musik. Allt blir till en helhet som faktiskt lyckas gjuta nytt liv i historien om ”Joker” och även ge en ny twist på kopplingen till Bruce Wayne… Gå och se!!!

44

Hustlers

3

Baserat på verkliga händelser, som det brukar heta, så berättar här ”Destiny” (Constance Wu) för en journalist hur hon som ny ”strippa” i New York lärdes upp av den erfarna och sluga ”Ramona” (Jennifer Lopez) hur man på effektivast möjliga sätt mjölkar välbeställda affärsmän från Wall Street på varenda dollar. När börskraschen 2008 kommer tvingas de tänka i mer kreativa banor och börjar spetsa affärsmännens drinkar och när de är utslagna så länsar de deras kreditkort och lever loppan för pengarna de stulit. Hur motiverat det än kan vara att förödmjukade kvinnor tar chansen att ”slå tillbaka” och trots det faktum att filmen har såväl kvinnlig regissör (Lorene Scafaria) som kvinnliga producenter (Megan Ellison och Jennifer Lopez) så lyckas vare sig film eller story att lyfta. Bortom ytan och pengabegäret finns finns tyvärr inte mycket och karaktärerna blir platta och väcker vare sig engagemang eller sympati. Berättarstilen är dock rapp och visst erbjuder filmen hyfsad underhållning för stunden, men inte mer än så.

43

Smärta och ära  

4 -

Pedro Almodovar har nu levererat filmer i över tre årtionden och även om det finns en variation i kvaliteten så är hans medelnivå så hög att det är en intressant händelse när en ny film kommer. På ”gamla” dagar har han nu valt att göra en självbiografisk film och det är Antonio Banderas som fått i uppdrag att spela huvudrollen. Salvador Mallo (Banderas) är en tidigare hyllad regissör som nu blickar tillbaka på sitt liv och han får på olika sätt möjlighet att omvärdera några olika relationer han haft samtidigt som historien kompletteras med tillbakablickar till hans barndom. Filmen är, för att vara en ”Almodovar-film” förvånansvärt nedtonad och bitvis nästan tråkig. Historien har svårt att gripa tag och engagera såsom jag hoppats att den skulle göra. Banderas är helt OK och bra insatser görs även av Penelope Cruz (spelar Salvadors mamma i tillbakablickarna), Asier Etxeandia (skådespelarkollega) och Leonardo Sbaraglia (fd älskare) men det räcker inte hela vägen fram, men för oss som gillar Almodovar så är den dock klart sevärd.

42

Quick

3 +

Att historien om sveriges största rättsskandal skulle filmatiseras var en lågoddsare och det är Mikael Håfström som fått regiuppdraget. I jakten på sanningen är det journalisten Hannes Råstam (Jonas Karlsson) som mest är i fokus och det kanske kan diskuteras om det är Thomas Quick eller Hannes Råstam som är filmens huvudperson. Nåväl, mest rättvist är nog att säga att filmen har två huvudpersoner. Duktiga David Dencik gör en mycket bra gestaltning av Thomas Quick/Sture Bergvall och även Jonas Karlsson är mycket bra. Råstams kollega, Jenny Küttim, får nu också ett tydligt erkännande för sin insats som grävande journalist och Alba August är bra i rollen som Jenny. Hela historien kring denna rättsskandal är en rejäl blodtryckshöjare och, trots att det redan skrivits spaltkilometer, så är det bra att den återigen berättas. Det som dock biter sig kvar är sorgen över Hannes Råstams öde.

41

Ad Astra  

3 +

Astronauten Roy McBride (Brad Pitt) får i uppdrag att söka efter sin far, den legendariske astronauten H. Clifford McBride (Tommy Lee Jones), som försvunnit på en resa bortom Neptunus och inte hörts av på över 14 år. James Gray har med all sannolikhet haft höga ambitioner med sin film och det känns inte långsökt att han här har inspirerats mästare som Stanley Kubrik och kanske Andrej Tarkovskij. Här finns såväl en ödesmättad känsla som fokus på människans litenhet inför rymdens evighet och detta skulle mycket väl kunna båda för stordåd, men så blir tyvärr inte fallet. Trots bra insatser av bl a Pitt, Jones och även Donald Sutherland och en originell ”bil”-jakt så vill filmen inte lyfta och till stor del är den seg och långtråkig. Och med ett typiskt ”amerikanskt” påklistrat och övertydligt slut så är det bara att konstatera att de höga förväntningarna tyvärr inte infriades denna gång.

40

Downton Abbey  

3

Den långlivade TV-serien har nu blivit film i regi av Michael Engler. För alla som varit trogna fans av TV-serien blir detta säkert ett kärt återseende men för mig (som inte sett ett enda avsnitt av TV-serien) blev det något av ett experiment att se om filmen och alla rollkaraktärer blev begriplig. Det blev den, trots ett minimum av bakgrundsbeskrivning av de olika rollerna! Grundstory’n är att familjen Crawley en dag får reda på att ett oväntat besök är på ingång: kung George V och drottning Mary kommer att besöka Downton Abbey. Intrigerna och trådarna är många, såväl bland familjen/släkten Crawley som bland tjänstefolket ”en trappa ned” som bl a får ”tampas med” den brittiska hovets fisförnäma personal och det tar inte många minuter förrän de ryker ihop. Det är ett nöje att se Maggie Smith i rollen som änkegrevinnan Violet och även i ett flertal andra roller görs bra prestationer. På det hela så blir det två angenämt underhållande timmar i biosalongen, även för en som inte har sett TV-serien.

39

Wild Rose  

4 -

Nyss frisläppt från ett 1-årigt fängelsestraff och med två barn som väntar på henne så är det enda som självcentrerade Rose-Lynn (Jessie Buckley) kan tänka på är att få sjunga country igen (som hon själv säger: ”three chords and the truth”) och det enda ställe hon kan se sig själv i är i Nashville. Krocken mellan dröm och den verklighet som livet erbjuder är påtaglig och lämnar ett pärlband av svikna löften, besvikelser och gräl efter sig. Tom Harpers film växlar skepnad och har bitvis inslag av ”diskbänksrealism” men är i grunden en ”feel-good”-film. Trots Rose-Lynn’s omogna beteende går det inte att värja sig mot hennes charm och imponeras av kraften i hennes inre eld. Jessie Buckley gör en suverän prestation och förhoppningsvis får vi se mer av henne framöver. Samspelet med Julie Walters (Rose-Lynn’s mamma) är också mycket bra. Det sockrade slutet är inget som höjer betyget men är ändå något som kan accepteras. Detta är Jessie Buckley’s film och den är klart sevärd.

38

Hasse & Tage – En kärlekshistoria  

Jane Magnusson har gjort sig ett namn som duktig dokumentärfilm-skapare där t ex ”Bergman: Ett år, ett liv” (2018) var riktigt bra. När hon förutom ett minst sagt digert filmarkiv även fått tillgång till privata filmer och bildmaterial har detta resulterat i en riktigt bra film. Med snygg inramning i den skrivarstuga i Vitabergsparken som var Hasse & Tages kreativa centrum, kombinerat med intervjuer med familjemedlemmar och kollegor och även några mer oväntade personer (Ingvar Carlsson och Anders Björck) så blir detta en varm och intressant historia. Här finns även en resonansbotten av stor sorg och även en tydlig ilska och besvikelse över upplevda svek från Socialdemokraternas, och främst Olof Palmes, sida. Mixen av storheten, tydliggjord via ett pärlband av klassiska scener och filmklipp och den uppenbara värme och djupa vänskap som helt uppenbarligen fanns mellan Hasse och Tage är smått omtumlande att se och saknaden efter dessa båda genialiska herrar är riktigt stor. Helt klart en sevärd film.

37

438 Dagar  

3 -

Den bok som journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson skrev efter sin fångenskap i Etiopiskt fängelse har nu filmatiserats av Jesper Ganslandt och huvudrollena innehas av Gustav Skarsgård (Schibbye) och Mattias Varela (Persson). I rollen som Carl Bildt gör även Philip Zandén en minnesvärd insats. Schibbye och Persson valde att korsa gränsen in i Etiopien och Ogaden-provinsen för att ta reda på mer om konsekvenserna för lokalbefolkningen av primärt företaget Lundin Petroleums hänsynslösa jakt på olja. Fem dagar senare är de skottskadade och fängslade av den Etiopiska regimen. Ganslandts film är bitvis spännande och Skarsgård/Varela kämpar på för att ge historien den glöd som den behöver/förtjänar. Tyvärr så lyckas den inte alls med detta och ambitionen att framställa ambassadpersonalen som fjantar funkar inte heller, med undantag då för Zandén’s parodi på Bildt. Sammanfattningsvis en besvikelse som knappt kvalar in som sevärd.

36

Angel Has fallen  

2

Stor budget och mycket resurser är på intet sätt en garanti för ett bra slutresultat och om dessutom manusets grundhistoria känns karbonkopierad så ser det ännu sämre ut. I tredje filmen i ”…has fallen”-serien hamnar Secret Service-agenten Mike Banning (Gerard Butler) snabbt i knipa och han anklags för mordförsök på USA’s president (spelad av Morgan Freeman). Elaka gubbar från vapenindustrin, denna gång bl a beväpnade med en skrämmande arme av dödliga mini-drönare, ligger som vanligt bakom komplotten som får såväl FBI som CIA att besinningslöst jaga Banning. Det som räddar filmen från total katastrof är ett kärt återseende med Nick Nolte, nu i rollen som Bannings far som är såväl folkskygg, (berättigat) paranoid och sannolikt även drabbad av PTSD efter sin tjänstgöring i Vietnam-kriget. Endast med ett väldigt generöst sinne kan detta kvala in som underhållning för stunden.

35

Amazing Grace  

4 -

När den rutinerade filmregissören Sidney Pollak bestämmer sig för att filma två av Aretha Franklin’s konserter i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles i januari 1972 blir det något av ett ödets ironi att han gör ett amatörmässigt misstag och glömmer bort ”film-klappan” och då blev det nästan omöjligt att synka bild och ljud. Nu har dock producenten Alan Elliott löst upp ett antal juridiska knutar samt sett till att materialet har synkats ihop och sammanställts till en film. Under pastorn James Cleveland’s ledning levererar både kör, musiker och inte minst en Aretha i högform en gospelkonsert som tillsammans med en entusiastisk publik (där man bl a ser Mick Jagger och Charlie Watts) blir till en stor upplevelse. De olika låtarna har blandats upp med några korta intervjuer och ett anförande och hyllningstal som Aretha’s pappa, pastor CL Franklin, höll till sin dotter. Som film med traditionall storyline betraktad finns en del övrigt att önska, men som konsertupplevelse är upplevelsen desto större. En klart sevärd film.

34

Once upon a time in Hollywood   

5 -

I över ett kvarts sekel har Quentin Tarantino regisserat och producerat säregna filmer som gett honom såväl världs-renommé som en stor skara fans. Hans nya film utspelas i Hollywood i slutet på 60-talet där den avdankade cowboy-skådisen Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans chaufför/stunt-man Cliff Booth (Brad Pitt) hankar sig fram, allt emedan deras karriärer är i dalande. När man förstår att Sharon Tate (Margot Robbie) är granne till Rick Dalton så anar man vart denna historia barkar och med stigande obehag väntar man på vad som komma skall. Tarantino är dock, precis som i ”Inglorious Basterds” (2009), på sagoberättar-humör (precis som titeln på denna filmen anger) och allt blir inte som man först trodde. Tarantino är i storform och såväl story, berättarteknik, musikval och klippning är av högsta klass. Likaså prestationerna av DiCaprio, Pitt, Robbie m fl. En stor eloge går också till unga Julia Butters vars karaktär har en obetalbar dialog och scen tillsammans med Dalton/DiCaprio. Tarantino’s filmer är något av en berg-och-dalbana men när han får till det så bra som här så är det en sann njutning att se hans filmer. Tyvärr så kunde han inte hålla sig från att klämma in lite splatter-våld även i denna filmen, men det begränsar sig till 2-3 minuter av totalt ca 2.5 timmar film så det blir mest en marginal-anmärkning. Gå och se!!!

33

Ut och stjäla hästar   

3

Norska regissören Hans Petter Moland och Stellan Skarsgård gör återigen film tillsammans och denna film handlar om änklingen Trond (Skarsgård), som efter ett halvt sekel i Sverige flyttar tillbaka till sin hembygd i Norge. Mötet med en granne väcker minnen från Tronds barndom och speciellt då en sommar då han bodde i en stuga tillsammans med sin far och då ett antal omskakande händelser utspelades. Molands film har ett lågt tempo med återblickar till Tronds barndom där mycket fokus, via ett utsökt foto, ligger på naturen och dess skönhet. Filmen, som är baserad på en bästsäljande roman med samma namn, har dock förvånansvärt svårt att väcka intresse och engagera och inte ens Stellan Skarsgård förmår få filmen att lyfta. Återigen en film som nätt och jämt kvalar in som sevärd.

32

The Hummingbird project  

3

Vincent Zaleski (Jesse Eisenberg) och Anton Zaleski (Alexander Skarsgård) är kusinerna som är hyfsat framgångrika på New York-börsen men som nu fått en idé som de går ”all in” på att genomföra: att bygga en spikrak fiberoptisk kabellinje från Kansas till Wall Street som blir en millisekund snabbare än övriga ute på marknaden vilket skulle ge deras aktiehandel en avgörande och mycket lukrativ fördel. Kusinerna utgör ett udda par där snabbpratande strebern Vincent kan prata omull vem som helst medan Anton är datageniet som i tysthet och ensamhet klurar ut sådant som ingen annan klarar. Kusinernas fd chef och numera hämndlystna konkurrent Eva Torres (Selma Hayek) adderar bra energi då hon är med. Kim Nguyen’s film är dock en ganska rörig historia som har svårt att engagera. Filmens behållning är Alexander Skarsgård vars prestation är riktigt bra och vars flint är oförglömlig. Sammanfattningsvis en film som med nöd och näppe kvalar in som sevärd.

31

Spiderman – far from home     

3 +

När Spider-Man i Tom Hollands gestaltning dök upp i ”Captain America: Civil War” (2016) så var det tredje omtaget på Spider-Man-storyn sedan Tobey Maguire drog på sig dräkten 2002. Senaste versionen av Spider-Man är en tydlig del av Marvel’s ”Universum” så här finns även ett antal karaktärer med från andra Marvel-filmer. Handlingen är förlagd till Europa dit Peter Parker åkt på skolresa tillsammans med bl sin side-kick Ned (Jacob Batalon) och sin käresta MJ (Zendaya) men när Nick Fury (Samuel L Jackson) dyker upp och ber om hjälp så är det dags för Spider-Man att börja jobba. Den nya tvetydiga karaktären Mysterio (Jake Gyllenhaal) sätter stor prägel på handlingen och det är, som vanligt, ingen som har fått i uppdrag att spara in på effekterna. Något som lyfter Jon Watts film utöver många andra i genren är en befriande distans och rapp och smart dialog. Inte minst så bidrar Happy (John Favreau) positivt i detta avseende. Gissar att Tom Holland inte har dragit på sig Spider-Man-kostymen för sista gången… Och inte mig emot…

30

X-Men: Dark Phoenix

2 +

Det har nu producerats ”X-Men-filmen” i snart två årtionden och precis som i fallet med ”Men in Black” så kämpar man för att hålla serien vid liv. Denna gång har, tidigare producenten, Simon Kinberg satt sig själv i regissörsstolen och det känns lite som att hans strategi har varit att öka/maxa det mesta. Ett upplägg som ofta leder till överstyrda filmer där man snabbt når mättad nivå av fighter, effekter och odödlighet och så blir det tyvärr här. Jean Grey (Sophie Turner), som redan sedan barnsben har superkrafter, får under ett rymduppdrag en överdos av ännu större superkraft och detta leder bl a till att hon blir ”instabil” och får svårt att kontrollera sina krafter och hon drivs på flykt. X-Men-serien fick en mycket bra start och lyckades inledningsvis hålla en, för genren, bra nivå. Till detta bidrog bra casting och manus som bjöd på något mer än bara ren action. Nu är det dock uppenbart att serien är på ett sluttande plan, där lutningen snarare ökar än minskar. För den som söker underhållning för studen så är det dock ca två OK timmar, men inte mer än så.

29

Men in black – International  

2 +

Fjärde filmen i ”Men i Black” serien är nu här och visst känns det som att de nu mjölkar konceptet så långt som det är möjligt. I huvudrollerna återfinns Chris Hemsworth (Agent H) och Tessa Thompson (Agent M) men samtidigt så saknas tyvärr Tommy Lee Jones och Will Smith som satte stor prägel på de första filmerna i serien. Redan från barnsben har Tessa Thompson’s karaktär varit besatt av utomjordingar och när hon till slut blir upptagen som ”Agent M” så paras hon ihop med kaxiga ”Agent H” och tillsammans träder de an en jakt på universums bovar. Ambitionsnivån för filmen har nog aldrig varit annan än att erbjuda underhållning för stunden och så långt klarar den sig hyfsat. Tessa Thompson klarar sig med äran i behåll medan det är mer tveksamt map övriga roller/skådisar. Lite kul att se duktiga Rebecka Ferguson i en av birollerna. Återupplivningsförsöket av denna filmserie, i F. Gary Gray’s regi, går på kryckor, det som delvis räddar filmen är den ”glimten i ögat” distans som redan från start varit ett av seriens kännetecken. Knappt sevärd.

28

Hotel Mumbai

3 -

I slutet av november 2008 genomförde en grupp islamister en serie terrordåd i Indiska Mumbai där de bl a barrikaderade sig på lyxhotellet Taj Mahal Palace Hotel i flera dagar och skoningslöst genomför ett veritabelt blodbad. Filmen följer primärt ett antal av de välbeställda hotellgästerna och några ur personalen som kämpar för gästernas säkerhet under de nästan 4 dagar som dramat varade. De oförberedda indiska myndigheternas handfallenhet inför vad som sker framstår som anmärkningsvärd och ännu mer skrämmande är hur robotlikt attentatsmännen beter sig, styrda via mobiltelefoner med öronsnäckor av sin ledare ”Tjuren” (som aldrig greps). Anthony Maras film är jobbig att se, främst pga allt meningslöst våld där personer dör utan dramaturgisk logik. Trots bra insatser av bl a Dev Patel (från Slumdog Millionaire) i rollen som självuppoffrande servitör som kämpar för att bistå hotellgästerna, så är filmens berättarstil inte oproblematisk. Såväl offer som förövare beskrivs bara ytligt och dessutom ganska schablonmässigt och utan fördjupande bakgrund och sammanhang blir filmen bitvis för mycket ”real life horror” skräckfilm. Ett nästan sockrat slut lyfter inte heller slutresultatet. Med tvekan sevärd (och riktigt jobbig att se).

27

Rocketman

4 +

Efter succen med ”Bohemian Rhapsody” härom året är det föga förvånande att även Elton John’s livshistoria filmatiserats och befriande nog berättas historien på ett annorlunda sätt, trots att regissören delvis är densamma (Dexter Fletcher fick ta över som regissör av Bohemian… när Bryan Singer fick sparken). Fletchers film griper tag och engagerar redan i inledningsscenen där Elton Johan (fenomenalt gestaltad av Tyron Egerton) anländer till ett AA-möte. Eltons barndom präglades av ett sökande efter bekräftelse från en känslomässigt invalidiserad pappa och hans vuxna liv kantades under många år av missbruk av det mesta man kan tänka sig. Hans musikaliska talang blommade dock ut när han började samarbeta med textgeniet Bernie Taupin (Jamie Bell) och filmen är långa stunder nästa som en juke box på ”sing along”-läge. Jämfört med ”Bohemian…” är det en mörkare resonansbotten och det bidrar verkligen till att filmen lyfter. En mycket bra film, snudd på högsta betyg!

26

Fenix

3

Snart 14-åriga Jill (Ylva Bjorkaas Thedin) kämpar för att ta hand om såväl sin lillebror Bo (Casper Falck-Løvås) och sin alkoholiserade och psykiskt sjuka mamma (Maria Bonnevie). Dysfunktionaliteten i familjen blir komplett med den frånvarande och självcentrerade pappan (Sverrir Gudnason). Camilla Strøm Henriksen, som både skrivit och regisserat filmen, berättar en oerhört tung och dyster historia som är jobbig att se. Såväl Bonnevie som Gudnason är helt OK men filmens stora prestation görs utan tvekan av debuterande Ylva Bjorkaas Thedin som är skrämmande trovärdig och övertygande i sin rolltolkning. Filmen som helhet når tyvärr inte samma höga nivå och trots misären så griper den inte tag som förväntat. Några berättartekniska egenheter som regissören Ylva Bjorkaas Thedin tagit till adderar heller inget positivt och slutresultatet blir en tung men sevärd film (för den som orkar).

IMDb.com

25

Amundsen

3

Att den världsberömde norska äventyraren Roald Amundsen’s liv skulle filmatiseras var ju ingen högoddsare och det är meriterade Espen Sandberg som fått regiuppdraget. Han har även vana från andra bio-pic’s, t ex ”Kon-Tiki” (Thor Heyerdal) och ”Max Manus” och det är återigen en tekniskt proffsig produktion han bjuder oss på. Amundsens bedrifter som upptäcksresande är gedigna men som människa framstår han inte som särskilt sympatisk och inte minst hans relation till brodern var minst sagt ansträngd. Pål Sverre Hagen gör på det hela en bra insats i rollen som Roald Amundsen och det gör även Christian Rubeck i rollen som broden Leon. Duktiga Katherine Waterston gestaltar Bess Magidis, som hade en relation med Roald, men henns roll känns en smula apart. Filmens stora svaghet är att skildrandet av Amundsens stora bedrifter är oengagerande och platt gestaltade och filmen som helhet vill inte gripa tag, mer än i en scen på slutet då bröderna möts igen efter flera år. Med nöd och näppe kvalar filmen in som sevärd och då räknas den allmänbildande historien i sig som ett plus.

24

Arctic

3 +

Overgård (Mads Mikkelsen) är en händig och rationell man som lyckats överleva då hans plan, av okänd anledning, nödlandat/kraschat någonstans i Arktis. Med flygplansskrovet som skydd hankar han sig fram och dagarna ägnas åt att skicka nödsignaler, skotta snö och han lyckas tom fånga lite fisk. När en helikopter plötsligt dyker upp tycks räddningen nära men den kraschar i den svåra vinden och den ena piloten omkommer medan den andra skadas svårt. Overgård flyttar över den skadade piloten till ”sitt” plan men att helt plötsligt ansvara för ytterligare ett liv i det illa tilltygade skrovet blir i längden ohållbart och Overgård bestämmer sig för att ta sig (och den skadade piloten) till en fjällstation. Joe Penna’s film är en klassisk ”människa kämpar mot naturens krafter”-historia och Overgårds kamp är inte helt olik den Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) utkämpade i Alejandro G. Iñárritu’s ”The Revenant” (2015). Det är en på alla sätt habil produktion där inte minst fotot imponerar stort. Trots den närmast omäskliga kampen så vill filmen inte riktigt gripa tag såsom jag hoppats och trott men Mikkelsen gör som vanligt en mycket gedigen insats och bidrar till att filmen är väl värd att se.

23

Mid90s

4

Skådisen Jonah Hill (bl a “Moneyball” och ”The wolf of Wall Street”) gör nu regidebut med en historia som utspelar sig i 1990-talets Los Angeles. Där försöker 13-årige Stevie (Sunny Suljic) desperat bli del av och imponera på ett gäng äldre tonåringar som är coola skateboardåkare. På hemmaplan får Stevie stryk av sin äldre brorsa och hans unga mamma (Katherine Waterston) kämpar på sitt sätt för att få sin smått dysfunktionella famlij att fungera. Stevie lyckas efter hand bli accepterad av gänget och han lär sig deras koder och får en annan sorts familj och gemenskap. Valet att ha med erkänt duktiga skateboardåkare, bl a Na-kel Smith som gör en lysande insats i rollen som Ray, ökar trovärdigheten och det är på det hela en ganska varm och kärleksfull bild av ”skating-livet” som Hill ger även om det inte hymlas om att det är såväl farligt som småkriminellt. Valet av Sunny Suljic i huvudrollen är genialt och han gör en riktigt, riktigt bra insats och bidrar verkligen till att slutresultatet blir så bra. Utan tvekan en mycket sevärd film!

22

Den siste gentlemannen

4 -

David Lowery’s film är verklighetsbaserad och handlar om den notoriske brottslingen/rånaren Forrest Silva "Woody" Tucker, som tillbringade större delen av sitt liv i fängelse men även lyckades med bedriften att rymma 18 gånger. Trots sin kriminella läggning så var ”Woody” en charmör som genomförde sina bankrån med ett vänligt leende på läpparna och (nästan) utan våld. I rollen som ”Woody” återfinns Robert Redford och detta sägs vara hans sista filmroll och om det är sant så kan man onekligen se det som att ”cirkeln nu är sluten”, då hans roll bär stora likheter med hans genombrottsroll i ”Blåsningen” (1974). Och han har en minst sagt anmärkningsvärt gedigen filmkarriär bakom sig. Förutom en imponerande insats av Redford så är det kul att återse duktiga Sissy Spacek och även Casey Afflek gör en bra prestation. Även Tom Waits finns med i en mindre roll. Filmen är charmig och välspelad och den är klart sevärd.

21

Avengers: Endgame

4 -

Det ”Marvel-universum” som vi för första gången klev in i via ”Iron Man” (2008) knyts nu, 22 filmer senare, ihop i en grand finale. Sannolikt kommer vi att matas med ett otal pre/sequels och parallel-historier de kommande åren, men det är onekligen nu så de stora trådarna knyts samman. Efter ett rejält överraskande slut i ”Infinity War” så är det ett universum i mörker, uppgivenhet och förfall vi först möter. Filmens första tredjedel är långsam men vrider till historien på ett (för mig) oväntat sätt, och det är ett stort plus i kanten. Sedan blir det sedvanliga actionscener, återigen uppblandat med viss distans och en hel del ironi och anspelningar till andra filmer i genren (inte minst till tidsresegenren). Sista tredjedelen är även en lång parad där såväl samtliga (?) karaktärer från de andra filmerna i Marvel-serien samt flera av regissörerna skymtar förbi och om man inte är väl förtrogen med de andra filmerna i serien så blir det säkert smått obegripligt. Anthony och Joe Russo’s film är dock gjord för fansen och den prioriteringen och profileringen är helt rätt. Ett maffigt och värdigt slut på den kanske mest storslagna satsningen i filmhistorien (så här långt). Självklart sevärd!

20

Den Skyldige

4

Den desillusionerade polismannen Asger Holm (Jacob Cedergren) har tillfälligt placerats i larmcentralen under tiden han utreds för en felaktig skjutning med sitt tjänstevapen. En dag svarar han på ett 112-samtal från en kidnappad kvinna och strax innan samtalet bryts så förstår Asger att hon befinner sig i en bil på norra Själland. Via en serie samtal läggs ett pussel och Asger blir allt mer känslomässigt engagerad i händelserna, trots att reglementet säger att han skall agera annorlunda. Gustav Möller har verkligen gjort en annorlunda ”polisfilm”, där händelserna hela tiden utspelas i larmcentralen och där Jacob Cedergrens ansikte hela tiden är i bild. Det är onekligen en enastående prestation han gör och historien är såväl spännande som engagerande. Snyggt är även att mycket i denna historia inte visar sig vara såsom man först trodde, och detta bidrar starkt till det positiva slutresultatet. Utan tvekan en mycket sevärd film!

19

The Sisters Brothers

4

Jacques Audiard har med filmer som ”En profet” (2009) och ”Rust and Bone” (2012) visat att han är en av de mest intressanta regissörerna just nu. Nu har han, en smula oväntat, gett sig på Western-genren och berättar en historia om två ”gunfighters” som är både våldsam och har ett påtagligt djup. Något som är extremt sällsynt i denna genre men desto mer välkommet. Bröderna Sister, dvs Eli (John C Reilly) och Charlie (Joaquin Phoenix), tar olika uppdrag att söka upp och (oftast) ha ihjäl diverse busar och deras resoluta framfart medför att både skyldiga och oskyldiga skjuts ihjäl. Filmen är våldsam men fokus ligger ändå på brödernas relation, bakgrunden till deras liv och läggning och en växande insikt att det är hög tid att kliva av och bryta våldsspiralen. Både John C Reilly och Joaquin Phoenix är klockrena i sina gestaltningar och även Jake Gyllenhaal och Riz Ahmed i birollerna gör riktigt bra ifrån sig. Sammantaget en skönt skruvad och oförutsägbar historia som utan tvekan är sevärd, våldet till trots…

18

Gloria Bell

3

Kanske håller det på att bli en trend att ”icke-amerikanska” regissörer gör en ”remake” av en egen film för den amerikanska/anglosaxiska marknaden. Så gjorde (tyvärr) Hans Petter Moland med ”Cold pursuit” och så har nu även Sebastián Lelio gjort. Här kom originalet ”Gloria” 2013 med chilenska Paulina García i rollen som Gloria och i nyinspelningen är det Julianne Moore som gör samma roll. Filmer med medelålders kvinnor i huvudrollen är ovanliga och därför välkomna och berättelsen om frånskilda Gloria med vuxna och utflugna barn och som söker efter en (ny) mening med livet är i grunden både intressant och relevant. Duktiga Julianne Moore kämpar på och gör på det hela en stabil insats och det görs även OK insatser i några av birollerna, bl a av John Turturro och Michael Cera. Det är omöjligt att undvika en jämförelse mellan originalet och nyinspelningen och den matchen vinner originalet ganska enkelt. Det hindrar dock inte att även den nya filmen är sevärd, även om en eftersmak av att nyinspelningen känns ganska onödig biter sig kvar…

17

Captain Marvel

3 +

Nu introduceras ytterligare en av Marvels superhjältar och det är duktiga Brie Larson som fått rollen att spela Carol Danvers / Captain Marvel. Valet att låta filmen utspela sig 1995 ger möjlighet att lägga till en pusselbit i Marvels ”universum” och referenserna/kopplingarna till andra filmer i Marvel-serien är många. Här möter vi även en ”dator-föryngrad” Nick Fury (Samuel L Jackson) som då är i början på sin karriär och samspel/dialog mellan Danvers och Fury är rapp och uppfriskande. Annars är det för ovanlighets skull de kvinnliga karaktärerna som hamnar i fokus och det är en välkommen förändring. Regissörsparet Anna Boden och Ryan Fleck gör en habil insats och det flörtas intensivt med cineaster och Marvel-fans i alla åldrar då såväl musikval som detaljer i olika scener ofta är referenser till andra filmer (i en videobutik ”råkar” t ex Danvers ta fram just filmen ”The right stuff” osv). I väntan på många sakers upplösning i snart kommande ”Avengers: Endgame” är detta en helt OK film. Kanske inte den bästa i Marvel-serien men Brie Larson är helt rätt och bidrar till att filmen är klart sevärd (och ett måste för fansen).

16

Dogman

4 -

I en sliten förort till Rom bor och jobbar Marcello. Hans stora intresse är hundar och han driver en hundsalong och ägnar sig även åt att ställa ut hundar och han belönas på hundutställningar (där han tillbringar ”kvalitetstid” med dottern, de dagar hon bor hos honom. Marcello verkar vara en hygglig prick som egentligen vill väl, men han langar även kokain i modest skala och han vänskap med Simone, kvarterets drogberoende bråkstake #1, är ett sluttande plan och en historia som ej slutar väl. För någon. Matteo Garrone, som bl a regisserat den utmärkta ”Gomorra” (2009), berättar en något märklig historia med en udda person i huvudrollen. Marchello Fonte (som spelar Marchello) gör onekligen en stark insats och belönades även som bästa manliga skådespelare vid 2018 års Cannes-festival. Filmen har många kvaliteter men den griper inte tag såsom jag hoppats och man är onekligen kluven inför filmens huvudperson. Sammanfattningsvis ett bra hantverk som är klart sevärd.

15

Kapernaum

5

12-åriga Zain är äldst i en aldrig sinande barnaskara. Föräldrarnas förmåga att axla någon som helst ”normal” föräldraroll är minimal och när de dessutom går med på att gifta bort Zains 11-åriga syster brister det totalt för Zain och han lämnar hemmet. Sedemera stämmer han sina föräldrar inför domstol för att de avlat/fött honom och han kräver att de förbjuds att skaffa fler barn (eftersom de uppenbarligen är odugliga som föräldrar). På flykt från hemmet träffar han Rahil, en illegal etiopisk invandrare som jobbar som städare, och hennes 1-årige son Yonas som han hjälper till att ta hand om medan Rahil jobbar. När Rahil en dag arresteras är Zain helt plötsligt ensam med lille Yonas… Nadine Labaki berättar en oerhört gripande historia som känns obehagligt realistisk. Till detta bidrar att alla skådespelare är amatörer och (i princip) spelar sig själva. Zain spelas t ex av Zain Al Rafeea som själv är en flykting från Syrien (han har nu fått asyl i Norge) och han är fenomenalt bra. Det är även Yordanos Shiferaw (Rahil) och en häpnadsväckande insats görs även av Boluwatife Treasure Bankole i rollen som Yonas. Detta är en mycket tung film att se och en påtaglig blodtryckshöjare men den som orkar belönas med en av de större filmupplevelserna på senare år. Gå och se!!!

14

Woman at war

4

Halla (Halldóra Geirharðsdóttir) som till vardags är en omtyckt körledare i Reykjavik har även en annan sida. I frustration över upplevd överexploatering av kinesiska industrier på Island saboterar hon, på kluriga sätt, de kraftledningar som förser industrierna med ström. Hon lyckas över förväntan men jakten efter ”miljöterroristen” blir intensiv från samhällets sida. Mitt i allt detta får Halla ett besked som hon väntat på i många år – hon skall få adoptera en flicka från Ukraina. Benedikt Erlingsson’s film är onekligen en annorlunda historia men samtidigt är den full av charm och oförutsedda och skruvade händelser. Åsikterna kan säkert gå isär kring vissa stilistiska grepp (typ en orkester som blir en trogen ledsagare genom hela filmen) man jag tycker att det bidrar positivt. En stor eloge till Halldóra Geirharðsdóttir som gör en mycket stark insats, både i rollen som Halla och som hennes tvillingsyster, yogaläraren Åsa. Sammanfattningsvis en riktig pärla till film som är både underhållande för stunden och tankeväckande. Absolut sevärd!

13

Cold Pursuit

 1 +

Produktiva Liam Neeson har en stor spännvidd i sina roller, både map typ av roll och prestation där enastående prestationer (t ex Shindlers List, 1993) på senare år ersatts av en strid ström shablonartade roller där han, eller fru/dotter/son, utsätts för något hemskt brott och där han sedan agerar hämnaren. Precis så är det i norska regissören Hans Petter Moland’s film… Nels Coxman (Neeson) plogar plikttroget vägarna kring en, på vintern insnöad, stad i Colorado och får belöning som ”årets medborgare” för sitt idoga arbete. En dag mördas hans son och en sedvanlig jakt och hämndspiral inleds med Neeson som fåordig (frun spelad av Laura Dern tröttnar snart på honom och flyttar) fokal punkt. Filmen är f ö en remake av Hans Petter Moland’s egna film ”En iskall jävel” (2014), som då hade Stellan Skarsgård i huvudrollen. Jag såg inte ”originalet” och måhända är den filmen mer intressant för ”remake’n” är inget som går att rekommendera. Filmen är seg, oinspirerad, osannolik och tråååkig… Undvik denna!

12

If Beale Street could talk

4 -

Barry Jenkins, som rättmätigt Oscars-belönades för sin förra film "Moonlight" (2016), berättar denna gång en historia om ett ungt par, Tish och Fonny, som är barndomsvänner som precis har blivit ett par och dessutom väntar sitt första barn. Innan Tish har hunnit berätta detta hamnar Fonny i fängelse, anklagad för att ha förgripit sig på en kvinna, trots att han omöjligt kunnat befinna sig på den platsen vid den angivna tidpunkten. ”Rättvisans kvarnar” tar dock ingen hänsyn till detta och trots en i sanning enträgen kamp från Tish och hennes mammas sida så tvingas Fonny sitta av sin utdömda tid i fängelset. Jenkins historia är full av ilska och energi från det faktum hur färgade behandlades av amerikanska poliser och det amerikanska rättssystemet på 1970-talet. Samtidigt är det en varm och vacker kärlekshistoria där vi, via tillbakablickar, får följa Tish och Fonnys uppväxt och relation. Såväl KiKi Layne (Tish) som Stephan James (Fonny) gör starka insatser och bidrar till att filmen bitvis får en nerv och berör på riktigt. Lika bra som Moonlight är den dock inte, men det är helt klart en sevärd film.

11

Mary Queen of Scots

3 +

Historiska berättelser från de brittiska öarna är något som ständigt sköljer över oss, såväl i form av TV-serier som filmer. Denna gång är det den skotska drottning Mary, eller Maria Stuart som hon benämns i Sverige, och hennes envig med den engelska drottning Elisabeth I som står i centrum för berättelsen. Ett envig som f ö lika mycket var en kamp mellan protestantismen och katolicismen och intrigerna är lika många som de är invecklade och komplicerade. Som kostymdrama är filmen en fest för ögat och såväl Saoirse Ronan (Mary) och Margit Robbie (Elisabeth) gör stabila insatser som bidrar till att ge historien en viss nerv. Det är dock svårt att undvika jämförelsen med den fenomenala ”The favourite” som utspelar sig i nästan samma tid och miljö och i den matchen har denna filmen inte mycket att hämta. Kul dock att notera den strida ström av filmer med starka karaktärer av kvinnligt kön som numera når biograferna. Regidebuterande Josie Rourke, med gedigen bakgrund som teater-regissör, har gjort en helt OK insats och filmen är klart sevärd.

10

Aniara

4 +

Drygt 60 år efter att Harry Martinson skapade sitt berömda rymdepos har det filmatiserats och det är (långfilms) regidebutanterna Pella Kågerman och Hugo Lilja som fått förtroendet. När jorden har blivit obeboelig, bl a pga olika klimatkatastrofer, börjar de som har möjlighet att lämna jorden och istället emigrera till Mars. Det som tycks vara en rutinresa för rymdskeppet Aniara blir plötsligt allt annat än rutinartat då rymdskeppet skadas allvarligt efter att ha träffats av rymdskrot. Skeppet blir ostyrbart och fortsätter helt sonika i tangentens riktning, in i evigheten… I centrum för historien finns Mimaroben (mycket bra gestaltad av Emelie Jonsson) som sköter MIMA, en tekniskt avancerad och AI-baserad meditationssal dit många av passagerarna söker sig för att dämpa sin ångest och piloten Isagel (också bra insats av Bianca Cruzeiro), som Mimaroben inleder ett förhållande med. Historien berättas via olika nedslag i Aniaras resa, tätare i början och med längre avstånd allteftersom tiden går. Med begränsade medel lyckas Kågerman/Lilja skapa något så osannolikt som en svensk sci-fi-film, där de flesta pratar svenska, som är skrämmande och ångestframkallande men samtidigt fascinerande och där de med kalustrofobiska anlag nog skall välja att se en annan film. Den obönhörliga resan är oändligt sorglig men filmupplevelsen är glädjande nog stor. Snudd på högsta betyg!

9

The Mule

3 +

Snart 89-årige Clint Eastwood är fortfarande aktiv, såväl som regissör som skådis, och precis så är det i hans senaste film, en bio-pic om Leo ”Earl” Sharp, en krigsveteran och hyllad trädgårdsmästare som i övre 70-årsåldern (!) började jobba som chaufför. Uppdragsgivaren var den beryktade knarkkartellen Sinaloa (ledd av ”El Chapo” Guzman) och det han fraktade genom USA var kokain. Earl upprätthöll sin verksamhet i över 10 år innan DEA till slut lyckades gripa honom. Eastwood är helt OK i rollen som Earl, han har ju åldern inne och hans kärva framtoning passar bra in i flertalet scener. Historien i sig skaver till viss del då allt fokus ligger på Earl och hans obekymrade nya liv (där han bl a använder pengarna han tjänat till olika välgörenhetsändamål) men där i princip inget utrymme ges åt att problematisera konsekvenserna av Earls handlingar. Det är dock en fascinerande historia som helt klart är kompetent och habilt berättad. Totalt sett en klart sevärd film.

8

Britt-Marie var här

2

Filmatiseringen av Fredrik Backmans första roman ”En man som heter Ove” (2015), då i regi av Hannes Holm, blev rättmätigt en stor framgång. Nu har Backmans nya roman också filmatiserats och denna gång är det Tuva Novotny som regidebuterar. Historien kretsar kring Britt-Marie (Pernilla August) som efter 40 års äktenskap lämnar sin odrägliga man (Peter Haber) när hon inser att han är otrogen. Hon lämnar ett pedantiskt och superstrukturerat liv som hemmafru och får (på något märkligt sätt) jobb som fritidsledare i den lilla orten Borg, ett jobb som även innebär att hon skall träna ortens junior-fotbollslag. En sport som hon f ö ogillar… Där ”Ove…” lyckas gripa tag och beröra faller tyvärr ”Britt-Marie” platt pladask. Pernilla August försöker och försöker men inte ens hon lyckas göra något av denna taffliga historia. Runt henns flockas ortens schablonartade karaktärer men ingen övertygar och replikerna känns precis så ”upplästa” som tyvärr ofta händer i svenska filmer. Jag tror att både Backman och Novotny hade vissa ambitioner med att berätta den här historien men tyvärr så grusas alla sådana ambitioner rejält. En film som vill väl är nog det snällaste man kan säga och det är så ledsamt att konstatera att den ej är sevärd.

7

The Favourite

5

Yorgos Lanthimos, tidigare bl a ”Dogtooth” (2009) och ”Killing of a Sacred Deer” (2017), har denna gång letat upp en historia från det engelska hovet i början av 1700-talet. Där regerar drottning Anne (Olivia Colman), med sviktande hälsa, som får ”stöd” med regerandet av sin barndomsvän och förtrogna Lady Sarah Marlborough (Rachel Weisz). En dag anländer Lady Sarahs kusin Abigail (Emma Stone) som, efter att ha haft otur i livet, söker jobb som husa och Lady Sarah tar sig an sin avlägsna släkting. Den ambitiösa och smarta Abigail finner sig snabbt till rätta och inom kort så tävlar hon och Lady Sarah om drottningens gunst. Det hör inte till vanligheterna med filmer som har tre kvinnor, som alla har starka personligheter, i centrum och där männen är förvisade till periferin. Dessutom så excellerar samtliga tre i sina rolltolkningar och de levererar repliker så knivskarpt att man häpnar (en eloge även till manusförfattarna Deborah Davis och Tony McNamara). Även fotot imponerar där stearinljus-upplysta korridorer och dunkla gemak ger rätt anslag i scenerier och miljöer. Yorgos Lanthimos sätt att berätta historien är fenomenalt bra och skönt skruvat, där man kastas mellan skratt, förskräckelse och upprördhet. Måhända inte en film som passar alla men det är Lanthimos hittills mest lättillgängliga film och en, i alla stycken, fantastisk filmupplevelse. Gå och se!!!

6

Bränd

4

Lee Chang-dong har baserat sin senaste film på en novell av Haruki Murakami och i centrum för denna, något märkliga historia, finns Jong-su (Yoo Ah-in), en ung man med författardrömmar men som hankar sig fram som budpojke, som en dag träffar på Hae-mi (Jeon Jong-seo) som han kände ytligt när han växte upp. De fattar tycke för varandra och när Hae-mi åker på en semesterresa till Kenya lovar Jong-su att mata hennes (förmodade) katt. Vid hemkomsten från Kenya har Hae-mi sällskap av Ben (Steven Yeun), en rik och bekymmersfri playboy och ett märkligt och ansträngt triangeldrama inleds. Tempot i Lee Chang-dong’s film är lågt, även om den senare delen avviker från det mönstret, och här finns trådar som inte följs upp och frågor som inte får ett tydligt svar. En film som till stor del skall upplevas men där kanske inte allt går att förstå. Samtliga tre i huvudrollerna imponerar och filmen och historien är intressant att följa. Skönt och befriande med filmer som inte följer gängse mallar och schabloner och denna film är helt klart sevärd.

5

Girl

4

15-åriga Lara tränar ultrahårt för att bli balettdansös och hen blir antagen på en prestigefylld balettskola men den hårda träningen blir ännu tuffare av det faktum att Lara föddes som pojke. Trots en förstående omgivning (både pappa och sjukvård) och att hen fått påbörja medicinering och hormonbehandling inför en kommande könskorrigeringsoperation så hamnar Lara i en nedåtgående spiral där den tuffa träningen leder till att hennes kropp riskerar att bli för svag för att operationen skall vara möjlig att genomföra. Långfilmsdebuterande regissören Lukas Dhont imponerar med en stark historia (baserad på Nora Monsecour’s liv) om utanförskap och utsatthet, där Victor Polster verkligen imponerar i rollen som Lara. Hens på gränsen till besatthet gränsande kamp är smärtsam att se (jfr även Darren Aronofsky’s ”Black Swan” (2010)) och det skär i hjärtat att se de upprepade utsatta situationerna som Lara ständigt hamnar i. Förutom Victor Polster så gör även Arieh Worthalter en gripande gestaltning av Lara’s pappa (mamman nämns/syns inte alls). En stark film, som delvis är jobbig att se, som helt klart är sevärd.

4

Hunter Killer

2

I ”modern tid” råder kalla kriget-stämning där amerikansk och rysk militär lurpassar på varandra och balanserar på krigets knivsegg. En amerikansk atomubåt skickas ut för att söka efter en amerikansk ubåt som försvunnit och när de hittar ubåten sänkt hittar de även en skadad rysk ubåt där kapteten och ett par av manskapet räddas över till den amerikanska ubåten. Snart blir de indragna i en rysk militärkupp där försvarsministern griper och fängslar den ryska presidenten men på sedvanligt manér skickas ett gäng Navy Seal-soldater in för att befria presidenten och alla kan till slut lyckligt ”segla” mot solnedgången på den amerikanska ubåten… Som film betraktat är Donovan Marsh’s film på gränsen till kalkon och motiverar på intet sätt biljettpriset. Det som gör filmen lite intressant är att den ryska ubåtskaptenen Andropov spelas av, den alltför tidigt bortgångne, Michael Nyqvist. Han är den enda som klarar sig med den äran i denna filmen och det är så sorgligt att veta att detta är en av hans sista roller. Filmen i sig är inte sevärd, men Michael Nyqvist är betydligt bättre än filmen.

3

Vice

4

Den amerikanska politikern och affärsmannen Dick Cheney satte som adelsmärke att vara mannen som verkade ”i skuggorna” och skickligt manövrerade och intrigerade så att han i realiteten styrde och ställde via sina chefer (t ex George W Bush). Adam McKay berättar en smått osannolik historia och s a s drar skynket av vad som egentligen hände kring besluten efter händelser som 9/11 och vad som föranledde invasionen av Irak och ”skapandet” av IS. I huvudrollen gör Christian Bale en smått obegriplig prestation som Dick Cheney (inkl rejäl viktökning) och insatsen för tankarna till den som Gary Oldman gjorde som Winston Churchill i ”Darkest Hour” (2017). Cheneys hustru Lynne gestaltas också förtjänstfullt av Amy Adams och även Steve Carell är riktigt bra som Donald Rumsfeld. Cynismen, girigheten och samvetslösheten hos beslutsfattare som har enorm påverkan på vad som händer i hela länder och regioner är skrämmande och även denna film är en rejäl blodtryckshöjare. Berättartekniken är småskruvad och gör filmen härligt oförutsägbar och detta stärker det positiva helhetsintrycket ytterligare. Sammanfattningsvis en (tyvärr) viktig film att se och trots att ”blodet kokar” när man lämnar biografen så är filmen absolut sevärd!

2

Under en öppen himmel

3 -

Familjen Brinson med pappa Jerry (Jake Gyllenhaal), mamma Jeanette (Carey Mulligan) och 14-årige sonen Joe (Ed Oxenbould) levere ”vanligt” familjeliv i 1960-talets Montana. Ytan krackelerar dock då Jerry har svårt att behålla de jobb han lyckas få och Jeanette vill frigöra sig från hemmafru-rollen och lyckas få ett jobb som simlärare. Sprickan vidgas ytterligare då Jerry far iväg på obestämd tid för att hjälpa till att släcka de skogsbränder som härjar varje höst. Sonen Joe ser allt som sker och gör vad han kan för att undvika att splittringen blir än värre, men hans möjlighet att påverka är begränsad så det blir mest en serie scener där han i vanmakt tvingas bli en åskådare. Normalt duktiga Carey Mulligan och Jake Gyllenhaal kämpar på men historien vill inte gripa tag på det sätt jag hoppades. Regidebuterande Paul Dano har utan tvekan höga ambitioner med sin film, men både dialog och berättelse blir besvärande platt och det gäller även Ed Oxenboulds insats som tyvärr är riktigt svag och han tilltänkta roll som berättelsens fokalpunkt funkar inte alls. Vackert filmspråk och scenerier räcker inte för att kompensera att detta är en besvikelse. Knappt sevärd.

1

Shoplifters

5 -

Hirokazu Koreeda, som bl a gjorde den utmärkta ”Sådan far, sådan son” (2013), är en av Japans mest intressanta filmberättare. Här möter vi mannen Osama (Lily Franky) som lär den unga Shota (Jyo Kairi) hur man snattar mat och andra förnödenheter. På vägen hem stöter de på den unga Yuri (Miyu Sasaki) som sitter utlåst på en balkong (hon far uppenbart illa i sitt eget hem) och hon följer med dem till deras hem, där ytterligare två kvinnor bor och där en äldre kvinna styr och ställer. Det som till synes är en traditionell familj visar sig vara något annat och här väcks intressanta och relevanta frågor kring vad som definierar vad en familj egentligen är. Det är inte ofta vi ges möjlighet till inblick i japanskt liv i fattigdom, bortom skyskrapor och high tech och Koreeda’s berättelse innehåller även en sylvass kritik mot dagens japanska samhälle. Frånvaron av pekpinnar och moraliserande lyfter både berättelse och upplevelse och (jag har märkt att) filmen biter sig kvar i tankarna i flera dagar. Tillsammans med starka insatser av hela skådespelarensamblen så leder detta sammanfattningsvis till ett fantastiskt bra slutresultat. Gå och se!!!







akesundelin.se © 2010 • Privacy Policy • Terms of Use